Anade nog att det skulle kunna bli en kamp, jag mot fotleden. Det var en kalkylerad risk, och chansningen höll. Fast bara nätt och jämt. Gick ut i lugnt tempo de första 15km och de var helt problemfria. Fotleden fanns där, men den gjorde inte ont. Inte då. Konditionen kändes bra och humöret var gott, dippen vid Gärdet blev inte lika djup som förra året och jag intalade mig att det inte ens var säkrskilt varmt utan att jag blaskade vatten och drack så mycket för säkerhets skull. Jag gick nog på det också, för jag kan slå vad om att det inte var så varmt idag.
Strax före 3 mil började jag halta lite, men försökte febrilt att bita ihop eftersom jag inte ville snedbelasta något, det skulle bli tid för det ändå. Västerbron gick bra både en och två gånger, de tråkigaste partierna gick smidigt också.
När tredje och sista repet passerats slappnade jag kanske av lite för då började jag känna av foten ordentligt. Varje steg blev plötsligt plågsamt och jag fick strunta i det där med oro för snedbelastning. Nu var det mål som gällde.
Min löparkamrat fick magbekymmer också, vilket inte gjorde mig lugnare. Fast jag tänkte inte överge henne hur som helst, så jag fick fiska upp kraftreserver och försöka dela med mig av min energi, genom att pladdra vilt och försöka muntra upp lite i eländet. Kanske var det också en bidragande anledning till att jag själv klarade målet?
Konditionen var det aldrig några bekymmer med, hade jag kunnat springa på som planerat hade vi kommit in på 5:35-nånting fast den kalkylen byggde på hela fötter och glada magar. Nu är jag supernöjd med att ha klarat 5:48:14 och fått springa in på Stadion, denna underbart vackra arena. Vilken känsla, att få springa på Stadions anrika löparbanor och korsa mållinjen och känna sig som en segrare, jag också.
Nu ska jag ta min svullna fotled och krya på mig
Just nu, vid kvart i tolv, är det 20 grader och det blåser lite lätt. Vi får se var på mätaren temperaturen vänder, man kan ju hoppas att vi nått högsta noteringen redan eller är det att hoppas på för mycket?
Nummerlappen är fastnålad, chip fastsatt, gel och mp3-spelare nedlagt i vätskebältet och tre flaskor redo. Har fått mitt morgonkaffe och frukostägg. Dagen till ära tog jag en smörgås till frukost också. Jag åt så mycket igår att jag känner mig mätt fortfarande.
Jag kan inte bli mer klar. Dags att åka.
Var nere tidigt och hämtade ut nummerlappen, skaffade en vit keps eftersom min andra vita försvunnit på något mystiskt vis och passade på att köpa en vit funktionströja till. Jag bara älskade materialet. Och priset. 100:- satt som en smäck
Fast dagen blev dyrare än avsett ändå, för jag skaffade tights också, Nike som vanligt. Och två pelargoner. Och en födelsedagspresent till svärmor som fyller år i augusti. Och en dammsugare.
Blå förståss, och så tyst att man knappt hör den om man är i rummet bredvid. Jag älskar den!
Nu är jag hur som helst så förberedd jag kan bli för morgondagen.
På sistone har jag funderat en del över pulsnivåer och vilka jag eventuellt kan tänkas ha. När jag kollar igenom Garminprogrammet ser jag att jag aldrig varit över 182, så låt säga att min maxpls är 185 bara för att jag förmodligen kroknat innan jag nått högsta värdet.
Matar jag in mina maxpuls, vilopuls och det andra i marathon.se's kalkylator för pulszoner får jag fram:
Lätt 60-75%: 129-150
AT 85-90%: 164-171
VO2 max 90-100%: 171-185
På långpass och ultratävlingar snittar jag oftast runt 155 i puls, så det stämmer nog ganska bra. Jag vet också att jag brukar känna av att pulsen är uppe runt 165, det bara känns i kroppen att jag springer för fort för att det ska vara hållbart i längden. De gånger jag går över 170 känns det absolut, då får jag syrebrist känns det som.
Så även om inte siffrorna stämmer till hundra procent så bekräftar de på ett ungefär vad jag känner är jag är ute och springer.
