Valde bort morgonlöpningen idag, mest för att vaderna är trötta och tibialis känns sliten men också för att jag vill kunna ge mig på ett bra långpass imorgon. Jag har tagit mig utanför komfortzonen fler gånger den här veckan än vad som egentligen är vettigt, men så tror jag inte heller att man blir bättre utan att pressa sig lite emellanåt.
Komfortlöpning, transportlöpning och annan form av trevlig myslöpning i all ära men det är först när jag börjat pressa mig som det händer grejer. Kroppen svarar på utmaningar helt enkelt.
Med det sagt ska man väl konstatera att 70% eller något sådant av veckans löpning ska vara mysjogg, lätt löpning kallas det visst av dem som vet. Det finns säkert en anledning till det också, alltså vilar jag idag och kör ett lugnt långpass imorgon så kanske veckans totala löpning balanserar tillsist.
Fast det är fasligt bra väder ute, det rycker lite i löparfötterna även om underbenen är trötta
Det hör till ovanligheten att jag kör dubbla pass, men idag fick jag till det. 5km på morgonen i bra fart och strax över 6km på kvällen i lugnare tempo. Det gick lite för fort för att jag ska vara helt nöjd, jag siktade på 7 min/km men jag är inte uteslutande ledsen för att benen verkar tycka om högre fart än jag inbillar mig.
Kvällens runda gick lite trögt, men det kan bero på att det var 18 grader och superkvavt i luften. Först när jag kom hem började det skvala ute förståss, det kunde det ju inte göra medan jag var ute och längtade efter svalkan. Men det gick ju som synes bra ändå, jag tog inte i så jag tyckte det var besvärligt direkt. Bara precis så mycket att det blev intressant.
Får väl erkänna att jag inte höll igen idag, luften var för klar och syret för rikt för att slösas bort på jogg. Dessutom verkar det vara lättare att springa fort på mornarna innan jag vaknat och begriper hur fort det går
Alla de bästa löpningarna har jag gjort på mornarna, det verkar nästan som om det blivit en vana..?
Däremot får vi se hur jag hinner med träningen ikväll. Träningsvärken är som puts väck i alla fall, tack och lov! Det tillskriver jag nästan mozzarellapizzan igår, det bara måste vara nyttigt med en god pizza ibland. I synnerhet när älsklingen gjort degen, och vilken proffsig deg han fick till då! Som på pizzerian!
I morse hade ComHem kapat Internet, ett litet underhållsarbete som skulle ta ett par timmar enligt ett brev de skickat. Ett par timmar är i ComHems värld tydligen mellan 8 och 18, jag kallar inte 10 timmar för "ett par" men det gör tydligen ComHem...
Nåja, jag kutade imorse och försökte påminna mig om att jag skulle springa en gång till idag. Jag hade lite småbekymmer att hålla nere tempot ändå och snittfarten blev tillsist 6:48/km på 5km, vilket väl får anses godkänt när man siktat på 7 min/km.
Intervallerna på eftemiddagen gick hur jäkla bra som helst. Jäklar så det gick undan, 54s per 200m (4:31/km) med 1 minuts ståvila emellan. Den långsammaste 57s och den snabbaste 54s känns som godkänt tycker jag, och pulsen sjönk ner ungefär lika långt i alla vilor vilket väl får ses som ett bra tecken?
Det skulle varit morgonjogg men två steg utanför dörren insåg jag att vädret var för vackert och solen för härlig.
Första kilometern gick på 5:54, yrvaken fysik så snittpulsen hamnade på 138 och max på 158. Bussigt att börja dagen på det viset kanske, jag vet inte.
Det var härligt, fast jag försökte hitta någon form av jämnvikt (jag vill ju gärna orka hem också), men det var lättare sagt än gjort. Sista kilometern gick hur som helst på 5:55 så helt slut tog jag inte där på mitten, även om det kanske ser så ut när man tittar:
1km: 5:54
2km: 6:08
3km: 6:12
4km: 6:14
5km: 5:55
Det blev hur som helst en härlig löprunda!
Jag har en underbar älskling, det är jag medveten om. Vi delar varandras utrymme med respekt för varandra, nära men utan att inkräkta. Han tycker om att spela datorspel, men så som livet ser ut med arbete och allt så finns det inte så mycket tid för det. Ja, vi har ju fritiden förståss.
