Det går inte så bra just nu, men det beror antagligen på att jag är trött. Så in i bängen trött. Men det går över, det gör det alltid. Tålamod. Undertiden hänger jag och dinglar under tonårsdotterns säng så ofta jag kommer åt, cyklar och promenerar. Jag vet av snart 40 års erfarenhet att det inte hjälper att klämkäckt "rycka upp sig" eller "ta i lite". Det blir bara värre då. Tricket är att låta det gå över av sig själv, kropen anpassar sig mycket snabbare om man inte pressar och jagar på (lättare sagt än gjort iofs). Det har tagit halva livet för mig att komma på det. Nästa vända in i trötthetens land tar jag väl antagligen när pollenhelvetet bryter ut, men det får väl gå det med. "You have to learn to roll with the punches" som mina amerikanska kusiner skulle ha sagt.
Styrketräningen idag blev riktigt tung och jag begrep först inte alls varför jag var så trött i armarna. Det var älsklingen som kläckte lösningen. Jag vårstädade igår, och när jag gör något gör jag det ordentligt vilket igår innebar över 5 timmars flängande med mopp och dammsugare, hink, trasa, såpa och diverse andra attiraljer. Inte så underligt att kroppen känns trög och ovillig med andra ord, chinsövningarna är tunga redan i vanliga fall...
Jag avskyr att vårstäda men jag älskar att gå igenom lägenheten efteråt och sniffa på såpan och studera reflexerna i det nyskurvade golvet. Av olika skäl relaterade till glömska blev det inga våfflor på våffeldagen men jungfru Maria ursäktar säkert.
Idag skulle jag egentligen kört det gamla vanliga, 15km med inslag av tusingar i 6-minuterstempo men jag är så less på det nu! Jag ville köra något annat så det blev ett blandat pass med både backe och korta intervaller. Först satte jag bandet på att jaga upp pulsen till 165 (det högsta värdet man kunde välja f ö) och därefter ner till 130. Däremellan skulle pulsen pendla och eftersom hastigheten hölls hyfsat jämn reglerades pulsen helt enkelt med lutningen. Som mest höjde bandet lutningen till 10, då var det faktiskt lite jobbigt för benen.
Men det kändes fortfarande inte som att jag blev speciellt trött, och efter 35 minuter av det där ledsnade jag - det blev aldrig speciellt jobbigt ju så jag bytte till korta intervaller med joggvila. Det visste vad det tog, även om jag bara körde 4 den här gången (jag har kört så många som 10 i 5-minuterstempot). Jag tror att jag skulle kunnat köra fler faktiskt,men jag kom till sist ihåg att vaderna inte varit så glada och lät det bero.
Lustigt det där, men det verkar som att alla de bästa träningspassen gör jag med träningsvärk..? Latsen är så ömma att jag har svårt att röra armarna, men jäklar så bra det kändes att få springa fort.
Idag roade jag mig med att försöka göra lite chins. Det är en övning jag gillar skarpt av många anledningar och att den ser häftig ut är inte det minsta skälet. Jag vet att det per definition inte är hela, riktiga chins än men jag jobbar på saken. Till saken hör att när jag inte längre orkar försöka lyfta mig så hoppar jag upp och håller mig fast i övre länget, och därefter sänker jag mig långsamt och kontrollerat ner tills armarna är raka. Det gör jag om tills något tröttnar, för det mesta armarna
Dagens övningar gick oförskämt bra. Jag gör så att jag greppar loftsängen och låter armarna ta över vikten istället för benen, då har jag en vinkel på över 90 grader i armbågen. Inte helt raka armar alltså men inte jättekrokiga heller. Därifrån drar jag mig upp, sänker mig ner dit jag var och sen försöker jag lyfta igen. Första försöket kommer jag upp två gånger men god kontroll. Andra försöket blir det oftast 1 riktigt lyft och därefter kommer jag ungefär halvvägs på andra lyftet. Därefter kör jag så många nedsänkningar jag bara orkar.
