Jag måste lära mig ta det lugnt i början, annars kommer jag att springa sönder något. Idag tog suget överhanden och jag gav mig ut på en runda. Nu vet jag i alla fall hur det känns att springa med helt stumma vader. Första kilometern gick i 5:20-tempo och det är fortare än de flesta av mina intervaller, men sen stumnade vaderna snabbt.
Andra kilometern gick på 5:50 och sen sjönk tempot sakta men säkert till 6:13 på sistakilometern. Pulsen låg jättehögt hela vägen, runt 90% utom i början när pulsbandet hade nått fuffens för sig. Fy bubblan så tungt det går att springa när vaderna blir trötta! Fast det var jätteskönt att få komma ut och springa av sig! Imorgon är det dags för Vårruset, men det tar jag mest som en social happening, det går inte att räkna med att hålla något tempo där. Springa fort får jag göra en annan gång
Insåg just att 5km jämt gick på 29:30 blankt om man ska tro Garmin så det får jag väl vara nöjd med ändå.
Långtidsprognoser är oftast lika exakta som vilda gissningar, men den här gången gissar två av tre väderlekstjänster ungefär lika:
Norska YR.no: 20 grader, molnigt och 3 m/s SSV vind
MSN, som använder Finska Foreca: 21 grader, övervägande molnigt och 4 m/s SSV vind
Svenska SMHI: 14 grader, molnigt och 3 m/s NV vind
Så då blir det 25 grader och gassande sol...
Jag är väldigt nöjd med dagens runda. Jag började lite för fort, första kilometern gick på 5:36 och det är väl kanske lite att ta i när man ska springa lugnt och fint. Men jag skyller på nerförsbacke, medvind, solen i ryggen och tur med gravitationen eller nått
Jag visste ju däremot att jag valt en varm (vindstilla, soldränkt) runda så jag försökte sänka farten lite. Asfaltsgatan övergick i grus, de håller på att bygga om i området, redan efter 800 meter, så jag kan inte skryta med att jag fick springa på skönt underlag direkt. Jag avskyr grus.
Andra kilometern gick i strax under 6-minuterstempo, och det trodde jag inte för mitt i alltihop ligger det en tjurig backe osm jag stånkade upp för. Jag trodde det gick långsammare än det gjorde, och sen kunde jag rulla på nerför och hämta andran lite. Tredje kilometern gick ungefär lika fort, med den skillnaden att det i slutet av den kilometern ligger en väldigt brant backe till en bro som går över motorvägen. Riktigt jobbigt, som att springa in i en vägg. Där tappade jag all fart kändes det som, dessutom började jag lida av att jag snörat skorna för hårt.
På den fjärde kilometern var värmen påtaglig, luften vibrerade mellan träden och det är här jag gjorde sämsta kilometertiden, 6:18 tog den. Men då stannade jag och knöt om skorna också, jag tycker jag är ursäktad då
Femte och sjätte kilometern siktade hemmåt igen, sista biten går på en cykelbana jag sprungit på förr, och jag hittade en kraftreserv på slutet och lyckades pressa totaltiden på 6km till 35:50. Det var varmt, det var inte speciellt blåsigt och det var grusväg. Ändå höll jag 5:58/km i snitt och det är jag fasligt nöjd med.
Det blev inte den lugna runda jag hade tänkt mig, men jag hade roligt åtminstone
Jamen jösses..?!? Jag känner förvisso till sträckan jag sprang, det är samma knöliga sträcka jag brukar kuta så jag vet att Garmin mäter ungefär rätt. Eller åtminstone lika fel varje gång. Jag korsar en järnväg, en bro över stambanan (tror jag det är) och forcerar en tunnel (ner i ena änden och brant uppåt i andra). Det är verkligen inte drömsträckan att maxa på men på någotvis har det råkat bli just den sträckan jag kör när jag vill ösa på. Kanske just för att det är kuperat och stökigt?
Jag är synnerligen nöjd åtminstone, vilket kanonbesked! Första och sista kilometern gick nästan lika fort, 5:32 respektive 5:33 - jösses! Det måste bero på mina nya Pumor
Jag är i chock
Jag laddar upp kurva och sånt när jag kommer hem till min dator och kan koppla in klockan, men det blev hur som helst personbästa med kanske 5 minuter. 2:22-nånting landande jag på till sist, och det är jag supernöjd med!
