Jag har klurat sen igår på vad jag skulle göra idag, men det var inte förrän jag värmt upp som jag bestämde mig. 5km på under 28 minuter vore nått det! De två sista kilometrarna var så förbaskat jobbiga - snittpulsen låg på 173 och max på 174 på 4:e km och 174/175 på 5:e!
Men jag sprang på 27:47 och det är inte fy skam. I testrapporten kunde jag läsa "4,0 mmol/L vid hastighet: 10,2 km/h och 173 puls" vilket väl betyder att min tröskelpuls är 173 och inte 176 som jag fått för mig baserat på träningsrådet "Tröskel:169-176"?
Hur som helst fick jag till ett pass idag som jag sent ska glömma, jösses så fort det gick och helvete så jobbigt det var
De nya skorna är lite hårdare i dämpningen är pumorna jag normalt springer inne i. Det tror jag påverkar löpsteget lite för podden läste låga farter ganska dåligt jämfört med annars, däremot läste den bra i högre farter och i högre fart kändes dämpningen skönare också. Som om skorna var skönare i högre fart än lägre, skumt va?
När jag sprang sakta läste podden ojämt, man kan tro att jag ökade och sänkte farten ideligen men det gjorde jag inte. Jag höll exakt samma tempo hela passet den här gången så då måste jag fladdrat med foten eller nått. När jag ökade tempot blev avläsningen jämnare och vid 6-minuterstempo ungefär kände jag igen mig igen. Podden ska visa 2-3s/km fortare än bandet, inte så jättemycket och säkert inget som betyder något egentligen men jag vet ju om det och rätt ska vara rätt.
Pumorna får mao bli långsamspringarskorna och Saucony snabbspringarskorna. Då blir alla nöjda
Körde tröskelpass och med lite tidsnöd, vilket genererade ett nytt litet personbästa på 5km med 3 sekunder. Ironiskt nog med lägre snittpuls och maxpuls än förra veckans tangering av personbästat. Jag tror jag kan gasa mer faktiskt (pulsen påstår det åtminstone), jag behöver bara jobba upp lite självförtroende på den punkten för nu är jag uppe i sån fart att det är läskigt. Nånstans mellan 5:40 och 5:50/km dundrar jag fram i och det är fort tycker jag
Inte löparskor åtminstone, de går åt. Jag sliter ut skorna helt enkelt, jag känner hur de sakta stumnar och slutar ge den support jag vant mig vid. På löplabbet, där jag brukar shoppa, fick jag synnerligen trevlig och kompetent hjälp att välja skor och valet föll på Saucony. Otippat, jag hade inte trott att de hade breda skor tills nu.
Mina ivriga övningar i trappor och stegar verkar ha bitit. Jag pronerar mindre nu än förut och fotleden vobblar mindre än den gjorde tidigare. Faktiskt är vänstern, den som var värst innan, t om lite stabilare än höger såg det ut som på videoupptagningen. Nu filmade de steget med något som mest liknade en toffla, ingen dämpning och inget stöd alls. Då hade jag ett i princip neutralt löpsteg.
Inlägget behövs för att stötta fotvalvet, om det kollapsar börjar jag pronera igen och det är inte så mycket jag kan göra något åt. Men jag kan stärka fotleden så att den står pall för påfrestningarna, jag kan stärka fötterna så att de inte är lika benägna att sjunka ihop och jag kan stärka ben- och höftmuskler för att ytterligare stabilisera löpsteget. Jag belastar tydligen mellanfoten väldigt mycket, men de tär en jämn belastning. Det är säkert bra. Hon kollade på fötterna när jag gjorde en knäböj också, och det såg bra ut.