Fast att jag började räkna på det där beror mest på att jag är nyfiken av mig, det kan vara bra att ha i åtanke när jag planerar intervaller. Dessutom är det lite kul att bolla med siffror.
Banrekord, personbästa för utesäsongen och lite allt möjligt i rekordväg. Jag vet att jag inte skulle rusa, men väl där kunde jag inte låta bli. Att jag inte kom under 30 min skyller jag på alla som envisas med att tro att de kommer under 30 min på 5km utan skuggan av en chans att verkligen göra det. Trängseln är fenomenal i början, men sen lättar det. Sen gick det att springa i bra tempo till vätskeborden där folk börjar vimla omkring, gå och göra sig svårpasserade i största allmänhet.
1km: 6:22 (162/172)
2km: 5:56 (174/178)
3km: 6:23 (173/178)
4km: 6:07 (178/181)
5km: 6:10 (180/182)
Börjar tro att min maxpuls är 182, jag har aldrig varit över 182 och när jag kommer upp i över 180 känner jag min lätt döende av syrebrist.
Fotleden ömmade direkt efter löpningen, men det gick över snabbt och nu är det borta igen. Uppvärmningen sög som vanligt (F&S hoppa, studsa & flaxa. Fungerar inte i en tätpackad folkmassa) så jag anar ett samband, på maran kommer jag inte gå ut i det tempot utan första kilometrarna får blir uppvärmningen. Då tar jag det lugnt och fint, så ska fotleden nog orka med en hel mara också.
Kände mig stark idag.
Upptäckte återigen att man har väldigt lite att göra medan man steker plättar. Det tar för kort tid för att man ska hinna engagera sig i något men får lång tid för att egentligen hålla en sysselsatt. Så jag gjorde vadhävningar och tålyft undertiden medan jag stekte. Det är bra balansträning att vända plättar medan man balanserar på hälarna. Något ska man väl ägna sig åt medan lagar mat.
Älsklingen hävdar bestämt att plättar är en huvudrätt, medan jag envisas med att det är en efterrätt. Sen serverar jag plättarna som huvudrätt ändå, eftersom de är så infernaliskt goda. Men diskussionen fortgår. För min del blev plättlunchen både frukost och lunch, men jag har ätit värre frunchar. Fast inte nyligen
Vaderna känns okej, det börjar kännas som om de hämtat sig från chocken men min fotled är ett mysterium. Från att vara svullen och öm till att inte ha ömmat alls på länge till att vara öm igen utan vidare anledningar alls. För tillfället är den finemang.
Jag är nästan säker på att den kommer från ett muskelfäste, förmodligen fästet till Tibialis Anterior, för någon månad sen var jag öm i den muskelns ursprung efter ett intervallpass och jag misstänker att det är sviterna efter det som spökar fortfarande, och att jag slog upp det igen när jag sprang i Göteborg. Det var nämligen efter Göteborg som jag kände av problemen igen, efter Lidingö Ultra var jag mest öm i allt på det där sättet som man kan vara efter en rejäl urladdning. Men jag var inte specifikt ömmare i fotleden än i något annat då, som efter Göteborg.
Så vi får väl se hur det går i Stockholm, det vore ju lajbans att klara maran på en bättre tid än förra året men jag kanske i dagsläget borde vara nöjd med att komma runt trots allt. Jag får ta Vårruset nu på tisdag och känna efter hur fotleden mår, och försöka ge tusan i att försöka bränna av 5km på 29 minuter blankt eller något sånt dumt
Det är ju den där kärleken till fart som ställt till det för mig. Jag har en bestämd känsla av att det finns en lärdom i allt dethär, om jag bara får upp ögonen för den.
Efter Lidingö lärde jag mig att jag behöver fler långpass utomhus och efter Göteborg bestämde jag mig för att inte köra på klockan utan känslan istället så frågan är vilken lärdom jag får dra av mina kommande lopp Vårruset och Stockholm Marathon.