Det skulle bli varmt, så mycket hade jag fått klart för mig. De flesta vädertjänster gissade på runt 18 dock, inte de 26 som Aftobladet skrev om och absolt inte alls i närheten av de 30 som jag läst om på andra håll. Jag måste dock erkänna att jag gissade på 20-22 grader varmt när jag kom i mål, "för så varmt som när jag sprang hemma senast var det ju inte".
Fast 61 personer på sjukhus förvärmeslag och uttorkning, varav 5 på intensiven, talar sitt tydliga språk. Det var Varmt.
http://www.dn.se/sport/fem-maratonlopare-pa-intensiv...Jag märkte inget av all kalabalik dock. Jag såg inga stupade löpare längs banan, som medierna skrev. Ska man tro tidningarna så låg det folk i drivor, jag såg inte en enda. Det var lite varmt när man kom i lä men eftersom jag öst vatten över mig regelbundet vid varje station höll jag mig sval och skön hela vägen. För det mesta räckte den svaga brisen för att hålla mig sval och i skuggan blev det t om så svalt om armarna att huden knottrade sig.
Vis av skadan från Stockholm Marathon drack jag vid varje bord i början, en mugg sportdryck och en mugg vatten. Den tredje muggen hamnade i håret och på kläderna. Så småningom blev det t om så mycket vatten att jag började avstå sportdrycken, jag hann inte bli av med smaken i mun från förra muggen förrän det var dags för nästa.
Men taktiken fungerade, jag kroknade aldrig och jag kunde hålla mitt tempo som jag ville i stort sett hela vägen. Enda gången jag behövde bromsa var på götaälvsbron för där gick det så mycket folk att jag hade svårt att komma förbi. Gå till höger, spring till vänster? Nej nej, gå överallt, spring nånannanstans. Avenyn fick jag också kryssa och backen efter avenyn fick jag sicksacka mig fram. I sista backen mot Slottskogsvallen däremot hade de värsta propparna försvunnit och de sista 500m kunde jag springa ostört.
Det var lite trångt bitvis, men jag har också insett att den där ryckiga löpstilen som blir när man är så många löpare passar mig. Jag springer ganska rycktigt av naturen, så jag trivdes faktiskt ganska bra. När jag svängde in mot mål funderade jag på om jag kunde springa mer i samma tempo och kom fram till att ja för fanken!
Det här var så kul att jag tyckte det var synd att det var slut. Vid 15km tittade jag på skylten och insåg förskräckt att "men det är ju slut snart, det är ju bara som runt stadsdelen hemma kvar!" och kände en viss besvikelse, för jag hittade verkligen min takt idag. Kroppen fungerade som en maskin, allting klaffade och löpningen var så där underbar att jag inte ville sluta. Det kanske låter bisarrt med tanke på loppet, vädret och allt men det var helt enkelt underbart! Just då, när jag pressade på lite extra på väg mot mål och kände hur mycket kraft det fanns i benen om jag ville, var löpning det bästa i världen.
24 grader i skuggan och sol, nästan vindstilla dessutom. Så vad gör jag? Jo, jag smiter ut en stund medan det är som varmast och springer en runda vald med flit för att det ofta är lä där och inte så mycket skugga. Jag jämförde lite hastigt och på samma runda för någon vecka sedan, i ungefär samma tempo dessutom, hade jag i genomsnitt 5 slag/minut lägre puls men i övrigt såg kurvorna nästan identiska ut. Kan man dra slutsatsen då att skillanden mellan en svla vårdag och en hyfsat het försommardag är 5 slag/minut? Kanske, jag har inte laborerat så mycket med värme än men det hinns det med. Det var lite kul att se hur lika pulskurvorna var, bara med den där 5 slag/minutsförskjutningen då.
Det var sista passet inför Göteborgsvarvet också för övrigt. Jag är ganska nöjd med hur löpningen flyter på, och även om dagens pass kanske var lite tuffare än jag hade tänkt mig (jag drogs med av entusiasmen och det vackra vädret) så känns det som att jag är hyfsat utvilad åtminstone. Vi får väl se vad jag kan åstadkomma
Jag är nöjd om jag klarar loppet, belåten om jag slår mitt personbästa och strålande glad om jag gör det på under 2:20:-nånting. Men det betyder inte att jag tänker jaga tider, detta är tänkt att vara sista långpasset för Stockholm Marathon och det är på maran fokuset ligger. Det blir med andra ord ingen maxning från min sida. Blir det bra så blir det, men jag tänker absolut inte pressa eller göra något som kan riskera att maran går dåligt.
