Älsklingen håller på att uppdatera min dator, så nu är det dags att försöka bli kompis med ett nytt operativsystem. Vi får väl se hur det blir med det. Igår vilade jag också, jag tycker nog att det är bättre att vila en extra dag och kunna ta ut svängarna rejält när det gälller än att småskvätta bort sin energi och inte få ut mesta möjliga av passen.
Så jag kom till spinningen väldigt utvilad, och det märktes. Det kändes som att jag kunde köra mycket tyngre och hårdare igad, det var roligt. Två killar hade vågat sig in på spinningen, det var positivt! Det som var mindre positivt var corepasset. Stå och vifta med ett kvastskaft, skutta upp och ner på en stepbräda och hålla på en massa ovidkommade balansövningar som inte tar på något speciellt tycker inte jag är roligt. Om jag klarar att hålla plankan i över en minut efter corepasset har det inte varit ett bra, uttömmande pass helt enkelt. Det var fler än jag som gick därifrån missnöjda idag, det hördes på mumlandet och grumsandet. Hur hon tänkte idag vet jag inte men eftersom hon, trots protesterna, ska köra samma pass nästa helg så går jag inte dit helt enkelt. Jag kör mitt eget race istället, så får vi se vad jag gör istället.
Jag tänker i alla fall inte drälla min energi och tid på pass som inte är roliga eller givande. Det behöver inte ens vara roligt faktiskt, om man känner att det ger något och riktig core har givit mig en mittkroppsstyrka som jag känner gör riktig nytta löpningen. Jag är inte så road av attf laxa på mattan som en halvdöd gädda, men jag känner nyttan och jag ser skillnaden alltså går jag dit. Men om nyttan försvinner från passet, då gör jag det med. Så lätt är det.
Jag blev trött i rumpan igår när jag sprang men det är quadriceps jag har träningsvärk i idag. Träningsvärk!!! Men hallå?!? Hur i hela friden gick det till??? Det var ju ingen distans att tala om eller något blodigt tempo..? Och i fel muskler också??
Nåja, det är för tidigt för att fundera på saker fortfarande, även om jag har varit vaken en stund så har jag inte vaknat ordentligt än. Jag hade svårt att komma ur bingen i morse. Det berodde säkert bara på att jag haft svårt att sova inatt. Katten sov på kudden bredvid mig, inget ovanligt i sig. Men hon snarkade! Hon sov djupt och bekymmerslöst, och jag låg och kikade på henne i mörkret och kunde inte sova. När jag väl somnade var det dags att stiga upp, eller så kändes det i alla fall.
Vilodagen kom ganska lägligt skulle jag vilja påstå...
Hann utnyttja solen idag och få till mitt första lite längre pass på flera veckor. Det var skönt att vara ute i två timmar och lufsa, och jag prickade både målpuls (mellan 146 och 159) och snittempo (runt 7:30/km) så bra att man skulle kunnat tro att jag sprang på löpband men det gjorde jag faktiskt inte
När jag snörade på mig skorna tänkte jag på något jag läste i Lore of running, att man inte ska ha ett träningsschema som är gjutet i betong eller hur det nu var han uttryckte det. Det har jag inte heller, men jag har ett jag följer om jag inte kommer på nått bättre att göra så det blir nån träning gjord alls. Det borde duga, även för Noakes.
Nu är jag faktiskt rätt nöjd med mig själv, det gick bra och jag är lagom trött i springmusklerna. Noterade förvånat att jag blev trött i baken av att springa idag, undra om det har med cyklingen att göra eller om jag sprang tossigt bara. Månne kan det ha att göra med att jag inte sänkte farten speciellt i backarna idag? Nåja, det är ändå vilodag imorgon så då får rumpen vila.