Att jag bestämde mig för att gå på känsla efter Göteborg beror på at första Varvet sprang jag på känsla, och nöjt helhjärtat och hade t o m ork till en fin spurt, medan jag försökte springa på klockan i år och var helt slut och trött och fick bara en liten, slutkörd spurt på slutet. Det var roligare förra året, och det gick bara marginellt saktare. Så något säger mig att klockan inte är så viktig som många försöker göra gällande, inte för mig som motionär.
Det börjar bli läge för en lätt jogg, på måndag t ex. Det skulle passa utmärkt in i mitt schema i övrigt, för då får fotleden en liten vila till och vaderna kanske hinner vakna till liv igen. Just nu känner jag mig ganska seg. Men träningsvärken har gått över i alla fall
Tittade på film igår till två på natten, det är rätt tid på dygnet att titta på skräckis med tjejerna. Dimman rullade in och slaktade folk på de mest fantasifulla sätt och flickorna kröp ihop, men det var den fanatiskt religösa knäppskallen som predikade, krävde blodsoffer och satte skräck i folk som fick tjejerna att reagera ilsket och börja svära. Att de kunde så fula ord..?
Det var en bra film i alla fall. Till och med den yngsta stannade kvar, hon som annars somnar tidigt och inte brukar sitta kvar om filmen inte är spännande. Nu rumsterar den äldsta om för att göra tacopaj till lunch. Det är ganska skönt att de är så självgående att jag inte behöver hjälpa till hela tiden. Fast det är klart, om två år är den äldsta myndig och den yngsta ska börja gymnasiet så det är nog helt enkelt så att de börjar bli vuxna.
Så inför Stockholm Marathon laddar jag med mycket umgänge med familjen, god mat, vila och kanske en och annan liten jogg. Jag hoppas på svalt väder till maran, jag är trött på sol och gassande hetta. Det är inte roligt att springa då, och det rör mig inte i ryggen om det finns andra som älskar att springa i sådant väder. Ni som älskar värme skulle överväga
http://www.saharamarathon.org/ medan jag själv överväger
http://www.polar-circle-marathon.com/ eller något annat mindre grillvarmt.
Visste ni att mp3-spelare inte tål 40 graders kulörtvätt? Jag vet det, nu. Attans.
Idag har jag tvättäkta och intensiv träningsvärk i den behandlade vaden, nästan lite komiskt faktiskt men samtidigt lite skönt. Det börjar kännas som att jag är lite intresserad av att testa lite löpning, se vad kroppen tycker om det. Jag har redan packat träningsväskan men jag gör inget förrän träningsvärken gått över lite till
Nej, jag överdriver inte särskilt mycket heller. Naprapaten bände och vred på mig och hittade mycket riktigt både låsningar och felställningar i bäcken, rygg, fötter och skuldror. Det knäppte och sprakade så jag höll på att bli fnoskig när hon vred och tryckte men det hjälpte. Låsningen i foten fascinerar mig för det var inte förrän den försvann som jag blev medveten om hur inskränkt rörelsemöjligheterna varit för foten.
Så nu är jag rörlig igen och nyakupunkterad i vaderna som, i enlighet med min misstanke, var roten till allt ont. När jag sprang med krampande vader lät jag höfterna och ryggen göra jobb som de musklerna inte var varken vana vid eller anpassade för. När sedan höftböjarna började dra bäckenet framåt allt eftersom de blev kortare och kortare (igen), och så tiltade det tillsist och började orsaka smärta i sätet. Det vad den smärtan jag kände igen, innan det utvecklade sig till fler problem så jag regerade i bättre tid den här gången.
Nu är det olika övningar för att aktivera vaderna (soleus) igen, massage och stretching som gäller, egenvård. Det är sådant jag kan göra själv tyckte hon, så jag behöver inte komma tillbaka men jag ska nog allt boka in en tid efter maran tror jag. Om inte annat för att jag lär vara i behov av korrigeringar och proffshjälp igen vid det laget
Naprapaten Pia är verkligen en räddare i nöden, jag undrar hur ont jag skulle haft utan hennes helande (fast ganska hårda) händer.
