Är det stegringslopp det heter när man börjar i ett tempo och sedan ökar succesivt tills man inte kan springa fortare? Idag började jag i facila 6:40 och ökade bit för bit tills jag trampade på i 5-minuterstempo på slutet. Det kändes väldigt bra att göra så, för jag kände tydligt att vid ett visst tempo så kändes det helt annorlunda i kroppen. Vid runt 6-minuterstempo hände det något, jag vet inte om kroppen la i en annan växel eller något, men jag anade att det här inte var ett hållbart tempo (med hållbart avser jag för det mesta ett tempo jag ska kunna hålla minst en halvtimma utan att sucka). Det här var något annat. Ett högre, icke-hållbart tempo. Fanken att jag inte hade pulsbandet idag, det hade varit intressant att se kurvan, jag tror den var jättehög nämligen.
Jag är ingen bra millöpare. Mitt personbästa på milen utomhus är nästan samma tempo som jag håller på halvmaran ute och med bara lite tapp också det tempo jag håller på maran och längre. Men å andra sidan är det inte heller milen jag tränar för, så det är väl egentligen inte så konstigt.
Dagen har varit jäktig, främst eftersom jag bestämde mig för att det var dags att skurva köksgolvet.
Vad ska man med en sån där Abslider till när det finns skurborste?
Katterna har varit vänliga nog att hålla sig ur vägen. I vanliga fall brukar de vara ivriga att hjälpa till, Mimmi (som sitter på bilden nedan) är fräckast och busigast medan Kajsa (som ligger på den andra bilden) är lite mer sansad och avvaktande. Jag misstänker dock att de redan undersökt köket, de avskyr vatten men ska konstigt nog trampa runt på det blöta golvet ändå.
Det var så det kändes idag. Jag trodde, eller hoppades snarare, att den tunga känslan i kroppen skulle lätta efter ett tag. Det gör det ibland, men inte idag. Idag blev det bara jobbigare och jobbigare, och jag fick kapitulera bit för bit. Först från utgångstempot jag hade tänkt mig, optimistiska 9km/h, och så småningom också från hur länge jag höll på. Planen var 4 timmar, men det kände jag ganska snabbt att det inte skulle bli något av med det.
Det är väl bara så att benen vill ha lite mer än knappt två veckors återhämtning efter ett 6-timmars och det får jag väl att och acceptera antar jag. Det var ju inte så att jag kände mig utvilad och fräsch igår, men jag hade nog allt hoppats på att känna mig lite mer på hugget idag.
Att den här veckan inte blir som schemat anser är uppenbart, men frågan är om jag inte får räkna den till "hård vecka" ändå. Allt beror ju på vilket utgångsläge man har, och just nu är detta hårt för mig. Nästa vecka ska också vara hård, t o m lite hårdare är meningen och sen kommer det en relaxad vecka igen. Det jag inte får glömma är att det är ansträgningsgraden som ska styra, inte någon önskan om att ha jämna fina siffror i protokollet eller någon annan besynnerlig idé.
Jag har en plan och jag följer den fortfarande. Snart är jag dessutom i takt med schemat igen, och då kommer det att hända grejer!
"Man ska lyssna på kroppen". Det säger alla som vet något om idrottande, och en hel del som inget vet också. Gårdagens löpning satte sig, inte helt förvånande, i balansmusklerna i midjan, höfter och rumpa. Hela dagen har jag mer eller mindre aktivt försökt ignorera träningsvärken. Faktiskt ganska framgångsrikt också, tillräckligt för att jag ska hinna packa träningsväskan och börja fundera på att ge mig av till löpbandet på gymmet. Lite sent, men inte för sent.
Fast först ville jag ha bekräftelse på att det var okej, så jag bad älsklingen massera benmusklerna lite och när han kom till vaderna insåg jag omedelbart att "här blir inget spring vare sig du vill eller ej". Jag må ha högröstad träningsvärk i balansmusklerna men det är ingenting emot hur tryckömma vadmusklerna var. De var väldigt trötta och slitna, och jag var inte ens medveten om det.
