Idag har jag haft fantastiskt kul i alldeles lagom temperatur. Älsklingen och jag drog iväg till biljard-palatset och spelade snooker i deras källare. Perfekt temperatur och en vansinnig rolig sysselsättning. På 1,5 timma satte jag 4 bollar och förlorade stort men jag hade otroligt roligt undertiden
Ett snookerbord är ungefär dubbelt så stort som ett biljardbord, bollarna är mindre, hålen mindre, kanterna rakare, kö-spetsarna mindre och marginalen mellan hål och boll mindre, filten greppar mer så alla skruvar blir kraftigare och vallarna är studsigare så bollarna dör inte vid vallning som de gör i biljard. Men jag hade vansinnigt kul, i synnerhet som jag brukar kolla på O'Sullivan och de andra proffsen och fundera över lägen och möjligheter så regler och strategi var inga problem. Det var själva exekverandet som var bekymret
Men att man kan vara så otroligt dålig på något och ändå ha så kul. Jag såg massor av lägen och tänkte "Den skulle Ebdon satt" eller "Hendry hade absolut fixat det där" och sen när man själv försöker inser man hur enormt jäkla svårt det är och hur otroligt duktiga de är. Men de är ju världseliten också, det ska se lätt ut när de spelar
Ett frame tog alltså en och en halv timma och då skyfflade vi runt röda ganska länge, när de väl var borta gick det lite snabbare och jag lyckades sätta rosa och där efter svart som avslutning. Helt ofrivilligt, eftersom rosa skulle jag smyga ner vid kortvallen och den valde att slinka ner i hörnhålet istället. Svart skickade jag iväg på måfå mot miljön, i hopp om att den skulle göra något spännande. Det gjorde den.
Fast det bästa jag åstadkom på hela framet var faktiskt sprängningen, där vit smög fram och nosade till på en röd innan den gled tillbaka och la sig hos gul. Det kommer att ta tid innan jag lyckas så bra igen.
Snyggaste snookerläget lade min älskling sig själv i för övrigt. Han gjorde också framets snyggaste frivilliga skruv för att snirkla sig ur snookern. Framets snyggaste ofrivilliga skruv var också hans, vit gjorde om omväg runt den bruna han avsåg att träffa och fladdrade iväg neråt bordet.
Någon träning blir det däremot inte idag skulle jag tro, jag har lyckats få träningsvärk i benen och är supertrött mellan skulderbladen av någon besynnerlig anledning. Nu skulle det sitta fint med en glass och sitta och titta på en bra snooker-match, Ronnie O'Sullivan i högform mot en likaledes alert Sean Murphy kunde vara spännande.
Ojdå. Idag skulle jag visa kringlan (se:
http://www.exrx.net/Stretches/HipAbductors/LyingIlio... ) för min älskling, apropå hans knäonda, så att han kunde testa om han var kort på utsidan av låret. Det är han inte och jag visste redan från början att han inte har löparknä, men till min egen överraskning kom jag inte ner i golvet med knäet längre när jag skulle visa!!! WTF?!?
Fasen också. Dags att försöka sluta glömma att stretcha.
Läste formuleringen "Tractus iliotibialis är en kraftig senstruktur som sträcker sig längst hela utsidan av låret, från utsidan av bäckenet till infästningen på utsidan av knät, laterala tibiakondylen" på Netdoktor. Det är något kliniskt och tråkigt, om än korrekt över den beskrivningen. Låter inte "Denna sena fortsätter längs utsidan av benet från höften och ner till utsidan av knät, strax under knäleden" mer mänskligt, lite mer som en vanlig människa skulle säga exakt samma sak? Den senare meningen är hämtad från
http://www.sct.nu/traning/traningslara/itb/itbartike... för övrigt.