Jag skulle egoistiskt kunna kräva att han ska tillbringa den tiden med mig. Han skulle nog göra det också, om jag krävde det.
Men det vore ganska egoistiskt av mig. Jag kan ju lika gärna försöka sätta mig in i vad det är han försöker åstadkomma, lära mig spelet och delta istället. Jag kan välja att umgås med honom, istället för att kräva att han ska umgås med mig. Det är skillnad på det.
Han vet att jag älskar löpning, och har erbjudit sig att följa med ut från gång till annan. Jag älskar att springa med honom, men jag ber honom aldrig om det. Varför? Jo, för jag vet att han inte tycker det är så himla roligt. Men han gör det för att göra mig glad. Så varför inte låta honom behålla den möjligheten, att få välja själv när han vill göra mig glad?
Det handlar om att ge och ta. Veta när man ska dela med sig och när man ska ta emot det som bjuds. Vi delar varandras utrymme frivilligt, det är inte så att han delar mitt utrymme enbart. Jag delar faktiskt hans utrymme också. Tillsammans. Vi.
Ibland läser och hör jag om människor som suckar över att han/hon inte vill göra saker med dem och då undrar jag ofta i mitt stilla sinne: men när gjorde du något med honom/henne frivillig? Vi lever i ett egocentriskt samhälle, det vet jag. Ett samhälle där det anses fint att förverkliga sig själv, där egna jaget går först och allt det där. Men om man verkligen älskar någon, på riktigt, går verkligen inte den människan före egot nån gång ibland? Ganska ofta till och med? Ingår inte jag i ett vi som är större än bara mig?
Eller är det bara jag som är så naiv så att jag tror på att kärleken är vänlig, delar med sig och önskar det bästa åt den man älskar? Jag tycker att det egocentriska samhället har fel, för jag upplever inte att jag är det viktigaste i mitt liv. Det är vi som är viktigast i vårt liv.
För övrigt tänker jag alldeles för mycket när jag har vilodag.
Joggade till Ursvik i akt och mening att springa långpass och samtidigt få mig lite terräng. Planerade för gröna milen men hamnade ändå på Xtreme-slingan som jag varit sugen på ett tag. Nåja, det är ju bara 5km till... hehehehehehe
Det är en jäkla skillnad på gröna milen och Xtreme, den senare har fått sitt namn av en anledning. Vid 16-17km gick jag in i väggen, tempot sjönk till 9-10-minuterstempo och jag ville bara hem. När jag kom ut ur skogen igen insåg jag att jag måste ha vatten. Siktade hemmåt, om inte annat passerar jag McDonals på vägen. Fick syn på Netextra och siktade in mig på det tvärs över gatan. När jag var nästan framme fick jag syn på OKQ8 och nu fick min kolhydratstomma hjärna beslutsångest...
Jag fick tag i en cola till sist på en kiosk i Hallonbergen och kunde styrkt av fräscha kolhydrater tuffa på hemmåt, men så fort gick det ju förståss inte för vid det här laget hade kroppen bestämt sig för att den ville vila. Man är inte så kaxig när väggen klappat till en i pallet kan jag säga, men hem kom jag åtminstone även om rundan tog bedrövligt lång tid.
Det dråpliga är att om jag håller samma snittfart i 25km till har jag tillryggalagt 50km på 7 timmar, och det vore personbästa med en halvtimma eller så... Herre jävlar vad jag har gett mig in på....???
Morgonjogg, var planen. Nåja, morgon kan man väl diskutera. Yrvaken var jag åtminstone, det får duga som definition även om jag tenderar att vara morgontrött fram till lunch ungefär. Men jogg? Inte med bästa vilja i världen kan jag påstå att 6:33/km är jogg. Snittpulsen 161 (87% av max) talar emot också, så inte ens att det "kändes lätt" kan jag skylla på.
