Idag hade jag för avsikt att köra samma pass som i tisdags, fast med ytterligare en intervall. Den planen reviderade jag snabbt, redan efter 500m insåg jag att det här ska jag vara glad om jag klarar två intervaller av.
Det är märkligt det där med humör. I förra veckan var jag jättesugen, och då gick det rätt bra faktiskt. Jobbigt men okej. Jag kunde tänka mig att det kanske kan vara läge att öka antalet intervaller snart. Idag var jag lite småstressad, lite försenad, lite distraherad och jag höll inte på att klara ens två intervaller - än mindre tre!
Fast om man bara tittar på siffrorna och skiter i att jag tyckte det var spy-jobbigt så blev det ett bra pass. Bra puls, bra fart, bra rakt igenom. Lite tröstande att jag kan köra ett så tufft pass utan att vara helt taggad. Det blev ingen ökning, men väl en skön bekräftelse på vad jag kan.
Det är som det ska vara nu. Träningen tuffar på, lugnt och sansat. Anpassningarna jag gjort i tempo och typ av träning kommer väl inte ge utslag än på ett tag, men den mentala effekten är så gott som omedelbar. Före testerna på Bosön hade jag aldrig vågat ge mig på så hårda intervaller som jag sprungit i veckan eftersom jag i min lilla värld inte var en så bra löpare.
Nu när deras tester avslöjade att jag hade kapacitet jag inte utnyttjar, kraft jag inte tar tillvara, så lägger jag i en ny växel känns det som. Jag har nog haft den växeln ett bra tag, det är ingen magi att testa sig. Men de visade hur jag ska bära mig åt för att hitta den där växeln, och hur jag kan utnyttja de befintliga bättre. Effektivare.
Alltså tuffar jag fram på löpbandet, lugnt och sansat. I Star Trek räknar Deanna Troi ut hur de ska komma loss från en svärm tvådimensionella varselser i vars kölvatten de råkat fastna. Picard räddas till livet av fänrik Crusher i avsnittet före. Vid 90 minuter pausar jag bandet och nollställer räknaren så att det inte stänger av sig. Pulsen sjunker som en sten så fort jag slutar springa.
En odramatisk, lugn och härlig första advent trots att grannen borrar med slagborr så det dånar och jag passerar småleende målet för året: 1 500km.
Fnattar runt och letar tomtar nu, jag har gömmor lite varstans och nu ska de fram för snart är det advent!!! Och det ska städas och pyntas och fixas! Så härligt med alla ljus och adventsstaken ska fram och julstjärnorna...! Jag är glad
Mitt i allihop hann jag peta in två timmars lågpulsande också, knappa 16km så det kvalar näppeligen in som långpass i min bok. Men jag fick till ett långt pass med låg puls, medan jag tittade på 3 avsnitt av Star Trek: Next Generation. Jag är inne på säsong 4 nu, Data är en av favoriterna förståss eftersom han är så totalt hopplös på att förstå sig på månniskor ibland. Jag sympatiserar med honom!
Högsta pulsen på passet kom på slutet när jag hade slut på vatten och blev törstig. Satan i gatan så snabbt pulsen stiger när man blir störd av en sån grej. Innan jag upptäckte det pendlade pulsen lugnt runt 140 hela tiden, men när jag blev törstig steg pulsen tio slag som ingenting. Knepigt.
Har ställt in en fläkt som blåser kalluft i ryggen på mig så jag blir inte lika varm som tidigare, ändå går det åt mer vatten inne än ute. Ute svettas jag väldigt lite i jämförelse, det beror nog på det. Eller så är det torr luft inomhus som gör munnen torr, så att det är därför jag dricker mer inomhus?
Jag är nöjd. Färdigsprungen för idag. Belåten kan man säga. Valde ett tempo jag vet skulle pressa upp pulsen, 5:00/km brukar kunna göra det med den äran. Problemet var att jag aldrig hållit det tempot längre än 2 minuter åt gången. Idag skulle jag springa i 4 minuter, vila 4 och repetera det hela 4 gånger. Jag bestämde mig för att så länge pulsen är under 176 har jag ingen rätt att gnälla, stanna eller vila. Så det så.
