Jag ser fram emot att få fötterna undersökta av någon som verkligen vet en massa intressant om fötter. Jag ska nämligen skaffa inläggen jag pratat om, första besöket idag och sen dyker väl inläggen upp om några veckor.
Jag har verkligen försökt med tåhävningar, balansplatta, vadpressar på både ett och två ben, massage, akupunktur, TNS och så vidare. Borsta tänderna på ett ben. Stå på ena benet medan man knyter på sig skon på andra. Plocka upp saker med tårna. Större delen av min karriär som löpare så kort den är har varit fylld med alla dessa små aktiviteter och jag får väl förmoda att det är därför jag fortfarande ens kan springa, men det räcker inte hela vägen fram för mig.
Det är kul om det fungerar för andra, men jag har multipla problem med min vänsterfot och nu är jag hjärtligt trött på att alltid ha mer eller mindre ont i något. Det är bara att inse, alla kan inte styrketräna bort sina problem eller rehabträna bort dem. Vilken tur att inläggen finns då, för sådana som mig.
Jag hade förståss hellre sett att övningarna fungerat och jag hade kunnat lägga de där nära två tusen kronorna på något annat. Det är motvilligt jag lägger ut pengarna, tro inget annat. Men alternativet - att fortsätta ha mer eller mindre ont - är jag inte beredd att acceptera längre.
Vad jag ska göra om inte ens inläggen fungerar vill jag inte fundera över nu. De måste fungera helt enkelt.
Idag passade jag på att ge mig ut på en kort runda i akt och mening att kontrollera statusen på benen. Vänster fotled är fortfarande lite öm, men inte värre än att det gick över när blodcirkulationen kom igång. Vaderna var trötta, benen tunga och i stort sett alla löpmuskler tyckte det var en dålig idé att ge sig ut. Så jag är ganska nöjd med farten för dagen, det skulle jag varit under alla omständigheter. Återhämtningen fortsätter.
Jag inser att TEC kommer att bli det svåraste jag gett mig på hittils. Det är därför jag måste strukturera upp min träning och sluta jamsa. Jag måste komma tillrätta med min småbråkiga vänsterfot innan den blir ett problem (alltså måste jag skaffa någon form av gjutna inlägg) och jag behöver komma upp i ordentliga veckodistanser.
Svaret är förståss inte nödvändigtvis fler långa pass, men det innebär med absolut säkerhet mer löpning i alla dess former. För jag vill komma upp i närmare tre gånger så hög veckodistans, runt 10 mil i veckan vore smutt. Samtidigt vill jag inte tappa farten allt för mycket, jag har jobbat för hårt och för länge på att komma upp i tempo för att vilja släppa det nu.
I vinter ska jag försöka få till lite utomhuslöpning, men jag kan inte svara för hur mina luftrör gillar det. I värsta fall får jag retirera in på gymmet, men den dagen den sorgen. Jag tänker försöka i alla fall.
Jag ska lära mig springa med lampa, det lär jag behöva inför TEC. Alltså måste jag köpa en, Silva är bra har jag fått klart för mig. Huruvida det ska vara en med batterierna på huvudet eller i fickan, och llt vad det nu kan vara för detaljer det vet jag inte än. Jag ska jaga.
Riktigt hur jag ska få ihop själva löpningen är jag osäker på, det enda jag vet är att jag förmodligen behöver komma upp i minst fem pass i veckan. Eftersom det är något fler pass än jag är van vid lägger jag in alla fem, och sen kör jag på efter förmåga. Det betyder: inga tjurrusningar, intervaller eller stolligheter. Bara lugn löpning för att få in de nya rutinerna och vänja kroppen vid ett nytt antal pass. Sen får vi se hur jag gör, när det känns som att det fungerar.
Jag sover aldrig bra natten före ett lopp. Därför vaknade jag som vanlilgt ganska rejält sömdrucken och trött runt halv sex och stapplade ner i hotellreceptionen för en ganska medioker frukost. Kaffe och några tuggor på en inte allt för god macka. Peter retades med mig genom att säga god morgon, vilket förståss fick mig att gå i spinn så att paret Elinder tittade långt efter mig. Jag har gräsligt morgonhumör, i alla fall så tidigt.
