Ingen särskilt bra dag, jag var trött från start och det ville aldrig släppa. Så jag struntade i de sista 5km, det kändes inte som en bra dag att envisas. Jag är trött, lite småöm i ett par muskelfästen och känner mig allmänt sliten, så jag vilar lite till. När kroppen säger ifrån så tydligt som idag är det ingen idé att tjafsa. Vi får se vad det blir imorgon, jag ställer inga krav så slipper jag prestationsångest
Gissningsvis är det bara den klassiska vårtröttheten som slagit till, trots avsaknaden av vår. Av erfarenhet vet jag att det bara är att vänta ut den, jag blir inte piggare av att tvinga mig själv att göra något jag inte har lust med och jag mår inte bättre av att plåga mig igenom pass jag inte är upplagd för. Men det går över i alla fall.
Dagens löpning byggde på jämn fart och så fipplade jag med lutningen istället. Platt för mig innebär 0,5 graders lutning och det körde jag i 500m, därefter körde jag en 500m backe. Första backen blev 3 grader, andra 5 och tredje 7 sen börjar jag om tills tid eller distans uppfyllts vilket som nu är målet för dagen. Det blev väldigt jobbigt i backarna och jag fick väldigt hög puls men den gick ner snabbt på plattdelen. Efter det var det skönt att sträcka ut och springa fortare, det är därför nerjoggen faktiskt är det snabbaste partiet i hela löpningen.
Jag trivdes extra bra idag eftersom älsklingen provade ut sina nya skor. Han blev lite tröttare i vaderna och fötterna än vanligt annars gillade han dem. Jag tror han springer lite högre och finare i de här skorna, och det är väl benen inte riktigt vana vid. Men han är försiktig och klok så det kommer att gå bra.
Stretchade ut alla stela muskler också, det tog säkert en tjugo minuter eller mer. Jag har slarvat, jag har svårt att göra kringlan nu, och den är ju bästa indikationen på att man närmar sig löparknä. Fick hjälp att stretcha ut utsidorna ordentligt, älsklingen fick ta i så svetten sprutade men det gick. Det gjorde inte ont, det bara tog emot nått hejdlöst.
Jag ska nog beställa en rejäl benmassage av den hårdhänta typen, som knådar igenom musklerna och letar knutor och sånt. Det kan nog behövas. Jag är inte öm eller så, jag tror egentligen inte att jag har någon speciell problematik men jag vill nog gärna höra det från någon annan. Jag skulle bli lugnare då.
Det är bara 43 dagar kvar nu.
Jag är fri. Fri att regera över min egen fritid. Fri att ägna mig åt träning. Administrationen har jag nu officiellt lämnat över till näste man och jag önskar honom lycka till. Klubbens ekonomi är grymt stabil, vi har aldrig haft det bättre. Jag har gjort vad jag kunnat, roddat ihop röran efter den förre som lämnade klubben i affekt. Det tog ett tag att lista ut hur saker och ting hörde ihop. Men jag är rätt bra på att reda ut röror, fixa till sånt som är trasigt och röja upp. Det har jag viss erfarenhet av, livslång erfarenhet kan man säga. Men sitta i ledningen och styra utvecklingen frammåt är svårare. Jag vet inte vart jag vill, vart jag vill att klubben ska. Hur ska jag då kunna leda nånting? det är lättare att fixa någt som är trasigt, reda ut en ekonomi som är kass. Det är siffror och logik. Omvandla medlemmarnas vaga förhoppningar till konkreta idéér och förverkliga dem i verksamheten däremot är jag ingen stjärna på. Då ska man lämna sin plats till någon som kan. Nu är allt i ordning, röran är utredd och pusslet lagt. Håll ställningarna kompis och utveckla klubben till något bra.