Nu när jag gjort om det där i några veckors tid har jag upptäckt att jag vågar börja längre ner än förut och jag vänder rörelsen djupare också. Att jag än så länge inte orkar mer än 2 är inget som bekymrar mig. Det är väldigt mycket mer än jag någonsin klarat förut. Att djupet inte är det rätta än bekymrar mig inte heller, jag håller sakta men säkert på att lära mig, anpassa mig. Det är en väldigt tung övning och inget jag behärskar i en handvändning. Men jag ska lära mig, förr eller senare
Vi handlade på hemvägen, det var verkligen en underbar vårdag idag och det var då jag såg dem. De är små, oansenliga men så efterlängtade. De första blommorna! Koltrasten sjunger utanför vårt sovrumsfönster, han sitter i tallen och sjunger sina vackraste sånger (som tack för att vi utfodrar honom om vintern kanske?) och solen lyser in genom förnstret, och det är det här jag har väntat på så länge! Snön och isen tinar så det skvalar, solen skiner och det var 17 grader på balkonen innan. Vi har redan druckit vårt första kaffe i vårsolen, även om vinden var vintersval fortfarande! Nu ska det väl ändå bli vår på riktigt ändå!
Det är hög tid för vaderna att få vila, och det beror inte på några intensiva långpass eller intervaller. Faktum är att det är skor som är mitt bekymmer igen. I flera månader, säkert ett halvår, har jag valt att gå omkring i skor som inte har klack. Bekväma skor som inte har något gemensamt med högklackat alls, varken i utseende eller komfort.
Gissa vad som händer när man plötsligt drar på sig skor med nära 8cm klack och trippar runt i dem i inte bara en utan två dagar. Klyftigt.
Gissa vems akillessenor som är tryckömma, irriterade och vems vader som är spända, värkande klumpar? Gissa vem som har lust att ge sig själv en riktig tjottablängare? Jag har till och med ont i musklerna i fötterna, i den där rörelsen man gör med foten när man försöker skrynkla ihop något med tårna.
Inte ett löpsteg på flera dagar och benen är slutkörda. Bisarrt. Oklyftigt.
Tog mig i kragen och avverkade en mil på löpbandet. Mest pliktlöpning, 9km/h är varken snabbt eller långsamt. Det är plikten som kallar. Ute kan jag knappast springa, fotot är från senaste promenaden och bäst jag stod där kom en äldre herre med kryckor och hasade fram. Han kisade mot den enorma pölen och konstarerade:
- Det där ser inte lovande ut. Sen hasade han vidare och vad jag såg kom han både förbi och vidare, men torrskodd betvivlar jag att han var. Hoppas han hade nära hem.
Letade febrilt efter ett någorlunda snyggt plagg till i morgon men plötsligt verkar alla klädbutiker enbart ha pajettbeströdda gräsligheter i grälla färger och med alldeles förfärliga mönster. Eller så går jag till fel butiker. Det jag sökte var något figurnära med lång eller halvlång ärm i en mild färg, gärna blå eller grön. Helst v-ringad i halsen och figursydd för kvinnliga former. Något mitt emellan vardagsfin och festfin, inte för pråligt, mönstrat eller prilligt och absolut inte fullt av paljetter och krimskrams! Men inte heller blommigt, rutigt eller tantigt, som verkar vara det enda som finns förutom paljetter och pastell....
Nåja, jag fortsätter att leta imorgon också. Jag hinner kanske hitta något med lite tur.
På sistone har jag träget försökt lära mig att göra chins. ni vet,, hänga i armarna och lyfta sig upp. Inte såna som Linda Hamilton gör i Terminator 2 (hon har handryggen ifrån sig), utan med handryggen mot mig. Detta har jag ägnat mig åt under dotterns loftsäng, alldeles lagom höjd för mig att börja med.
Jag lyckades, utan att sparka ifrån eller skutta, lyfta mig själv i loftsängsbotten två gånger! Inte från raka armar dock, så långt har jag inte kommit än. Jag hade strax över 90 graders vinkel i armbågarna när jag lyfte upp fötterna så jag blev hängande i armarna innan jag lyfte och bara det att jag orkade lyfta min egen vikt och därefter sänka mig ner till utgångsläget jag började ifrån och sen upp igen är för mig en enorm bedrift!