Nu när det blir mindre och mindre dagsljus tycker jag det blir viktigare och viktigare att verkligen komma ut en runda, helst varje dag men åtminstone så ofta som möjligt. Idag fick jag mitt lystmäte av allting: löpning, frisk luft och dagsljus. Jag lovade mig själv att ta det lugnt, och i min värld gjorde jag faktiskt det. Jag höll mig på en behaglig pulsnivå, jag pressade inte i onödan och jag bara njöt av att kunna springa. Foten gjorde sig inte påmind förrän vi var nästan hemma, antagligen av trötthet. Men nu får den vila, tassen. Det gick så bra idag så, jag är så nöjd.
Fast jag ska ta det lugnt resten av veckan också, som jag lovade. Bara för att jag kan betyder det inte att jag ska rusa iväg och slå personbästa till höger och vänster. Lugnt och stabilt, stadig som en klippa. Tålamod, det är dagens ledord.
Samtidigt är jag jublande glad, för jag kan springa igen. Det syns på pulskurvan, den räda bilden, att det inte var så jobbigt idag. Den långsammaste kilometern är den i Sumpan, när man ska upp för hela Råstensgatan och snirkla sig ner mot Vackra Vägen där det låg en mack förr. Komplicerat ställe att springa på där det är svårt att hålla vettig fart och en mördande brant och lång backe som jag lärt mig avsky... Men det ger starka ben, så den tänker jag på som "Styrkebacken", ett positivt namn till en jobbig backe. Backen hemmavid, som är något längre men inte fullt så brant är "Konditionsbacken". Tänk positivt, många tankar är självuppfyllande profetior. TEC ska bli jätteroligt!
Foten har knakat och sprakat mer eller mindre hela helgen. Men det har inte gjort ont och jag har inte haft några besvär att tala om. Naprapaten kikade på foten, jo senan var förståss lite svullen fortfarande men den var _så_ mycket bättre idag än i fredags och jag var inte trycköm nånstans. Det var jag i fredags. TENS-maskinen fick jobba igen, öka blodcirkulationen i mina kalla fötter och mjuka upp musklerna igen och under tiden knakade hon bort en låsning i necken och en i korsryggen och masserade bort större delen av träningsvärken jag haft i romberna.
Underbara människan, naprapater är så duktiga på att hitta de där ställena man är öm på på riktigt - inte där det känns utan där det kommer ifrån - och massera bort det onda. Akupunkturnålarna fick också besöka fotleden/underbenet eller därikring, åter igen blundande jag och ville inte veta. Nålar är inte min grej.
Efter det var det dags för domen. Jodå jag får springa, om jag tar det lilla lugna denna veckan och inte drar på för fulla spjäll. *yes yes yes yes*
Sällan har jag varit så lycklig som idag
Idag hade jag en väldigt bra dag. Jag var duktig och sprang bara mitt vanliga barfotapass först, inte snabbare eller längre än förut. Inte ont nånstans. Inte ens öm. Sen snörade jag på mig skorna och - tro det eller ej - trippade i strax under 6-minuterstempo en stund. Ja, jag trippade, med korta steg och starka ben faktiskt och jag kände mig inte det minsta sliten eller tung. Svettig blev jag förståss men det var liksom idén med det hela för när jag sprungit klart var det alldeles lagom att hoppa in i spinningsalen och fixa cykeln. Jag har noterat att om jag springer i lite lagom tempo en 15-20 minuter före spinningen så orkar jag hålla ett betydligt bättre tempo, hägre motstånd och orkar helt enkelt ösa på bättre. Jag är tydligen en riktig slow-starter.
Spinningen gick strålande, det var kul att det dök upp en kille också. Hoppas det kommer fler, det är roligt med killar i klassen också. De kanske inte är världens bästa alla gånger, men de kämpar järnet hela tiden och det är inspirerande. Då blir man peppad att ta i lite extra själv också. Det är lite därför man är där, för att låta sig inspireras av att de andra också kämpar och inte viker ner sig.