Imorgon bitti, tidigt som attans dessutom, åker vi till göteborg för att checka in på hotellet och hämta nummerlapparna och greja. Det ska bli spännande, jag ser fram emot det här äventyret.
21 grader i skuggan (22 när jag kom hem) och väldigt lite vind... Som upplagt för att jag skulle lida, och visst var det varmt. Svettades som en sprinkler, så hur mycket mer kroppen kan anpassa sig till värme vet jag inte. Det mesta var nog säkert psykiskt, och kanske lite beroende på det faktum att jag sprang nära 16km i ovanligt hårt tempo i helgen. Hur lätt passet än kändes då så var det fortfarande ovanligt fort för att vara jag. Sånt måste ju märkas nånstans.
Det är inte heller omöjligt att jag reagerade negativt på värmen utan att kroppen för den skull tyckte det var något att hänga i julgranen. Jag svettades som jag skulle och det kan alltså vara så att jag tyckte det var jobbigt för att det varit jobbigt vid den temperaturen förr. Rent psykiskt alltså.
Jag tänker inte gräva ner mig i det där, det var en mindre lätt löpning och det får vara bra så. Jag hade åtminstone supertrevligt sällskap hela vägen. Älsklingen lockade ut mig på en runda genom att erbjuda sig att följa med, och då kan man ju knappast tacka nej
Stackarn får däremot fortfarande ont i axeln när han springer, och det retar mig lite för han är inget blåbär längre och vi håller ett tempo som gott och väl inom hans kapacitet om det inte vore för att han förr eller senare får skitont i höger axel. Som kramp ungefär, och då börjar det gå åt en massa energi på att hantera det och sen blir det både jobbigt och inte fullt så roligt att springa längre. Jag skulle vilja lösa det där på någotvis, det verkar inte som att sänka tempot hjälper för smärtan verkar komma vare sig han långpasslufsar med mig eller brassar på ett snabbare pass själv. Men hur ska man kunna fixa något som man inte ens vet vad det beror på?
Jag är rätt nöjd med förra veckan, knappt 4 mil fördelat på 5 pass i ett snittempo om ungefär 6:40/km är rätt bra för att vara mitt mellan Lidingö Ultra och Göteborgsvarvet. Vaderna är lite trötta men helt okej nu, inget som inte lite vila kan råda bot på och den här veckan ska jag bara springa lätt och fint. Spara krafterna till Varvet, och se vad jag kan åstadkomma där. Det vore kul att kapa några minuter på PB där, men mycket hänger på väder och humör också. Blir det varmt ska jag nog inte hoppas på för mycket, jag är sjukt ovan vid värme fortfarande. Varmaste passet hittils har väl varit runt 15 grader eller så, och om jag inte läste fel hotade Foreca.se och Yr.no med 17 grader, växlande molnighet och cirka 5m/s. Hade gärna sett 15 grader, mulet och lite lagom fläktande vindar, som förra året. Om jag inte minns fel var det perfekt när jag sprang, det var lite halvdassigt väder enligt publiken som stod och frös.
Sprang från T-centralen och hem, längs nån kanal och förbi Pampas marina. Jättevackert, parkväg och lagom kuperat för att vara intressant att springa. När jag kom till utkanten av Sumpan måste jag svängt galet någonstans för jag hamnade vid Bromma flygplats och snurrade runt där och vid Solvalla ett tag innan jag hittade vägen hem. Det byggs ivrigt överallt i Sumpan kan jag säga och i vissa områden är det helt omöjligt att ta sig fram. Staket precis överallt där det inte är byggarbetsplatser som Ej Får Beträdas Utan Tillstånd och avspärrningar för privat område och allt vad det nu var jag snubblade över.