Nu ska jag sakta men säkert lära mig att göra samma sak fast från rakare och rakare armar, tills jag kan göra chins på riktigt! Det är överlägset den tuffaste och fräckaste övningen jag sett, så jag tänker inte ge mig förrän jag kan det!
Jag är mäkta stolt över mig själv nu! Ett STORT steg närmare ett av delmålen!
Tusingarna tog emot idag. Men nu är det gjort, det får man väl se som en seger för pannbenet. Trött i baksidorna redan från början så det gick tungt. Hade svårt att få upp pulsen, kroppen kändes motsträvig och tung men jag genomförde passet och är nöjd med det. Det kan inte gå strålande jämt. Jag fick i alla fall inte ont någonstans.
Jag tror det är latmasken som klagar, det har helt enkelt varit lite för skönt att sitta hemma och kura när det snöstormade ute. Men nu räcker det, nu är det dags att lägga i en ny växel och sluta såsa.
Det var lika vackert idag som igår, så jag kastade mig ut igen och avverkade en löprunda i solen. Det gick inte fort, snittempot var 7:32/km så någon fartdemon är jag inte, men jag njöt. Det var lite jobbigare idag eftersom det var mycket halare ute idag. Det som började smälta igår frös över natten och blev blankis, och den hade inte hunit smälta när jag gav mig ut. Men det gör inget, för det är vår i luften och fåglarna sjunger, vindarna är varmare nu och jag fryser inte så förgrömmat om rumpan när jag spinger ute nu
En bidragande anledning till den lite makliga takten är att träningsvärken i baken inte ger med sig. Rumpan är helt enkelt jättetrött. Tur för mig att det är vilodag imorgon för det skulle nog går ruskigt sakta att springa imorgon om jag skulle ge mig på det...
Fotleden nöp till en gång (snedsteg?) och en stund senare kände jag faktiskt av vänster knä. Inte mycket, bara tillräckligt för att jag skulle notera att det var ömt. Men på så korta rundor som 13km ska jag normalt sett inte känna av något. Jag skyller på underlaget och låter det bero tills vidare, men jag ska vara uppmärksam på vänsterbenet i fortsättningen.
Det började redan imorse, när jag vaknade. En sekund låg jag stilla, lyssnade till talgoxen och kände solen värma genom sovrumsfönstret. Det droppade snösmältning på fönsterbläcket och någonstans kändes det som att 'nu är det vår'.
Den känslan drev mig ut, och nog sjöng fåglarna för mig hela rundan. Solen värmde mig och där det inte var bar asfalt var det lagom packad snö. Det var bara några få ställen som jag tyckte det var uselt underlag, men på det hela taget var det bra. Jag fick hela tiden springa och känna efter så att jag inte sprang för fort, bakdelen är sagolikt öm och protesterar hej vilt om jag springer för fort. Det kanske är därför det kändes som att dagsen runda gick fantastiskt lätt och njutbart lugnt, trots att jag höll i snitt 7:10 eller något sådant i snitt. Det är det snabbaste snittempot jag hållit ute på hela vintern tror jag, och sista eller näst sista kilometern gick oavsiktligt på 6:47.
Jag har helt enkelt saknat omväxlingen. Inte så att jag har något emot löpband, det jag inte gillar är att tvingas till det ena eller det andra. jag skulle förmodligen ledsna lika illa på utelöpning och jag inte fick springa på löpbandet ibland också. Nej, lagom är bäst av båda. Då är jag lyckligast, och lycklig är jag nu så det räcker.
Det är VÅR!
Så skulle man kunna sammanfatta min status idag. Men det hade kunnat vara värre, om inte min älskling hade ryckt ut igår. Jag började bli stel och grinig redan igår och då ryckte han ut med värmeljus och handdukar i högsta hugg (istället för pukor och trumpeter) och gav de stela musklerna en välbehövlig mjukgörande massage.
Jag kan inte beskriva hur underbart det var. Blodcirkulation är underskattat!
Vilken tur att det är vilodag idag, jag hade haft väldigt svårt att motivera betongrumpan att genomföra någon form av träning idag. Vaderna är stela, pumpade och tryckömma men jag kan gå utan att de gör ont eller känns stela så det är ingen fara med dem. Det är värre med baken, den känner jag av även när musklerna befinner sig i vila.