Tittar jag på hur tempot växlade från kilometer till kilometer så syns det tydligt att jag sprang efter två viljor. Varannan kilometer gick i 6:20-tempo och varannan i 6:40, så fort jag fick syn på hur fort det gick slog jag av på tempot men sen tappade jag uppmärksamheten på löpningen och benen smygökade. Fast skam den som ger sig
Jag kom ut, det var en vinst i sig. Det var sol och vacker och rundan jag sprang har jag inte sett sen i somras. Det var skönt väder, blå himmel och en fjäril fladdrade omkring i vårvärmen. Jag var för varmt klädd, jag klädde mig för ett betydligt lägre tempo, så jag svettades ymnigt. Men det var skönt, alltid något. Det kommer fler chanser att göra rätt, det här var bara början.
Ja, inte enbart men de flesta lär husera där. Det är väldigt intressant att läsa om hur de tränar och äter (se länken längst ner), även om jag aldrig lär orka upp i 12 mil i veckan i genomsnitt hur mycket ugali jag än proppar i mig.
Receptet är annars enkelt, 6dl finmalet majsmjöl till 10dl vatten och två starka armar. Koka och rör om hårt och bestämt hela tiden för att undvika klumpar. Fortsätt röra om och koka tills det fått samma konsistens som tjockt poatismos. Fortsättdärefter att koka ugalin i 4 - 5 minuter till under kraftig omrörning.
Däremot är det inspirerande läsning att läsa om deras träning, liv och leverna, och även om jag kanske inte reder ut att springa lika långt och mycket som de kanske det går att lära sig ett och annat av hur de gör? I artikeln kan man läsa att de började dagen i ottan med en löprunda på mellan 10 och 15km med inslag av fartlek om jag tolkar saken rätt. Hur som helst ingick någon form av kvalité i morgonlöpningen. På eftermiddagen sprang de 6-8km i vad jag tolkar som joggtempo. Hela artikeln länkas längst ner i inlägget, så läs gärna själva och rätta mig om jag har fel.
Hur som helst verkar det som att inte speciellt mycket av elitens löpning är just kvalité, bara 33%? Det blir ju ganska mycket löpning som med andra ord bör klassas som mängd? Skräpmil, om man får tro vissa? Jag vet inte vad jag ska tro riktigt, bara att det verkar som att den mäskliga kroppen har en enorm outnyttjad kapacitet att anpassa sig. Det skänker hopp om att kanske även min lite rultiga och motsträviga lekamen kanske en dag anpassar sig? Hoppas kan man ju alltid. Det går alltid att drömma om att orka dubbla löppass också, fast där nånstans går också gränsen för vad jag tror är möjligt för min del
Nu minns jag inte vem jag fick länken av men tack du anonyma välgörare, för det är verkligen spirerande läsning:
http://majimbokenya.com/home/2009/06/30/eating-pract...
Igår avverkades löpningen på under en halvtimma och då var det kanske inte så konstigt att jag inte tyckte det kändes som att jag gjort så mycket. Träningsvärken i ändalykten idag talade dock sitt tydliga språk: Igår var det full rulle
Så idag skulle jag återhämtningsjogga. Det gick väl som det gick, snittempot 6:26 är verkligen inget återhämtningstempo egentligen men tittar man på pulsen så var det inte så hemskt ändå. Snittpulsen kom nämligen inte ens upp i 160 (158 faktiskt) och max kom aldrig över 170, så helt fel ute var jag inte. Det bara var så lätt att springa idag helt enkelt.
Det kanske är så att jag trivs bäst när det regnar? För det gjorde det idag, underkylt regn t o m. Eller så är det träningsvärken. Jag vet inte, jag kan bara konstatera att när jag minst anar det slår kroppen till och presterar något alldeles oväntat - som ett strålande skönt löppass t ex
Självklart var Spånga IP stängt på grund av renovering, de höll på att göra om löparbanorna som bäst så jag fick förlita mig på gång- och cykelvägen bredvid och Garmin istället. De tänkta 400m-intervallerna ovandlades raskt till 200m-intervaller med ryggsäck - den hade jag tänkt ställa ifrån mig vid Spånga IP, där man är relativt ensam men låta den stå obevakad på en vältrafikerad gångbana... Nej, inte med telefon och andra för mig värdefulla saker i.
Pulskurvan ser rätt okej ut, det blir jobbigare och jobbigare för varje intervall. Precis som det var tänkt. Så långt allt väl med andra ord. Det blir lite mer komik när man ser hur jämna intervallerna var.