Hämtade nummerlappen och nu började livsandarna vakna, och när sedan startskottet gick kändes det oförskämt bra. Jag tappade bort Ulla efter en halvtimma ungefär, eftersom jag fick göra ett akut nödstopp. Magen mullrade irriterat. Första varningssignalen, tydligen.
Jag tuffade på glatt och jag kände mig underligt nog urstark. Trots tempot. Magen bullrade på, men det gör den ibland så det var inget jag reagerade över. Jag vet inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda där ens om jag hade vetat vad som komma skulle. Inget av det jag gjorde var annorlunda än det jag alltid gör, inga nya produkter eller drycker och inget konstigt.
I nästan exakt två mil lallade jag på i det tempot, sen exploderade magen i ett smärtsamt inferno. Magen är en urkraft, och den ville verkligen inte vara med om det här längre. Eftersom jag tog lite tid på mig vid varvningen med det första akutstoppet snittade jag 7:30/km totalt på de två första milen fast effektivt löptempo låg nästan exakt på 7:10-15/km utan särskilt mycket variation.
En kvart tog det innan jag kunde lämna toaletten och fortsätta. Blek, skakig och kallsvettig. Jag kände att en sån attack till klarar jag inte, då skulle jag bli tvungen att bryta. Men jag ville försöka fullfölja ändå. Jag gillar inte att behöva bryta. Som tur är var jag utom synhåll när jag behövde ta stöd mot ett träd för att inte rasa ihop, jag tror jag hade blivit avplockad om någon sett mig då. Nu fick jag däremot chansen att samla ihop mig, och sakta sakta börja gå.
Jag tänkte inte så mycket under den följande milen. Det är ett svart hål där på mitten, mellan 20 och 30. Jag vet inte hur fort jag tog mig fram och jag har bara vaga minnen av att jag mådde uselt. Flera löpare gjorde uppmuntrande gester och kom med peppande tillrop, men det trängde inte in riktigt.
Jag fick en uppmuntrande klapp i ryggen av Micke Backlöparen och Mats Dänzel när de passerade, det kan ha varit vid 29-34 km någonstans (mer exakt än så är det svårt att vara i mitt fall) och då klack det till i mig. Du rör dig frammåt fortfarande. Du är med på banan. Magen har inte blivit sämre, illamåendet är borta och musklerna skakar inte längre. Den självömkande, negativa spiralen var bruten och plötsligt fanns där energi igen. Inte så mycket som jag skulle önska, musklerna började bli möra trots att senaste milen gått i snigelfart. 3 mil gör saker med musklerna oavsett hur sakta sista milen gått.
Mellan 30 och 35 ägnade jag mig åt huvudräkning. Ett bevis på hur lite kolhydrater jag hade i kroppen är väl att jag hade svårt att räkna ut hur många varv en mil är när ett varv är 2 500 meter. Efter 35 började jag le igen, då kände jag att jag skulle klara det här. Jag skulle komma i mål. Vid marathonpasseringen flinade jag lite dumt, för nu sprang jag de facto ultramarathon.
Sista kilometrarna lyckades jag till och med öka tempot igen och fick lite fart under skorna. När målet så tillslut kom inom synhåll tänkte jag på hur Bekele svarade på upploppet när Lagat avancerade och hoppades att magen inte skulle göra uppror. Det gjorde den inte, och jag fick korsa mållinjen flygandes fram i det högsta tempo jag uppmätt på plan mark, 4:31/km.
Dessutom, trots det enorma haveriet vid 2 mil kom jag in på ny personbästatid. Måhända med minsta möjliga marginal men även liten marginal är en marginal. 7:27:43 blev den officiella tiden tillslut.
Det svarta hålet slukade mig inte och jag kom ut på andra sidan springandes.
Alla jobbsaker är undanstökade, hemmet städat och fräscht, väskorna packade och jag är klar. Redo att åka till Uppsala, checka in på hotellet och börja ladda på riktigt.
Första kollen gjorde jag redan i morse när jag vaknade. Inget ömmade, inget stramande. Älsklingen masserade alla muskler jag haft bekymmer med under säsongen, vilket så småningom visade sig vara de flesta benmusklerna, och konstaterade att de kändes mjuka och fina. Inga knölar, inga strama eller konstiga områden och ingen palpationsömhet någonstans.
