Snö, alltså. Jag tycker inte om att frysa, jag tycker inte om att halka och jag tycker inte om att bli slemmig i halsen av kalluften. Ändå lockas jag ut någon gång ibland, som idag när snön kom glidande som stora luddiga lovikavantar genom luften. Det är vackert att titta på när man sitter inne.
Det är en hel annan sak att plöja fram genom snödrivor där snösvängen inte varit, det finns trottoarer som inte sett en snöplog sen 2008 och där snön ligger knädjupt orörd så man får ta bilvägen till bilisternas förtret och i övrigt är modden och halkan oförändrad med tjuvsläpp och ojämt underlag. Man kan inte slappna av och myslöpa, då kommer man ofrånkomligt att halka. Nej, man springer lite på spänn hela tiden, hela tiden lite vaksam. Inte undra på att man blir trött av att springa ute, det har mer gemensamt med ett statiskt styrkepass än ett konditionspass!
Och inte lär jag mig heller. Nästa gång vädret blir fint och himlen så där lagom ljus att till och med talgoxen ger hals kommer jag säkert dra på mig broddarna och försöka igen. Jag tror jag är lite dum på det viset.
Skulle nästan kunna kopiera förra veckans onsdagspass, för det kändes lätt idag med. Ändå är det ett betydligt högre tempo än jag skulle kunnat gissa skulle vara komfortabelt. Nåja, det är väl bara att springa på och se glad ut, idag var det inte ett dugg jobbigt och det är väl så ett återhämtningspass ska kännas. Den efterföljande stretchen var mer för att dubbelkolla att inget ömmade och det gjorde det ju förståss inte.
Tårna håller på att läka ut äntligen, compedplåster fungerar ganska bra. Åtminstone under foten och på lilltårna. Hittade plåster som var små nog för att kunna lindas runt lilltårna och sen dess har jag inte haft ont i tårna en endaste gång. Det verkar lovande inför TEC.
Var trött i benen redan från början idag, helgens löpning satt kvar i benen men inte värre än att jag lyckades skaka av mig tröttheten och bita ihop. Det blev aldrig värre än 'hemskt jobbigt' och det var det från start, så jag får väl se det som ett lyckat pass även om jag på pilatespasset efteråt kände mig lagom mör. En timmas pilates var inte vad midjan älskade idag direkt
Idag var jag trött från start och det blev snabbt värre. Musklerna var trötta, men inte värre än att jag kunde motivera mig i ungefär två timmar. Sen hade hjärnan och jag en kamp under en längre tid, och sista halvtimman var fasansfullt jobbig. Kroppen ville gå hem och äta blodpudding, större delen av hjärnan ville också hem och äta blodpudding så jag får förmoda att det som höll mig kvar och som fick mig att slutföra passet var ultralöparen i mig. För ultralöparen vill inte ha blodpudding förrän passet är klart, och så var det med det.
Ibland ska man lyssna på den inre ultralöparen, helt klart. Förvisso har jag helt nya blåsor lite varstans och nu är jag väldigt trött i benen men jag är också väldigt väldigt nöjd
Och det är strax blodpudding!!!
Så länge malde jag på löpbandet. De första 180 minutrarna flöt som de skulle, visst blev det lite segt och jag blev lite trött i benen efter ett tag men så blir det ju alltid på långpassen. Tog gel efter 90 respektive 180 minuter och det hjälpte väl förvisso en del också. Men jag kanske borde haft något mer än vatten i flaskan?
När jag påbörjade den sista etappen, trekvart, kändes det lite läskigt. Nu var jag ute på djupt vatten eftersom längre än tre timmar springer jag normalt bara på tävling. Plötsligt blev jag supergrinig och jättetrött, och efter ett massivt hjärnarbete kom jag fram till att jag nyss passerat tre mil. Benen värkte, humöret sjönk och jag fick påminna mig om att det bara var en liten bit kvar. Bara några kilometer, det är ju ingenting.
