Under dagen har jag funderat på vad jag skulle vilja med det nya året, och många olika tankar har hunnit trängas med varandra. Jag vill gå ner till 65kg, bli snabbare, starkare och kunna springa längre. Jag skulle vilja lära mig saker, bli bättre än andra saker och förnya mig på ännu fler.
Men det jag önskar mig mest av allt är att vi får vara hela och friska och att jag får dela ännu ett underbart år med min älskling. I slutänden är det bara det som är viktigt.
Gott Nytt År!
Eftersom det är en afton imorgon kan jag summera löparåret redan nu, och när jag rotat runt i statistiken för min löpning hittar jag det här:
Summering av träningar synliga i kalendern 2007:
Detta var mitt första år, jag började i början av april så jag räknar det mer som en ovanligt lång smekmånad än ett löparår egentligen. 9 veckor efter att jag började sprang jag min första mil och gillade det så mycket att jag gjorde om det tre gånger veckan som följde. 30 veckor efter första löpsteget gjorde jag min debut på marathonarenan, i Växjö (5:52:00).
Totalt tid: 7139 min / 4d 22:58:51
Total sträcka: 919,8 km
Antal träningspass: 136
Antal dagar med träning: 96 (26% av alla dagar)
Snitt sträcka per vecka: 17,35 km
Snitthastighet: 7,73 km/h (7:46 min/km)
Summering av träningar synliga i kalendern 2008:
Mitt första hela år som löpare tillbringade jag med att göra de flesta nybörjarmisstagen. Jag drog på mig ett löparknä som ställde till det för mig, avverkade min första ultra, Lidingö 50K, ett år efter premiären som löpare och hann med att springa Göteborgsvarvet, Stocholm marathon, Vårruset, Tjejmilen och min andra ultra, Uppsala 50K.
Totalt tid: 7851 min / 5d 10:51:02
Total sträcka: 1036,67 km
Antal träningspass: 111
Antal dagar med träning: 98 (26% av alla dagar)
Snitt sträcka per vecka: 19,56 km
Snitthastighet: 7,92 km/h (7:34 min/km)
Summering av träningar synliga i kalendern 2009:
Mitt andra år som löpare och det var ett späckat sådant, både med lopp och lärdomar. Jag skaffade mig inlägg, lyckades komma i någon slags form och avverkade min första tidsultra i Karlstad. Återigen sprang jag Lidingö Ultra 50K, Göteborgsvarvet, Stocholm marathon, Vårruset, Tjejmilen och Uppsala 50K.
Totalt tid: 10209 min / 7d 02:08:38
Total sträcka: 1388,75 km
Antal träningspass: 148
Antal dagar med träning: 129 (35% av alla dagar)
Snitt sträcka per vecka: 26,2 km
Snitthastighet: 8,16 km/h (7:21 min/km)
Önskningar inför 2010:
* Få vara skadefri och frisk
* Att klara av TEC - 80km är ingen lek
* Att förbättra mina PB på maran och 50k
* Klara mitt första 100km-lopp
* Delta i ett 12-timmars
* Förbättra distansen i 6-timmars i Karlstad
* Förbättra tiderna i LU50K, Stockholm Marathon, Varvet, Uppsala och kanske om tillfälle ges Vårruset och Tjejmilen
Jag måste erkänna att slipstoppers för 150:- fungerar alldeles utmärkt för att slippa halka omkring som Bambi på hal is. Merinoullstrumporna höll fötterna varma och mysiga hela löprundan, inga invändningar där. Mot slutet av rundan frös jag faktiskt om "ridbyxlåren", alltså utsida/baksida lår, men inte alls lika lilla som förra gången jag sprang ute - och då var det -5 grader. Idag var det -8 och även om det var vindstilla större delen av tiden så blåser det alltid på Järnvägsgatan så där frös jag så stor jag var.