Första intervallen blev lite misslyckad, pulsen planade ut på 173 och såg inte ut att vilja stiga därifrån. "Helevet," tänkte jag "Jag kommer inte orka om jag måste öka tempot ännu mer!" men bestämde mig för att avvakta nästa intervall innan jag pillade på farten.
De tre följande intervallerna blev godkända, pulsen nådde både upp till och över 176 de tre följande intervallerna och jag tröstade mig med att "det är nu träningen ger effekt" när det kändes jobbigt och benen började be om semesterledigt. Över 178 kom jag aldrig, trots att jag hade velat det men jag hade inte kunnat öka farten om jag hade fått betalt för det på slutet. Det kittlade och stack i fingrarna på ett synnerligen obehagligt sätt, något jag tolkar som att jag faktiskt lyckades med min föresats trots allt. Att köra ett pass för att piffa upp syreupptagningen lite
Idag blev det lätt löpning med föredömligt låg puls - 135 i snitt och 144 som mest. Jag är kanonnöjd. Hade säkert kunnat öka tempot ännu mer utan att gå över 150, men det kändes som att jag inte ville fresta lyckan. Det verkar som att de har helt rätt, experterna på Bosön. De vet vad de pratar om.
Körde vadövningarna också, eller nästan alla åtminstone tills jag tappade tålamodet. Hoppade de med böjt ben idag, orka stå i en stege och guppa upp och ner som en byfåne
Jag måste erkänna att jag är ovan vid konceptet. Jag stoppade inte klockan under vilan eftersom jag ville se hur pulsen betedde sig. Den föll, inte oväntat, som en sten och saboterade snittet lite.
För att komma upp i över 169 måste jag springa fort. Fortare än jag är van vid. Men jag tänker inte beklaga mig
Jag har fått lite intressanta siffror från Bosön som jag kan justera min träning efter:
VO2 (ml/kg) 40,2
4,0 mmol/L vid hastighet: 10,2 km/h och 173 puls. (Det märks att jag sprungit mina tusingar i 10km/h)
Maxlaktat efter 1' 7,0 mmol/l
efter 3' 6,5 mmol/l
Återhämtning: <120
Distans: 121-172 (Ligg på 130-150 i puls på dom långa passen)
Tröskel:169-176
VO2: 177-max
Det omedelbara effekten blev att jag fick öka tempot på intervallerna för att komma upp i rätt puls. Det räcker inte att tuffa fram på 165-167 och tycka det är halvjobbigt, jag måste upp ännu högre och tycka det är heljobbigt
Egentligen inte annorlunda än igår. Det kylan gav i sänkt puls saboterade backarna med grundlig effektivitet så att slutresultatet blev det samma. Även detta pass på tom mage, som om det vore något dramatiskt.
Den stora skillnaden mellan gårdagens och dagens pass är att idag behövde jag inte dricka, när jag springer inomhus blir jag väldigt törstig. Jag svettas säkert mindre när det är kyligt, inomhus svettas jag väldigt mycket.
Herre min skapare, så här sakta har jag inte behövt springa på ett "långpass" på mycket länge och den begränsande faktorn är inte orken utan min jävla puls. Så fort jag hör pipet från Garmin att pulsen överstigit 150 hoppar den ett par slag till uppåt i ren irritation och tvingar mig att stanna för att få ner pulsen eftersom jag blir mer och mer frustrerad ju mer klockan piper.
Men utan larmet skulle jag förmodligen bara lurva på utan att märka när pulsen blir för hög, så vad ska jag göra? Titta ideligen? Knappast. Jag har försökt den taktiken också och det fungerar ännu sämre. Pulsen stiger nästan som genom magi, bara för att jag förväntar mig det.
Jag hoppas verkligen att det är någon mening med det här. Nåja, löpningen genomfördes utan dramatik på tom mage, utan energidryck som vanligt och den största skillnaden mot mina riktiga långpass var att jag sprang väldigt mycket långsammare.
Nåja, redan före besöket på bosön hade jag bestämt mig för att öka tempot på intervallerna. Det hade jag redan listat ut att jag borde göra, jag är däremot osäker på vilket tempo jag bör välja.
Bara för att testa och se hur långt det håller funderar jag på 11km/h (cirka 5:30/km) eftersom jag faktiskt klarade 4 minuter i det tempot när vi körde laktattestet. Jag visste det inte då när jag sprang, men i efterhand såg jag hans anteckningar.