Så nu har jag i alla fall fattat det lite motvilliga beslutet att ta en vilodag idag för imorgon ska jag springa lördagens långpass. På lördag är det ultraseminarium så då hinner jag inte men söndagspasset blir av som vanligt åtminstone. Sen får vi se hur nästa vecka snärjer ihop sig, men jag får försöka hinna med löpningen bäst det går. Det är inte lätt att klämma in allt alla gånger.
När ska jag lära mig att en runda i snömodden aldrig kan kallas lätt jogg för min del, hur mycket jag än drar ner tempot? Det är notoriskt jobbigt att halka runt i snömodden, kliva på is som dolts under snön - det snöar fortfarande och har gjort så hela dagen - och hela tiden behöva vara på sin vakt för att inte dra i backen som en bombad elefant...
Nåja, jag ska väl inte vara allt för gnällig för jag fick på ett skapligt pass om man ser det ur pulssynvinkel. Snitt 150, max 162 och en skapligt jämn belastning över passet. Det som trasslade till tillvaron för mig lite var att jag upptäckte att jag hade träningsvärk i benen sen igår, men inte förrän jag börjat springa och fan heller att jag vänder om och lommar hem när jag väl kommit ut.
Så, lätt jogg? Nej. Men ett bra pass oavsett.
Jahopp, då var det dags igen. Jäsiken så jobbigt det är med tusingar. Etter värre när det är första passet på ett tag. Pulsen uppförde sig som jag misstänkte, jag sprang för ovanlighetens skull med pulsband för jag ville se hur mina tankar stämde. Så länge jag var någorlunda pigg sjönk pulsen lätt så fort jag saktade in. Uppvärmningen var lätt, trots 6:40-tempo steg pulsen aldrig över 154bpm! När intervallerna började steg pulsen lätt upp till 165, sen segade den sig sakta upp mot 170 och sen var intervallen slut. När joggvilan tog vid föll pulsen dramatiskt i början, mot slutet av passet tog det längre tid för pulsen att sjunka. Men det var eländigt vad sjukt jobbigt det blir vid 169-170 ungefär! Sista joggvilan stod jag faktiskt vid sidan av bandet och undrade om jag skulle överleva en intervall till, huvudvärken var ganska intensiv då och jag mådde inte helt bra kändes det som (trött!!!) men det var ju bara lite till. Bara en enda intervall till. Tänkte på Hellner och Kalla, inte sjuttsingen har de utvecklats som de gjort för att de klivit av bandet innan sista intervallen. Bet ihop, genomförde sista intervallen och kände mig sjukt nöjd med det. Och trött. Väldigt trött.
Den kommande veckan kommer jag att behöva skyffla runt löpningen för att den ska bli av. Jag som är så hysteriskt morgonpigg ska t ex försöka få till ett långpass på morgonen. Nästa vecka riskerar att bli likadan, men den bron korsar vi när vi kommer till den. Jag råkade kolla frammåt i schemat också, och det skulle jag inte gjort. Nu är jag nästan lika nervös för löpschemat som för TEC... Å andra sidan, om jag överlever träningen lär jag klara TEC. Så då är det bara att bita ihop och göra sitt bästa, eller hur?
Jag har tänkt idag. Mycket. På träning.
Jag tänker för mycket på träningsfria dagar!
"Hur kan man förbättra träningen?" är väl det som varit den primära funderingen. När det kanske borde ha varit "Behövs det ändras på något i träningen?" egentligen.
Så här tänkte jag när jag delvis plankade Runners World UK och deras ultraschema:
1 pass i veckan är vikt åt intervaller. Långa diton, för de är bra för maxiala syreupptagningen, om jag förståss saken rätt. Min åsikt om dessa: De är jobbiga nått så grönt... Värst är 2-tusenmetersintervaller. Då får man ta i..!
1 pass i veckan är vikt åt distans med tempoökning på mitten. Det ska tydligen vara bra för att lära sig öka tempot lite plötsligt om det skulle behövas, t ex vid ryck från klungan (vad nu jag ska med det till). Min åsikt om detta: Det är jobbigt, men det är vad McMillan skulle ha beskrivit som "comfortably hard" - jobbigt men inte oöverstigligt med andra ord.
