Det blev mycket möten igår, faktiskt så sent att jag inte var hemma förrän runt midnatt. Fast den här gången snörade jag på mig mina favoritlöparskor och tänkte att den som vill gnälla ska få en lektion om ultralöpning, ben och skadenojjor de sent ska glömma. Jag hade glömt att mina journalistkollegor kan vara de minst medvetna människorna i världen när det gäller klädval och skor.
Tack och lov för det.
Vid elvasnåret på kvällen, när vi äntligen var mer eller mindre klara, kastade jag mig över den största hamburgare jag sett på länge eftersom jag var totalt utsvulten. Den här gången klarade jag mig från magknip, intressant nog. Jag oroade mig lite för det men det är inte så lätt att hitta snabbt kvalitétskäk så nära midnatt så det kändes inte som att jag hade något val. Jag hade nog lite tur skulle jag tro, men när jag blir hungrig på riktigt blir jag lite desperat.
Häromdagen testade jag om jag klarade att göra utfall på ett nytt sätt, jag brukar ju ta ett steg framåt och sjunka ner mot golvet innan jag pressar upp kroppen igen och tar ett steg bakåt (se:
http://www.exrx.net/WeightExercises/GluteusMaximus/B... ). Men man kan tydligen skippa själva steget och ställa sig i rätt position direkt och bara sänka sig ner och pressa sig upp (se:
http://www.exrx.net/WeightExercises/GluteusMaximus/B... ).
Nu vet jag att "lunge" och "squat" är olika övningar men de tränar rätt muskler, det är därför jag höll på och jämförde dem och testade. Därav träningsvärk i skinkorna. Det är underhållande att sitta på ganska obekväma stolar i timtals med träningsvärk i sittdynorna. Klyftigt att anse sig ta det lugnare, nu ska det trappas ner och så drar jag på mig träningsvärk i något i alla fall?
Nu märks det att det bara är 12 dagar kvar till Lidingö Ultra, för nu börjar jag bli nojjig. Jag är supernojjig när det gäller knäna och inbillar mig att jag håller på att få löparknä i bägge knäna allraminst. Inte blev det bättre av mina eskapader på högklackat (och egentligen hade jag väl kunnat räkna ut det på förhand, om jag hade tänkt efter).
Nå, idag kutade jag på löpbandet och nästan direkt talade tibialis anterior om för mig att de var trötta och ömma, det var i alla fall i den regionen det ömmade. Känslan försvann när jag blev uppvärmd, men jag beslöt att korta ner och bara köra ett kort pass ändå. Jag må vara nojjig, fast varför chansa?
Måste ha glidit in i dimman efter några kilometer, för rätt vad det var upptäckte jag att jag sprungit i över en halvtimma och att mp3:an hade lagt av. Intressant fenoment. Fast jag höll mitt tänkta långpasstempo, det ska inte vara jobbigare än att jag kan glida iväg i tankarnas och drömmarnas värld och låta tiden flyta iväg. Det är det tempot jag ska orka hålla i timme efter timme. Vi får väl se hur det går.
Älsklingen kom förbi när jag tuffade fram på löpbandet (det kändes oförskämt skönt att springa f ö, jag förstår varför en del ger efter och springer även om de är skadade!) och han fick kolla knäna åt mig. Först bände, sträckte och tryckte han på knäna och kringliggande muskelfästen och därefter konstaterade vi gemensamt att mina problem sitter i huvudet.
Fast jag bestämde mig ändå för att bara springa ett eller två lätta pass till denna veckan och motionscykla för resten av slanten. Trappa ner kan man väl säga att jag redan börjat med, det är väl dags för det ungefär två veckor före tävlingen. Inte soffa ihop sig, men träna lätt och låta kroppen läka och superkompensera eller nått
Med tanke på hur fötterna ser ut och det faktum att jag är öm på en punkt strax ovanför fotknölen när jag vickar på vänsterfoten (varför ska all skit hamna på vänster fot????) så höll jag mig på cykeln idag. Helt odramatiskt för konditionen, men jag blev sittöm efter ett tag.