Jag är inte frälst på utelöpningen. Det var lite för ojämt underlag, lite för svalt, lite för obekvämt för att jag skulle trivas men det har potential. Om jag slipper frysa så makalöst om ansiktet, helvete så kallt det blev om ansiktet i blåsten - buff anbefalles helt klart. Fast några tempopass lär det inte bli ute, och intervaller är bara att glömma. Fast om det blir fint vinterväder någon dag kan jag tänka mig att jogga lite i solen, fast jag är fortfarande lite skeptiskt inställd till det där med utelöpning. Så där himla skönt som det påstås vara tyckte jag inte att det var om jag ska vara ärlig.
Men att utelöpningen inte imponerade betyder inte att jag inte är imponerad av merinoullens egenskaper. När jag kom hem upptäckte jag att jag var så blöt av svett att vindjackan nästan droppade - den var alldeles tung av vätska! Ändå frös jag faktiskt inte så mycket som jag borde gjort, även om det i ärlighetens namn blev lite svalt med R90, funktionskläder och underställ. Får väl byta funktionskläderna mot något lite varmare om jag ska kunna hålla mig ute någon längre tid.
Nåja, jag ger det väl några chanser till, det där med utelöpning. Men jag trivs bättre på löpbandet fortfarande, nu när det är vinter.
Vad låter det som?
Någon gång väldigt snart tänker jag ge mig ut och trotsa kylan, idag kom nämligen underställen jag beställde till oss. Jag var dessutom förbi löplabbet och köpte slipstoppers och merinoullstrumpor så att jag håller mig torr och varm om fötterna. Jag testade understället och det blev snabbt varmt eftersom jag envisades med att vilja testa om jag kunde få på mig mina löpartghts utanpå. Det gick fast jag ser fem kilo tyngre ut med så många lager kläder. Man ska alltså kunna springa med så mycket tyg?
Värmeväxlare av typen aitrim får vänta lite till, jag väntar och ser om jag verkligen behöver det eller om det är en fråga om tillvänjning. Någon sån där värmeväxlare man har i munnen vill jag inte ha däremot, jag tycker inte om att ha saker i munnen.
Nu gäller det att klura på om jag verkligen behöver underställ, tights och R90 eller om det räcker med underställ och R90, eller om jag borde ha mer kläder än bara tre lager? Nåja, det är av misstagen man lär sig, jag är inte långt från närmaste buss ändå, så jag kan åka hem om jag börjar frysa för mycket eller så går jag in på en McDonalds och värmer mig. Hur svårt kan det vara?
Det var inte slumpen som slog till i tisdags, det var verkligen lättare. Det var lika lätt idag. Jag hade en fantasi om att öka till 7 mil denna veckan men eftersom nyårsafton infaller på torsdag så faller det, jag springer av princip aldrig på en afton. Ökningen får helt enkelt vänta till nästa vecka, men det dör jag inte av.
Vaderna är trötta men inte av löpningen som man skulle kunna tro utan allt rännande på mellandagsrean - halka omkring inne i stan är suverän benträning
Det första riktigt långa passet med de nya inläggen, och mot slutet var jag trött-öm i fötterna. Kanske inte så konstigt, jag har sprungit uppemot en 6 mil i veckan på sistone men inte över 2 mil i ett svep. Det är jobbigt för fötterna att anpassa sig, jag fortsätter med mina små övningar: skrynkla handduk med tårna, tåhävningar (enbens, tvåben), tåkryp (förflytta sig enbart med tåkraft, man liksom krafsar sig fram med fötterna. Funkar bäst på gymmets mjuka matta i stretchhörnet), vadpressar, balansplatteövningarna och strechingen. Jag har noterat att jag blir kort i vissa muskler väldigt lätt, men så länge jag stretchar dem regelbundet får jag inte ont av dem. Det är när jag slarvar med rörlighetsträningen som jag får ont.
Det är intressant att jag sprang i princip lika mycket denna veckan som förra veckan, trots att jag inte sprang i torsdags, eftersom det var julafton. Fascinerande. Vecka 49 var en väldigt lugn vecka för övrigt, ingen övrig träning och bara lugn löpning. Nästa vecka hoppas jag lite på att kunna öka till 7 mil på en vecka.