Vi var full klass på corepasset skulle jag tro, det var fullt med folk i salen och många fler går nog inte att klämma in. Det var skoj att det dök upp killar där med, återigen av samma anledning. De kämpar och försöker, och kan säkert bli riktigt duktiga med tiden. Dessutom insåg jag hur mycket jag hunnit utvecklas på de få gånger jag gått på core. Idag gick alla övningarna i princip bra, om man bortsett från att de var jobbiga. Alla utom den sista, plankan från handstående (inte armbågar och fötter, utan händer och fötter), med diverse krumbukter och manövrar jag aldrg sett förut. Det var lite väl jobbigt, men inte för magen utan för armarna faktiskt. Inte en bra övning för mig, än, med andra ord.
Jag är inte övertgad om att jag kommer att få någon vidare träningsvärk, men man kan aldrig vara så himla säker. Dagens pass innehöll en del nyheter trots allt, så vem vet?
Solen strålar, temperaturen är hur skön som helst och skorna står tomma och torra i hallen. Jag vågade till sist inte stiga av hojen och dra ut på en kort runda, som jag hade tänkt mig. Idén med att cykla först var att jag skulle vara för seg i benen för att vara sugen på att springa långt. Men jag känner mig själv. Jag springer, om än långsamt, ultramarathon. Springa med trötta ben är liksom det jag gör, det är min grej. Vem lurar jag egentligen, med motioncykelplanen? Ingen. Jag är nästan säker på att självdisciplinen (i vanlig ordning) skulle ha brustit i samma ögonblick jag började springa.
Förmodligen hade jag fått sänka farten lite, men jag tror att jag lik förbaskat hade sprungit mer än de där "max 5-6km" som naprapaten bad mig hålla mig till. Det är en inte allt för kvalificerad gissning att foten hade fått sota för det också.
Så jag cyklade. 3 timmar på cykeln på ett motstånd och i ett tempo som jag trodde var lämpat för en timmas cykling, ungefär. Varför jag drog iväg i högsta tänkbara fart vet jag inte riktigt men jag anar att det kan ha med frustration att göra. Hur jag orkade hålla det tempot på ett motstånd som är så oförlåtande har jag ingen aning om men jag tror det involverade mina höftböjare för de är alldeles stela och ömma, trots stretchen.
Så nu är jag stel och öm i benen, kommer förmodligen att få slita hund imorgon på spinningen - och jag är fortfarande otillfredsställd. Ja, jag fick träna. Men inte det jag ville. Det är ungefär lika tillfresställande att träna en annan konditionsform än den man är sugen på för mig som det är för en chips-fanatiker att käka morotsstavar till fredagsfilmen.
Det enda positiva just nu är att jag är knappt öm alls i fotleden, tån är smärtfri och foten rörligare än den varit på jag vet inte hur länge. Jag kan stå på tå ordentligt, jag kan göra en massa rörelser som alla andra tar för givet. Gå barfota utan att vinkla foten snett i avvecklingen av steget. Göra riktigt fina tåhävningar i trappan utan att grimasera vilt av smärta. Jag kan göra en massa saker.
Men inte det jag ville.
Naprapaten hittade en synnerligen tjurig och ondsint låsning i mellanfoten, vid ett av kilbenen i foten. Den var tydligen ganska ovanlig dessutom eftersom hon hämtade en kollega som också skulle känna och klämma innan de började dra och bända i foten. TENS-maskinen var synnerligen obehaglig men den skulle öka blodflödet i området och stimulera muskulaturen i foten, som tydligen stelnat till, och sen satte hon akupunkturnålar i akillessenan eller i den trakten. Jag tittade inte, jag avskyr nålar.
Det var alltså inget farligt, bara en ganska ovanlig men smärtsam låsning och jag jag tillbaka på måndag igen för att fortsätta behandlingen. Låsningen har i sin tur påverkat det mesta i foten och precis som jag trodde har jag en kraftig tendens att supinera för att undvika låsningen, vilket i sin tur överbelastat en del muskler som helt enkelt inte är skapta att jobba på det viset. Inläggen kan till och med vara den direkta orsaken till låsningen, jag kan helt enkelt ha sprungit lite för ivrigt och mycket med de nya inläggen och dragit på mig det onda den vägen.