Blåsorna och skavet läker väl men fotleden oroar mig. Den är inte trycköm och det gör inte jätteont, men det *känns* och om jag vrider foten i sidleds (ungefär som om jag försöker ställa mig på utsidorna av fötterna,) så känns det mer. Står jag upp och gör det gör det lite ont.
Jag tar det säkra före det osäkra och testspringer på gymmet imorgon. Känns det fel kan jag stanna bandet när som helst.
Argh, jag behövde verkligen inte det här så här nära Lidingö Ultra, 13 dagar kvar!
Jag har nog sagt det förut, men höga klackar är mord! Igår ville jag vara representativ eftersom vi skulle träffa företagsrepesentanter som skulle visa oss saker. Självklart ville jag se bra ut, så jag tog på mig högklackade sandalliknande skor. Jättesnygga, passade perfekt till resten av stassen. Svassade runt och gjorde mitt jobb, och sen gick vi på lunch. Sen gjorde vi några ärenden, och vid det laget var jag redan så öm i fötterna att jag tänkte "skit, det kan inte bli värre" så vi trampade runt hela dagen och gjorde ärenden och tittade i butiker. Avslutade en underbart trevlig dag med middag på den nyöppnade japanska restaurangen i Sumpan. Väl värt besöket. De hade god och vällagad mat, lugn och mysig atmosfär och väldigt gott kaffe.
Men det kunde förståss bli värre. Fötterna svullnade utan att jag tänkte på det så remmarna skar in i huden. På minst ett ställe, som jag hittat, har jag en hudlös fläck som svider när man rör vid den. fotlederna är utmattade, så trötta att det gör ont att gå barfota och vaderna är träningsvärksömma.
Men det var faktiskt värt det, och nånstans hoppas jag att äventyret härdade fötterna lite till nästa gång för jag tycker skorna är väldigt snygga och kommer inte sluta att använda dem bara för att de är lite jobbiga att gå i en hel dag...
Försöker fortfarande hitta rätt intervalltempo och det här kändes jobbigt men inte så där jobbigt som förra gången. Ser i träningskalendern att jag testat 5:00min/km förr på 400m och inte tyckt det kändes så blodigt då heller, så jag drar slutsatsen att jag kan öka tempot lite men kanske inte så mycket som jag gjorde förra gången (då jag skickade upp löpbandet på 14km/h och fick fingerkittel och syrebrist på kuppen). Nu lär jag förmodligen bara köra ett intervallpass till före lidingö och det kommer nog bli backe, så jag får helt enkelt ge mig till tåls och fundera vidare på saken.
Men nånstans mellan 12km/h och 14km/h bör mina 400m-intervaller hamna, det är det enda jag är säker på. Det var skönt att gåvila lika länge som jag sprang förresten, det kändes lite lyxigt på någotvis. I vanliga fall ståvilar jag 45s innan jag fnattar iväg igen så det här kändes uppiggande på någotvis
Stretchade också, kors i taket
Fast jag borde lära mig att man inte springer bekvämt och skönt med middagen skumpande i magen. Jag har testat det redan och enda gången jag blir illamående av intervaller är om jag ätit för nära inpå, och det gjorde jag idag. En dag kanske jag t o m lär mig att undvika det. :)
Ja det går att slockna som en sten på soffan och sova djupt och ljudligt i flera timmar utan större anledning än en koltrast. Fanskapet börjar spela någonstans strax före soluppgången och sen vräker han på för full näbb.
Sömn är ett måste för mig, helst lite mer än några timmar åt gången dessutom. Om resten av världen vill får jag sova ut i natt och då ska jag rocka loss på gymmet så det dånar om det. Oavsett vad det blir, styrka eller långa intervaller, så lär jag bli trött av det!
Sov gott!
Joggade till Ursvik i akt och mening att köra två varv på gröna milen, vilket jag bestämde mig för att strunta i efter att ha gått ner mig i gyttjan. Det var jobbigt att springa i Ursvik, inte så mycket för backarna som för alla jäkla kottar, rötter, lerpölar, stenar och allt vad det nu är man kan snubbla på eller i. Saknade asfaltslöpningen jättemycket.