Tämligen odramatiskt pass om än segt eftersom jag hade svårt att komma igång. Att två dagars vila och mat kan göra benen så trögstartade? Eller så var det psyket som hade det jobbigt bara, lite svårt att avgöra faktiskt eftersom mp3-spelaren klappade ihop efter 20 minuter. Gymmet må vara trevligt men de spelar eländigt dålig musik faktiskt. Nästa gång jag går dit - imorgon - ska mp3-spelaren vara laddad.
Hur odramatiskt ojobbigt som helst. Ingen känning av låsningen i foten som jag hade, inget ont någonstans och snudd på tristess på bandet idag. Ett perfekt återhämtningspass med andra ord. Lite ironi att man kan tycka att en mil är återhämtning, men det hänger på tempot.
Nu blir det ingen löpning (eller annan träning) förrän tidigast lördag, så jag passar på att önska er alla en riktigt God Jul och ett gott nytt år!
Jag kan intresserat notera att det händer grejer, jag genomförde ett exakt likadant pass idag som jag gjorde förra tisdagen och jag kan konstatera att jag orkade betydligt mer idag. Jag är lite småöm i vaderna, lite sliten i knäna och trött i magmusklerna efter coren men i övrigt känner jag mig bara tuff och uthållig. Ingen av småkrämporna jag räknade upp hämmar mig på något vis, däremot ger det mig anledning att verkligen följa schemat och inte skena iväg åt något obetänksamt håll. Tanken är att vänja kroppen vid den högre träningsdosen sakta men säkert och inte dra på mig något dumt - och det gör man inte genom att galoppera iväg som en glad gasell när andan faller på. Tålamod, så kanske jag slipper fler dumma skador. Tålamod.... Kan man önska sig det i julklapp tro? Nåja, ett träningspass till hinner jag med innan det är julledigt, dessutom ska jag hinna med att koka fudge, baka pepparkakor, lussekatter och fixa lite mer julbordskäk. Så jag kommer att ha mina dagar fyllda kan man säga. Hoppas ni får en riktigt god jul allihop.
Löpningen idag kändes helt perfekt, benen var trots 20km igår inte ett dugg trötta. Jag kände mig urstark, och det var inte svårt att kapa 10s på tiden på 3km. Det är kul att vräka på och springa kort och hårt ibland också, till skillnad från långpasslunken och det eviga malandet i veckorna. Jag behöver rusa av mig ibland.
Jag vet att jag har blivit snabbare. Varför vet jag inte, men jag tackar och tar emot. Det kan ha med distansökningen att göra, eller så mår jag osedvanligt bra just nu. Det kan vara vad som helst. Jag är inte öm, jag mår finemang och jag har tappat fettvikt, det ser jag när jag tittar i spegeln. Jag väger fortfarande 66kg däremot, men det är 66 andra kilon nu, om man kan säga så.
Spinningen är fascinerande, jag tror att instruktören peppar och jagar på oss lika mycket som vanligt det är snarare jag som är olika mycket mottaglig för pepp. idag var jag väldigt mottaglig och ivrig, för jäklar så jag körde! Svetten sprutade och jag var jättelycklig
Corepasset blev jobbigt, massor av planka i olika varianter men det var skoj att känna att jag börjar kunna nosa på de allra tyngsta övningarna nu. Jag klarade faktiskt lite av den där där man står i plankan fast på händer och fötter och så lyfter man en hand och motsatta foten. Det är nog den tyngsta plankan jag testat hittils
Vilket otroligt pass - jag blev inte trött! Benen trampade på, timma ut och timma in och jag blev bara nöjdare och nöjdare ju fler kilometer som passerade. Jag begriper det inte, men jag är lycksalig. Jag sprang tills några minuter innan gymmet stängde, sen kastade jag på mig kläderna (oduschad ja, men jag har tvättmaskin och badkar hemma) och gav mig hem. Känslan sitter i fortfarande, benen känns pigga och kanske inte utvilade men absolut inte trötta. Makalöst.
