Jäklar så bra pass jag fick till, precis som jag ville ha det! Fast det syns på kilometertiderna vart jag satte den där luddtussen i halsen (nån sorts pollen?):
5:56 (141/157)
6:01 (163/167)
6:02 (165/168)
6:19 (163/170 - luddtuss!!!)
5:58 (167/173)
Det kändes bra hela vägen, roligt om man bortser från den där luddiga saken som fastnade långt bak i halsen och fick mig att springa och klökas i vad som verkade vara en evighet. Det var åtminstone ingen fluga, då hade jag spytt som en räv.
21 grader, sol och vindstilla, och jag springer i 6-minuterstempo? Inte illa pinkat om jag får säga det själv
Joggade bort till Spånga IP i akt och mening att köra intervaller till sist. Det var ganska nära att jag inte kom iväg, men tack vare min underbara älskling blev det av till sist. När jag kom dit fick jag nästan omedelbart sällskap av ett gäng ungar som glatt sprang med när jag sprang mina fem varv med 2 minuters vila, till och med barnens mamma var med ett varv. Det gjorde mig glad, och jag noterade intresserat att sällskapet dels höll igen mig i början så jag inte störtade iväg som jag brukar och dels hade jag draghjälp i slutet där jag brukar bli lite seg. Det går helt klart lättare att springa intervaller när man springer i flock, helt enkelt - även om flocken består av ett gäng pratglada barn i 7-9-årsåldern
Det blev ruggigt bra intervaller hur som helst:
Jag är väldigt nöjd med varvtiderna 2:05, 2:07, 2:07, 2:10, 2:01
Även pulssiffrorna gjorde mig glad, pulsen hann ner till runt 160 i ståvilan och klättrade som mest upp till 174 i löpningen och det är inte mycket variation här heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka siffrorna än, men så fort jag sprungit lite fler pass av den här typen så har jag något att jämföra med och då kanske jag kan dra några intelligenta slutsatser.
Det var underhållande att springa på en idrottsplats hur som helst. Notoriskt platt och lömskt lättsprunget. Lite för lätt kanske?
Hamnade på Studenternas hemsida, i en omvandlingstabell. Sådana är alltid skoj, så jag läste lite. Ni hittar den här:
http://www.studenterna.nu/TRANING/OmvandTab.aspEftersom jag gjort Marathondistansen på 5:06 som bäst valde jag att läsa tabellen utifrån 5:10, och fick då fram att jag borde klara ½maran på 2:10, milen på 55:50 och 5km på 25:50.
Studenternas hemsida måste skämta, 5km har jag som snabbast avverkat på 28:27 och milen är jag fortfarande nånstans på 63 minuter eller vad det nu var - på löpband, mind you. Jag är inte ens i närheten av deras farter på de kortare distanserna, så vad menar de?
Att jag skulle klara 1km på strax över 4 minuter finns inte ens på kartan, så fort kan jag inte springa alls... Nåja, tabeller är bara kuriosa. Jag fortsätter springa och vara glad, det blir nog bäst så
Sprang med ryggan idag, men jösses så varmt det blev! Jag hade iofs ärenden på vägen så jag behövde ha med mig ryggan men nu vet jag att det är den som gör mig så otroligt varm. Med det snittempot borde inte snittpulsen legat så högt som 85% av max, men värmen tog ut sin rätt redan efter några kilometer. Sista kilometrarna var riktigt jobbiga, då var energin verkligen slut kändes det som...
Idag ville jag springa, inte för att träningsvärken gett med sig så speciellt mycket utan för att det är varmt. 21 grader står termometern på just nu och solen tittar fram mellan molnen allt som oftast. Läge att värmeträna
Dessutom ville jag testa en ny mp3-spelare , Zen Style 300:
Jag är inte så säker på att det klarar livet som en löpares musikspelmaskin, men jag ska ge den en ärlig chans. Den är något lite större än min rosa, Zen Stone och har en skärm så jag vet inte riktigt hur den klarar flera timmar långa löppass. Men jag ska ta reda på det. Den ska få åka med på samma saker som mina andra fått vara med om, så får vi se om den överlever.