Jag hoppade upp på motionscykeln på kvällen eftersom en intensiv huvudvärk på dagen omintetgjorde alla löparplaner. Obegripligt men både älsklingen och jag hade intensiv huvudvärk hela dagen, och den har väl egentligen inte släppt helt än men den är inte lika påtaglig nu som innan. trots god nattsöm har jag gäspat mig igenom dagen dessutom.
Nej, nu ska jag duscha och pallra mig iväg till klubbens årsmöte. Dags att släppa ekonomiansvaret till nästa entusiast. Jag har suttit i fyra år redan, det räcker så.
Idag värmde jag upp ordentligt och var väldigt noga med att känna in vad kroppen tyckte om läget. Jag tänkte nämligen inte begära något som kroppen inte bredvilligt ställde upp på. Fast efter uppvärmningen kändes benen starka och fysiken i balans så jag vågade mig på en kilometer i 6:00 min/km, och därefter ännu en och ytterligare en. Efter den åttonde hade jag ganska hög puls upptäckte jag, och 45 sekunder kändes som en kort vila. Det gjorde den inte i början. Fast det var ju bara två kilometer till, inget jag inte klarade av heller.
Anledningen till den stora försiktigheten är helgens utsvävningar, jag vet helt enkelt inte hur hårt allt studsande gick åt mina vader och ben. Men det verkar ju ha gått ganska bra trots allt. I alla fall om man springer med öronen vända inåt, mot vad kroppen anser om saken.
Efter löpningen bar det av till Runners Store och deras Ultrakväll. Ulla blev intervjuad om Lidingö Ultra och vi shoppade strumpor, skor och shorts till älsklingen som numera är fullt ekiperad och redo att ta sig an löparbanden med stil. Asics Nimbus har jag för mig valet landade på till sist. Jag köpte nya tights som ersättning till det par jag redan nött ut, och retade mig lite stillsamt på det chockrosa inslaget på höfterna. Jag hade hellre sett en härligt blå eller grön färg, men de är reserverade till männen tydligen. Jag älskar blått och grönt, livet är orättvist. Jag vill ha tights och tröjor i damskärning i svart-blått eller svart-grönt jag också!
Nåja, har man inget värre att oroa sig för än färgen på löparkläderna, då har man det ganska bra. Eller hur?
Behövde lätt och mjuk träning idag, så det blev ett lugnt löppass och ett kort roddpass bara för att få igång musklerna och bli svettig. Det kändes skönt, fast jag är fortfarande lite öm i muskelfästen (tror jag det kan vara) runt och under knäna. Jag är lite trycköm om jag trycker på specifika punkter runt knäna i alla fall. Fast det är inte så farligt att jag oroar mig, bara tillräckligt för att få mig att slå av på takten och bli lite mer uppmärksam på vad kroppen tycker. Får väl ta det lugnt den här veckan och se vad som händer, det är antagligen bara en överansträngning.
Det är svårt att förklara hur överkörd jag känner mig idag. Jag har träningsvärk inuti kroppen på någotvis. Dessutom är alla muskler under knäna riktigt ömma. Den där som sitter på framsidan/utsidan (tibialis-nånting) är både trycköm och ömmar när jag rör mig. Förmodligen går det väl över med tiden, men det är trots allt muskler som är involverade i löpningen så jag ska väl vila då antar jag.
Det är lite ironiskt att jag kämpat i gymmet för att få träff på latsen och få träningsvärk i ryggen och så räcker det att köra ju-jutsu för att jag ska bli så öm i dem (och resten av alla ryggmusklerna) att jag har svårt att röra armarna. Mitt mellan skulderbladen sitter det en muskel som drar bak axlarna bland annat. Det är i alla fall när jag drar bak axlarna som den muskeln gör ont. Pressar jag ner axlarna gör det också ont, fast i andra muskler.
Jag skulle kunna fortsätta räkna upp rörelser som ömmar eller smärtar men det räcker kanske att konstatera att det är svårt att röra sig överhuvudtaget utan att det gör ont i något. Till och med nacken och käkmusklerna är ömma (pga strypgreppsträningen). Fast det lär gå över det med, som allt annat och förhoppningsvis är jag lite starkare tack vare det.