Hur lång vila man ska ha mellan tusingarna vet jag inte, jag kanske skulle välja att pulsen måste ner till ett visst värde istället? Helst ska jag pressa upp pulsen över 176, om jag inte minns fel. Det ska väl inte vara några problem, tänker jag mig. Jag behöver bara börja tänka på pulsen så sticker den
Imorgon ska det bli spännande att springa långpass. Älsklingen har byggt om löparhörnet och fixat till det så att jag kan titta på TV medan jag springer, och ska jag nu lågpulsa och lufsa kan jag lika gärna göra det medan jag tittar på TV. Så tillbringade jag timma ut och timma in tidigare, fast på gymmets löpband med TV utan ljud, och före det satt jag här hemma på motionshojen och tittade på Star Trek.
Varje avsnitt är cirka 45 minuter långt så jag lär nog hinna se åtminstone två avsnitt imorgon. Praktiskt, eftersom jag inte hinner titta på mina serier så ofta annars. Jag motionerar för mycket för det
Det ser ut att bli en mysig vinter trots allt. Jag kanske t om kan stå ut med lågpulsandet på det här viset.
Inget nytt från Bosön än. Antagligen får jag inget förrän på måndag då.
Lågpulspass. Det var det jag skulle springa idag. Samma pass i söndags gav snittpulsen 135. Idag var kroppen betydligt mer i gasen för så fort jag inte tänkte på pulsen stack den iväg för mig. Så fort den stack blev jag irriterad, och då steg den förståss ännu mer och tvingade mig att stanna för att alls få ner den igen. Irritationen la sig däremot inte lika snabbt. Jag kommer fömodligen bli vansinnig om jag ska springa långpassen så här långsamt. Det som stör mig är att jag hade högre snittpuls under Stockholm Marathon. På Lidingö Ultra hade jag snittpulsen 146 så i den pulszonen kan jag bevisligen springa över 7 timmar i. Hoppas siffrorna från bosön kommer snart, så jag får klart för mig varför jag ska göra det här. För just nu förstår jag det inte alls.
Jag väntar fortfarande på de sammanställda resultaten, så sifferexcersis blir det inte i dagens blogginlägg. Däremot en djup fascination över testerna, att man kan ta reda på så mycket genom en andningsmask och ett nålstick. Mängden siffror som datorerna spottade ur sig var imponerande, fast utan någon som helst kunskap i vad de betyder är de förståss meningslösa och det är där experterna på Bosön kommer in i bilden.
Jag fick springa på det största löpband jag någonsin sett, det var enormt! Fast det fanns naturligtvis räcke inställt för löpning så jag sprang inte på hela, men om man flyttade undan räckena skulle man säkert skunna åka skidor - fristil - på bandet utan problem. Laktattestet var tämligen odramatiskt, jag är nålrädd men de behövde bara punktera fingertoppen en gång så kunde de använda samma hål efter varje test. Laktattesterna kör i 4-minutersintervaller, så många gånger som behövs för att komma upp i tillräckliga laktatnivåer.
Syreupptagningstestet kördes på ett annat band som kunde luta, masken vande man sig vid snabbt. Man fick snabbt annat att tänka på kan man väl säga och all eventuell känsla av syrebrist gick att härleda till andra orsaker än masken
Testet körs i minst 5 minuter i samma hastighet, lutningen ökades regelbundet. Det låter kanske inte så jobbigt men det är det, för utifrån laktattestet kunde han välja exakt det tempo som passar mig bäst (eller sämst om man nu ogillar att köra slut på sig). Av pur envishet stannade jag kvar på bandet i 6 minuter, men sen kändes det som att lungorna skulle brista eller kollapsa eller något. Det är förmodligen en av de jobbigaste saker jag tagit mig för att göra hittils, blev lätt illamående och fick pirr i fingertopparna på slutet vilket brukar betyda att jag tagit i allt som fanns för dagen.
Vi hade en genomgång direkt efter, men jag och siffror är ingen bra kombination (siffror stannar aldrig länge hos mig) så istället för att röra till det med halvt bortglömda siffror och halvt ihågkomna förklaringar så avvaktar jag det slutgiltiga resultatet. Men det var en upplevelse att göra testerna och jag skulle hemskt gärna vilja göra om dem om låt säga ett halvår, bara för att se vad jag förändrat och vad som blivit annorlunda.