Igår på eftermiddagen/kvällen svullnade fotleden eller rättare sagt insidan av fotleden vid fotknölen upp, blev lite svagt röd och ganska öm. Fast jag satt ju mest igår..? Gjorde ingenting speciellt, inte som kan förklara varför ett litet område strax bredvid fotknölen bestämde sig för att svullna nu
Har gått i fotriktiga, behagliga skor eller barfota när jag alls gått men den mesta tiden spenderade jag sittandes. Nåja, jag hann inte bli riktigt orolig eftersom det ändå var dags att gå och lägga sig nr jag märkte något, så för att garanterat få sova maxdoserade jag Ipren och Alvedon och gick och la mig.
Idag är svullnanden borta, ingen rodnad och bara vagt öm på en obestämbar punkt på insidan av foten.
Jag begriper ingenting, men det är inte första gången. Jag hade i och för sig tänkt mig att ha löpvila ett bra tag nu ändå, så ingenting förändras, men visst blir jag lite fundersam ändå.
Jag skulle kunna tänka mig att det är ovana vid sulorna, trots allt. Jag skaffade nya sulor (med mellanfotsstöd för lågt fotvalv) i vintras, men så här mycket har jag aldrig sprungit med dem. Jag sprang mycket med de blå skönheterna i vintras bara för att de är så fina och dem har jag inte utrustat med sulor än
Nåja, det har redan gått över mer eller mindre så jag vet inte riktigt vad jag ska göra härnäst. Borde jag gå till en naprapat? Strunta i det? Fler tåhävningar? Det lutar åt att jag avvaktar och ser vad som händer. Vem vet, foten kanske svullnar upp i kväll så den ser ut som en badboll, lite spontant så där?
Knäppa fötter.
Ekiperade mig på mässan, det var där jag köpte den kycklinggula tröjan bland annat. Väldigt fin, lätt att se i massan av svarta och vita tröjor. Gjorde mig till lite för fotograferna längs banan, det kan jag bjuda på. På hemvägen köpte vi en rhododenron på Botaniska Trädgården också, en synnerligen vacker växt som kommer att passa perfekt bredvid alla andra buskar och träd vi har på balkongen.
Jag vet att jag påstod att jag skulle ta det lugnt och inte förivra mig, och det gjorde jag väl på sätt och vis inte heller. Fast det blev ju nytt personbästa, trots en tuffare bana med ett synnerligen otrevligt motlut på slutet. Det började redan vid repet, i startfållan. För ovanlighetens skull stod jag först i knallgul tröja och mörkgrå tights, ivrig att få komma iväg. När startskottet gick tog jag rygg på en lämplig jacka och hakade på. Det var en funktionär. Det är därför Garmin rapporterade att utgångstempot var 20,2 km/h ...
Nåja, de vek av och efter en stund hittade jag mitt rätta tempo, mellan 6 och 7 min/km. Pendlade ganska friskt däremellan beroende på omständigheterna och jag kände mig aldrig riktigt ansträngd eftersom jag lättade på gasen när det kändes jobbigt. Trippade förbi ganska många på broarna men ännu fler på vägen ner på andra sidan. Kanske var folk rädda för att släppa på farten? Jag vet inte, jag lät benen rulla på och vid Nordstan kan man rulla på bra länge utan bekymmer.
Det var också banans enda stockning som jag upplevde det, eftersom jag plötsligt sprang mycket fortare än alla andra. Så jag fick börja sicksacka och det var också en upplevelse. Det fick jag fortsätta med, oftare och oftare mot slutet. Många som sprang om i början och gick ut hårt hade det tungt på slutet, det syntes.
Vid svamputdelningen var jag fortfarande ganska fräsh och visste med mig att jag hade minst två minuter till godo på personbästa. Fast någonstans däromkring, runt 18-19km ungefär, tyckte vaderna att de minsann varit med nog. Sakta men säkert stumnade vaderna på ett ganska enerverande sätt för jag kände ju att fysiken hade mer att ge. Fast utan spänst i vaderna håller man inte 6:40-tempo, så jag fick motvilligt låta tempot sjunka.
Och som det sjönk, tillslut hade vaderna norpat nästan hela försprånget och lämnade bara ynka 7 sekunder - men det räckte. Det blev ett nytt personästa och det var betydligt mer än jag vågat hoppas på med tanke på hur tufft det var förra lördagen. Att vaderna stelande på Varvet är knappast förvånande, kan man väl säga.