Idag ställde vi upp lite lagom möra för att excellera i atemi (slag- och sparktekniker) och ju-jutsu för funktionshindrade. Slag- och sparktekniker säger sig själv vad det rör sig om, vi bankade på varandra en stund och försökte göra det snyggt. Men ju-jutsu för funktionshindrade? Ja, man kan t ex träna om man är blind vilket vi fick testa genom att försöka lista ut hur en teknik ska utföras om man inte ser. Det går faktiskt alldees utmärkt, eftersom man ju vet var angriparen är när man väl får kroppskontakt. Det kan iofs betyda att man måste vara beredd att ta en smäll, men det får man ju vara beredd på som seende också.
Vi tränade också på att göra tekniker med ena handen satt ur spel. Det kändes avigt och konstigt, jag förmodar att en som fötts med en hand för lite eller blivit av med en hunnit vänja sig vid att den saknas. För oss vållade bristen på tillgängliga händer bekymmer som raskt löstes genom att applicera axeln istället för handen.
Nu är jag hur som helst mör i alla muskler jag kan namnet på samt en drös jag inte vet vad de heter och en hög jag inte ens visste fanns. Göra något annat än slappa vid datorn eller TV:n finns inte på kartan, men om inte grannen slutar borra med slagborrmaskin i väggen snart finns det nog lite styrka kvar för en riktigt kraftfull teknik till...
Idag tillbringade jag större delen av min vakna tid på Bosön som gäst hos Svenska ju-jutsuförbundet. Av de 8 timmarna var cirka 4 effektiv ju-jutsuträning och vi fortsätter imorgon med atemi (slag och spark) och funktionell träning. Idag gick vi igenom stående och liggande kamp (randori), tekinker och kata.
Mina vader hatar mig igen. Nog för att jag förmodligen är en av löpstarkare bland deltagande ju-jutsukas men nu tycker mina vader att jag är ett jämrans kräk. Som vi sprang, studsade och hoppade omkring på mattan idag så fick vaderna ta majoriteten av belastningen. Men det är så det är att kampsporta, jag har bara inte lyckats kombinera kampsport och löpning så att mina vader tycker det är trevligt. Än. Jag jobbar på saken.
Jag får eventuellt ta det lilla lugna imorgon, idag var jag farligt nära att få kramp i vaden av ren överansträngning kändes det som och nu är den vaden (vänster) helt sladdrig och trött. Förmodligen kommer det här att drabba löpningen nästa vecka, det vore konstigt annars men jag får väl dimensionera löpningen efter förutsättningarna och kanske köra något som inte är lika påfrestande, vad nu det skulle vara.
Eller vila, möjligen. Fast jag har ingen lust med det. Jag är verkligen sugen på att få träna, använda det jag kan och det jag lärt mig. Jag älskar träningen, nu när det känns som det lossnat på riktigt och jag vet att det är nu jag måste vara försiktig för det är nu entusiasmen riskerar dra iväg med mig så att jag övertränar mig bara för att jag har så förbaskat kul.
Nåja, det är väl dagens i-landsproblem förmodar jag, har man inget värre att bekymra sig för ska man nog vara ganska glad trots allt.
Igår spelade jag två hockeymatcher, gick tre 18-hålsbanor och slaktade en hög zombies eller vad de nu var för något. Eftersom vaderna inte ville vara med på någon motion fick jag göra detta på vår XBox 360 och jag hade nog så roligt, bortsett från att jag blivit lite ringrostig i golf. Det släppte ganska snabbt dock. Hockeyn ska jag bemästra, en dag. Däremot är jag inte lika övertygad om Resident Evil 5, lite för hektiskt när det väl sätter i gång och avbrotten är otroligt långsamma videosekvenser som man inte kan skippa förbi (inte som jag hittat i alla fall). Men jag ska ge det en chans till, innan jag avskriver det helt.