Det kanske bara är jag som hakar upp mig på sånt, och Netdoktor ska ju vara en seriös hälsoportal så de måste väl försöka låta som läkare antar jag. Men det är ett tråkigt, frånstötande språk oavsett anledning. Det får mig att tänka på något Povel skrev (på någon form av dialekt, jag minns inte vilken):
"Av främmande fjädrar
är vår språkdräkt oppblan'ad
en går hem å slår i lexikon
först sen blir man förbannad"
Avsåg att springa långpass men det var lite väl varmt så det blev inte riktigt så långt som jag tänkt mig. Drack ungeför 1,5l vatten på den tiden men kände mig ändå supertörstig, jag hade gott om vatten med mig i ryggsäcken. Fotleden ömmar också, det har den inte gjort (inte så här mycket) på länge. vi avslutade med att svänga förbi Max - jäklar vilka goda chiliburgare de har där!!
Jag fick springa med min älskling som var jätteduktig och då var det värt det onda. Han blev iofs öm i vänster knä, så det måste vi undersöka hos naprapat eller läkare för man går inte med mer eller mindre ont i 7 veckor utan att det behövs korrigeras av någon som kan sånt. Om inte 7 veckors totalvila från löpningen hjälper måste det till något annat, rehab eller nått. Han har ett neutralt, lågt löpsteg och landar på främre delen av foten (utpräglad framfotslöpare) så när han springer verkar han nästan smyga fram, tyst och (när inte jag är med) fort. Synnerligen energieffektiv löpning hur som helst, om han kunde slappna av i axlarna men det kommer väl med tiden antar jag.
Jag älskar att springa med honom, men jag blir samtidigt lite orolig för att han kanske tycker det går för sakta. Det blir ju tungsprunget för honom att springa så långsamt, hans naturliga långpasslunk är säkert minuten snabbare per kilometer än min så jag hoppas inte att hans onda beror på mig. Grubblar på om det kan bli så att det låga tempot förvränger hans löpsteg så att han kanske gjort sig illa, att han kanske skulle mått bättre av att få springa solo och lite fortare?
Det måste redas ut, hos läkare. Innan dess får jag inte en lugn stund.
Sol, stekhett och inte så mycket blåst. Nu står termometern på 24 grader och jag svettas som en gris. Men det gick bra att springa, trots värmen tack vare att älsklingen hängde med och sprang idag. Vissa veckor är helt enkelt bättre än andra. Jag älskar att springa med honom
Jag kommer aldrig att vänja mig vid värmen känns det som. Vi får väl se hur det går med långpasset, det kanske blir ett kortlångpass eftersom jag ligger avsvimmad i en buske med värmeslag eller nått.
Träningsvärken är nästan helt borta vid det här laget, den gjorde sig inte mer påmind än att jag kunde ignorera den. Det är bra.
Idag blir det vilodag, det har betongrumpan bestämt. Jag är stel, öm och har sovit illa så jag är trött och grinig som lök på laxen. Jag har verkligen ingen lust att göra saker som involverar att resa mig, eller sätta mig. Får väl se om jag kommer iväg på en lugn jogg imorgon, för återhämtningens skull. Förhoppningsvis är jag redo för ett långpass på söndag, det borde jag vara om jag inte gör något dumt dagarna som kommer. Fast när fötterna väger bly är det inte så lätt att göra något alls.
Väldigt varmt och väldigt jobbigt men också väldigt trevligt eftersom jag fick springa med min älskling! Träningsvärken tyckte inte alls om att jag sprang och det blev aldrig riktigt lätt. Fast det var trevligt att få komma ut, en trevlig runda och trevligt sällskap så då gjorde det inte så mycket att jag sprang med betongrumpa och stela vader
Fast i morgon tar jag det lugnt
Vi stannade till under löpningen för att beundra ekorrarna, jag bara måste få plåta de söta små varelserna.
Jag använder löpningen som en förevändning för att få ge mig ut på äventyr, se nya saker och omgivningar. Det är inte alltid löpningen i sig som är det viktigaste, utan att ha kul och njuta. Jag tror att löpningen vinner på det i längden.
Om man tittar på vad jag fick gjort idag kan det se lite ynkligt ut för att vara en halvtimmas träning, men jag glömde helt bort långpasset igår när jag började. Nåja, benen påminde mig väldigt snabbt. Knäböjen gick segare och segare, för att inte tala om utfallen.