Det var i alla fall tur att jag gick dit så snabbt som jag gjorde, förhoppningsvis går det lättare att få bukt med foten nu. Fast långpasset på lördag får bli ett cykelpass, hon ville inte att jag dunsade omkring för mycket på foten tills vi ses igen. Balansövningar, rörlighet och sånt är okej men inte långlöp. Kortare pass var ok men inte mer. Så nu vet jag vad som gäller, det är rätt skönt. Framför allt är jag glad att det inte var värre
Jag hade tänkt upprepa tisdagspasset, och själva rundan är okej bortsett från att man måste korsa en byggarbetsplats och tre kilometer går på en grusväg som i konsistens påminner om sandstrand: vått, tungsprunget och lerigt. Det syns också på kilometertiderna vart det är någonstans, för de 7 första kilometrarna höll sig stadigt runt 6:40 med några sekunders variation plus och minus. Den första kilometern gick i 7:34 (måltempot för dagen) och det var den enda kilometern som jag lyckades hålla det tempot också. De tre sista kilometrarna, de som avverkades via byggarbetsplatsen och våt grusväg, gick på 7:01/km så jag var ju fortsatt jämn åtminstone även om jag höll fel tempo.
Nåja, jag har inte ont nånstans och imorgon är det vilodag så det gjorde säkert ingenting att det blev lite tossigt idag. Snart ska jag iväg till naprapaten och kolla upp fotleden, hoppas det är något riktigt enkelt som inte är besvärligt att göra något åt, typ träningsvärk eller nått. Man kan ju önska åtminstone.
Jag har en blåsa på lilltån, den är ganska stor men stör mig i princip bara om jag trycker på den. Lilltån brukar ha en blåsa så det är inget jag bryr mig så mycket om. Däremot tror jag att den kanske betyder att jag borde lära mig att inte trampa på lilltån så mycket, eller något. Naprapaten jag ska till imorgon kommer säkert att ha något klyftigt att tala om för mig som jag inte tänkt på, det brukar bli så
Lyckades komma ut och springa idag med, på en runda som skulle vara en återhämtningsrunda. Kort, runt 6-7km hade jag tänkt mig. Inte så fort, helst inte fortare än 7:30 var tanken men jag skulle springa på känn också. Springa och lyssna på kroppen, hålla mystempo utan att titta på klockan. Det gick som det gick, jag fick för bra fart under skorna och det slutade med ett snittempo på under 7min/km.
Det är väl ingen panik i längden antar jag, gissningsvis gjorde det inget men meningen var att dagens jogg skulle vara just jogg. Återhämtning. Lugn och ro inför morgondagens löpning som blir lite längre förhoppningsvis. Om alla pass "bara råkar gå för fort" är risken stor att jag både ökar distans och fart ofrivilligt, och så springer jag på mig nån skit igen. Det är distans jag ska jobba med, inte fart. Hur frestande det än är. Så säger jag 7:30 ska jag banne mig hålla det också. Egetligen borde jag ge mig ut och göra om det, och göra rätt...
...eller inte, det vore ett stensäkert sätt att överbelasta foten.
Det blev fel idag, saker bara gick åt fanders och jag var så arg att jag kokade. Jag blev inte gladare av att ha en grinig och bråkig mage och den ständigt gnagande oron för foten höll på att driva mig till vansinne. kort sagt: världen suger rakad get*****!
Då nästan släpar älsklingen ut mig på ett löppass, som jag faktiskt hade betämt mig för att strunta i bara för att "tillvaron suger och är skit" (ungefär så löd argumenteringen, jag hade inte intelligentare saker att säga just då). De första kilometrarna babblade jag bort, men sen smög sig välbefinnandet på ändå och de sista kilometrarna kände jag mig som folk igen. Ibland vet älsklingen bättre än jag vad jag behöver och det är svårt att vara arg när man har en så underbart snäll man som försöker muntra upp en.