Nåja, det är inte så illa för att vara med ryggsäck och allt. Fast nästa gång hoppas jag idrottsplatsen är öppen så jag kan springa lite mer normala intervaller...
Det vet jag eftersom jag utrustat mig med löparsolglasögon. Det kommer att hällregna så att jag inte ser nånting i solglasögonen eftersom det står som en vattendimma runt mig.
Fast jag tycker de är rätt fräcka ändå. Först kommer jag förståss att testa ut dem på några löppass innan dess, och de kommer nog väl till pass påde på Lidingö Ultra och Göteborgsvarvet, men jag köpte dem faktiskt med Stocholm Marathon i åtanke.
Men i år kommer Stockholm Marathon att regna bort, var så säker...
Lugnt och fint, långpasstempo siktade jag in mig på. Ingen hög puls, bara lugnt och fint. Det gick väl rätt bra i en del avseenden. Jag pendlade vilt mellan 7-minuterstempo och 8-minuterstempo innan jag hittade 7:30-tempot jag sökte. Snittempo på hela passet blev 7:36 och det är nära nog.
Det som gjorde det lite trögt på slutet var att jag gav mig ut på tom mage, det brukar jag inte göra. Åtminstone några ägg och lite mjölk brukar jag komma ihåg att äta. Inte hade jag extra energi med mig heller och bara 4dl vatten. Fast det gick ju bra det med.
Nu ska det bli gott med lunch däremot.
Idag skulle jag bara ta en lugn jogg eftersom det blev ett ganska hårt pass igår.
Första kilometern gick på 5:46 enligt SportTracks. Andra kilometern saktade jag ner till 5:51.
Nu är det där ett väldigt högt tempo för mig så det är inte alls förvånande att tempot sjunker allt eftersom, 6:07 på tredje kilometern och 6:20 på fjärde. Ändå är det fjärde kilometerns tid jag blir mest nöjd med för på den kilometern ingår det en helvetiskt lång backe som aldrig verkar ta slut som som alltid brukar knäcka mig annars. Den är över 500 meter lång och segdraget motlut som avslutas i en brant knopp. Att jag knäckte den kilometern på respektabla 6:20 är jag så jäkla nöjd med!!!
Att efterföljande kilometer gick långsammast är jag inte förvånad över, för då behövde jag verkligen få dricka. 6:37 tog den kilometern inklusive vattenpaus och sista hela kilometern tog därefter bara 6:17 så vattnet satte fart på spirorna igen. Sista nära 400m gick i tempot 6:06/km så det fanns t o m plats för en liten tempoökning på slutet, trots alla backar och motlut.
Fast imorgon blir det vilodag, det gäller att komma ihåg att det bara är fem dagar sen jag sprang 50km hur svårt det än kan vara att hålla benen i styr när det är så här underbart vårigt och soligt underbart varmt! Lycka är att få springa på sandfria trottoarer, känna asfalten under löparskorna och höra sin egen andhämtning, lugn och regelbunden. Gissa vem som älskar löpningen nu! Som jag har väntat på att slippa snö, is och kyla! Jag svettades som ett djur idag, i tunna sommartights, tunn vindjacka och funktions-t-shirt och jag trivdes med det!
Satt och spelade NHL10 när älsklingen undrade om vi inte skulle ut och springa. Ibland får han så underbara idéer! Med solen i ögonen och fågelsång i öronen bar det av, och fort gick det.
Kom nu ihåg att det inte är så länge sen jag sprang 50km
Vi har en tendens att egga varandra när vi springer ihop, han ligger precis ett halvt steg före mig hela tiden och jag pressar på för att komma upp jämsiden. Effekten blir att det i princip går fortare och fortare. Idag försökte jag medvetet hålla igen farten, och det gick som det gick. Men det var kul i alla fall
Om man bara tittar på pulskurvan så blev det ett pass som blev väldigt likt ett tröskelpass. Hur klyftigt det är att avverka ett sådant 4 dagar efter TEC vet jag inte, men det var hur roligt som helst och bortsett från att jag är kanontrött i benen igen så är jag genomlycklig.
Och i slutänden är det egentligen det enda jag bryr mig om.