Kan också notera att jag får skärpa mig när jag dricker, jag har en tendens att gå och dagdrömma. Det ska inte behöva ta så lång tid att dricka. Hade klara besvär av pollen tyvärr, det får jag helt enkelt lära mig att leva med.
Annars är jag rätt nöjd med dagens löpning, om jag kan hålla samma tempo rakt igenom LU skulle loppet ta 6,5H om jag inte räknat fel, och det skulle jag vara jättenöjd med. Med tanke på hur det kändes idag är det inte helt omöjligt.
Sista 380 metrarna gick jag mest hela tiden, jag var ju hemma och väldigt nöjd med det. Dessutom slapp jag springa i trappan, och det är alltid skönt att slippa. Tog en extrasnurr på någon kilometer för att det skulle bli 2 mil eller mer idag, det kanske jag ska göra först nästa gång. För det här hade helt klart potential att bli en permanent långpasslösning.
Jag for in på gymmet idag, i akt och mening att köra något utan att behöva sniffa pollen. Det fungerade f ö inte, näsan exploderade i en serienysning som jag aldrig trodde skulle ta slut under passets gång, men det löste sig med en rejäl snytning
Intervallerna jag körde idag, 5x400m@4:17min/km med 60s ståvila, kan också stavas "ångest" för helvete så jobbigt det var. Fick verkligen pressa för att kunna springa så fort och pulsbandet rapporterade sporadiskt (batteritorsk?) att pulsen låg och pendlade mellan 168 och 174, de få gånger den inte fick tokspel och påstod att jag hade 44 i puls.
Så pulsdata kan jag väl glömma för dagen, men jag vet att idag gick jag så hårt jag kunde i intervallerna och ändå kunna hålla samma tempo i sista som i första. Fast jag fick myrkrypningar i fingrarna mot slutet av intervallerna och jag fick verkligen fokusera på att andas djupt och inte flämta. Under nerjoggen kom dessutom den klassiska huvudvärken, den jag oftast får när jag sprungit med riktigt hög puls under längre tid än jag är van vid. Det gick över till stretchen.
Nu är jag däremot väldigt nöjd, även om det var lite traumatiskt att känna löpbandet dra iväg i 14km/h (det är fort!!). Det var en av de saker jag behövde göra för att få tyst på den lilla fula rösten som påstår att jag glömt hur man gör när man springer. Skit ner dig, rösten. Här ser du en som kan springa!
Satte klockan på att hålla koll på etapptiderna, och kilometrarna avverkdes så här:
1km 6:15, (snittpuls 150, max 170)
2km 6:36, (snitt 160, max 168)
3km 6:33, (snitt 158, max 164)
4km 6:41, (snitt 160, max 164)
5km 6:48, (snitt 163, max 169)
6km 6:26, (snitt 170, max 176)
434m 2:44 (snittempo 6:18min/km, snittpuls 166, max 174)
Inte en enda gång kände jag mig särskilt sliten eller trött, helt otroligt med tanke på pulsdatat.
Jag fattar verkligen ingenting.
Jag jämförde passet med ett tidigare pass som tog någon minut längre men som gick samma runda. Pulskurvan var sig lik, idag låg jag lite högre men kurvorna följdes åt ganska bra i det mesta. Idag sprang jag alltså i högre tempo och med högre puls men det kändes som att jag ansträngde mig mindre.
Och SÅ himla sugen var jag inte, tvärt om var jag rejält orolig inför alla björkar och skit som står längs min runda.
Och visst började näsan rinna som Niagara, men det var allt. Inget värre hände. Så då vet jag det. Rinnande näsa kan jag stå ut med, frågan är väl om min omgivning står ut med mitt fräsande och fnysande. Chockerade nog ett par flyttgubbar i Sumpan när jag fräste ur näsan ordentligt, som löpare gör. De tittade i alla fall som om de aldrig hade sett en snorig löpare förut.