Det blev alltså inga nästan 13km som jag räknat med. Fast tempot blev ganska okej trots alla avbrotten och frustrationen, så helt missnöjd är jag inte. Men jag var gruvligt törstig när jag kom hem, för jag underskattade ju förståss vätskebehovet igen. Får nog börja ta med fler än två flaskor nu, det är inte så ofta de räcker på långpassen nu. Det var tur att jag hade en kvarglömd Anton Berg i vätskebältet åtminstone, extra energin gick åt.
Valde en kuperad runda som jag brukar dra mig lite för, den har några ganska otrevligt branta backar och sega motlut som suger musten ur benen. Sen drog jag iväg i strax över 6-minuterstempo, bara för att se hur länge det skulle hålla. Vid 5km ungefär fick jag håll och inte långt efteråt fick jag en blixtrande huvudvärk, tempot sjönk också till närmare 6:30-tempo vilket jag i och för sig hade varit nöjd med vilken dag som helst annars. Försökte spurta lite på slutet men det gick lite si så där, benen var ganska trötta vid det laget.
En sällsynt löpning, den gick nämligen i lugnt tempo! Det brukar jag vara dålig på. Jag sprang med äldsta dottern som inte är en van löpare så då var jag ju tvungen att tänka på tempot (det är just det jag är dålig på!). Hon höll hela vägen runt och stannade inte en gång. *stolt*
Det var trevligt att ha sällskap för en gångs skull, för det mesta springer jag ensam annars. Det var lite ovant att behöva tänka på tempot däremot, att hålla ett jämt tempo är jag redan från början dålig på men jag är ännu sämre på att anpassa det till någon annans behov. Hare är jag inte bra på att vara, än i alla fall.
Med solen i ansiktet och vinden i håret, ja då trivs jag. Sprang en runda idag med, det passar bäst in i resten av tillvaron att jag gjorde det idag för imorgon lär jag inte hinna. Benen ställde snällt upp på det med. 6,6km i ett snittempo på 6:41/km är jag helt klart nöjd med, det kändes bara jobbigt sista 5-600m som består av ett mycket elakt motlut som övergår i en ännu elakare backe. Där brukar jag i vanliga fall ta slut helt, så att det blev jobbigt är inte förvånande. Det som förvånade mig var hur snabbt benen hämtade sig och mjölksyran försvann. Nu kan jag ta helg i lugn och ro.
Otroligt så pigga benen kändes idag! Så skönt att få springa, solen skiner och fåglarna kvittrar!! Fötterna formligen flög fram, och den här gången lät jag tempot bli det det blir och det gick så bra!
Kilometertiderna 6:13, 6:23, 6:14, 6:06, 5:56 är kanske inte så jämna men det *kändes* bra. Jag hittade ett flyt som jag bara fullkomligt älskade, och blev nästan besviken när rundan var slut! Ibland är löpning bara för underbart.
I många fall finns det av olika anledningar varm mat när jag sprungit långt - mest beroende på min underbara älskling som vet hur hungrig jag blir när jag sprungit långt. För när jag kommit hem, stretchat lite och slutat svettas kommer Hungern. Då äter jag Allt.
Medan jag springer däremot brukar hunger reduceras till ett milt intresse för en viss typ av smak, tex salt (chips, kaviar, köttbullar), surt (apelsiner!) beskt (kaffe!) eller sött (sega råttor, anton bergs marsipan, banan). Om jag hållit på länge ökar intresset något, men det är absolut inte fråga om hunger. Däremot brukar magen inte heller misstycka om jag stannar till och äter något på vägen.
Fascinerande det där, men jag tycker det verkar som att vissa signaler från kroppen dämpas så man får vara extra lyhörd för dem (som hunger t ex). För även om jag inte blir hungrig en enda gång under ett ultralopp inbillar jag mig inte för ett ögonblick att jag inte behöver energi under de 7-8 timmarna jag håller på. Klart jag behöver energin, det är bara det att kroppen suger på att tala om för mig när den vill ha så då får jag äta lite hela tiden istället.
Andra signaler blir väldigt tydliga när man springer länge. Smärta och trötthet är signaler jag gärna skulle dämpa och tona ner men dem verkar kroppen ivrig att vidarebefodra till hjärnan medelst megafon. Det gäller att slå dövörat till då, eller glädja sig åt att det fungerar bra.