Stela ovilliga muskler rör sig inte gärna, inte utan smärta. Jag har kanske blivit lite klenis, men det var ganska skönt att under någon veckas tid efter Karlstad vara helt fri från träningsvärk och krämpor.
I vanliga fall känns det som att det alltid är någon del av mig som är trött, är det inte vaderna så är det baken och är det inte det så är det ryggen eller magen eller... Det finns alltid något som träningsvärker. Förmodligen är det exakt det jag har att vänta mig framöver, eftersom jag så sakteliga drar igång träningen igen om än motvilligt - jag är less på inomhusträning, less på fyrtio lager kläder för att kunna springa ute, less på tristessen och less på alla usla program på TV. Men jag kan inte gärna bara sitta hemma heller, då driver jag mig själv och familjen till vansinne... Så jag får väl gneta på antar jag.
Idag gick det verkligen trögt. In i det sista hoppades jag att benen skulle komma igång, men så blev det aldrig. Just nu drömmer jag mest om torr asfalt och ljumma vårvindar. Då är det segt att motivera sig på löpbandet. Det blir etter värre av att jag har träningsvärk (som jag skyller på IKEA för, det har absolut inget med intervallerna att gör!)
Avslutade passet med lite plyometriska styrkeövningar och strech. Det behövdes. Gissningsvis kommer jag att få kanonträningsvärk i vader och hamstrings, för skutta omkring sådär tar stenhårt när man är ovan - och det är jag. Det var därför jag körde så kort stund.
Jag längtar efter våren nu. Nu är jag hjärtligt trött på vintern och vill bara att det ska bli vår.
Avsåg att lägga mig tidigt, men klockan 4 insåg jag att det där enda kapitlet jag skulle ha läst hade blivit halva boken. Katten var förståss genomlycklig, för hela tiden hade jag mer eller mindre konstant gosat med henne också. Total frid, en god bok och en mysig katt. Hoppsan vad tiden gick.
Besöket på IKEA blev intressant, jag hittade värmeljusen Kristina tipsade om och en lampa, däremot får jag fortsätta jaga gardintyg. Vilken nekromantiker var det som återupplivade 60-talet egentligen och hade det inte varit bättre att låta de färgerna och mönster man hade då gå i graven permanent?
Slockande förståss som ett ljus när jag kom hem och skulle sträcka ut mig i soffan. Så gick det med den träningen... Hoppsan!
Nåja, allt löser sig förr eller senare. Det hade inte blivit något bra pass idag ändå, så det är inget att våndas över. Jag var så trött att det surrade i kroppen, inte läge att springa då direkt. Nu hoppas jag att det inte blir fler hoppsan idag.
Jag vill kunna springa ute på torra vägar och lyssna på fågelsången. Då ska jag ladda ryggan med vätska och godis och ge mig ut. Distans och mål är oviktigt, jag vet vart jag ska när jag kommit fram och det är precis lagom långt dit.
Jag är en dålig frukostätare. De gånger jag försöker störs dessutom resten av måltidsordningen för dagen, vilket till slut leder till att inget blir som det ska. Idag petade jag i mig frukost, sent men frukost för min kropp är ett tillstånd snarare än en tidpunkt. Naturligtvis ledde det till att lunchen kom och gick utan att jag märkte det och det var först halvvägs igenom dagens träning som jag insåg att jag levt på strax över 200kcal idag.
Det var inte konstigt att intervallerna gick tungt med andra ord. Totalt 13km på 90 minuter ger det ganska stillsamma snittempot 7 min/km men det inkluderar även joggvilan och nerjoggen, så helt rättvist är det kanske inte att skriva så. Hade åtminstone kommit ihåg proteindryck, en chokladsmaskig sak från Axa som jag förmodligen kommer att testa fler gånger när jag inte är sugen på mjölk, som annars är min favoritdryck efter träning.
Den här dagen har varit ett enda stort 'ojdå', inte negativt men lite lätt förvirrat. Imorgon lär bli ett stor 'hoppsan' eftersom vi ska till IKEA och det brukar innebära att man tittar i kundvagnen på väg ut och konstaterar 'hoppsan' av olika anledningar.