Loppet har på sätt och vis redan börjat. Tanken är som en pilbåge som måste börja spännas redan idag, idag är det den där andlösa sekunden innan man lossar pilen och imorgon är det jag som är pilen som far mot mål. Jag började sikta för länge sedan men jag har lärt mig att börjar jag spänna bågen för tidigt orkar jag inte hålla den rätta spänningen tills det är dags att släppa loss kraften. Då börjar jag skävla och tvivla istället.
Men imorgon finns det inte rum för några tvivel. Imorgon finns det bara plats för beslutsamhet, kraft och tålamod.
"Hellre lyss´ till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge."
Verner von Heidenstam
Idag blev det en annorlunda dag, den började som vanligt med att jag försov mig och fick jaga i kapp med det jag hade tänkt göra för dagen. I vanliga fall hade dagen varit om inte förstörd så åtminstone mindre lyckad, en dag som börjar med stress brukar inte sluta bra. Men det vände faktiskt, först åkte vi till Parma i Duvbo och käkade gott och sen fortsatte vi vidare till Örvallen och tittade på baseball-VM.
Jag kan ingenting om baseball. Men jag lärde mig snabbt av min älskling som kunde reglerna och det är ungefär lika stor skillnad mellan baseboll och brännboll som det är mellan biljard och snooker. Till ytan är de lika men det när man börjar titta närmare ser man alla skillnaderna.
Jag visste inte något om Nederländska Antillerna heller, landet vi skulle möta. Att Sverige var det ena laget visste jag, men vilka de andra var hade jag ingen aning om. Att de kunde spela baseball visste jag inte heller, men jag visste å andra sidan inte att Sverige kunde spela baseboll heller så det sa ju kanske inte så mycket.
Det började med ett par "innings" som gick åt bara för att jag skulle snappa reglerna, så de försvann i ett regeltöcken. I tredje "inningen" fick Antillerna in två gubbar i samtidigt och vi bara en så då tog de ledningen med 2 - 1. Efter femte "inningen" krattades banan och de små vita plattorna borstades av. Inga can-can eller pom-pom-flickor dock. I Sjätte "inningen" hände samma sak igen, de fick in två gubbar och vi bara en, så då ledde Antillerna med 4 - 2 och sen blev det bensträckarpaus (av någon anledning görs detta i anslutning till sjunde "inningen" ) för den som ville.
Nu började den fega delen publiken tycka det var dags att gå hem men entusiasterna satt kvar och hejjade, tjoade och klappade. Några glada individer, som kanske tankat lite i öltältet, var extra duktiga på att hurra och stå i. Ett par herrar vrålade "ingen bränd, ingen bränd" och speakern försökte få med hela publiken i hejjandet.
Det gick ganska bra, för trots att Antillerna fick hem hela 6 spelare i sin sista "inning" och tog ledningen med 10-2 så kämpade det svenska laget envist. Ganska snabbt fick vi en löpare på varje bas, något jag fick veta kallas att man har "bases loaded". Antillernas pitcher kastade ball efter ball, träffade slagmannen ett par gånger och spelare efter spelare fick gå gratis till nästa bas - vilket ju för killen på tredje basen betyder att han är "home free" och Sverige fick poäng.
Antillerna bytte slagman två gånger under vår "inning" och det kanske var det som fällde svenskarna till sist. Slutresultatet blev dramatiska 10-8 tillslut och jag tyckte faktiskt att det var lite synd att så många gav upp i sjätte. Det var ju i sista "iningen" som all dramatik kom.
Vi fick se flera snygga Home runs, tyvärr två från Antillerna också varav den ena en Grand Slam (slagmannen slår en Home Run när man har "bases loaded" ) men på det hela taget var det roligt att ha varit där. Lite småkallt när det började bli sent, matchen började klockan 19 och höll på i över 3 timmar. Men man kunde ju värma sig genom att stoja och tjoa på läktaren, och genom att äta korv så jag tänker inte klaga.
Det var jätteroligt att ha varit där.