Idag är det fredag, och vilodag. Vi får väl se hur det går med det.
Vilket tungt pass. Körde samma schema med roddmaskinen som uppvärmning och ungefär samma vikter som förut men strök marklyften och knäböjen idag. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med styrka i kroppen för att orka. Är ganska nära nu att sätta 8*3 på 30kg i bänk, i synnerhet om jag kan lära mig att inte kasta mig ner och ge mig på nästa set inom 20 sekunder efter det förra. Jag är åt fanders för otålig.
Fick tips och råd om latsdrag som jag absolut kommer att anamma, att köra bakom nacken lugnt och kontrollerat har jag inte vågat göra förut men efter tips från en av gymägarna så vågade jag mig på det till sist. Ja, jag är en hare som inte vågat testa men jag trodde det skulle kunna skada nått. Fast så himla farligt var det ju inte, bara tungt för rätt muskler.
Fast jag skaffar nog inte dragremmar än, jag tycker nyporna måste utvecklas de med, och än så länge får de sitt bara genom den vanliga träningen så nybörjare jag är. Så småningom kanske det är läge att byta till dragremmar och specifika underarmsövningar men inte än. Jag är blåbär fortfarande så jag har ingen brådska.
Tack vare tipsen om latsdraget är jag behagligt trött i latsen nu, det var ett tag sen.
Tänk ändå vad kroppen är fantastisk. Så den anpassar sig till än det ena, än det andra. Nu känns det som att det kan ha börjat lossna på riktigt med löpningen, passet idag kändes oförskämt lätt och ledigt trots all löpning på sistone. Jag höll igen lite just av den anledningen, det kanske var därför jag sprang och smålog på bandet och bara trivdes. Det blev aldrig så där jobbigt eller besvärligt.
Risken finns dock att jag inte hinner med, eller orkar med, mer löpning den här veckan eftersom jag ska på instruktörskurs i helgen. För att förnya licenserna ska vi sprattla runt på mattan ganska mycket och det brukar kunna vara ganska krävande. Det är alltså inte frågan om jag orkar springa långpass i helgen utan snarare om jag orkar göra något annat än sitta vid datorn när jag kommer hem.
Men jag tror på sätt och vis att kroppen bara tycker det är en bra idé att löpvila lite nu i några dagar, så att jag inte i min iver springer sönder något. Det är inte så fel att lägga i handbromsen emellanåt och ta en titt på hur man tränat på sistone. Kanske ta en extra vilodag? Sånt har jag lite svårt för, jag vill ju så gärna springa nu när jag kan. Nu när det börjar hända saker under skorna. Det är då det är dags att vara vaksam, så att man kan fortsätta njuta av sin löpning skadefri.
Ja, om inte dagens löpning var bevis nog för att jag inte gjorde tillräckligt igår så vet jag inte vad som ska krävas riktigt... En timmas hyfsat snabb löpning på lördagen, tretimmarslånglufset på söndagen och så toppar jag med dagens utelöpning.
Japp, jag tog mod till mig och trotsade Kung Bore
Det var nästan för kallt, jag är öm och "köttig" långt ner i bröstet nu men jag är så förbaskat nöjd att jag struntar i det. Jag kör något inomhus imorgon så blir det bra igen. Jag försökte ligga på lite och inte maska, fast det gick ju som det gjorde vilket syns på tempokurvan
Jag är helt enkelt en sopa på att hålla ett jämt tempo, men jäklar så kul jag hade
Jag skrämde nästan livet ur en karl, jag tror faktiskt inte han hörde mig när jag komm springade. Han höll på att hoppa rakt ner i en stor vattenpöl. Jag försökte inte bryta ihop och gapskratta, det hade nog varit lite ohyfsat, men jag lyckades pipa "tack" och få det att framstå som om jag trodde han lämnade fri väg åt mig. Jag hoppas han tog det så i alla fall
Jehovas försökte ge mig någon pamflett också, undrar om de verkligen trodde att jag tänkte stanna för dem...