När jag sprang hann jag fundera på en hel del, bland annat att jag misstänkte att jag sprang på något över 6-minuterstempo. när jag kommer hem och laddar in passet ser jag 6:05/km i SportTracks och snittpulsen (153bpm) 85% vilket känns som en fullträff. Det var exakt så jag ville det skulle se ut idag - och jag prickade in alltihop på ren känsla.
Får väl se hur jag springer i veckan, jag låter benen bestämma det helt själva nu. Fick nog av disciplin och schema i vintras, nu ska jag bara springa det som är kul och njutbart!
Runes spalt i RW är verkligen tänkvärd.
Det blev en ganska lugn runda idag, en lite kortare och behaglig runda i solen. Jag behöve komma igång lite med löpningen igen, risken finns att man såsar ihop helt efter en mara men så kul ska vi inte ha det. Vila är bra, dega ihop är det inte.
Så jag skulle jogga bestämde jag mig för. Inte springa. Inte jaga. Jogga.
Det är intressant att notera att jogg idag var 6:40/km. För inte så länge sedan fick jag kämpa för att hålla 6:40/km. Skönt besked från benen hur som helst. För jag kände av gårdagens övningar med all önskavärd tydlighet. Jag tyckte inte jag tog i så mycket. Jag var ganska säker på att jag började försiktigt igen.
Alla kan ha fel, och jag är inget undantag. När det gäller vad som är lugnt och inte har min kropp en annan åsikt än jag. Kissande hunden med bensträck är en elak övning, oavsett hur lugnt man tar det.
Så dagens träning genomfördes med en ganska uttalad träningsvärk i aktern, främst de muskler som ska sköta frånskjutet noterade jag. Lustigt hur lätt det är att dra på sig träningsvräk trots allt, eller är det bara jag som är känslig?
Härligt att Funbeat är tillbaka. Jag har saknat min träningsdagbok.
Inledde veckan med promenader, gärna med något ytterligare mål som t ex handla så jag hade något mer än bara gå i tankarna. Benen var inte riktigt mjuka och fina i början av veckan, men konstigt hade det väl varit annars. Så på måndagen och tisdagen var jag fullständigt till freds med att bara röra mig i sakta lunk.
På onsdgagen var det 17 grader och mulet, vilket innebar ganska kvav luft men det stoppade inte mig. Beslutade mig för att ta en jogg och hålla ett tempo som kändes lagom ansträngande. Fascinerande att jag t o m med trötta ben kan hålla ett så bra tempo, jag tycker fortfarande att allt runt 6-minuterstempo är fort och njuter av att kunna springa så fort. Det blev dock bara en kort runda, 5km kändes alldeles lagom med tanke på omständigheterna. Helt pigg i benen är jag inte kan jag meddela.
På torsdagen valde jag motioncykeln delvis eftersom jag var väldigt sugen på att springa, och jag vet hur det blir då. Hur sugen jag än är så vet jag också att benen inte är återhämtade sen maran. Hur knäpp är man som är så lättlockad att det räcker med lite sol och svala vindar för att det ska börja rycka i fötterna? Hur som helst var motioncykeln ett bra val tycker jag så här i efterhand, det gick bra och jag känner mig belåten utan att vara slutkörd. Perfekt.
Jag är ruskigt nöjd med dagen, vädret var mer eller mindre perfekt och publiken härlig. Stockholm är vackert, till största delen och banan var helt okej. Första milen påminde otroligt mycket om Göteborgsvaret. Man sprang axel vid axel med andra löpare, och hade någon snubblat hade det blivit en blodig seriekrock utan dess like. Det var otroligt trångt.
Det var otrolig tur att det var så trångt, för jag var enormt löpsugen. Första kilometern gick på 6:29, nästa på 6:24 och 3:e på 6:39 och det hade jag varit nöjd med som öppning på ett millopp en annan dag. Men nu tittade jag inte på Garmin, jag lyssnade inte på musik och jag följde strömmen ochhade väl egentligen inget annat val. Någonstans här i början kastade jag min nyss vattendränkta golfskärm till Kristina som stod och hurrade. Naturligtvis glömde jag säga att jag doppat den i vatten, så jag hoppas hon inte gått och äcklats allt för mycket av den efter det
Det var jättekul att känna igen någon längs banan och lite skönt att slippa skärmen faktiskt. Den gjorde huvudet varmare, helt klart. Jag blev en mycket gladare människa av att slippa huvudbonad. I fortsättningen kör jag i glasögon men utan huvudbonad, det är bäst för mig!