I sista backen upp mot mål kändes det riktigt tungt. Jag tittade på klockan för att se om jag hade tid kvar, och jag räknade ut att om jag snodde på skulle jag hinna. Men det skulle betyda löpning uppför den där långa motlutet också. Så jag sprang. Vaderna gnällde men idag vann jag. Det fanns lite kvar att klämma ur benen trots allt, så jag fick till och med på en liten spurt. Allt enligt traditionen.
Jag får ta och uppdatera loppromanen med bilder senare, för jag har inte hunnit packa upp än. Men först ska jag sätta mig på balkongen med en kopp kappe och titta på blommorna och njuta av att jag är en bra löpare.
Imorgon bitti åker vi till Göteborg, Varvet väntar. Benen är ganska okej med tanke på omständigheterna men jag tänker inte försöka persa eller något, bara springa och njuta av festen. Så är planen i alla fall, sen får jag se vad som händer. Formen kanske är bättre eller sämre än jag förväntar mig men då får jag hantera det när jag stöter på det.
Idag kom startbeviset till Stockholm Marathon, och med det de första fjärilarna i magen. GV oroar mig inte, det är inte så långt känns det som, men en mara är alltid en mara. Distansen 42km ingjuter respekt i mig, jag kommer nog aldrig att sluta bli nervös för att springa så långt (eller längre).
Älskligen har masserat benen idag så nu känner jag mig faktiskt ganska okej. Musklerna känns inte längre stela som betong men jag känner mig fortfarande tung och lite seg. Jag får hoppas att den känslan lättar när vi kommer igång och börjar springa.
Framförde mina åsikter till Lidingö Ultra-arrangörerna, och även om jag tyckte de gjorde mycket bra så kändes det som att de har en bit kvar för att matcha förra årets helt suveräna arrangemang. Varför förra året var ett par klasser bättre vet jag inte, men så kändes det i alla fall. Fast jag talade förståss om för dem att de har väldigt trevliga och snälla funktionärer också. Det vore fel att bara tala om de negativa sakerna, när de faktiskt gör så mycket rätt också. Hoppas de hittar tillbaka till första årets arrangemang, jag gillade verkligen det.
Älsklingen hörde av sig till Lidingöloppets kansli och berättade om vad som hänt, och de skickar en ny istället för den som gick i flisor. En i övrigt totaleländig dag kanske slutar bra ändå till sist.
Jag kan inte gå som folk, inga längre sträckor i alla fall. Knäböj kan jag göra en, om jag måste. Ta på sig skorna gör jag sittandes, för stå på ett ben är på tok för jobbigt. Sätta sig ner gör jag med hjälp av gravitationen men ta sig upp från stolar och soffor gör jag helst med armkraft fortfarande, även om jag skulle kunna resa mig enbart med benkraft.
Katten tittar förvånat på mig när jag vägrar väja för henne utan föser undan henne, bestämt och utan pardon. Men jag kan ju inte väja, har jag en gång fått upp lite fart i en riktning så gäller det att hålla farten uppe, inte slösa bort den på riktningsbyten och dumheter. Fast i hennes värld är det förståss brott mot kattreglerna, katt går först och människa har alltid väjningsplikt.
Fast jag fortsätter vara brottslig ett tag till. Det är jag så illa tvungen till.
"Pang" sa det när jag vaknade. Vad gjorde katten nu? Katten ligger oskyldigt yrvaken vid fotänden och undrade väl vad jag pysslade med. Det var medaljen som dansade i backen. Glasmedaljer mår inte så bra av sånt. Ledsamt.
En liten seger idag: jag kan resa mig utan armkraft, om jag är försiktig. Älsklingen klämde försiktigt på alla stela muskler igår, inte så mycket massage som man tänker det sig kanske, men det gjorde gott. Det finns en gräns för vad man står ut med, men så länge tryck och gnugg inte blir för hårt är det underbart med lätt massge på trötta slitna ben.
Om läkningen fortsätter på det här viset kommer GV gå jättebra.