Det kanske var en snorig, kvinnlig löpare de aldrig sett förut, män får göra sånt utan att någon reagerar. Kvinnor ska vara fina i kanten, inte snora och absolut inte svettas. Naturligtvis kissar fina damer rosenvatten också.
Men jag är löpare jag. Jag snorar offentligt, fräser och spottar. Kissar i buskar gör jag också om det behövs, och inte är det rosenvatten heller. Kanske inte så kvinnligt, men det struntar jag i.
Jag funderade på det där med pollen och valde att trampa imonhus på motionscykeln istället. Varför utmana ödet, idag är första dagen jag känner mig hyfsat okej (bortsett från en vattenkran-imiterande näsa då) och jag vill inte gärna suga i mig mer pollen. Då kommer säkert kliandet tillbaka, och roligare kan man ha.
Skönt att känna att kroppen fungerar, trots allt. Näsan skvalar, men kli och nysningar håller sig borta. Löpning står härnäst att testa, måste få veta vart jag står och hur mycket jag tappat. Just nu känns det som om jag sumpat hela vinterträningen, alla intervallerna var förgäves och allt slit i onödan. Jag behöver verkligen bekräftelse från löpbandet eller nått att det inte är så.
25 dagar kvar till Lidingö Ultra. Jag får se till att lära mig springa med pollenallergin riktigt snabbt, för jag betvivlar att naturen drällt klart allt jäkla pollen tills den 9 maj...
Jag hoppas på regn. Mycket regn, fint strilande regn och helst några rejäla åskskurar lagom tills dess, så luften är klar och fin till vi ska springa.
Det mesta av besvären klarar Loratadin och Lomudal av, fast jag känner mig lite seg. Men det är betydligt bättre med medicinen än utan, så det är helt säkert pollenallergi. Jag misstänkte det för ett par år sen när det var så mycket pollen men glömde gå och kolla. Det känns inte som om jag behöver det nu, flera vårar i rad har jag börjat snora och nysa när våren kommer igång. Knappast någon slump.
Ska träna lite försiktigt idag och se hur kroppen reagerar på det. Har ingen aning om vad nyutslagen allergi gör med träningsmöjligheterna, för medicinerna tar ju inte bort alla symptom, bara de värsta. Så jag får lära mig träna med saker som kommer i vågor: rinnande näsa, serienysningar och överaktiva tårkanaler. Fast jag kan ju inte vara den första, det måste ju finnas fler som har allergier och kan träna ändå.
Putsade, fejade, gnodde och grejade inför fördelsedagsfikat idag och det blev trevligt, som det brukar bli när klanen klämmer ihop sig i vårt (för att vara lägenhet) stora kök och pladdrar vilt tillsammans. Av de båda tårtorna som bakats dagen till ära blev det en del kvar, fast chokladmoussetårtan är gruvligt mättande och det hade jag inte räknat med. Därför gick det inte åt lika mycket av apelsinmoussetårtan som jag trodde, trots att de båda två var väldigt goda.
Balkongen fick sig också en omgång av dammsugare och skurtrasa så eftermiddagsfikat intog vi i vårsolens sken. Lönnen, schersminen och syrénen har överlevt vintern och skjuter nu knopp.
Näsan rinner fortfarande lite och glömmer jag allergimedicinen börjar det klia i ögonen och näsan, men så länge jag kommer ihåg att greja med nässprej och sånt så märker jag nästan ingenting nu. Ännu en sak att komma ihåg att göra med andra ord. Fast det vänjer man sig kanske vid.
Tog allergitabletter igår och nu är jag bara lätt rinnig i näsan. Ögonen har slutat tåras, inga besvär i halsen och näsan är nästan fri. Jag kände mig hur som helst inte förkyld, så jag släpade ut familjen på en långpromenad i vårsolen.
Kan ha fått bukt med näsan idag, tack vare älsklingen. Han är erfaren pollenallergiker och har varit det hela sitt liv, så han bad mig testa en nässprey som tydligen hade med pollen att göra. På bara några minuter slutade näsan att rinna, svullnanden har börjat gå ner och jag kan andas normalt igen. Om man kan utveckla allergier i vuxen ålder så är det nog det jag gjort, för jag känner mig inte sjuk. Fast utan medicinen känner jag mig ganska rinnig och risig lokalt i ögon och näsa.