Rådet jag fick som jag kommer ihåg tydligast var i alla fall at sänka pulsen på långpassen. Under 150 ska jag ligga på de långa passen. Det är långsamt, mysjogg skulle jag klassat det som vilken annan dag som helst.
Jag ska alltså mysjogga mer, och inte sprätta på som jag brukar. Nåväl, det kan jag leva med skulle jag tro
Dessutom ska jag inte vara rädd för att köra fortare på de långa intervallerna, och det hade jag nästan räknat ut själv. Men det är himla skönt att få bekräftat att man är inne på rätt väg och få vetskapen att det här är inga lösa gissningar, det här är så nära fakta man kan komma när det gäller levande organismer.
De är himla duktiga på Bosön, man känner sig väl omhändertagen och det märks att de är proffs. Å andra sidan, skidlandslaget, mångkamparna och alla möjliga andra elitidrottare skulle inte anlita dem om de inte vore bra, bäst möjligen?
Jag är djupt fascinerad som sagt, och vill väldigt gärna åka tillbaka och göra om det. Är man ens halvseriös med sin träning tycker jag absolut att det är värt pengarna att göra testerna!
Idag hade jag tänkt springa men nu när jag hunnit känna efter har jag bestämt mig för att rumpan och benen inte vill springa idag. Efter alla chi-böj som jag tycker ser ut som Kiba-dachi och varianter på Kokutsu-dachi och Zenkutsu-dachi som jag inte känner igen (händerna skulle vara på helt andra ställen än jag är van vid) så tror jag att jag gör bäst i att vila om jag vill kunna prestera på onsdag. Det var flera år sen jag höll på med sånt här, och då inte i yogaform utan i ett mer... actionbetonat sammanhang kan man väl säga
Vaddå vilodag - först lalla runt på Älvsjömässan och när jag kom hem började jag spela Kincet sports och när jag ledsnade på det skulle jag förståss bara testa det nya spelet lite, Kincet Fitness. "Hur jobbigt kan det vara, liksom?" *Härenstam-gnägg.*
Jag kommer garanterat få träningsvärk i baken av alla knäböj, utfall och yogapositioner jag testat. Hur fånigt som helst att stå och vifta i sitt eget vardagsrum och bli sjöblöt av svett och glatt konstatera att "nu är jag jättetrött!"
Vilken vilodag... och så klyftig jag är
I senaste numret av Marathonlöparen har Mats Liljegren gjort ett fint reportage om Skövde ultrafestival där både allas vår Mikael Forsström och Liselotte Lövdal finns med. Fina bilder, härliga minnen
Nu har jag gjort slag i saken och anmält mig som blodgivare. Det är en stor grej för mig som är så spruträdd, eftersom de ska ta prover och joxa med nålar i min omedelbara närhet. Men jag vågade. Efter ganska lång tids funderande ska tilläggas. Men jag är kärnfrisk på alla sätt och har ett överskott, så då kan väl de få som behöver lite. Kanske finns det en skvätt till mig om jag en dag behöver?
Jag passade på att göra anmälan på Hälsomässan, när Blodbussen ändå var på plats. De behöver alltid nya givare verkar det som. Sen får vi väl se om jag har järn nog, de kanske tycker att jag har för låg halt för att få ge blod men då får jag väl börja käka järntabletter och försöka igen.
Nu är jag så trött i bollen att det susar. Det är tur att Hälsomässan inte är varje fredag, det skulle bli jobbigt i längden.
Deprierande jobbigt. I våras sprang jag samma distans på 28:25 och 28:27 som bäst (ute på vanlig asfaltsgångväg med backar och sånt f ö) och avverkade regelbundet 5km-pass på runt 30 minuter utan att bli så här sliten. Inte fick jag upp pulsen som jag hade hoppats heller, trots att det var varmt att springa på löpbandet. Jag är helt enkelt inte i den formen jag var då, även om jag är i ganska god form. Då, i maj, måste jag prickat toppningen fruktansvärt bra trots att jag inte vet vad jag sysslar med på det området
Nåväl, jag fick till ett tufft pass, precis som jag avsåg även om varken tempo eller puls blev vad jag hoppats på. Första kilometern var rätt okej, men sen blev det lite jobbigare och syret tog slut vid 3km. Vid 4km började jag få ont i lungorna och sista 500 metrarna gick svintungt. Det var det sista tuffa passet före testet.