Jag måste tro att den här taktiken fungerar, det måste helt enkelt fungera. Först måste träna upp det som tar längst tid att påverka (uthålligheten) och mot slutet av perioden komplettera med det som eventuellt saknas. Jag litar tungt på att mina kalkyler stämmer, att farten jag håller på löpbandet motsvarar mitt tänka (betydligt lägre) långpasstempo ute. Om man ser schemat i sin helhet och tänker igenom vad det är tänkt att göra så tror jag det kan fungera. Hur som helst är det försent att ändra taktik nu.
Man kan nästan tro att killarna i Karlstad arrangerat 6-timmars bara för min skull. Tuffaste veckan i perioden kommer samma vecka som loppet går och veckan efter är en glidarvecka med lugna pass och framför allt korta pass. Nästan som om det var meningen...
Jag behöver kanske inte nämna att jag funderat i cirklar runt TEC och vänt på funderingarna fram och tillbaka ganska mycket. "Gå ut i komforttempot för dagen och se hur länge det håller", "Gå ut i ett givet tempo och håll det så länge du någonsin orkar", "Gå ut i ett givet tempo och öka om det känns bra för dagen" eller en mix av allihop. "Gå i alla backar" kontra "Spring så länge du kan innan du viker dig och börjar gå" eller "Gå disciplinerat varje 25:e minut oavsett vart du befinner dig" eller.... Ja, listan på tankar kan göras evighetslång.
Gissningsvis blir det en vild blandning av dagsform, gissningar och uppsnappade goda råd från erfarna ultralöpare en kvart före start. Det är ungefär då, en kvart före start, som jag lägger planen för dagen. Om jag alls lägger en plan, det har hänt att jag gett mig ut planlös också. Än så länge har det också fungerat. Nåja, jag fortsätter väl fundera imorgon, när jag avverkar mitt andra långpass för helgen. Just nu känner jag mig ganska nöjd trots allt, blåsor och skavanker till trots. Inget gör särskilt ont ändå och jag mår bra. Benen är lite trötta men på det hela taget okej.
Så det verkar fungera. Det måste det.
Nästan 4 timmar imorgon.
3 timmar på söndag.
Vad i hela friden har jag gett mig in på?
Mina ben är besatta. Det är den enda förklaringen. Idag skulle jag dels testa hur justeringen av inlägget blev och dels ville jag testa en gel med koffein för att se om det var nått att ha (får man löparmage av sånt vill man gärna vara någonstans där det är nära till toaletten). Kilometer efter kilometer flöt förbi, jag kände mig aldrig direkt trött i andedräkten eller hur man nu ska förklara det. Jag kan inte påstå att jag fick slita, det är därför jag tror att benen blivit besatta.
Fast jag tänker inte skåda given häst i munnen, gillar benen det tempot så får de hållas. Börjar något klaga - senor, muskler tänker jag mest på men jag försöker vara lyhörd för vad kroppen vill - då sänker jag farten, svårare än så är det inte. Lyhördheten går åt båda hållen dessutom, lika väl som man ska vara snäll och sänka farten när kroppen behöver det ska man vara modig och öka tempot när kroppen tycker det är okej, tycker jag. Go with the flow, som jänkarna skulle sagt. Det gillar jag.
Före löpningen idag kilade jag till Runners Store och fick inklägget justerat. Det blev lite bättre, men inte helt bra tycker jag. Inlägget känns fortfarande lite skumt, hasselnöten i hålfoten vill inte försvinna så jag får återvända imorgon och ta ett snack med Janne. Känslan dyker inte upp direkt, utan efter ett tag, men då är den nog så irriterande.
I heglen blir det spännande och då vill jag nog att inlägget ska vara perfekt för då ska jag springa 3:45:00 respektive 3:00:00 på lördag och söndag. Gissa vem som inte låter benen hålla fri fart då? Nån måtta på modet får det vara, man behöver inte vara dumdristig heller!
Idag skulle jag bara springa lite lätt, inget jobbigt och det skulle bara vara mys. Sån löpning gillar jag, det kanske var därför det gick så lätt. Jag vet inte, jag vet bara att jag stortrivdes på löpbandet idag, fötterna formligen flög fram. Jag blev inte flåsig eller ansträngd, bara lycklig. Milen på knappa 66 minuter är i vanliga fall inte återhämning, men idag kändes det lätt. Jag fick hejda mig från att börja spurta för tidigt - det började jag fundera på redan vid 5km!