Sköter jag mig kanske jag inte blir sjuk ändå, näsan är lite täppt men annars mår jag bra. I synnerhet med tanke på att jag satt och spelade MMORPG tillsammans med min äldsta tonårsdotter. Till halv fyra på morgonen. Sömnen har det med andra ord blivit lite si och så med, dottern sover fortfarande. Jag vaknade första gången vid 7. Koltrasten sjunger verkligen högt.
Glad påsk.
Vaknar mitt i natten av att halsen är helt uttorkad. Har sovit med öppen mun igen. Näsan är helt täppt. Vad fan?!? Kliar katten lite och somnar om. Nu är det borta, men jag kollade vilopulsen ändå och den är ovanligt hög. Hade tänkt springa före bowlingen, men jag avstår nog från det.
Vackert väder men väldigt blåsigt på sina ställen. Fick håll (för första gången på mycket länge) i långa uppförsbacken från Ursvik mot Lötsjön och det sabbade tempot helt. Fram tills dess var tempot jämnt och fint som ett nymanglat lakan. Det var vackert väder i övrigt, bortsett från blåsten då, och jag lärde mig att inte ens jackan behövs en dag som denna. Jag tyckte den verkade så tunn att jag kunde ha den att ha mp3-spelare, telefon, nycklar etc men den var för varm i all sin lövtunna glans... Fast jackan vägde inte så mycket, så jag tog den i handen och sprang sista kilometrarna. Får väl börja med vätskebältet igen, så jag får med mig mina prylar även om jag inte känner direkt behov av att dricka på så här korta löpningar.
Idag tog familjen en långpromenad i solen, en härligt vårvarm dag full av fågelsång och ljumma vindar. Vi hade att göra i säkert en och en halv timma innan vi var framme vid målet, ett wok-ställe i Sumpan där vi käkade innan det bar av hemmåt. Nog kände jag mig stärkt till kropp och själ av den promenaden, lik förbaskat slocknade jag som ett ljus på soffan och snusade gott där. Vårtröttheten har med andra ord inte riktigt gett med sig trots allt, men det gör den.
Det blev en alldeles underbar löpning i vårsolen tillsamman med älsklingen, och jag lärde mig att när det är vindstilla om våren kan 12 grader på mätaren kännas som om det vore 25. Vindjackan var verkligen fel idag, men jag trodde faktiskt det var kallare ute än det var. Men vinden är vårvarm, solen är varm och när man springer blir man ännu varmare. Jag hade klarat mig med tights och funktionströja, garanterat.
Men nu vet jag det.
Det kan ha varit sista gången jag kan springa den rundan, de håller på att bygga om i området och vem vet vad de smäller upp där min runda går. Jag får söka mig en ny perfekt 5km-runda tror jag. Gärna en med ett par backar i, utan trafikerade vägar man ska korsa och inte allt för långt hemifrån som den här rundan. Det blir inte en helt enkelt uppgift att lösa.
Älsklingen har utvecklats som löpare kan jag notera, för i somras sprang vi exakt samma runda på något längre tid och då var han helt slut och såg lite halvt om halvt döende ut. Vi sprang tillsammans mellan risbuskar som ännu inte skjutit blad och ivrigt kvittrande småfåglar, älsklingen tassade fram mjukt bredvid mig i vårsolen och jag vet att han gör det för att jag tycker det är trevligt. En dag kanske han börjar tycka om löpningen, men än så länge är det något han gör för att göra mig glad.
Idag gick rundan fortare och han avslutade med en vinnande spurt sista biten, och gissa vad jag svällde av stolthet när jag såg hur fint han spurtade! Jag blir alldeles tramsig av glädje, jag har helt enkelt världens gulligaste älskling! Det är svårt att förklara, antingen vet ni hur jag känner för att ni varit med om det eller så verkar jag bara konstig
Våren är en ganska trevlig tid, trots allt.