Något som fungerat för mig bitvis (jag behöver öva lite till på det bara) är att fokusera på allt som känns bra och låta de andra sakerna sjunka undan. Inte ens försöka låta bli att tänka på dem, utan tänka aktivt på något bra med hela koncentrationen. I perioder fungerade det riktigt bra på Lidingö i helgen, även om jag hade lite svårt att behålla koncentrationen när jag dessutom försökte börja räkna på kilometertider. Tänka på två saker (positiva tankar och kilometertider) samtidigt är svårt, i synnerhet om en tredje sak (tröttheten) försöker göra sig påmind hela tiden. Men det gick att koncentrera sig i perioder och det är ju lovande. Med lite mer öving kan det nog bli en riktigt bra taktik för den mentala biten av löpningen.
För det är ju inte bara benen som springer, det är topp-knoppen som styr. Är den dåligt förberedd och dåligt tränad ökar risken för att man blir trött och ledsen i förtid. Omvänt kan en inspirerad och glad topp-knopp driva benen till stordåd man inte trodde själv på. Jag har råkat ut för båda delarna, så jag börjar så smått inse hur viktigt det är med mental träning. Fokus, målbilder, koncentration - lika viktigt som VO2max, snittpuls och tröskeltempo skulle jag vilja påstå. Mental styrka, lika viktigt som fysisk styrka.
Kan i sammanhanget notera att hjärnans makt över kroppen är mycket större än man kan tro. Det finns gott om personliga 'magiska gränser' bland oss löpare. Somliga har sin gräns vid 5:00min/km på tävling, andra tror sig inte kunna springa längre än en viss distans (oavsett hur långt de sprungit på träning så kan de omöjligt tro sig om att klara det på tävling) och jag förmodar att det finns mängder av andra exempel där det är hjärnan snarare än kroppen som sätter gränserna.
Det är den biten jag tänker angripa. Hjärnan behöver också sitt. Positiva målbilder, positiva tankar om löpning och bort med negativismerna till att börja med. Försöka fasa i tanken att "det här går ju riktigt bra" istället för "går det inte för fort nu?" och "vilket bra tillfälle att sänka farten lite" istället för "oj jävlar vilken brant backe, den orkar jag aldrig". Försöka använda positiva mantra för att fösa bort negativa tankar och försöka lära mig identifiera svackorna (som alltid kommer under ett långlopp) och lära mig hantera dem.
Lite som backträning, intervallträning och långpass för psyket också, kanske man kan säga
Redan igår kväll började uppladdningen medelst mina två katter. Eftersom jag - i vanlig ordning - hade svårt att somna fick min mage vara tvättstuga åt katterna. När jag sen ville ligga på sidan flyttade de in under täcker och fortsatte tvätten och kurrandet där, och med det somnade jag. Tack kissarna.
Älsklingen gjorde också sitt, genom att hålla mig lugn och muntra upp mig när jga var dyster. Det blir jag lätt kvällen före ett lopp, det är inget mer man kan göra. Absolut ingenting. Bara vänta.
När väl startskottet gick hängde jag med Ulla och Anna, och det kanske i efterhand inte var så bra. Även om deras tempo låg klart inom min kapacitet så var det inte det tempot kroppen ville hålla för dagen, jag ville rulla på i nerförsbackarna och ta det lugnt i motluten, låta tempot stiga och sjunka allt eftersom humör och terräng varierar. De är jämna löpare, något jag aldrig kan bli. De kan hålla ett rikttempo, inte bara i snitt utan hela tiden utan speciellt mycket variation.
När jag släppte dem mådde jag riktigt illa, kroppen var skitsur på mig och jag undrade i mitt stilla sinna om jag ens skulle komma runt. Så jag bestämde mig för att gå tills jag var glad. Sen började jag springa och höll mitt flaxiga, varierande tempo riktigt bra. Det gillade kroppen, pulsen lugnade sig och stabiliserade sig så vitt jag kunde se runt 153 och jag hittade flytet.
Jag har ändrat något i mitt löpsteg för övrigt, för tidigare Lidingöultror har jag fått gruvligt ont i låren, i quadsen. Inte den här gången, jag kan gå i trappor, göra knäböj och skutta som jag vill. Quadsen mår prima. Det är gluteus och hamstrings som hatar mig som pesten nu?!? Undrar varför...