Det blev aldrig jobbigt, jag blev svettig men aldrig trött. Jag kände aldrig av några skavanker heller, varken trötta vader eller puffiga blåsor. Idag var jag och löpbandet bästa vänner. En så underbar löpning hade jag aldrig fått om jag hade vald modden och slasket ute, så idag valde jag rätt. Och nej, jag är inte intresserad av något "utelöparnas gospel" en gång till. Jag erkänner nödvändigheten av att springa ute ibland men det är också så långt jag kan sträcka mig. Någon njutning är det knappast så länge det ser ut som det gör ute. Så det så
Intervallerna idag blev ren viljeträning, eftersom jag blev trött redan vid andra intervallen och undrade jag vad jag sysslade med, resten var ren viljekraft. Jag intalade mig att "detta bygger pannben, detta bygger vilja" och sen gnuggade jag på som Boustedt skulle sagt. Jag vet ju att jag klarar tusingar, det är jobbigt men jag kan och då är det bara en fråga om att bita ihop och göra det.
Efter löpningen fick jag en halvtimma paus, så jag passade på att stretcha och ta en proteindryck inför pilatespasset. Det behövdes för den här gången hittade jag mer rätt i övningarna, fick bättre kontakt med musklerna som skulle göra jobbet. Frågan är om jag kommer undan träningsvärk den här gången. Kanske inte. Det tar ett tag, när det gäller pilates, innan man hittar rätt i övningarna och innan man får den rätta kontakten med magen. Men när man kommer rätt biter det bra, helt klart!
Jazzade lite framför spegeln och är väl ganska nöjd med dagsformen, men bättre kan det bli. Faster, harder, ultra!
Valde att cykla idag, delvis eftersom jag är väldigt trött i ryggen och höfterna men också för att jag helt enkelt inte hade lust att springa mer den här veckan. Surnade ihop lite på passet igår, så sugigt underlag förtar hela löpglädjen.
Veckan som kommer håller jag mig på löpbandet så jag får fäste och jag trycka ifrån i löpsteget utan att riskera att halka. Jag har konstant motlut och kör lite fortare än jag skulle ha gjort ute så matchar det ungefär vad jag skulle gjort ute i ansträgningsgrad om än inte i tempo. Då får jag ungefär den effekt jag är ute efter ändå och så slipper jag bli sur.
Jag kan inte påstå att jag trivdes så mycket idag, underlaget var alldeles för halkigt och uselt för det. Men skam den som ger sig, jag ämnade hålla snittempot 7:30 och jag hamnade på 7:31 tillsist så ganska nöjd är jag. Fast jag fick slita för det, forcera två snövallar och höll på att vricka foten flera gånger när jag snubblade fram på oplogade trottoarer.
Om jag alls springer imorgon blir det inte ute i alla fall, oasvett hur milt och fint det är. Underlaget som är nu gör varje försök till löpning vidrigt eftersom fötterna vid minsta antydan till frånskjut halkar bakåt, eller i den generella riktningen åtminstone, och fotisättningar måste göras med största möjliga försiktighet för att man inte ska slinta och bryta nacken av sig.
Jag vill att löpning ska vara njutningsfullt, men jag kan inte påstå att det var njutning att springa idag. Fast nu är det gjort, veckans ute-pass. Skönt att ha det gjort, så slipper jag det på ett tag.
Pilatespasset måste ha aktiverat nått i ryggen för igår hade jag träningsvärk i vad jag tror kallas multifiderna (kan iofs ha varit erector spinae också, vem vet). Som tur var kände jag inte av det idag något nämnvärt. Med intervallpasset i bakhuvudet och en skön vila igår siktade jag in mig på löpbandet idag. Förvisso stod temperaturen på milda -4 men jag var grymt sugen på tempo idag och i snö blir det inte så mycket av den varan för mig tyvärr.