Hoppas nu att vädret bara blir bättre, för då kan jag se fram emot fler rundor av den här typen. Roliga, lagom jobbiga och härliga löprundor. Hoppas det blir vår snart.
Ett litet försvarstal måste jag få hålla när det gäller en del av tempot. Jag försökte i mesta möjliga mån att inte slaska ner mig allt för mycket, vägen jag sprang var före detta grusväg nämligen. Pölar, isfläckar och lervälling förstör en del tempo har jag märkt. Det kommer att bli betydligt bättre när vägarna torkar upp.
Idag stod det tre timmars löpning eller två mil på schemat, nått av det skulle det bli. Dagsformen skulle avgöra tänkte jag, just eftersom jag inte laddat särskilt optimalt för dagen. Och som Sylvia sa så kan kroppen överraska, det borde jag lärt mig vid det här laget
På gymmet träffade jag Linda och Fia-Lotta, som slet och kämpade med sin löpbandmara. Jäklar tjejer så ni rockar! Ni såg trötta ut men inte uppgivna eller knäckta, det imponerar ska ni veta. Inga uppgivna miner, inga slokande nackar eller axlar, bara rå kraft och vilja. Det var en inspirerande syn att inleda passet med.
Bortsett från lite paranoja (jag upptäckte efter två och en halv timma att jag sprang i "snabb-springar-skorna" och fick genast ont i knäna... som gick över när det kom en bra låt på mp3-an...) så gick det förvånanvärt enkelt. Nu är jag kanske inte helt opåverkad, men näst intill. Jag är pigg nog för att orka springa upp för trappor och kuta på perrongen när tunnelbanan kommer och då har man inte tagit ut sig tycker jag. Benen ska vara så där lagom trötta, urkramade på det där viset som gör att man känner att "jag tar nästa tåg" hellre än springa 20 meter.
Älsklingen slöt upp på gymmet när mitt pass började dra sig mot sitt slu, dvs det var någon timma kvar bara. Han körde intervaller i 5:00 min/km och jäklar så han rockade på det, mer inspiration och löpglädje denna söndageftermiddag. Dessutom såg jag att han passerade 5km 29 minuter och 40 sekunder vilket jag tycker är jättestrongt för en person som springer plikttroget en gång i veckan och har gjort i kanske sex veckor eller så. Jag är så stolt över honom, jag tror han vet det också
Men jag har en teori: Jag springer för sakta helt enkelt. Det måste vara det, för det är inte första gången jag springer långpass i 8km/h och känner mig mer eller mindre oberörd av det. Kollade pulsen med handtagen och den låg mellan 140 och 145 varenda gång. Ändå sprang jag en timma i ganska vettig fart igår, just för att ge benen en omgång så de inte skulle vara utvilade idag.
Jag får helt enkelt överväga att öka tempot ändå på långpasset, för det här känns som någon sorts Maffeextrem.
Stretchade ut allt det stela, lite mjukt bara och sen hemgång till en tonfiskomelett med tomat, oregano och ost!
Igår skulle jag bara visa lite (vi diskuterade chins vs pullups) och trots att jag aldrig gjorde några hela, inte gjorde några seriösa försök och egentligen bara dinglade i stången ganska mycket och drog lite ibland så har jag träningsvärk i överkroppen.
Så pass klenis har jag blivit i chins med andra ord att det räcker att vi pratar om det för att jag ska få träningsvärk!
Mina gamla tights, favoriterna, får inte vara med mer på löppassen. Det är ett yttepyttehål på insidan av låret så nu har jag ett fint skavsår exakt där pga friktionen. Det märkte jag inte direkt förståss, utan efter att jag hade sprungit klart.