Finns det något skönare än att efter en lång och kall vinter få sätta sig i den gassande solen på balkongen, det är närmare 20 grader varmt enligt termometern, och dricka kaffe och äta frasvåfflor bland påskliljorna som blommar som bäst?
En humla höll på att skrämma livet ur mig men det var för att den var stor som en gråsparv. I övrigt är livet underbart. Nu är jag genomsvettig och solvarm, precis som det ska vara. Som jag längtat efter solen..!
Dagen efter ett lopp brukar man nästan känna sig sjuk. Stel, öm, trött och hängig. Kroppen orkar ingenting och vill ingenting. Det går knappast att resa sig eller sätta sig utan att benmusklerna protesterar vilt. Efter de tuffaste loppen har jag behövt använda armkraft och hjälp för att komma ur soffan.
Så icke idag. Benen mår efter omständigheterna ovanligt bra. Jag kan resa mig själv, gå nästan vanligt och jag är egentligen bara öm i vaderna, mest i vänstervaden. Höfterna, mage och korsrygg är eländigt ömma också men det vet jag varför och det är inget att oroa sig för.
Några nätters god sömn, balans i kosten och dricka mycket vatten är det som gäller nu. Kanske en lätt, värmande massage och så lätta promenader, lite lätt motionscykel och annan genomblödningsträning som inte belastar musklerna utan bara ökar blodflödet en stund och fraktar bort slaggprodukter och annat jox som man inte vill ha i musklerna.
Ett varv var 10km, fast det kändes lättare att tänka varv än mil. Första gick väl rätt okej, jag kände mig tung och seg. Pressade på lite för att försöka hålla så nära måltiden som möjligt och missade bara med några minuter (bra för att vara en så ojämn löpare som jag). Gick i de brantaste backarna, som man gör på en ultra, och försökte få i mig chokladen och bananerna från varvpåsen - jag hade tänkt att ta en påse godis per varv egentligen men jag orkade inte igenom ens den första..!
Skulle jag tagit varning av det? Nej, det tycker jag inte. Jag är inte en glupsk löpare. Jag drack bra, resorb och vatten på varven och vatten och kaffe i varvningen. Andra varvet blev inte lättare, som jag trott. Det blev aldrig lätt löpning men jag försökte hålla humöret uppe ändå. Det gick väl bra så länge inget gjorde ont.
Tredje varvet kom den första svackan, jag ville bara hem. Löpningen gick tungt och jag visste vid det här laget att 12 timmar förmodligen inte skulle fungera. Det kom och gick något som liknade duggregn. Men jag svettades så mycket att det inte spelade någon roll. Fortsatte gnaga på köttbullar och fylla på med resorb.
Fjärde varvet började jag ana att vaderna tagit mer stryk än jag trodde, de började hugga och värka på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Något gjorde förfärligt ont i knävecket när jag pillade där, så då pillade jag inte där mer. Men det gick ytterst dåligt att vinkla foten nedåt (som i frånskjut t ex) så det blev ju lite si och så med farten...
Femte varvet bestämde jag mig tidigt för att inte försöka fullfölja, vänstervaden nöp till ordentligt först i en backe jag underlät att gå i och därefter när jag snubblade till på en rot. Om man kan säga att en smärta har en färg var den här illröd, eller vass om man så vill. Andra smärtor, som trötthet, är mer dova nyanser av rosa och orange, och inte så närvarande.
Jag vet inte om jag ställt till något i dagsläget, jag tror jag steg av i tid ändå för det gör åtminstone inte ont att sitta still. Men det återstår att se om jag har rätt också, jag har haft fel förr.
Lustigt nog är jag rätt nöjd ändå, trots att tiden (runt 8 timmar, glömde stänga av klockan så jag får vänta på den officiella tiden) inte blev så lysande och trots att jag bara sprang 50km. För om man bortser från vaden är jag oförskämt oberörd i resten av kroppen. Det, åtminstone, är något att glädja sig åt tycker jag.
Nu har jag gått igenom vad jag behöver, vad jag tror jag vill ha och vad jag måste komma ihåg. Kläder, skor, elektronik, ljus, ljud, energi, dryck, värme och sjukvård. Vet inte om jag glömt något, det lär visa sig.