Värmde upp lite tuffare än vanligt och därmed också lite kortare, bara 3km. Sen kutade jag de första 4km i strax under 6min/km och sista kilometern tog jag på 5:24. Hela 5km gick alltså på 29:13 och det är ju en bra förbättring mot förra löpbandstiden på distansen (29:38). Joggade ner 5km i 7min/km och det kändes i jämförelse som rena rama snigelfarten. Jag slog i konsolen titt som tätt eftersom jag tryckte ifrån för hårt i löpsteget
Ironiskt nog har jag alltså blivit snabbare av att springa längre, frågan är om jag blivit uthålligare dock vilket är det jag siktat på. Det kan bara nästa långpass utvisa.
Imorgon är det jag som tar med inläggen till Runners Store och ber honom ta en titt på dem och mina fötter, för jag får blodblåsor och vattenblåsor om vartannat på fötterna och jag har förvisso inte ont av dem men det kan knappast vara meningen att fötterna ska se ut så där. Det gjorde de aldrig innan jag skaffade inläggen. Somliga kan säkert bero på blotta distansen, men den femkronorsstora vattenblåsan i hålfoten har absolut med inläggen att göra för den delen av hålfoten når aldrig ner till golven när jag står barfota...
Jag ligger fortfarande och stampar på 66kg för övrigt, 65 lär jag aldrig nå verkar det som
Stretchade ut efter passet, det kändes bra. Musklerna var mjuka och spänstiga. De var inte som de brukar vara efter långpassen, stela och omedgörliga utan kändes i brist på bättre uttryck "på hugget". Det kändes väldigt bra att få ösa på och tempot gjorde mig gott, jag behövde rusa av mig lite. Jag hann dessutom sluta medan det fortfarande kändes bra, medan det kändes som att jag hade mer att ge. Vilket ju fått mig att fundera... Jag kanske t o m kan springa 5km på under 29..?
Det tål ju att tänka på åtminstone, även om 13 sekunder på 5km är en ganska stor sänkning i mina ögon... I synnerhet när det är uthållighet jag ska fokusera på, inte snabbhet.
Löpningen gick så strålande idag att det var skrämmande, uppvärmningen fick stelheten i benen att försvinna och plötsligt kändes benen lätta och starka. Intervallerna bara flög förbi och under nerjoggen som faktiskt till största delen gick långsammare än snittempot så fick jag frispel och testade 11,1km/h (vad det nu blir i min/km) och höll det i 800 meter eller så. Sen var nerjoggen slut, jag började för sent, men jag hade absolut klarat en kilometer i det tempot idag - SÅ stark kände jag mig! Jag ägde löpningen idag helt enkelt.
Pilatespasset blev intressant, det tänker jag absolut gå på fler gånger. Det var en annorlunda sorts magträning och förmodligen exakt det jag sökt efter. Det tål att utforskas, helt klart och jag gillade tjejen som höll i passet också. Det är också viktigt.
På pilatespasset träffade jag två damer jag är lite bekant med sen spinningen och coren och de undrade förståss varför jag springer så mycket, varför ska man springa 8 mil? Mitt instinktiva svar, det första som hoppade ur mun på mig, var "För att jag kan". när jag hann tänka efter korrigerade jag mig lite mer ödmjukt till "jag tror jag kan i alla fall", men det första svaret kom som ett piskrapp. Utan eftertanke, utan tvekan.
För att jag kan.
Det ska jag komma ihåg.
Då vet jag hur det känns att ge sig på ett riktigt långpass med redan slitna ben. Det kommer jag att få uppleva fler gånger. Hela träningen bygger på det. Löpbandet går att ställa in på 90 minuter, så det gjorde jag. 12km hinner man på den tiden i mitt tempo. Tog en gel, sköljde ner den med vatten och sen satte jag bandet på 90 minuter till. Killen bredvid som redan sett min display och att jag avverkat en 90-minutare nyss bara glodde. Sen gick han. Efter två timmar, och det fick jag klura en del på när det inföll, tog jag en bit marsipanbröd. Sen klurade jag på när jag skulle ta nästa bit och försökte undgå att dö av tristess eftersom det inte var något bra på TV. Robot Wars, krabbfiskare, Biggest Looser, repriser och skräp... Det är allt de har att visa på TV på söndagseftermiddagarna tydligen.