Hade det varit glesare hade jag nog försökt kryssa mer, försökt öka. Nu gjorde jag inte det och i efterhand kan jag konstatera att det nog var tur. Fast jag hade faktiskt bara en enda kilometer som var riktigt långsam, mellan 39 och 40km tog det hela 8:46 att förflytta sig och det om jag inte minns fel var jag duktigt trött tills jag fick syn på 40km-skylten med mellantidsmatta och allt. Då blev jag glad, för då visste jag att jag var på väg att knäcka personbästa.
Jag begriper inte vad som flög i mig vid 6km däremot, för den kilometern gick på 6:21 och det är definitivt på fel sida om 6:30 - än så länge
Jag minns inte riktigt vart de hade placerat ut en provisorisk bro, men den var otäck att korsa. Den gungade så jag trodde jag fått vätskebrist och börjat förlora kontrollen över benen först. Eftersom det var en asfalterad och fin bro syntes det inte att den sviktade på mitten förrän vi började korsa den och den började gunga! Läskigt, men andra varvet var jag beredd och då gick det betydligt bättre.
Det var gräsligt mycket folk på banan hela vägen till halvmaran ungefär, sen blev fältet glesare och glesare. Svängen ut på Djurgården var, som jag misstänkte, den tråkigaste delen. Där höll jag på att dö av tristess!!! Knappt ingen publik, bara tröstlösa raksträckor. Psyktiskt led jag mest där.
Vid 28 tyckte jag det var eländigt jobbigt, då hade jag precis lagt det där eländiga Djurgården bakom mig och behövde tröstlöpa lite i mer bebodda delar av staden innan jag blev glad igen. Det var någonstans här jag träffade Kristina för andra gången också, och hojtade att "nu går det trögt". "Ja det vore väl konstigt annars!" hörde jag henne ropa till svar och det tröstade mig, för det är okej att vara trött när man sprungit nästan 3 mil. Man behöver inte vika ner sig för det.
Vid flera tillfällen längs banan såg jag min älskling också, så förhoppningsvis hann han få bilder på mig som jag kan skyta med sen. Jag vet inte hur det gått med den saken. Först vid 3km, sen vid strax efter halvmarapasseringen och sen vid 28km innan vi sågs i målområdet. Då visste jag inte att han lyckats plåta från spurten, det kan bli intressant!
De sista två kilometrarna värkte benen, frånskjutet var tröttkört, och fotleden ömmade (vänster). Jag var trött, genomblöt av allt vatten jag vräkt över mig och genomlycklig eftersom jag rörde mig fortare än de omkring mig. Jag rundade faktiskt välkdigt många på slutet och det var också en energikick!
När jag kom in på Stadion såg jag till en början inte klockan men när jag fick syn på den räknade den 5:12:-och uppåt och jag visste ju att mitt gamla personbästa på maran var i krokarna, så jag drog till med en rejäl spurt. Jag tog i allt jag ägde och hade, för förbannelse heller om jag tänkte komma in sekundrarna EFTER personbästa! Jag pressade kroppen så hårt jag kunde, utnyttjade varenda muskel jag kunde hitta och vräkte mig förbi både unga och gamla. Korsade mållinjen och sköljdes över av ett illamående av episka proportioner, som försvann nästan lika snabbt som det kom när jag väl stannade och hann andas lite också.
Det jag såg på klockan var ju då inte min personliga tid, som jag i min lilla trötta hjärna fick för mig utan bruttotiden. Tiden blev 5:06:43 tillslut och det mina damer och herrar är ett personligt banrekord med 36 minuter eller så. På den superplatta inomhusbanan sprang jag distansen på 5:12 i Karlstad men då fortsatte jag i samma fart i ytterligare trekvart när jag passerat maran. Jag vet inte vad jag ska säga när jag ser tiden. Snittempo 7:17/km tillslut, snittpuls 83% och toppnotering 93%. Allting talar för att jag gjorde det bästa jag kunde idag, just idag fungerade löpningen som jag ville.