Oroar mig för vädret, om det blir som idag blir det blött. Jag vet inte vad jag ska tro, bilden är från Foreca, de brukar väl ha ungefär lika rätt som alla andra.
Nu återstår bara genomförandet också. Tänkte mig 80 minuter per varv, det ger mig marginal att klara 12 timmar med byten och pauser. Får se hur det håller och hur det går med den saken. Jag kan inte bli mer redo, nu är det bara att satsa.
Jag skulle inte styrketräna för att inte dra på mig träningsvärk denna veckan. Den intentionen höll nästan ett dygn. För det är lite för roligt att göra chinsövningarna för att jag ska kunna låta bli. Två gånger lyfte jag mig i rad, och då kom jag ner ganska djupt mellan lyften också. När jag försökte andra gången gick det nästan lika bra, men sen fick det vara nog. Spädde på paset med diverse andra övningar också för att inte bara ge mig på ryggen. Utfallsstegen och knäböjen kanske inte var så klyftiga att göra just denna veckan, men det kom jag förståss inte på förrän efteråt. Ibland tänker jag som sagt inte så långt.
Har tittat på väderprognoser, funderat på packningen och i största allmänhet oroat mig för TEC. Snöfallet nu nyligen fick mig nästan att gå i spinn. Om det blir runt nollan på kvällen/natten blir det jobbigt, hoppas det håller sig på plussidan. Jag vet på ett ungefär vad jag ska ha med mig och hur planen ser ut, nu är det egentligen bara att genomföra också. 80 minuter per varv hade jag tänkt mig och jag tar bara med mig det jag behöver per mil, resten ligger i min väska vid varvningen. Vid varje varvning får jag se till att fylla på det osm kan ha gått åt på varvet, så att jag hela tiden har dryck, godis m.m. så det räcker till nästa varv.
Vid varvningen kommer jag att ha ombyte, plåster och annan utrustning som kan behövas men som inte nödvändigtvis behövs ute i spåret. Telefonen har jag alltid med mig däremot. MP3-spelaren, klocka och annan elektronik funderar jag på, förmodligen låter jag spelaren ligga i varvningen så jag kan ta med den när det behövs. Ibörjan lär den inte behövas, men när det blir jobbigt kan det vara skönt att ha något att se fram emot.
Extra batteri till lampan får jag se till att ha tillsammans med lampan, jag lär inte släpa på den på morgonen. Men när den väl behövs gäller det att inte glömma batterierna också. Reflexväst? Kanske, om inte annat blir man lättare att hitta om man spriger vilse
Gel, resorb, godis, jordnötter och annat snask får jag se till att förpacka i lagom doser som blir lätta att ta med sig ut. Fryspåsar med klämma kanske? En 3-literspåse per varv med gotter och gel? Något sådant lär det bli.
Planerna skrider vidare. Helgen närmar sig oroväckande fort.
Idén bakom bytet var att inte dra på sig träningsvärk denna veckan, och cykla är jag ju van vid. Nåja, det kanske stämde en gång men jag tror baske mig mina ben glömt av cyklingen en del faktiskt. Eller så var det motståndet, 8 av 10, som i kombination med tempot gjorde benen trötta. Fast trötta gör inget, bara jag inte blir lidande på lördag.
Solen och våren lockade ut mig idag. Jag stoppade mp3:an i öronen för att slippa höra mina andetag och sen bar det av. Tittade inte på klockan en enda gång utan försökte springa det fortaste jag kunde utan att krokna. Det visade sig bli det tempo jag klarar av att hålla när pulsen ligger på/omkring 168 bpm. Fast det visste jag inget av då, jag försökte bara hålla den högsta fart jag kunde utan att storkna.
Sista kilometern blev den snabbaste enligt trainingcenter, 5:53 min/km och den näst sista näst snabbast på 6:23 min/km. Jag vet när pulsen nådde toppnoteringen 175 bpm. I sista backen hemmavid, för då kändes det som om kraften rann ur kroppen som vatten. Men jag är ganska nöjd ändå med dagens löpning för trots bristen på ork på sistone höll jag helt okej fart tycker jag. Snittempo 6:30 min/km är jag nöjd med, i alla fall på distansen 7km.