Hur slugt det är att börja styrketräna så sent på kvällen som jag gjorde låter sig inte heller förklaras i brådrasket.
Fast det mest puckade måste ändå vara att börja köra benträning dagen efter ett fyra timmar långt långpass.
Fick stretcha ut benen en stund efteråt, fast nu är de fasligt trötta.
Långpass i solens sken. Tiden är som den är, jag köpte läsk i en kiosk samt besökte älsklingens morfars grav och stannade och tittade på svanungarna vid Brunnsviken. Däremot stannade jag inte klockan bara för att jag stannade.
Det blev ett myspass helt enkelt. Lyckades undvika allt vad hagel och regn hette till största delen, något litet stänk kom det men annars förblev det torrt och kvavt. Strax efter 2 mil började jag känna att det var tungt att andas, då började det bli mindre roligt och tempot blev ryckigt och ojämt. Då hade det slutat regna och luften blev tung och torr istället för lätt och frisk.
Sista kilometern var mer gång än löpning eftersom jag fått mjölksyra i hela baksidorna av alla backarna. Jag hade ingen aning om att det var så kuperat och stenigt runt Brunnsviken. Det kommer jag definitivt att göra om, fast bättre beredd på äventyrligheterna då förståss.
Gav mig nästan ut på en runda idag innan jag sansade mig - jag hann till och med plocka fram träningskläderna och packa löparryggan utifall att jag ville springa långt. Det var exakt den där sortens tanklöshet som gav mig löparknä. Jag avsåg att vila idag och vila ska jag. Imorgon springer jag, och därmed basta.
Idag bestämde jag mig för att försöka dra på lite, och det gick väl skapligt bra att göra det. Hade lite strul med klockan i början så jag sprang och fipplade med inställningarna, och det syns på fartkurvan
Senare gled pulsbandet lite fel och började rapportera 50-60BPM emellanåt vilket gör att jag inte riktigt litar på pulsdatat heller, eftersom det tog ett tag innan jag alls såg att det var något som inte stämde.
Det enda som inte strulade idag, käns det som, var farten. Den höll jag hög och fin, i akt och mening att pressa foten lite och känna hur det kändes. Att jag tappade tempo runt 5km berodde verkligen inte på foten kan jag säga
När jag försöker avläsa etapperna i SportsTracks blir jag konfunderad, eftersom etapptid på första etappen är 6:15 men etapptempo 5:46 och det går inte ihop riktigt. Förvisso står det distans 1,08 men inte kan väl 80 meter göra sån skillnad? Nåja, det är hur som helst den enda etappen som inte riktigt verkar stämma, och det är den första (den jag hade strul med) så jag går på etapptiden och struntar i vad den inbillar sig om tempot den här gången.
1km 6:15 (166/180)
2km 6:39 (159/169)
3km 6:32 (161/170)
4km 6:48 (148/164)
5km 7:08 (140/161)
6km 7:18 (150/166)
640m 3:22 (165/171)
Motvind är en sak. Ösregn är en annan sak. Båda kan var för sig vara tråkigt på långpass. Tillsammans blir de en olidlig kombination som gör vilket långpass som helst till något man helst skulle vilja undvika. Jag hatar Tranebergsbron! Värsta motvinden höll på att knuffa mig baklänges ner för bron, det gick skittungt att ta sig över.
Hur i helvete kan man ha motvind när man springer runt stan, i en stor cirkel... *suck*
Fast nu är jag hemma igen, mätt och varm, torr och glad. Nu är det bara det bästa kvar: myset
Passade på att besöka gymmet idag eftersom jag ändå skulle förbi optikern och få nya linser. En snabb expidiering eftersom det inte hänt så mycket sen sist. Ganska mycket fattigare och utrustad med 6 månaders linser drog jag till gymmet och löpbandet.
Tycker nog att minst 2% lutning måste man ha för att det ska börja kännas lika tungt som att springa ute. Fast det var inte därför jag valde löpbandet idag utan för att det är lättare att hålla ett lågt, jämnt tempo på löpbandet än ute. Jag vill inte bli för ivrig och börja belasta fotleden för hårt för snabbt.