Nu börjar laddningsveckan inför Uppsala Ultra och jag ska bara träna lätt och fint. Inga tokrusher, inga superprestationer i gymmet och inga vansinneseskapader i klackskorna. Planen är klar, jag ska försöka hålla ett för dagen bekvämt tempo och hålla det så länge som möjligt. Sen får vi se när svackan kommer, när de olika spökena sätter in och när motgångarna börjar ramla in. Det kommer alltid sådant. Det ska bli intressant att se vad jag kan åstadkomma.
Idag som först är benen inte längre ömma, stela och mörbultade. Otroligt! Jag som tyckte jag hade skapligt starka ben, den illusionen krossades effektivt av en 7cm hög klack. Jag tänkte just skriva "tack och lov använder jag dem inte så ofta" men det kanske är det som är problemet? Förr gick jag hela dagarna i såna skor och högre, utan att få ont nånstans. Har mina fötter och ben blivit klemigare på gamla dar?
Nåja, på den tiden sprang jag inga ultramarathon och jag skulle nog skrattat mig fördärvad om någon föreslagit det så något gott har väl bortklemningen av benen fört med sig i så fall.
Igår experimenterade jag med risotto igen, det är en tacksam maträtt att leka med.
(Bilden gör tyvärr inte risotton riktig rättvisa, men det är grymt svårt att fotografera mat.)
Visst ser det lite bisarrt ut, men det smakade väldigt gott. Tyvärr kom rödbetssmaken bort lite, arboririset är väldigt smakstarkt i sig och tar ganska lätt överhanden så jag borde kanske rivit ner två rödbetor istället för en.
Nästan vilket stekt kött som helst passar bra till det här, det går ganska fort att göra och när risotton är klar är det bara att lägga upp en sked gröna ärtor eller brysselkål, så har du en färgstark tallrik mat att kasta dig över.
Igår hade jag normal träningsvärk i benen, inte så underligt kanske men det som inte är lika lätt att begripa är varför jag trots det valde högklackat modell högre till partyt på kvällen. Eller party, det var en social tillställning med inslag av information och produktlansering. Hur som helst blev jag, tack vare mina mindre lyckade val av skodon, tvungen att glida omkring och mingla i sex timmar. Gissa om det gjorde underverk för träningsvärken i vaderna? Jag hade ingen aning om att man kunde ha så här mycket träningsvärk i allt under knäna!!!
Idag har jag faktiskt träningsvärk sen igår, i höfterna och i vaderna. Nåja det går över. Jag undrar om inte killen på bänken undrade om jag var sjuk eller något när jag kom i hög fart sista 100 metrarna på 5km, klockan piper så jag stoppar den och tar två steg åt höger och rasar ihop på alla fyra i gräset och bara försöker andas.
Sista kilometern gick i 5:48-tempo, sista 100metrarna tryckte jag på allt jag orkade och kom upp i 4:51-tempo som snabbast. Jag var långt utanför min komfortzon. Sista kilometrarna pendlade pulsen mellan 93% och 95% med stigande trend, vilket antyder att jag nog inte hade orkat hålla tempot mycket längre.
Fast nu blir ju nästa projekt förståss att klara det här tempot på min 6,4km-runda. Det är 1 400meter mer. Det är en runda som jag som snabbast klarat i snittempot 6:06min/km så det ska inte vara omöjligt. Fast inte idag kan jag säga på en gång. Jag kastar om träningen lite, av hänsyn till mina vader, och kör något lätt idag. Kanske cykel eller lättjogg. Långpasset får vänta till helgen och bli lite lugnare och kortare, bara för mysandets skull. sen är det bara lättare träning kvar före Uppsala.
Mer redo än jag är kommer jag inte att kunna bli.
Lite lagom frustrerad gav jag mig ut på min löprunda och kände ganska omgående att jag hade benen på min sida så att säga, så det var bara att utnyttja tillfället och ösa på.
29:46 lyder det nya personbästat på 5km och då är det en i mitt tycke ganska kuperad runda jag springer. Jag har fortfarande lite problem med att hålla ett jämt tempo, börjar jag fundera på saker sjunker tempot omedvetet och jag slöar till. Om jag är för aktiv och på hugget springer jag för fort så jag blir trött i förtid.
Fast idag gick det ganska bra, trots allt. Sista kilometern blev den snabbaste med råge - precis som jag avsåg.
Nu är jag ganska nöjd med mig själv.