Och som lök på laxen satt vi och spelade till 4 i natt. Förutsättningarna för ett bra långpass är allt annat än optimala skulle jag vilja säga. Det ska bli spännande att se vad som händer idag...
Lätt distans i sitt esse, det tog en stund innan kroppen fattade vinken och det tröga släppte men sen flöt det på bra. Lutningen växlade mellan 0,5 och 2,5 idag, bara för att ha något att pyssla med, kortaste backen var väl 200m tror jag men jag höll inte så där järnkoll på det faktiskt, jag lekte mest.
Fan fan fan att det skulle komma mer fluff nerdråsande. Jag som börjat se fram emot utelöpning, hade plockat fram uteskorna t o m och börjat fundera på vilken runda jag skulle ta först. Besvikelsen är djup. Men rundorna finns kvar, det lär inte snön göra så länge till.
Jag fick aldrig någon mosterträningsvärk som jag trodde jag skulle få, och det är jag glad för. Däremot har planerna på att lära sig göra chins (så som de ser ut i
http://www.exrx.net/WeightExercises/.../AsChinup.html då) kommit på skam, jag känner mig längre ifrån en riktig chin än någonsin. Man måste nog träna på dem för att kunna göra dem.
Har aldrig riktigt fattat om man är starkast i chins eller pullups (eller vad det nu heter när man har tummen emot sig istället för ifrån sig som i chins), jag tycker jag är lika klen i båda för tillfället.
Fast löpningen går bra men det kan bero på att jag springer ganska ofta
Spelgalan har gått av stapeln och det var roligt att vara där. Fast den största behållnigen var nog pausunderhållningen som av olika skäl kom sist i programmet. Sirqus Alfons (bilden nedan) studsade runt, skojade och pladdrade så man inte riktigt visste om de verkligen var seriösa eller om de drev med alla inklusive sig själva. Otroligt rolig och publikfriande show och grabbarna är skickliga på det de gör. Hade förmånen att få prata med en av medlemmarna efteråt, och jag kan inte annat än hoppas att det går bra för dem även i framtiden. De är väl värda det.
http://www.youtube.com/watch?v=1W040Cy52g4
Idag var det en sån där dag då man helst inte ville gå till gymmet, en somna-på-soffan-dag. Men vi kom iväg i alla fall, och det första jag gjorde var att klara fler repetitioner i bänkpress än jag gjort förut. Nej, det var inte det första, för det allra första jag gjorde var att leka med roddmaskinen i tio minuter. Militärpressen kändes stabil och i latsdraget gjorde jag en ökning. Fast den ökningen bleknar jämfört med den sittande rodden, 8 repetitioner i 3 först med 5, sen med 6, 7 och till sist 8 plattors vikt.
Allt efter det blev lite halvdassigt för sen var jag fullständigt slutkörd. Marklyften körde jag bara 8x3 på 40kg, och samma vikt på knäböjen fast bara 8x2. Det var i efterhand jag upptäckte att jag aldrig gjort så många knäböj på den vikten förut. Jag tyckte det var lite jobbigt, och jag fick slita för att få upp vikterna, men det gick rätt bra tyckte jag. Sen var det bara crunches och ryggresningar kvar tack och lov.
Jag kommer att få kunglig träningsvärk i regionen mellan skulderbladen och korsryggen, i latsen och alla andra muskler som sitter i ungefär den regionen. Det känner jag redan nu. Men det får väl bli så då, jag är nöjd med dagens resultat.
Jag måste ju få skryta med hur duktig min älskling varit som räddat inte bara ett utan två par hörlurar också! Två par har jag förbrukat och kastat ett tredje eftersom ljudet försvunit i ena luren. Jag svettas ihjäl dem helt enkelt, och då tänkte älsklingen på en sak jag bommat. Svett är salt, när svetten torkar blir saltet kvar på membranet och till sist tystnar ljudet.