Intressant pass, benen var sega och odugliga och det släppte aldrig men det gick att springa ändå. Det blev bara mer påfrestande för psyket att man aldrig kom in i någon skön rytm eller så. Passet fick mer mil-ätar-karaktär, kan man säga. Något som görs för att det måste göras, men utan entusiasm.
Det har varit mycket mängd den här veckan, det känns i benen också. Men jag är rätt nöjd, för imorgon är det vilodag och den inföll alldeles perfekt. Tårna är förståss ömma nu, men de började faktiskt inte ömma förrän efter en timmas löpning och det blev aldrig outhärligt. Lite distraherande men inte så jag funderade på att kliva av.
Lyckades komma ihåg att strecha också. Välbehövligt
http://www.icebreaker.com/http://www.icebug.se/http://www.buffsverige.se/http://www.airtrim.se/Så kan man kanske sammanfatta vad jag drömt om på sistone. Ett varmt underställ, halksäkra skor, något varmt på huvudet och en andningsmask
Snön faller tjock ute, det ser riktigt juligt ut. Just nu blåser det inte så mycket, det är väldigt ljust ute igen. Men det är så många minusgrader att den utrustning jag har just nu inte räcker. När jag blir svettig blir jag djupfryst på några minuter. Oskönt.
Jag försvinner in på gymmet igen. Hellre springa där än förfrysa ändan. Det valet är ganska enkelt.
Nu var det den andra tåns tur att tillslut se förskräcklig ut, så nu är båda tårna lika hemska. Det gör inte så värst ont, om jag inte går förståss. Springa är en helt annan grej, jag måste upp i femminuterstempo för att det ska bli besvärligt. Helt olika steg och fotisättningar gissar jag. Antagligen beror det på att jag tejpade tån idag, det kanske jag inte skulle gjort. Eller så hade det inte gjort någon skillnad.
Oavsett så tänker jag fortsätta försöka hitta något sätt att avlasta tårna utan att för dens skull sluta springa, det känns som att jag har flyt nu. Kroppen svarar otroligt bra på träning just nu och jag vill för allt i världen inte missa den här vågen, jag vill utnyttja dem och krama varenda kilometer ur den istället. Dagens återhämtningsjogg blev milen på facila 74 minuter - inte alls jobbigt faktiskt och jag kunde till och med konstatera att jag knappt svettades som jag brukar.
Fast nu ska jag inte narras, jag sprang faktiskt större delen av passet i discpilinerade 7:30 min/km utom sista kanske 8-900 metrarna eller så... Då vräkte jag på med 5:00min/km och kände att "Ja, det här kan jag! Fan vad jag är bra!" och det är när man tänker så, när man har den känslan som det är dags att stänga av. Det gjorde jag också, och känslan är kvar fortfarande. Jag är bra
Bestämde mig för tusingar redan imorse när jag vaknade. Började med barfotalöpning i 4 minuter. Värmde 5km i sjuminuterstempo innan jag drog iväg, 4 stycken tusingar i sexminuterstempo med 250 meters joggvila i åttaminuterstempo. Precis när jag stod och brottades med löpbandet och försökte räkna ut hur man programmerar eländet dök Kristina upp, glad som en lärka och lika sprudlande som alltid. Ett skönt avbrott i gym-monotonin. Därefter blev det fullt fokus på tusingarna. Den sista tusingen visste jag att jag levde må jag säga. Det var gränsfall på att det gick för fort, alltså var det perfekt. Jag fick faktiskt koncentrera mig på att slappna av och springa lätt och ledigt, det är jobbigt!
Joggade ner i sjuminuterstempo också, så summan för dagen blev 15 avverkade kilometrar i varierande tempo. Träningsvärken i magen är som bortblåst, jag är väl för trött för att känna den kan tänkas. Tån ömmar lite nu, men det berodde nog mer på att jag snörat skorna för hårt den här gången. Ska inte dra åt skorna så förtvivlat, det är då jag får besvär med fötterna. Mjukt och fint ska det vara, som snötäcket utanför fönstret.