Hur som helst var det en ganska udda känsla att kunna rulla på i nerförsbackarna och springa mil efter mil och quadsen sa inte ett pip om saken. Hamstrings, rumpa, vader gnällde förståss men det gjorde inte så mycket förrän vid 45 när jag insåg att jag skulle kunna gå baklänges och fortfarande komma i mål på personbästatid alla kategorier. Av någon anledning kände jag att jag inte behöver slita ont mer, jag kan gå så mycket jag vill nu. Så jag gjorde det, och joggade när jag kände för det.
Och jag kom in på personbästatid både för distansen som sådan och för loppet. Distansrekordet för mig var tidigare 6-7 minuter långsammare och rekordet på loppet för min del var hela 25-26 minuter långsammare. Det kan man väl knappast vara annat än nöjd med
Det är lite hemskt att ha avverkat sista passet före en tävling. Så definitivt på något vis. Inget mer att göra, bara vänta. Dagens pass var mentalt tungt, kroppen kändes tung och lite seg men inte trött. Hade inga problem att hålla tempot runt 6:30/km däremot, vad nu det ska betyda.
Hur jag ska lägga upp löpningen på lördag har jag inte den blekaste om. Jag vet ingenting om strategi eller nått, bara att jag vill ha roligt under tiden. Om jag slår förra årets tid är det en bonus.
Är nu full av hjärnspöken, hypokondri och nervositet. Vad i hela fridens namn har jag gett mig in på..?
Dagens pass skulle inte vara jobbigt, det skulle bara vara lätt och roligt. Bevara formen så att säga, i den mån jag nu är i någon form alls. Jag höll mig i ett område jag är någorlunda hemmastadd, jag har så dåligt lokalsinne att jag lätt kan villa bort mig även där jag hittar. 7km nästan exakt blev det, och om man tittar på pulskurvan så gick det lugnt och fint, snittpulsen 153 är inte speciellt hög alls och maxpuls 169 nådde jag i sista backen hemma när jag envisades med att försöka pressa upp farten i den där hysteriska backen jag brukar klaga på. Om man tittar på de andra kilometrarnas max låg det betydligt lägre så det är säkert ett bra tecken
En gånger stoppade jag klockan för att grubbla ut vart jag skulle, och det syns på pulskurvan. En gång stoppade jag klockan medan jag väntade på trafiken, men det påverkade inte pulskurvan det minsta. Undrar just hur mycket sådana stopp påverkar löpningen? Pulsen påverkas ju absolut men bortsett från att rytmen blir störd misstänker jag att de där korta stoppen inte betyder någonting i det långa loppet.
Om det känns lika lätt att springa på lördag blir jag lycklig. Är fötterna lika lätta då och benen lika starka kan det bli en väldigt trevlig lördag.
Paddfaktorn är ett märkligt fenomen. Ibland kan det går flera dagar utan att man ser röken av någon paddfaktor och ibland slår den till så gott som direkt. Paddfaktorn kan i det närmaste beskrivas som känslan av att man sväller upp och blir fläskig, blir svagare eftersom alla muskler tynar bort och man förvandlas till otränad igen. Alltihop sitter förståss i huvudet, men för den som aldrig drabbats av paddfaktorn kan det nog vara lite svårt att sätta sig in i hur illa det faktiskt känns.
Imorse drabbades jag av Paddfaktorn, stenhårt. Konstigt, med tanke på hur länge sedan det var och till största delen är paddan bekämpad nu, medelst promenad och logiskt resonemang - jag vet att man inte förvandlas till späcksäck över natten och man förlorar inte varenda muskel och mitokondrie på en gång såvida man inte har seriösa hälsoproblem (döden brukar verka menligt på livskvalitén). Det är möjligt att det är tävlingsnerver, näst efter hypokondri är Paddfaktorn mitt största problem under veckan före tävling.
Själva löpningen i skogen igår är jag otroligt nöjd med, hittade rytmen och det flöt väldigt bra så det är inte det jag funderat på så mycket. Jag stannade till vid en McDonalds på hemvägen däremot och köpte en cola för att fylla på med vätska, jag hade bara 14dl med mig (mer får inte rum i vätskebältet) och på McDonalds bryr de sig inte så mycket om vad man är klädd i bara man har pengar.