1 pass i veckan är komfortlöpning. Detta pass älskar jag, för då får jag hålla myslöpningstempo och bara jollra runt och trivas.
Men de viktigaste passen, långpassen, ligger på helgen. Lördag och söndag. Vilodag före och efter för laddning och återhämtning. Nöta, nöta, nöta. Mil på mil. Min åsikt om detta: Det blir jobbigt, men inte i andedräkten utan i musklerna. Värst är dag 2. Då är man trött redan från början. Jag misstänker att det är den här träningen jag vinner mest på, trots att det inte går så fort. För jag håller på länge, 3-4 timmar ena dagen och lika länge andra dagen.
Så veckan innehåller både rask och långsam trav kan man säga. Schemat rullar på i veckointervaller också. 1 vecka lugnt (som innevarande vecka). Veckan efter det ska vara lite hårdare. 3:e veckan ännu lite tuffare och sen kommer 4:e som tar det lite lugnt igen och cykeln börjar om. Det kluriga är att v4 är lite tuffare än v1, så nästa gång cykeln rullar på är den aningens tuffare än förra gången.
Jag tror, efter att ha blivit påmind om saken, att jag borde sluta försöka laga något som inte är trasigt. Med de resultat jag fick i Karlstad borde jag inte tvivla på schemat. Tvärt om, jag borde lugnt och nöjd lutat mig tillbaka och slappnat av. Det fungerar. Resultaten kommer, kroppen kan bara anpassa sig visst mycket åt gången i alla fall så det är ingen idé att jaga upp sig.
Herre min skapare, om jag ska börja nojja över TEC redan nu kommer jag att bli omöjlig att ha att göra med före mars..!
Jag hittade äntligen pulsdatat i Polarklockan, och de första 3 timmarna snittade jag 160 i puls (max 165), jämnt så det förslår. Men tempot var precis så jämt också, 1:20/varv +-2 sekunder i felmarginal. Det ger ett tempo på 6:53 de första 3 timmarna, ungefär.
När jag slog av på tempot lite sjönk snittempot under andra halvan till 155 och om jag nu inte räknar fel så bör jag ha legat på 86% av max(185) i snitt i flera timmar, är inte det lite högt? På slutet ska jag ha hållit cirka 83% av max.
Jag börjar bli rejält sugen på att springa igen, jag skulle vilja testa lite...
....och vad gör man åt dem?
Ingen träning idag och ganska nöjd med det. Jag har nog med att resa mig, gå och sätta mig utan att det gör allt för ont. Fast det är ju förståss inte utan att jag sneglat på träningsväskan, lite. Jag är nog skadad
Har åtminstone fått sova i natt för benen, alltid något. Det är något ultralöpare talar tyst om, hur störd nattsömnen blir av värkande, svullna ben som inte slutar göra ont trots att man ligger ner och försöker slappna av. Just det där hur stela, ömma och obrukbara benen blir i flera dagar efteråt innan man kan fungera som en vanlig människa igen är det ingen som pratar om. Det är sånt som varje nybliven ultralöpare själv får upptäcka, och lära sig hantera.
Nå, jag har några knep jag gillar:
* Sova - om man får göra det för benen är det det bästa botmedlet, det är makalöst vad kroppen hinner ordna medan man sover.
* Mjuk massage - det är nästan inte massage alls, utan mer mjuk beröring. Inget tryckande eller knådande utan lätta beröringar.
* Varma bad - det finns inget bättre än att ligga tyngdlös och guppa.
* Alvedon - en jämnhög koncentration paracetamol i blodet gör det lättare att sova och sova behöver man för sömnen är det enskilt bästa botemedlet mot ultraefterdyningarna.
* Lugn motion - promenader, lätt motionscykel etc så fort benen är någorlunda smärtfria ökar blodcirkulationen och underlättar för kroppen att ta hand om eländet du ställde till med.
Det är vad man påstås väga i landningsögonblicket när man springer. Hur sant det är vet jag inte, men för skojs skull gjorde jag en liten matematisk krumbukt:
På 6-timmars kom jag 47km (något längre, men jag ids inte med decimaler). Om varje steg jag tog var en halvmeter långt (och jag betvivlar att det ens rörde sig om så mycket egentligen) bör jag med andra ord tagit 94 000 steg. Jag väger f n 65kg, vilket blir 195-260kg i landningsögonblicket.