Barfotalöpningen gick superlätt idag, kanske för att jag kollade på skidskyttet på TV och glömde mig. 700 meter är 200 meter mer än vanligt, en lite för stor ökning på en gång, men skit samma. Det här veckan har varit orimlig på så många sätt ändå, så varför inte barfotalöpningen också. Kastade mig glatt över lite tempolöpning, började första kilometern i 6 min/km och sen ökade jag succesivt så sista kilometern gick i nånstans runt 5 min/km. Jag hade fullt upp att springa så jag tittade inte allt för noga. Det kräver sin koncentration att springa avslappnat och mjukt i den farten när man inte är van. 17:17 är i alla fall något av det bästa jag presterat på löpband på 3km och sista kilometern av de tre gick jäkligt fort, så jag är väldigt nöjd. Långpassnötandet har inte helt saboterat farten med andra ord
Spinningen blev rolig, jag var ju redan uppvärmd så jag kunde ösa på från start. Det var kul, fast jösses så trött jag blev på slutet. Fick mjölksyra i baken också, och det släppte aldrig riktigt. Coren blev också rolig, mycket mage som jag vill ha det. Pia som körde passen är grymt stark och inspirerande, vore jag hälften så tränad som hon vore jag hur nöjd som helst! Vilken tjej! Fick en massa bra tips efter passen för hur jag kan förbättra min styrketräning, och om jag kan röra mig imorgon kommer jag säkert att vilja testa en del också!
Fast vi får väl se om jag alls kan röra ig imorgon först innan jag lovar bort mig till gymmet igen
Disciplinerat, kan tyckas vid en första anblick men hade det inte varit för att blåsorna på lilltårna började brännas hade jag nog fortsatt. Jag har haft dem ett tag så det är egentligen blåsorna under blåsorna jag är öm i, inte de ursprugliga blåsorna som sitter ovanpå. Mina tår är massakrerade, kan man säga
Hittade en blodblåsa på ena foten också, så fötterna tycker absolut att det får räcka för dagen. Däremot hade jag lätt kunnat fortsätta längre idag om jag bara ser till ansträgningsgraden. Hade bara vatten i flaskan däremot, så jag kanske hade gått in i väggen om jag hade försökt mig på 3 timmar och någon reservenergi hade jag inte med mig.
Fast jag är inte sur, fötterna hindrade mig från att göra något ganska korkat, nämligen gå från en veckodistans på 30-35km till över 60km i ett slag. Långsamt eller ej, jag tror inte det är klyftigt att dubbla distansen ens om man gör det på löpband. Så på sätt och vis var väl blåsorna en välsignelse, på sitt lilla vätskefyllda sätt.
3-timmarspasset får jag spara till en annan gång och se om jag känner mig lika kaxig då som idag
Eller är det jag som är stolligast som går med på deras nycker? Mitt i natten höll jag av olika skäl på att plocka i en låda i köket, varvid en rulle snöre föll ut och nystade upp sig. Jag börjar nysta ihop trasslet igen och upptäcker att jag har en hysteriskt road katt i andra änden av snöret. Hon formligen attackerade snöret, vilt viftande och med en entusiasm jag inte sett sen hon var kattunge. Endast laserpekaren har tidigare lyckts uppbåda denna frenesi. Den andra katten lägger sig snart i jakten på den ondskefulla snöstumpen och där står jag i morgonrock och håret på ända, och roar katterna. Klockan var efter 2 på natten och hann bli ännu mer innan jag gav upp. Så vem som är stolligast, katterna eller jag vet jag inte om jag ska vara ärlig. Katterna fortsatte utan mig och snöre, och bråkade med varandra istället. Jag gav upp tillsist, vilket katterna blev märkbart irriterade över.
Det kommer att bli roligt att slå in julklappar med de där två i köket, bland tejp, snören och prasselpapper...