När andra 90-minutaren var avklarad återstod bara en 30-minutare också och den kändes ju kort och bra då. Det var nog de längsta 4 km jag sprungit på länge. Tanken nuddade vid att ta de sista 2km också och få en jämn och fin 30km idag men dels var jag redan rejält trött och dels började jag få ont under högerfoten av inlägget så jag struntade i det. Tur det, för jag har början till en blåsa i hålfoten nu. En början lär läka fortare än en färdig blåsa. Denna veckan kutade jag hem 85km i snittempot 7:17 min/km och åtminstone ett av de fem passen gick utomhus. nästa vecka blir lugn tänke jag skriva först, och det blir den ju egentligen.
må: vila
ti: 15km med inslag av tusingar
ons: 10km lugn jogg
to: 15km med tempoökning
fre: Vila
lö: 14km
sö: 16km
totalt cirka 7 mil
7 mil, det är inte länge sedan jag skulle varit supernöjd med 7 mil. Nu är en 7-milsvecka en vilovecka... Hoppas verkligen kroppen hinner hämta sig också under den veckan för veckan efter är det dags för en ökning igen, då kommer jag att tillryggalägga cirka 94km. Men jag tacklar den veckan när den kommer. Nu ska jag äta.
Väldigt odramatiskt pass. Jag hade polarklockans pulsband idag och kunde konstatera att pulsen var låg, under 152 hela tiden, snittet hamnade på 135. Det är rätt lagom för långpassträning för mig tror jag. Det är inte främst hjärtat jag ska träna då ändå, utan att löpa kontinuerligt under långt tid och då får inte kondition/ork vara en begränasande faktor. Efter 2 timmar klev jag av bandet och strechade innan jag gick hem.
Noterade roat att det börjat dyka upp roliga individer på gymmet. Parfym-monstret var där idag igen. Ingen verkar ha snackat med henne, hon luktar lika illa som någonsin. Ett killgäng dök upp, såna där gängliga tonåringar som bara är armbågar och knän. De petade lite på maskinerna, kliade sig i huvudet över hur löpbanden fungerade och ägnade mest tid åt att försöka se hippa ut. Krutkärringen var där också. Hon sprang bredvid mig i 45 minuter åtminstone, i bra tempo också. Hon kanske inte ser ut som en löpare, men springa kan hon. Däremot saknade jag byggarkillarna som alltid brukar komma förbi, han som ser ut som en TV-kändis var iofs nere en sväng men han var sorgligt ensam. Inte heller var bikertjejen nere, en kvinna som vanligtvis är klädd i kamoufkagefärgat och ser ut att höra hemma på en Harley. Hon är en jävel på bänk, mark och böj hur som helst.
När nyårslöftena gått hem om några veckor kommer ordningen att återställas tror jag. Den här gången var det ovanligt mycket folk nere på gymmet faktiskt, och jag brukar ändå försöka dyka upp när det är tomt för att få ha TV:n för mig själv och kunna välja fritt vad jag vill se.
Jag tittar på den här tredelade fem-splitten och myser. Mest för att det följde planen till punkt och pricka men också för att jag faktiskt klarade det.
Första 5km: 36:21 (snitt 7:16/km)
Andra 5km: 32:23 (snitt 6:29/km)
Tredje 5,15km: 38:03 (snitt 7:37/km)
Sista 5:an blev lite längre men det är sånt som händer. Utelöpning är inte lika exakt helt enkelt.
Första fem kändes bra, lagom varmt och mysigt. Luftrören ansåg att temperaturen var okej och jag trivdes. Frös ingenstans, svettades inte så farligt mycket. Sen kom andra femman och jag satte av, det tog ett tag innan jag hittade tempot, men svårast av allt var det att vänja sig vid att fötterna glider iväg i frånskjutet. Med det underlaget jag sprang på idag hade jag lika gärna kunnat springa i lös sand.