Vi avslutade med segermiddag på Pizza Hut och jag svängde i mig 2/3 av en familjepizza och en väldig massa cola för att få lite kroppsvärme igen, eftersom jag vid det laget frös så tänderna skallrade!!! Jag har aldrig frusit så mycket i hel mitt liv!!!
På väg hem i tunnelbanan upptäcker jag att det går bra att gå i trapporna, både upp och ner. Vaderna är inte så slutkörda som man skulle kunna tro och lår och hamstrings har hämtat sig riktigt bra medan vi åt. Det är då, med tidigare maror i bagaget och mardrömsresorna hem (gå baklänges i trapporna, stappla fram längs perrongen, utmattad och darrig), som jag inser att jag är mer vältränad nu än jag någonsin har varit i hela mitt liv och jag har medlajen att bevisa det med!
Ungarna sprutar öl på varandra så hela innerstan stinker som ett nysprängt bryggeri...
Det var synnerligen varmt och trångt inne på mässan, men inte så mycket folk att det störde. Vi kom tidigt, nästan direkt efter att de öppnat även om vi blev lite sena eftersom jag först glömde startbeviset så jag fick kila hem och hämta det och därefter glömde vi stiga av tunnelbanan vid Stadion...
Det var kul att träffa lite löparkändisar på mässan, hoppas ni som ska springa har det roligt och ni som inte springer får en skön lördag ändå. Passade på att anmäla mig till Stockholm Marathon 2011 direk, 845:- är ganska mycket pengar men jag kommer bara att ångra mig om jag inte anmäler mig direkt. Det är så skönt att veta när man korsar Västerbron att man inte sett den för sista gången.
När vi var klara i Danicahallen drog vi till Pasta och glasshuset och käkade, man blir hungrig av att gå på mässa och vem orkar vänta till pastapartyt? Nummerlappen hämtad, vandringen genom stan avklarad och shoppandet är gjort och ytterligare en glass - GB's makalösa Solera Ananas - inmundigad. Köpte ett par knälånga tights, inte tills imorgon dock. Jag kör aldrig med oprövade grejer på tävling. Imorgon blir det exakt samma utrustning som jag hade till Göteborgsvarvet, vätskebältet är skillnanden. Däri kommer jag att ha gel, resorb och mp3-spelare. Enbart grejer jag är bekant med och som jag vet fungerar.
Vaderna mår bra, jag känner mig mest nervös nu. Förmodligen lider jag mer av det än något annat just nu, men jag har inte fått varken böldpest eller Spanska Sjukan än så det här kommer att gå bra.
Taktik: Hitta det högsta bekväma tempot för stunden och ha ett roligt lopp!
Mål: Ha kul!
Vaderna har återhämtat sig riktigt bra, benen känns lite stela men helt okej och det är dags att börja ladda inför maran nu. Det gör jag genom att äta, inte överdrivet mycket men så mycket att jag ligger i balans, och dricka. Inte heller vatten ska man dricka för mycket av, balans räcker.
Balans lär man sig så småningom vad det innebär för kroppen, det är inget man egentligen kan säga att "två glas vatten ska du dricka" eftersom alla kroppar har olika behov. Det är inte ens säkert att balans är samma sak för samma kropp vid två olika tillfällen.
Sömnen är väldigt viktig de sista dagarna före maran, eftersom det är då kroppen laddar batterierna. Men om allt går som jag hoppas kommer jag att stå på startlinjen på lördag, välnärd, lagom vätskefylld och utsövd. Redo för 42 195m genom Stockholm.
Trångt, roligt och så gick det förståss fortare än jag hade tänkt mig. Jag hade verkligen inga planer på att sniffa på personbästat, även om jag tyckte att det ju skulle vara roligt att komma under 30 minuter på Vårruset någon gång. Det gjorde jag med besked också, 28:40 tog det, så jag är nöjd. Mina föresatser att ta det lugnt och inte jaga på kom på skam men jag tror inte någon är förvånad, utom kanske jag.