Jag kunde själv se skillnaden på löpsteget när de filmade, den var påtaglig jämfört med förra gången. Men då hade jag också ont i fotleden, vid knölen på insidan av foten. Då hade jag en synbar svullnad som inte ville gå ner riktigt. Då, när ortopedteknikern med rätta tyckte att jag skulle skaffa inlägg. Då, innan jag lärt mig lyssna på expertisen som faktiskt är utbildade på det de jobbar med. Då när jag slarvade med övningarna jag fått av naprapaten, slarvade med stretchingen och tvekade om jag skulle skaffa inläggen.
Nu gör jag mina övningar för det mesta, jag stretchar lite för lite fortfarande och jag borde kanske gjort mina vadövningar nu i december. Jag får ta det som nyårslöfte att göra dem en gång i veckan hädanefter. Men det är så fruktasvärt lätt att glömma bort de där övningarna när man inte har ont längre, när det känns som att de inte behövs mer.
Neutrala, väldämpade mängdträningsskor är i alla fall vad jag behöver och det är precis det Saucony Echelon 2 erbjöd. Den var den av skorna som erbjöd mest sprattelutrymme för mina tår dessutom, nog så viktigt tycker jag. Inte de dyraste skorna i butiken men de som mina fötter diggade bäst, och jag hann plöja igenom en god bit av Löplabbets sortiment.
Jag hann dessutom köpa ett LINNE. Om ni känner mig bara lite vet ni att jag är ganska pryd och synnerligen obekväm med att visa mycket hud. Men det kommer att bli varmt i Karlstad, så jag skaffade faktiskt ett svart Nike DriFit-Linne som jag kanske vågar ha på mig. Det sitter som ett ålaskinn och är av det där underbara tunna materialet som Nike använder, det där som är så tunnt att det känns som att man rör vid huden nästan om man lägger handen på magen t ex. Eftersom det inte fladdrar kanske jag vågar ha det, det kommer inte att kännas som om jag håller på att ramla ur kläderna. Kanske, om det inte blir genomskinlig när den blir våt...
Det är så bra skrivet att jag bara pekar på länken:
http://www4.idrottonline.se/templates/NewsPage.aspx?...
Klarade årsträningsmålet idag: 20 000 minuter (333 timmar)
Återigen ett lugnt lågpulspass, utom sista 400m som jag unnade mig en tempoökning och trampade på lite. Kul att få sträcka på benen lite i en annan gångart
Stelheten från igår morse är som bortblåst nu, skönt. Jag snittar cirka 6 mil i veckan, väl strukturerad löpning. Det känns bra dessutom, effektivt och genomtänkt. Ett pass plottras inte bort på halvsnabb grötträning som bara suger energi från de tuffa passen, och de tuffa passen är numera så tuffa att jag jag är lite förväntansfullt orolig inför dem. Det är *spännande* att springa igen.
Jag funderar seriöst på att öka helgernas långlöpningar nu, det känns som att jag kan det här. Kanske dags att öka lördagspasset till 3 timmar, men låta söndagspasset förbli strax över 2 timmar. Eller så gör jag som förra helgen, 18km på lördagen och runt 24km på söndagen med en tempoökning på mitten och därefter tillbaka till lågpulslöpning sista kvarten. Vi får se hur jag gör, det är kul att inte ha allting spikat.
Jag har noterat att jag tränar hårdare, mer effektivt och springer rätt mycket men alla besvär jag haft i olika delar av benen är borta. Grötträning sliter nog ganska mycket mer än välplanerad och strukturerad träning med pass som har specifika syften, just eftersom den är lite för slapp för att vara hård men inte hård nog för att vara hård träning. Varken effektiv träning eller återhämtning med andra ord, och pysslar man med det för ofta nöter man kanske ner sig i onödan?
Det tål att funderas på i alla fall.
Juldagen har varit bra hittils, 18km hann jag med att springa imorse och det kändes lite segt och trögt till en början ska erkännas. Antagligen kändes det lite tungt efter all mat, det brukar bli så när man ätit för mycket. Det löser sig på några pass, om det inte släpper redan imorgon. Då ska jag se om jag inte kan få till ett pass på 20km eller mer.