Idag är dagen efter. Ni vet den där dagen som är lite avslagen, som lite för gammal cola. Benen har gått i strejk, det går inte att resa sig eller sätta sig utan armkraft. Jag kör med älsklingen lite väl mycket känns det som. Kan du hämta det? Kan du göra det? Han ser inte ut att misstycka riktigt än.
Med tanke på att vi har två tävlingar kvar inom den närmaste framtiden så hinner det nog ändra sig. Jag får gottgöra honom på någovis, jag kanske skulle se vad jag kan botanisera fram för nytt experiment i köket? Eller så kanske jag skulle vara så gammaldags att jag gör kanelbullar? En påse sådana och en med äppelmos/kanel? Med tanke på hur han ställt upp så förtjänar han också en belöning! Jag kommer på något vad det lider, det gör jag nästan alltid
Jag pratade med mina löparkamrater som var med i loppet och den främsta teorin runt varför vaderna klappade ihop är ovana vid utelöpning. Det är inte alls omöjligt för inför LU förra året sprang jag betydligt fler långpass ute, våren var så kort i år. Det är lite för stor skillnad mellan platt löpband och Lidingöterrängen för att det ska vara rimligt att gå från det ena till det andra utan att köra några långpass ute. Jag kan ju inte låta bli att fundera på vad som hade hänt om jag skött långpassträningen på samma sätt som jag gjorde förra året.
Nåja, det kommer fler lopp, fler tillfällen att ta reda på hur det skulle gå. Nästa år kapar jag tio minuter till
Bestämde mig på morgonen för att ta långa tights och kortärmat, en kompromiss kan man säga och det tycker jag fungerade utmärkt, jag kände mig lagom varm hela tiden.
Fast allt i tur och orndning. Somnade hur sent som helst eftersom jag var nervös, väcktes av koltrasten vid 4-tiden och steg upp ett par timmar senare, efter alldeles för lite sömn. Fick i mig en medioker frukost och tänkte lite slött att det nog var tur att jag fick i mig en jätteportion pasta igär kväll (natt för de flesta).
På lidingövallen vad det slut på regn, till min stora lättnad. Pollenproblemen blev betydligt lindrigare än jag vågade hoppas på, antagligen tack vare just regnet som det gnälldes på i forumet.
Den första milen blev tämligen odramatisk, det var runt 2 mil som det blev lite läskigt. Då hotade vaderna med kramp för första gången, rejäla hugg som nästan fick mig att snubbla och gå i däck. Sen högg det och hotades det med kramp mest hela tiden och det där med tempo var ju helt enkelt bara att glömma. Plötsligt förändrades målbilden från diverse rekordtider till "jag blir glad om jag kommer i mål".
Vid 25 fick vi veta att repet vid 40 skulle dras vid klockan 16, vid 4 mil klockan 4 fnissade vi och undrade hur svårt det skulle kunna vara att komma ihåg. Kom ihåg det, det gjorde vi. I synnerhet när en cyklist kom farande och med dånande stämma konstaterar att nu är det 7 minuter till repet dras vid Grönsta. Vart fan är det och hur långt är det?
Vi ökade till så nära max man kan komma utan att knäcka sig helt, och det visade sig vara kanske 300m eller så. Fan så mycket energi det gick åt där, och vaderna som nästan slutat bråka eftersom jag skött om dem och försökt springa klokt gav hals igen. Ordentligt. Efter det hade jag mer eller mindre kramp hela tiden, sista milen kunde jag inte ens halta eftersom det gjorde lika ont i båda vaderna. Det blev inte bättre av att vi redan tidigare förlorat säkert 10 minuter på en felspringning på strax över en kilometer. En vacker sträcka, men inte en del av banan. Vi fick vända och springa tillbaka igen, och svänga rätt.
Förlitade mig enormt mycket på quads och hamstrings under löpningen eftersom vaderna klappat ihop, och det gick förståss inte i längden. Hamstrings hotade med kramp när det var 5km kvar. Quadsen ryckte och darrade på ett synnerligen besynnerligt men inte smärtsamt vis.
Sista halvmilen gick mer på jävlar anamma och vilja än ork. För vad hade det hjälpt att jag satt mig ner och böla på en sten, jag måste ju ändå ta mig till lidingövallen och jag antog att jag skulle må mycket bättre om jag kom dit på rätt sida 8-timmarsstrecket. Så jag bet ihop och vaggade på i någon form av halvhaltande löpstil.