Vilket oväsen det var - ungar överallt som skrek och bar sig åt, stressade föräldrar och en allmänt rörig stämning. Ljudnivån, i synnerhet för mig som kom från tysta skogen (så tyst det nu kan vara ens i Ursvik), var olidlig. Köpte min cola och bad om vatten i kassan och smet så fort jag kunde. Vilket hemskt ställe! Eller, egentligen är det inte fel på McDonalds utan alla vuxna som låter ungarna fara och skrika hur de vill. Nåja, det är inte mina battingar och inte min huvudvärk så de får väl skylla sig själva när de står där med tonårngar som varken lyssnar eller bryr sig. Fast nu fick jag en påminnelse om varför jag undviker snabbmatshaken för det mesta. Det är inte enbart det de serverar utan även klientelet jag undviker.
Tystnaden i skogen är underbar i jämförelse. På det viset är jag nog en enstöring, för jag gillar inte folksamlingar, stök och skrik. Jag ogillar ungar som springer omkring - de har ju synfält som är marginellt större än en blinds och ett uppmärksamhetsspann som enbart matchas av en guldfisks. Eller, ungarna får väl vara hur ouppmärksamma och blinda de vill, bara de ger tusan i att springa på mig och kliva på mig, jag vill ju bara vara ifred och slippa besvara en massa frågor om GPS-klockan, vätskebältet eller vad det nu kan vara de får syn på. Om fem minuter har de glömt vad de frågade och de är inte intresserade av svaret, så varför besvärar de mig!?!
Nej, jag ska nog undvika såna ställen, jag blir bara frustrerad och irriterad. Nästa gång köper jag en liten cola i macken bredvid. Där lär jag inte bli besvärad av något annat än kassörens nyfikna blickar.
Fascinerande, men jag har betydligt mindre slitage i kroppen av typen träningsvärk och diffusa smärtor än förra söndagen. Så stor skillnad gör det alltså att vara förberedd. Jag skulle (även om jag inte borde) kunna ge mig ut på en lugn runda idag utan problem, enda problemet är att vädret är så vackert att jag förmdoligen bara skulle springa för fort. Dessutom har jag betsämt mig för att vila idag, så då ska jag det. Jag har ökat dosen träning rejält efter TEC, både hastighet och distans, så nu är det dags att ta ett steg tillbaka igen. En lugn vecka, lätt löpning och återhämtning enbart. Så blir benen redo för Lidingö 50k.
Kastade mig över Xtreme igen, jag vet att jag inte var så positivt inställd efter förra helgen men jag visste ju vad som gick fel också. Alltså lastade jag på mig 7 av 8 flaskor, 8:e flaskan fick vara hemma eftersom jag annars inte skulle fått med mig extrafickan på ryggen där jag hade tänkt förvara godis och telefon, och 3 av flaskorna fylldes av Resorb.
Det var en helt annan känsla att springa idag, lite kvavt kanske men otroligt mycket lättare. Jag försökte hålla ungefär det tempo jag inbillar mig att jag ska hålla i Lidingö, och det gick väldigt mycket bättre än i lördags. Framför allt höll jag ett jämnare och klokare tempo, gick mer disciplinerat i backarna och slösade ingen tid.
Det känns skönt att ha avverkat den där hemska gräsbacken, Sankte Pers backe, lingonrisbacken och alla andra hemska backar i Ursvik, för jag vet att Lidingö kan inte bjuda på något som klår Xtremens knöliga hällar och rotiga backar. Inte heller kan Lindingö bjuda värre utförslöpningar än xtremen. Det enda jag saknar är att jag inte hunnit springa där fler gånger.
Jag vet nu varför jag ogillat terräng, fram tills idag då: jag kan inte springa så fort som jag skulle vilja (dvs för fort). Det är helt enkelt omöjligt för mig att hålla reda på allt samtidigt om jag inte sänker farten lite. Men när jag gör det, och hittar rytmen, så är det faktiskt inte så dumt att springa i terrängen. Det är bara när jag försöker springa för fort, över min kapacitet, som det blir jobbigt för då kommer jag ur fas och börjar klia på rötterna, snubbla på kottarna och slår tårna i stenarna istället för att elegant kliva över dem. Och det är när jag försöker springa fortare som det ironiskt nog slutar med att det går saktare. Sådan är terrängen för mig