Släppte handbromsen sista 200m och trampande på i 6-minuterstempo. Det gick bra det med, inga problem med tempoäxlingen eller nånting. Lite segt, men det fungerade bra det med. Jag känner att benen är lite slitna efter veckans kvalité, helt klart. Jag känner också att det här lågpulsandet är precis vad benen behöver när de känns så där stela och klumpiga, för nu känns det mycket bättre i benen ironiskt nog. Lättare, piggare och mjukare.
I SportTracks kan man se många roliga saker, som att snittempot på dagens intervallpass blev 5:49/km trots joggvilan. Att jag passerade 4,95km på 28 minuter. Att jag då hade en puls på 176, som faktiskt stabiliserat sig där också. Den steg aldrig högre än så. Ja, det är kanonjobbigt att springa med den pulsen, tycker jag. Det kliar i huden på benen, pirrar i fingrarna och det är jobbigt att andas. Jag räknar sekunder, bara fem sekunder till jämn minut. Jämn minut så är det bara en minut kvar, det är sextio sekunder. Sextio sekunder står du ut. Sen får du jogga, skölja mjölksyran ur kroppen och andas normalt igen.
När jag blir lite mer rutinerad på att springa med hög puls kanske jag kan komma lite högre. Det är en hel del teknik i det där också. Veta när kroppens protester är möjliga att ignorera och när den faktiskt menar allvar. För kroppen börjar gnälla långt innan man nått taket för sin förmåga. Kroppen kan vara en riktig lipsill.
Och det är när jag får de där skumma signalerna som känns som syrebrist, kliandet och stickningarna, som jag tänker inom mig och hoppas att kroppen lyssnar: "Lär dig då. För det här ska vi göra fler gånger."
Jag funderar redan nu på vad jag borde satsa på inför säsongen 2011, och det är inte en helt lätt sak att bestämma sig för. Maran på under 5 timmar känns självklart, kanske t om fortare. Men där vågar jag inte riktigt ta i, ett marathon är långt så allt under 5 timmar får bli bonus.
Men sen då? Sub60 på milen råkade jag klara av redan igår, så då kanske jag ska satsa på sub55 på milen som nästa steg? Halvmaran på 2:17 borde vara ett rimligt mål, det blir snittempo 6:30/km (9.24km/h).
Jag behöver fundera på saken helt enkelt, vad är rimligt på 5km och på 50km? Vad ska jag satsa på? Det tål att tänka på.
Idag sprang jag milen på under 60 minuter för första gången. Jag är naturligtvis väldigt glad, men allra mest *nöjd*. Belåten. De hade rätt om det med på Bosön, när de kikade på mina siffror och konstaterade att "du springer milen på under timman". Ja, det gör jag. Nu, när jag fått klart för mig att jag kan mer, orkar mer än jag initialt trodde själv.
Pulsen stabiliserade sig runt 167, från 6km t om 9km hade jag snittpuls 167 och maxpuls 168, sista kilometern ökade det till 168 och 169, det är god marginal till tröskelpulsen och att den planade ut tycker jag antyder att jag höll mig till ett tempo jag behärskar även om jag inte är helt van vid att springa så fort så länge
Jag är nöjd, belåten med mig själv. Det var en väldigt trevlig julklapp att ge sig själv, tycker jag.