Andra femman blev snorjobbig (pun intended), svetten sprutade, snoret sprutade och jag sög i mig stora mängder hyfsat kall luft. Inget stort problem dock, det var bara på ena sidan av Råstasjön som det var kallt och ruggigt men det berodde på att det blåste så förbenat där. Avslutningen på den femman, sista kilometern, gick i 6:17-tempo och det är jag förbaskat nöjd med med tanke på att en stor del av den siktar rakt upp för ett motlut på vägen mot Ursvik och den backen är i all sin modesta trivialitet ett litet helvete av upptrampad snö och glidande iskokor.
Sista femman lät jag tempot sjunka igen, oavsiktligt något lågt eftersom första kilometern tog 8 minuter. Men jag behövde jogga och pusta lite efter den kanonfina avslutningen på andra femman. Sen tuffade jag på och kände att kylan nu var påtaglig. Jag var dessutom sjöblöt av svett och alla snajdiga kläder till trots började jag faktiskt frysa när intensiteten (och pulsen) sjönk till vettigare nivåer igen.
Jag är nöjd med dagens löpning, men jag underskattade i vanlig ordning underlagets effekt på löpningen. Nu är jag oförskämt trött i benen, betydligt tröttare än jag tycker jag borde vara efter en löpning i det här tepot och den längden. Alltså måste underlaget ta hårt på benen, vare sig jag vill det eller inte. Nåja, jag behöver backarna och det ojämna underlaget, jag behöver öva på att springa under mindre än perfekta förhållanden och jag behöver framför allt fler regelbundna pass så det är väl bara att nöta.
Ett tämligen vanligt pass på bandet. Jag tuffade på och avverkade milen utan större ansträgning, det tog säkert 8km innan kroppen verkade reagera på att jag sprang. Det var i alla fall då som först som det kändes som att svettningen kom igång på riktigt och kroppen blev mjuk och "redo för träning" s a s. Sen var det bara defilering resten innan jag stoppade bandet för att stretcha ut alla löpmusklerna. Meningen var aldrig att träna något, bara komma igång och väcka benen lite, imorgon blir det 15km med tempohöjning på mitten. Då vill jag att benen ska vara på hugget
Fick en toppenidé av Kristina, jag ska skaffa underkläder i merinoull som håller ridbyxorna varma lite extra. Jag fryser ju så lätt om utsidan av låren, så då borde en boxertrosa som går ner en bit på benen vara exakt vad jag behöver? Det är värt ett försök åtminstone! Jag avskyr faktiskt att frysa har jag börjat inse, så jag håller mig på gymmet när det är så här kallt ute. Det är inte skönt att springa då.
Jag tänkte före passet att 2x2000m i halvmarafart mitt inne i löppasset kan väl ändå inte vara så jobbigt?
[insert syrligt Härenstam-garv här]
Förvisso blev det 15,5km i 7 min/km i snitt, men det blev ju jobbigare att göra på det där viset än om jag bara hade tuffat på i 7-minuterstempot passet igenom.
Gissa om jag underskattade tvåtusingarna, jag steg upp på bandet med baktanken att "jag får väl köra längre på nerjoggen om jag inte är nöjd". Men oj vad nöjd jag var när de där intervallerna var över. Nu har jag vederbörlig respekt för dem nästa gång de dyker upp i schemat, då tänker jag ladda lika hårt mentalt för dem som för alla andra intervaller. Hoppas nu bara att de verkligen gör någon nytta också....
Sneglade i schemat för veckans löpning och baxnade lite, någonstans mellan 79km och 84km är det meningen att jag ska springa fördelat på 5 pass.
13-15km på tisdag, med inslag av tvåtusingar.
9-10km återhämtningsjogg på onsdagen.
13-15km på torsdag, med fartökning på mitten.
Sedan kommer back-to-backpassen med 2 timmars löpning på lördagen och 3,5 timmar på söndagen. Med mitt tänkta tempo som jag planerade bör det med andra ord bli 16 respektive 28 kilometer, 44km på två dagar.
Det här kan bli en intressant upplevelse...