195*94 000= 18 330 000
260*94 000= 24 440 000
Jag är inte förvånad över att knäna hotar att veckla ihop sig lite hux flux emellanåt och att lårmusklerna känns möra. Det är jag förvånad över är att jag faktiskt planerar att göra om det
Det är roligare att sitta och räkna på sådana saker än att faktiskt resa sig upp och göra något aktivt med benen, som bestiga trappor och andra sådana svåra grejer. Det är för övrigt värre att gå nerför än uppför en trappa och nerförsbackar är livsfarliga. Gravitationen är elak och mina ben trötta
Första 3 timmarna höll vi stenjämnt tempo, 1:20 per varv (ca 6:53/km). Efter vändningen sänkte jag tempot till 1:30 per varv och nöjde mig med att myslöpa, småprata och bara trivas. Jag var så hejdlöst nöjd med de första 3 timmarna att jag bara ville lufsa runt och trivas och njuta av att det gick så bra, och då bara fortsatte det gå bra. Pausade lite då och då, gick lite när jag ville och älskade varenda sekund. När jag passerade maran på 5h12 kunde jag inte sluta le, och resten av loppet var jag bara stenlycklig och struntade i tempo och sånt. Jag bara njöt. Vid 44km visste jag att jag knäckt personbästa på 6H också så då blev jag smått euforisk. Det har inte riktigt lagt sig än, jag är fortfarande ruggigt glad! Det här var mys!
Det var spännande att följa eliten också, Jonas Buud sprang ohotad och vindsnabbt som de flesta visste att han skulle göra. Han nådde nästan 9 mil, en ohyggligt lång distans om man börjar fundera på det. I alla fall om den ska tillryggaläggas på 6 timmar. Mycket inspirerande att se. Det blev svenskt rekord på damsidan också, en betydligt mer rafflande duell - tjejerna stred hela vägen till målskottet! Jäklar så de kan springa, topplöparna. Det är ju inte utan att man blir inspirerad och lyfter sig i håret lite under sådana omständigheter, eller hur?
Ladda mp3:an med mer musik, kontrollera att skorna har rätt inlägg, packa ner sådant som compeed och annat nyttigt, packa löparkläder, vanliga ombyten och kontrollera att allt är nerpackat. Flytta väskan, kontrollera att den är stängd. Öppna väskan och kontrollera att allt är packat. Stänga och ställa undan väskan igen. Komma på att strumpor inte är nerpackade. Bli nervös för att något mer blivit bortglömt. Börjar om från början med packningen.
Trampade en timma och höll noga koll på hur pulsen kändes, hur kroppen kändes och framför allt hur det kändes några minuter efter att jag slutade cykla. Pulsen sjönk snabbt, jag var inte alls lika svettig som vanligt och jag kände mig fräsch och pigg i benen. Det känns bra med andra ord, jag behöver nog inte oroa mig, så imorgon lär det bli löpning.
Hostan är borta, halsen är inte öm längre och bonusen är att alla muskelknutar är borta, vaderna är inte längre trötta och musklerna i höfter och rumpa känns inte som om någon stått och trampat på dem med spikskor längre - kan kroppen ha försökt tala om något för mig och jag lyssnade i tid den här gången månne?
I helgen skulle jag ha sprungit två långpass, men när jag vaknade kände jag mig inte 100%. Öm i halsen, lite snorig och trött. I vanliga fall hade jag kanske inte ens noterat det, men nu var det väldigt länge sedan jag var sjuk och det börjar dra ihop sig till tävling. Då är det dumt att chansa, så jag ställde in långpassen och lät kroppen vila. Förmodligen var det rätt sak att göra, fast nu har jag hamnat ur rytm med träningsschemat. Förhoppningsvis är det väl bara att haka på där schemat är och ignorera de missade passen - jag har ändå inte tid att ta igen dem - men det sätter ju lite myror i huvudet också. Det är inte lika lätt att göra något åt.