Så han spolade hörlurarna i kallvatten, lät dem torka över natten och provlyssnade dem. Som nya.
Jag har världens bästa älskling! Nu slipper jag lägga 300:- eller nått sånt på nya hörlurar, eller ännu värre - springa på löpbandet med gymmusiken dånande i öronen. Den är verkligen vedervärdig.
Det var meningen att det skulle bli en återhämtningsjogg, men sen sveptes jag med av entusiasmen över att kunna springa och "ett par tre kilometer" blev betydligt fler och den där "max en halvtimma" blev inte det heller. Nåja, man kan inte göra allt rätt alla gånger. Det var kul åtminstone.
Lite snabbare än förra helgen, men inte lika långt. Kände av gårdagens löpning faktiskt trots att jag inte tyckte det var jobbigt igår. Mysko. Hade redan på förhand bestämt mig för 2 mil, med option på mer om det kändes bra men efter ett tag insåg jag att vaderna var slitna. Det var inte läge att brassa på med ett 3 eller 4 timmarspass helt enkelt. Det får bli någon helg då jag inte kliver upp på löpbandet med träningsvärk i benen redan från start.
Det börjar kännas som om jag haft träningsvärk i en vecka snart. Inte i samma muskler förståss, men i olika kroppsdelar och jämt. Inte allvarligare än att jag kan träna men tillräckligt för att jag ska bli lite stött. Lite purken, eftersom det ju måste påverka träningen lite åtminstone. Nåja, nästa vecka lär bli lugnare verkar det som så det löser sig naturligt.
Idag kändes det lätt att springa, trots att jag fortfarande har en del träningsvärk i diverse muskler. Inte mycket, men tillräckligt för att jag ska undra vad i häcklefjäll jag gjorde på gymmet egentligen
Jag var inte mer sliten är att jag kunde avverka 6km på 35:54 och det är jag nöjd med. Joggade ner och satte mig i roddmaskinen bara för att ge överkroppen lite att svettas över också, sen avslutade jag gymbesöket med bastu
Ibland måste man bestämma sig för att sätta sig över sådant som träningsvärk, inte lyssna på protesterna från stela och trötta muskler och vägra acceptera något annat än den tänkta planen. För när jag väl är ute på andra varvet på SM eller efter 4 mil runt Lidingö då finns det ingen stopp-knapp, ingen pausknapp och ingen vila förrän mållinjen är passerad. Då gäller det att sätta sig över tröttheten, inte lyssna på stela och trötta muskler och vägra acceptera något annat är att fullfölja.
Så det var vad jag gjorde idag. Jag har träningsvärk i de flesta muskler som användes igår (helkroppspass) och löpning var det sista mina ben tyckte var en bra idé. Så jag satte bandet på 9km/h (6:40min/km) och sen körde jag 500m 0,5% lutning varvat med 500m 3, 5 eller 7% lutande backar i 40 minuter, det blir ganska mycket backe för redan trötta ben.
Men det var egentligen inte benen jag siktade på med det här passet utan psyket. För kan jag jaga upp benen för 7% lutning i 6:40min/km med träningsvärk i det mesta som har med ben, bak eller midja att göra så ska det då vara fanken om jag inte ska klara av några backar ute på Lidingö också.
Ibland måste man genomföra pass för psykets skull.
Idag gjorde jag misstaget att äta pizza före träningen. Brist på tid och organisation gav mig i och för sig inte så mycket val, alternativet hade varit att träna på tom mage. Så det fick bli som det blev.