Men jag kom i mål på ny personbästatid trots allt, med en si så där 10 minuter (Skulle varit 20 om vi inte tagit en extra svängom), och idag trodde jag inte jag skulle komma runt. Vid 25 hade jag chansen att kliva av, men jag bromsade inte ens. Jag ville ju se om det höll, och det gjorde det.
Igår på lunchen kände jag något som kändes som en stor sten under hälen, så jag skrapade till lite med foten och då stack det till. Inte mycket men tillräckligt. Så jag lyfte upp foten och kollade. Inborrad i hälen satt en glasbit. En stor.
När jag plockade ut den blödde det lite och under hela resten av dagen igår undvek jag att kliva på hälen eftersom det gjorde ont. Gissa om det gjorde mig lugnare?
Idag har jag traskat runt på foten utan några besvär så jag antar att hålet läkts lite snabbt, eller nått. Det är säkrast för foten det, för imorgon smäller det.
Tillägg: Ha, just det ja. Jag glömde ju en sak. Det kom något positivt av hela eskapaden. När jag blir nervös bakar jag, en liten egenhet jag har. Så igår gjorde jag en citrontarte som blev alldeles delikat i ren nervositet eftersom jag då inte visste om hålet i hälen skulle vara några problem eller ej.
Nu är jag skitglad för att älsklingen vässade med mig nu i eftermiddag och lockade mig att springa. Till sist rusade vi som två busiga barn till kiosken för att köpa månadsmärke och jag blev så andfådd att jag knappt kunde prata - och jag var inte öm någonstans! Inte i knäna, inte i några muskelfästen och inte i vaderna. Jag blev så glad när jag upptäckte det.
Jag är fortfarande nervös och prillig inför loppet, men jag blir mer och mer övertygad om att jag kommer att ha roligt. Det är liksom en känsla som sakta växer fram och det började idag med regnet. Det kom som på beställning, sköljde luften lite renare och gjorde det lättare att andas. Pollenhelvetet kanske hinner gå över tillräckligt mycket för att det ska bli drägligt.
Jag har tränat bra i vinter, hårt. Många tuffa pass, ibland två intervallpass i veckan. Det är inte konstigt om kroppen tyckte det började bli jobbigt, att musklerna blir fulla med knutor och benen trötta. Vilan har gjort mig gott, jag har faktiskt inte saknat träning, vilket i sig är ett tecken på att kroppen fortfarande vill vila lite till.
Fast det ryckte lite intresserat i löparnerven idag, tack vare min älskling.
I flera dgar i rad har jag fått hårdhänt vadmassage, och det ska gudarna veta att det behövdes. Älsklingen hittade muskelknutor stora som små hamstrar som mycket väl kan förklara känslan av obehag och smärta som jag känt i knäna. På höger sida har han nästan fått bort hela knuten men vänster är fortfarande ganska stor.
Helvete vad det gör ont att få massage på en muskel med en knut på!
Nästa gång hoppas jag det sista ryker av knuten. Jag ser inte fram emot massagen, men jag tror att det är ett nödvändigt ont. Muskler med knutar i arbetar mindre effektivt. På lördag vill jag att det ska vara så effektiva de bara kan!
Idag vid den här tiden om en vecka är jag förhoppningsvis påväg mot mål, nu ska det inte vara mycket kvar av loppet som för mig snabbt blivit årets höjdpunkt. Det är väl inte illa, att inleda säsongen med ett klimax?
Hela vintern går åt till träning och åter träning, så vad bättre än att belöna sig med en riktigt trevlig tävling det första man gör så fort säsongen går igång?
Jag ser fram emot att få tackla Lidingö igen och jag skulle nog allt vilja putsa tiden från förra året med åtskilliga minuter åtminstone. Det skulle sitta fint med ett nytt personligt banrekord i Lidingö. Ett personbästa på distansen vågar jag nog inte riktigt satsa på, fast man ska inte sänka sig själv i förtid. Vem vet hur det känns i benen när jag väl står där, om en vecka?
Jag vet, men inte förrän om en vecka.