Vilodag idag, men imorgon ser jag fram emot att få springa tröskelpass. Förra veckan körde jag 5km i snittempot 5:51/km, det vore roligt om jag orkade förlängde det. Kanske t om kan pressa upp pulsen till tröskeln, 176bpm? Ahh, dessa planer, dessa drömmar
Jag kutar väl ungefär som jag gjorde i tisdags och ser hur länge jag hinner springa innan pulsen når tröskelpulsen. Planar den ut nånstans på vägen är det bara att tacka och ta emot och köra på, och gör den det inte har jag fått en vink om att jag behöver träna mer på tröskelpass
Som tur är känner jag inte av helgens bravader, så det ska nog gå bra att trampa på ordentligt imorgon. Benen kommer att vara utvilade och på hugget tills dess
Lågpulsade tre Star Trekavsnitt idag. Lugnt och fint, precis som förut fast jag stängde av pulslarmet. Men jag höll iaf snittpuls 138 och maxpuls 150 under den första sektionen precis som planerat. Sen växlade jag upp under början av fjärde avsnittet och körde på så länge det kändes okej, och började dra ner tempot när det började ta emot lite väl mycket. Sista kvarten saktade jag ner succesivt tills jag gick.
Det här gillade jag, jag fick sprätta på lite och det hände saker. Jag blev lite trött i benen också, på det där mysiga sättet som man bara blir av lite längre pass. Det här vill jag göra om, tyvärr börjar jag få ont om Star Trek-avsnitt, jag är redan inne på säsong 5 av 7. Sen har jag avverkat hela Star Trek: The Next Generation. Som tur är finns det fler serier att kasta sig över, jag har många långpass kvar
Ibland undrar jag vad jag pysslar med. I vintras körde jag långpassen i 9km/h, come hell and high water så var det det tempot jag naglade fast mig vid. Benen blev så där mysigt slutkörda, musklerna tunga och trötta. Det var mycket vilja och envishet bakom de passen. Några pass var på över 30km, och jag kände att jag fick något gjort. Jag åstakom saker.
Efter lite över 2 timmars löpning idag är jag mest svettig, trött på att titta på TV och uttråkad. Men inte trött. Inte tillstymmelse till trött, men pulsen vill förståss stiga, jag förmodar att det är normalt vid långpass. Så antingen ska jag sänka redan låg fart - herre gud ska jag gå balänges sen när jag inte kan sänka farten mer eller - eller skita i pulsen. Idag brände jag av sista kilometern i mycket roligare fart än de 17 första gått i.
Ibland undrar jag faktiskt vad jag pysslar med.
Jag hittade f ö något jag ska testa imorgon:
"Lägg in en distinkt fartökning någonstans på andra halvan av lugna långpasset. Farthöjningen ska vara tuff, klart under tänkt tävlingsfart, och vara i minst 10 minuter, men gärna upp mot 20-30 minuter. Precis som på dom andra långpassvarianterna med fart är det viktigt att ha en lugn avslutning på hela passet.
En positiv effekt av farthöjningen är att löparen klarar växla om steget, och gå snabbt från en lugn fart till en snabbare fart. Farthöjningen kommer ge musklerna en positiv träningseffekt genom stegväxlingen och genom att koppen får testa på högre fart när benen redan är ”lite trötta”."
http://www.marathon.se/news/article.cfm?NewsId=964753
Idag ville det sig inte alls, men jag klev upp på bandet trots att jag kände mig seg och trött. Det mesta brukar gå att skaka av sig med lite uppvärmning. Mitt i tredje intervallen fick jag rejäl magknip. Det var den där sorten som det bara är att kasta sig in på toaletten, som gör dig klen och skakis.
Inte alls roligt. Sen var ju passet förstört förståss, så det var lika bra att kliva av. Surt, men så är det. Jag vet ju att magen kan bli hysterisk om jag äter för nära inpå löpningen så jag får väl skylla mig själv. Omelett med kassler och lök är kanske inte det mest lättsmälta att ha i magen, hur gott det än är, när man ska springa intervaller.
Idag joggade jag, lugnt och fint. Det var meningen att det skulle vara en återhämtande kort runda. Jag körde ett exakt likadant pass för två veckor sen, då hade jag 133 i snittpuls och 145 i max. Idag hade jag 129 respektive 138. Bra utveckling. Samma arbete utfört med lägre puls är ett bra tecken, konditionen utvecklas.