Jag hade inte tänkt mig att springa ute idag, men de nya träningskläderna lockade mig i fördärvet. Fast 2 timmar och 10 minuter var kanske lite väl länge. Det blev rysligt kallt ganska plötsligt, temperaturen sjönk när det blev eftermiddag och solen började gå ner och då började jag frysa något alldeles kopiöst. Eller så berodde det på att vinden, som varit ganska frånvarande fram tills dess, bestämde sig för att börja jäklas. Hur jag än sprang hade jag motvind, och som jag frös om kinderna och näsan! Så länge jag sprang hyfsat sakta rev inte kalluften i halsen, men jag kunde inte öka trots att jag försökte för då började jag bara hosta. Men då vet jag det åtminstone, det går nog inte att träna på att andas kalluft. Antingen tål man det eller så tål man det inte helt enkelt.
Det gick sakta (enligt planen) men hade jag tänkt mig för hade jag tagit med mig vätska åtminstone. Nu var jag så ivrig att jag gav mig ut utan varken energidryck, gel eller vatten. När buffen kommer i posten ska jag testa en gång till, fast då får det gärna vara lite mildare ute också. Jag är hellre lite för varm så jag får lätta på kläderna än kall så jag skakar av köld. Jag är en liten fryslort verkar det som, för hur väl jag än ekiperat mig (och nu har jag lagt säkert 3 000:- på varma, funktionella kläder avsedda för ändamålet) så fryser jag lik förbaskat när det sjunker under -10.
Så här har jag utrustat mig, och idag var det lagom för ungefär 2 timmars löpning, sen började jag frysa något alldeles fruktansvärt:
Skullcap på huvudet, Newline. Funktionstrosor från Nike, underställsbyxa i merinoull, Craft windstoppertights, R90byxor på underkroppen och funktions-bh, underställströja i merinoull, funktionsjacka från Nike och R90-jacka - och det absolut gosigaste och varmaste plagget som jag älskar redan är Nike-jackan. Jag betvivlar att det är klädernas fel att jag fryser faktiskt. Men som sagt, jag ska testa igen när buffen kommit för jag tror jag förlorar kopiösa mänger värme från huvudet.
Nej, jag misstänker att det har med kosten att göra, jag försöker fortfarande tappa det sista kilot så jag kommer ner på 65kg. Av någon anledning misstänker jag att ett kaloriunderskott påverkar kroppstemperaturen ganska mycket, i synnerhet som min morgontemperatur ligger på 36,8 grader som bäst. Så jag får helt enkelt sno på mig en buff och hoppas det räcker, annars får jag väl hålla mig inne de dagar då det är kallare än -9 grader helt enkelt. Mig gör det ingen egentligen, men jag ville ge vinterlöpningen en ärlig chans.
Jag tyckte inte om underlaget heller. Där jag sprang var det mest sån där snö som inte packats till utan beter sig lite som kvicksand eller grus, det bara glider undan under fötterna. Broddarna hjälper inte på sånt underlag så jag blev t om glad när jag hittade isfläckar, för då visste jag att jag kunde få fäste..!
Vid Lötsjön höll jag på att snubbla på en kanadagås, ohyfsade fågel vaggade ut mitt framför mig och det var gäss och kärringar överallt så jag höll på att torpedera både en kärring och gåsen innan jag slingrade mig förbi. Lyckligtvis utan att slå ikull någon.
I framtiden vet jag i alla fall hur jag ska göra för att förlänga mitt långpass, jag bara springer några varv extra runt Lötsjön och Råstasjön innan jag fortsätter, min längsta runda passerar där förbi och med några varv runt sjöarna kan den bli nästan hur lång jag vill. Jag föredrar att hålla mig i områden jag hittar och i närheten av busslinjer och tunnelbanelinjer som kan ta mig raka vägen hem om det skulle behövas.
Nåja, jag är kanske inte så nöjd just nu men jag lärde mig en hel del idag och det är väl det man har träningspassen till för antar jag.
Hade bara tänkt mig runt 90 minuters löpning men glömde bort mig och dagdrömt en kilometer för länge. Odramatiskt och inte ett dugg jobbigt, det är lite för lätt på bandet kanske? Eller så börjar alla långa pass redan ge något? Jag hoppas på det senare, förra utepasset var möjligen lite kallt om baken men lika odramatiskt som detta om än aningens kortare. Nåja, jag fortsätter att gneta på. Avslutade med en kvarts strech och kan glatt konstatera att jag inte är öm någonstans.