Ibland kniper det lite i hjärtat när jag möter er på stan. Jag ser hur gärna ni skulle vilja följa med, ivern i era ögon och jag kan nästan höra hur ni ropar "det där ser kul ut, får jag följa med?" om det inte hade varit för mp3-spelaren. Men det får ni förståss inte, följa med alltså. Hur ivrigt ni än dansar omkring och hur bedjande blickar ni än kastar. Jag försöker låta bli att se er, men innerst inne har jag noterat er ändå. Jag vet hur gärna ni skulle följa med en bit när jag är ute och springer, få springa lite ni också och busa av er. Fast det spelar ingen roll hur ni viftar på rumpan, jag får inte ta med er.
Det skulle nog bli ganska mycket väsen på era ägare om jag gjorde det.
Jag förstår mig inte på de som påstår att det är så skönt att springa ute när det är vinter. Idag vad det minusgrader men soligt, kunde alltså knappast bli finare att springa. R90, långa tights och långärmad Newlinetröja räcker inte för att hålla värmen om man springer ute kan jag säga. Inte om man ska hålla pulsen i ett lågt intervall åtmistone. Jag frös om jag sprang för sakta och naturligtvis svettas jag fortfarande som en vattenspridare.
Köpa fler träningskläder (i december, med julafton runt hörnet?) är jag inte sugen på av multipla anledningar, men framför allt för att jag har tonvis med funktionskläder som fungerar på gymmet, där det är varmt och skönt och där jag slipper frysa arslet av mig när jag börjar svettas. På gymmet slipper jag dessutom den där ihopsnörda, raspiga känslan av råbiff i halsen, jag antar att de tär kalluften som river mig i luftrören. Nu är jag slemmig i halsen, genomfrusen och i total avsaknad av den där känslan alla yrar om, "man känner sig så duktig efteråt" eller "det är så mysigt att komma hem sen".
Det tycker jag inte, jag känner mig missnöjd med kylan och att jag inte sprang på löpbandet istället och jag tycker fortfarande att det är för kallt och läskigt för att vara mysigt. När ska välbefinnandet infinna sig???
Långpasset är det jag som kör på löpband, sen skiter jag i att det inte är tufft eller hippt. Åt fanders med er i så fall, om löpband inte är fint nog.
Idag valde jag löpbandet, dels för att det stod -6 på termometern och jag har fortfarande inte skaffat en Airtrim och dels för att jag ändå hade vägarna förbi kan man säga. Jag kände av kalluften redan vid 0 grader så -6 är nog lite för kallt för mig utan hjälpmedel, skulle jag tro.
Det blev en trevlig session på löpbandet, men det blir det alltid när man är nästan ensam på gymmet. Inga parfym-marodörer och inga stank-monster. Bara jag och tre TV-apparater jag kan ställa in på vilka kanaler jag vill. Så ska det vara! Hade jag bara kommit ihåg mp3-spelaren också hade det varit perfekt, gymmet spelat sällsynt tråkig musik. Men det gör nästan alla gym, verkar det som.
Detta passet gick utan inläggen för övrigt. Jag varierar mig lite, delvis för att jag fortfarande hoppas på att kunna bygga upp styrkan i foten så att jag kanske inte behöver inläggen, men jag vet att det är naivt att tro att det ska gå i mitt fall. Men jag tänker inte ge upp riktigt än. Jag vill försöka lite till, lite försiktigt utan att för den skull riskera löpningen. Vadå vilja ha kvar kakan och äta upp den på en och samma gång?
Jag gav mig ut idag, lite på vinst och förlust eftersom det var 0-gradigt och det är det kallaste väder jag någonsin sprungit i. Åter igen var det vinden som var obehagligast men där den mojnade blev det skönt ändå, jag höll värmen genom att springa och såg till min förvåning att vindjackan var dyngsur när jag kom hem. Flätan droppade och jag svettas som en gris. Så tydligen svettas jag lika mycket oavsett hur kallt det är ute. Det blev jobbigt för benen att springa för det är rena rama isgatan på sina ställen, så vi får väl se om jag kan gå imorgon eller inte...