Nu myser jag. Det är inte varje dag man tangerar personbästa av misstag. Tanken var att köra ett tröskelpass, och då vill jag ha en puls mellan 169 och 176. Snittpulsen 170 och högsta 174 är så bra att det är skrämmande. Hade jag vetat att jag höll personbästatempo hade jag säkert kunnat klämma i med en spurt också, det hade jag bara inte en tanke på.
Så där fin pulskurva har jag inte sett sen Vårruset
Nu är jag kanonnöjd, även om jag sista kilometern tyckte det var rätt jobbigt faktiskt. Sista kilometern delade jag i två varv (ett var är egentligen 400m men det som blir över är bara spurten) och plötsligt var det slut! Jag måste ha zoomat ut ett tag och slutat tänka helt enkelt.
Det känns nästan som om kroppen börjat fatta galoppen, och som min panikslagna och fåniga reptilhjärna börjat inse att det inte är farligt att springa med hög puls. Benen verkar ha fattat det för länge sen men så är det ju de som gör grovgörat också
Tanken var att jag skulle pressa upp pulsen över tröskelpuls idag, och det gick väl si så där. Bara sista intervallen lyckades jag. Pulsen verkade oroande förtjust i att hålla sig runt 174, vilket är lägre än min tröskelpuls som är 176. Jag fick pirr i fingrarna och känslan av syrebrist så då måste jag ju pressat systemet en del, men inte så mycket som jag trodde. Lite sämre dagsform kanske, eller nått.
För två veckor sen körde jag exakt samma sorts pass men då kom jag upp över tröskelpuls 3 av 4 intervaller. Idag nådde jag näppeligen upp över tröskelpuls på sista. Förra veckan kom jag inte upp över tröskelpuls alls. Läge att öka tempot?
Idag skulle jag försöka stressa upp pulsen till nånstans mellan 169 och 176 för att köra tröskelpass. Det gick väl sådär, jag får väl skylla på ovana. Det här är inte riktigt vad jag är van vid. Första kilometern gick lätt, vilket också syns på snitt- och maxpuls (156 resp 164) och andra gick också skapligt lätt (166 resp 168) och sen började det förståss ta emot, när jag kom upp i rätt pulszon. Fast jag höll mig i rätt pulszon de andra tre kilometrarna så ungefär 18 minuter fick jag till i rätt zon. Bättre än inget och förmodligen mer än förra veckan när jag körde intervaller istället.
Idag skulle jag återigen bygga mitokondrier (jag föredrar att tänka på det på det viset, det blir lättare att motivera sig att jogga så sakta då). Jag skulle i princip kunna kopiera gårdagens pass rakt av, så hemskt stor skillnad blev det inte utom sista 500m. Av någon anledning steg pulsen ganska mycket där på slutet (vätskebrist?) och pulsen landade på 151 precis innan jag knäppte av passet.
Fast större delen av passet höll sig pulsen låg, fram till 2h06min var högsta noterade puls 146 och snittpulsen 136 (såna trevliga - och för mig intressanta- siffror får jag fiska fram ur SportTracks, det duger inte Trainingcenter till - eller Funbeat för den delen).
Det blev i alla fall ett riktigt bra pass, 137 i snittpuls över passet och 151 som mest.
Idag skulle jag springa lågpulspass. Bygga mitokondrier. Hade inga vidare förhoppningar med tanke på hur jag sprang i veckan, och med tanke på träningsvärken. Jag var småstel i början och det var faktiskt lite obehagligt att börja springa men det släppte tack och lov. Hann med 3 avsnitt av Star Trek idag, därav att varken tid eller distans är en jämn och fin siffra. Snittpuls 138 och max 148 och snittfarten 7:23/km är jag nöjd med. Pulsen lika ovillig att stiga idag, förra veckans motsvarande pass hade en snittpuls på 141 och max 151 med snittfarten 7:38/km.