Roddmaskinen var ett kärt återseende också. Det var länge sedan, men frågan är om jag får träningsvärk. Just nu känns de tinte så i kroppen, jag är alldeles för belåten och avslappnad för det. Hela gympasset blev en enda lång mysträning. Inte så att jag inte tog i, jag var helt illröd och genomsvettig efter roddmaskinen, men jag njöt i fulla drag av att vara tillbaka och få träna igen. Underbart!
Förhoppningsvis hinner jag med ett styrkepass imorgon, jag hoppas lite på det. Men det är fler saker som ska hinnas med imorgon så vi får väl se hur det blir med den saken.
Det händer i perioder att jag glömmer min vän, att den glider in i det dåliga samvetets dimma men jag hittar alltid tillbaka till den. Det är skönt att kunna trampa av sig frustration och överskottsenergi utan att behöva åka till gymmet. Det är praktiskt att ha motionscykeln hemma, redo så snart jag sätter mig på den. Inga förberedelser, inget som behöver packas och inga hänsyn som måste tas.
Dagens 45 minuters tramp gjorde mig svettig och belåten, utan att jag kände av vaden eller fotleden. Allt kändes precis som det ska. Mysigt. Tänk om alla finge uppleva det.
Hade kunnat trampa på i evighet i det här tempot kändes det som, strax över 7 min/km, men idén för dagen var att hålla pulsen under 160 så mycket som möjligt. Det kanske var därför farten blev så jämn för att vara jag?
1km snitt 07:17 min/km
2km snitt 07:16 min/km
3km snitt 07:14 min/km
4km snitt 07:19 min/km
5km snitt 07:28 min/km
6km snitt 07:10 min/km
6,4km snitt 07:05min/km
Återhämtning stod på schemat och jag ville primärt veta vad foten tyckte om löpning. Nog kände jag av den, det ömmade lite i början men det gick över och kom aldrig tillbaka. Men jag gissar att jag kommer att få fan om jag inte sköter mig, så jag gjorde mina tåhävningar och vadpressar som en duktig kicka idag också. Jag kommer ihåg dem för det mesta, lustigt nog.
De första 3 kilometrarna kändes som att jag hade konstant motvind, hård dito. Inte för att jag hade så mycket emot det, svalkan var skön, men det blir lite jobbigt att springa i motvind i längden. De följande 3 kilometrarna tänkte jag inte så mycket alls, bara att "det här kan jag hålla på med länge". Det var en skön känsla. Kravlös löpning var precis vad jag behövde efter maran.
Ska nog fortsätta med det ett tag till, det var så njutningsfullt.
I början av veckan bilade vi ner till Småland för att säga ett sista farväl till farfar som gick bort dagen före sin 83:e födelsedag. Alzheimers hade tagit honom ifrån oss långt tidigare och det var hjärtskärande att se farmor, så liten och ensam bredvid prästen när hon sa faväl av sin livskamrat sen unga år.
Hela begravningen var högtidlig och vacker, farfar var en omtyckt mångsysslare och trots att den hölls på arbetstid en vardag kom det så mycket folk att kyrkan var full. Många var släktingar som rest långväga ifrån. Alla hade anekdoter att berätta och minnen att dela.
Det tar på krafterna att gå på begravning, trots att man inget gör. Så vi stannade hos pappa över natten innan vi åkte hem igen och då tog vi den vackra vägen via Gränna och Ödeshög istället för E4:an. Inte alls lika snabb, det är mest 70 hela tiden, men mycket vackrare och fridfullare. Det kändes rätt på något sätt, att avsluta resan naturskönt. Farfar älskade naturen, han hade absolut tyckt det var värt tiden att åka den vägen istället. Vem har bråttom?
Foten började förståss värka av alla timmarna i bilen, men det är kanske inte helt förvånande. Nu börjar återuppbyggnaden inför Uppsala, där vill jag vara i toppform och sätta nya rekord!