Det är ganska skönt att kunna bränna av ett 5km pass och känna att det var lätt, att det inte var ansträngande. Jag minns fortfarande hur orolig jag var i början, tänk om jag inte orkar? Tänk om jag inte klarar det? Med det i åtanke njuter jag desto mer av att faktiskt kunna springa 5-10km när jag själv känner för det. Det är något att tänka på och vara tacksam för: det är faktiskt inte alla som kan springa så långt.
Jag kunde det inte för några år sen. Det tänker jag inte glömma, för då kanske jag slutar uppskatta vad kroppen faktiskt klarar av och slutar glädja mig över att jag är frisk, hel och stark. Och det vore ganska otacksamt mot mig själv när jag jobbat så hårt (mot bland annat rökning och grav övervikt) för att komma dit jag är, eller hur?
Löpbandet är en välsignelse en dag som denna. Under uppjoggen inför intervallerna funderade jag en del över nästa veckas test. Sånt ska man inte fundera på om man blir nervös av det. Men intervallerna flöt på, den ena krämpan efter den andra dök upp förståss men i takt med att jag identifierade dem för vad de var (spöksmärtor) försvann de. Skador man haft verkar kroppen minnas, även långt efter att de läkt. Fast under nerjoggen var alla gamla smärtor borta och det enda jag kände var att jag inte lyckats ta ut mig, trots att jag la till en intervall på passet idag.
Nu är jag hypokondrisk igen. Jag har nämligen fått tid på Bosön för tester nästa vecka, på onsdag. Det tog banne mig inte en halvtimme förrän hypokondrin slog till. Först fick jag löparknä och i badkaret fick jag en stressfraktur.
Den senare botade jag med två stora glas mjölk och två knäckesmörgåsar med mycket ost på
Tänk om jag gör fel? Inte så att jag springer fel, man kan bara springa i en riktning någon längre stund på ett löpband men man kan säkert trassla till det på något sätt. Kräkas i masken? Jag är nålrädd, så laktattestet blir lajbans...
Nu är jag lite småsur och asocial, mest för att jag vill så mycket mer än jag får men också för att jag inte vill det jag måste. Jag vill springa mer, längre och fortare. Vaderna säger att jag inte får, och vaderna hävdar bestämt att jag inte borde slarva med vadpressarna/tåhävningarna naprapaten sa åt mig att göra. Men de är ju så TRÅKIGA så jag glömmer dem ganska ofta, tills nu då av förklarliga skäl...
Fast jag vill ju springa!! Jag känner mig i kanonform!!!! (här stampar jag ilsket med foten och markerar med vilt viftande händer hur bra jag mår!)
Hur länge sen var det jag sprang ett pass i 7-minutersfart med en snittpuls på 78%? Jag kollade lite slarvigt ett par månader tillbaka och det har i alla fall inte hänt den här sidan midsommar. För att hitta den typen av snittpuls måste jag ner på 7:30 - 7:45, annars brukar jag hamna i trakten runt 82% - 85% för det mesta.
Fast allt det där är irrelevant om någonting inte lirar i övrigt. Så jag fick bita i det sura äpplet nu i helgen och omvandla mitt första dubbellångpass till två korta, lätta pass istället och skämmas lite för att jag slarvat med vadträningen, trots naprapatens order. Progressionen får jag skjuta upp lite tills vidare.
Så, ordning på torpet igen. Vadpressarna ska vara med 3 gånger i veckan, 3x15 på varje övning och därmed basta. Det tar sin lilla tid, eftersom jag ska göra vadövningarna på ett och två ben, samt med raka och böjda ben. Men det får vara hänt, hellre det än alternativet.
Måste komma ihåg att stretcha regelbundnare också, innan jag blir stel som ett kylskåp igen. Dessutom borde jag hinna med styrketräningen för resten av kroppen.
Varför ska det vara så mycket trassel bara för att man vill springa lite? Eller åtminstone några mil så där, kanske fem sex eller åtta tio?