Hela passet kändes tungt och besvärligt idag, det är ett av de där passen jag är glad att jag är klar med. Men det kan i och för sig ha med gårdagens intervaller att göra, jag hade faktiskt träningsvärk imorse när jag steg upp, främst i samtliga muskler som sköter vridet i midjan och så vaderna. Det lär jag inte lida av imorgon, då lär det vara helt nya musklergrupper som hatar mig som pesten
Men det kan jag ta faktiskt, för jag fick en komplimang idag. "Vad du ser smal ut", säger en kompis och älsklingen nickar medhållande. Jag tror inte mina öron, men tackar för komplimangen och det är först en lång stund senare jag inser att det var mig det gällde. Jag som alltid varit så knubbig - tjock till och med. Det som gör komplimangen lite extra trevlig är att det kom från en person jag vet inte dräller komplimanger omkring sig i onödan och absolut inte falska sådana. Då blir man glad, och ser på sig själv med lite blidare ögon ett tag
Jag får komma på något sätt att gottgöra älsklingen för att jag inte trott på honom när han sagt samma sak. Han dräller inte onödiga komplimanger runt sig heller och är alltid ärlig så varför jag inte tagit åt mig vet jag faktiskt inte. Så himla korkat egentligen. Men sådan har jag nog alltid varit.
Funderar på, efter att ha läst Lorenzo Nesis artiklar om tusingar på marathon.se att sänka tempot på tusingarna till 6:00min/km, korta ner vilan till 60s och öka antalet. Han skrev att lämpligt tempo på en tusing var det man orkar hålla i en timme, och utan att verkligen ha maxat på sistone gissar jag att 6:00min/km borde vara ungefär rätt. Med kortare vila stressar man tydligen upp syreupptagningen ännu mer och det är ju den jag vill träna.
http://www.marathon.se/news/article.cfm?NewsId=140803Det låter lite mastigt med 10-12x1000m@6:00min/km med 60s joggvila men inte omöjligt, det är absolut genomförbart. Däremot betvivlar jag att jag i dagsläget klarar av att köra så många i gårdagens tempo, det känns inte genomförbart.
Vid tillfälle får jag ta och testa, jag vill fortfarande hinna med korta intervaller och backe också
Idag stod det inte alls tusingar på schemat så då blev det tusingar. Jag kör det jag vill, oavsett vad schemat säger att jag borde göra. Så jag kastade mig över tusingarna med berått mod, jag hade bestämt mig för att testa 1000m i 5:30min/km. Mellan arbetsintervallerna hade jag 2 minuters ståvila. Det roade mig att se löpbandet rita upp pulskurvan, den blev ruggigt jämt faktiskt. Det hade jag inte väntat mig.
Sista intervallen var snorjobbig, då hade jag först svårt att komma upp över 165 i puls. Sen ramlade den upp i 168 och verkade fastna där. Under samtliga intervaller pendlade pulsen mellan 165 och 168 större delen av tiden, men pulsen gick aldrig över 168 vid något tillfälle.
Jag har inte förstått varför man väljer att "power-walka" i 12min/km på löpband eller varför folk tar upp 30-40 minuter på bandet med till synes ansträngningsbefriade sysslor. Det kanske är jag som är gnällig och tjurig men när 4 av 6 löpband tas upp av flanörer som inte har någon lutning och som inte ens blivit svettiga av sin "motion", 1 löpband joggas det på och det sista är avstängt pga något fel då blir jag faktiskt fundersam. Bara en som använder löpbandet till något som åtminstone är besläktat med löpning. Fitness Club kanske skulle satsat på de betydligt mindre, billigare och smidigare promenadbanden istället för det är ju det folk använder dem till.
Så fort jag fick tag på ett band var dock irritationen glömd, för jag försvann in i intervalldimman och tittade inte ut därifrån igen på en lång stund. Nu är jag vansinnigt trött i ryggen.
Ett lugnt och fint pass som inte satte några spår i benen alls i princip. Nu när jag är nyduschad och nyäten känner jag inget av benen alls. Lekte lite med lutningen medan jag sprang, jag hade glömt mp3-spelaren hemma så jag var lite uttråkad. Annars inget häftigt att rapportera utom 190 minuters stadig lunk på löpbandet. Kom över 25km i alla fall, alltid något.