Intressant att det gick fortare med lägre puls idag, trots att jag körde så hårda intervaller i veckan. Vad jag är gör så fungerar det uppenbarligen. Fast jag tänker inte ändra något riktigt än, varken fart eller distans. Just nu känns det så bra ändå.
Idag skulle jag kört VO2maxträning. Trodde jag. Jag har respekt för höga farter, så jag valde något i min värld vansinnigt - runt 11km/h (jag fipplar med knapparna men därikring åtminstone) och körde på. Flåsigt med helt okej. Skumt, så kändes det inte i förra veckan. När passet var klart kollade jag pulszonerna lite mer noga, jag hade sett glimtvis att pulsen var låg men det visade sig att pulsen näppeligen nått upp till 169 under sista intervallen.
Jävlar.
Jaja, jag tog en paus och stretchade ut benen lite och sen på't igen. Nu var det väl så fanken om jag inte skulle ge pulsen en omgång den sent ska glömma, över 12km/h (hela 12,5!!!) och nu jävlar ska pulsen upp. Vid det här laget var jag lite aggro, eftersom datorn strulat under dagen och jag var på lite risigt humör redan innan. Jag blev trött i lungorna, fick ont i halsen och benen blev slutkörda på ett synnerligen tillfredsställande sätt i musklerna men pulsen nådde bara upp till 174!
Tji fick jag alltså. Idag var kroppen helt enkelt för på, vad jag än försökte med med så svarade kroppen med att bete sig som om det vore en barnlek. Ibland är kroppen helt enkelt mystisk. Kanske hade jag fått upp pulsen lite om jag hade vågat öka farten ännu mer men jag tyckte jag var ute och svirade redan som jag var. Jag kanske hade fel, just idag kanske dagsformen berättigade ännu högre fart hur vansinnigt det än känns och låter att antyda det?
Hjärnspöken eller sund försiktighet? Vart går gränsen en dag som denna?
Det blev buslätt löpning, snittpuls 133 och högsta 145 är kanonlågt trots att jag höll ungefär samma tempo som tidigare lågpulspass. Förhoppningen finns förståss att jag kanske behöver öka tempot snart, men jag tänker låta det komma som det kommer. Fast 133 är fasligt lågt faktiskt
Den som eventuellt undrar varför jag gillar Data i Star Trek The Next Generation bör titta på avsnittet "TNG 185 Data's day" i säsong 4 episod 11 eftersom det sammanfattar ganska mycket vad Data egentligen är och gör. Jag tittade på det avsnittet idag igen och det är ett bra avsnitt, nästan lika bra som "TNG 135 The Measure of a man" episod 35 i säsong 2 som i princip handlar om huruvida Data är Starfleets egendom eller en individ.
Båda avsnitten är tänkvärda, betydligt mer filosofiska än man kanske kan tro om science fiction. Teknobabblet och kulisserna må vara sciece ficition men tar man sig lite tid och ser bortom det bjuder Star Trek på mer eftertanke och lägger större vikt vid de tunga frågorna i livet än vad de allra flesta andra TV-program gör nu för tiden och det har varit Star Treks roll hela tiden. På 60-talet, när Star Trek skapades, togs giftermål mellan raserna upp fast då mellan utomjordingar och människor istället för svarta och vita som ju var tabu.
Under science fictionfanans skydd debatterade Star Trek alla de kontroversiella ämnena som vanliga TV-program inte kunde beröra utan att tittarna gick till storms. Istället för lobotomi används en neuralneutralizer, men grundfrågan är den samma: har vi rätt att göra vad som helst mot varandra, bara för att vi är starkare/rikare/fler? Är det rätt att lobotomera/neutralisera en våldsbenägen individ, utan att ens försöka med terapi? Var går gränsen mellan hjälp och övergrepp, och vem är det vi är mest måna om när vi ska hjälpa/behandla en medmänniska?
Star Trek må vara science fiction, men de etiska och moraliska frågorna som tas upp är aktuella redan idag.