Idag hade jag roligt, jag sprang barfota och mös först. Det blev lite längre än jag skulle ha sprungit, jag siktade på 500m men blev distraherad. Nåja, det gjorde inget, hoppas jag. Sen snörade jag på mig skorna och kutade 3km - utan parfymmarodörer. Måttligt fort idag, bara 6:40/km men det var trevligt att väcka den träninsgtrötta kroppen inför spinningen. Spinningen blev tung, backar och jumps och mer backar och mer backar... Mina stackars ben var inte alls glada på mig efteråt. Därefter pep vi ner i coresalen och rev av ett lagom tufft pass som förmodligen kommer att ge mig magbesvär
Det borde nästan vara skatt på att ha så här roligt! Fast jag kommer nog att få betala för det här - imorgon om inte annat. På ett eller annat sätt kommer jag att få betala
Ibland bara fungerar löpning. Fastän det kanske egentligen inte borde göra det. Med tanke på att vi inte somnade förrän runt 4 i natt, sov för länge och har slarvat med maten så borde löpningen kanske inte fungerat så bra som den gjorde. Jag ville försöka springa lite längre med inläggen, nånstans runt 18km hade jag tänkt mig. Helst i cirka 7:30-tempo. Så exakta specifikationer brukar inte fungera för mig, det blir alltid fel.
Men inte idag. Idag flöt det, benen pinnade på och även om jag inte är så himla jämn som en del andra så blev snitttempot på mina 18,11km 7:32/km och det är väl ändå ganska bra träffat? Mot slutet började foten faktiskt ömma lite så min bedömning att 18km borde vara lagom var helt korrekt.
Bäst jag tuffade fram i mörkret och regnet insåg jag hur lyckligt lottad jag är. Jag kan springa, och även om det inte gick så fort så var det stadigt. Jag stannade inte för någon och jag kände mig stark, jag följde en känsla i kroppen helt enkelt (det är svårt att beskriva). Konditionen var aldrig något problem faktiskt, det som kanske hade kunnat bli en fråga för viljestyrkan så småningom skulle vara muskeltrötthet och ovana vid kontinuerligt arbete under lång tid. Men idag blev det aldrig någonting att bry sig om, vilket antyder att jag är något på spåret. Jag får utforska känslan lite till, nästa långpass.
Igår på kvällen blev jag akut nyfiken. Kan jag fortfarande göra 10 explosiva armhävningar? Kastar mig ner på golvet och testar. Jodå. Pulsen sköt i taket förståss, mest av överraskning får man väl förmoda men sen var jag nöjd. Idag vaknade jag mer träningsvärk i rattarna. Wtf?!?
Nåja, jag är lite trött och småsliten i ganska många muskler, och ingen av dem ville skumpa runt i motionsspåret idag så jag kompromissade lite. Istället för 6-7km löpning (45 minuter hade jag tänkt mig) drog jag till med 90 minuters motionscykel. Inget gupp, inget skump för rattarna.
Kollade på två Star Trek-avsnitt och försökte ignorera att benen var trötta. Så småningom måste de vänja sig vid träning tre dagar i rad, om några veckor drar jag igång ultraschemat jag planerar att försöka följa fram till TEC. Jag tänker inte stryka pass, om jag inte är sjuk, däremot kan jag tänka mig att byta enstaka pass mot motioncykel om det känns påkallat. Jag kan också tänka mig att köra på löpband, om vädret tvingar in mig men det bästa vore om jag kunde hållas ute.
Får väl se hur det går, håll tummarna.
Det finns inget värre än datorer som strular. Det skulle möjligen vara datorer som strular utan att man kan göra så mycket åt dem. Älsklingens dator tvärdog och en snabb undersökning visade att det var hårddisken som dött. Ingen hjärmassage i världen kunde kicka igång den disken igen, så plötsligt stod allt hopp till en dittils oprövad backuplösning... För att göra en lång historia kort: Microsoft vet banne mig hur man gör saker så de blir gjorda! Naturligtvis fanns det fungerande backup, inte bara en utan 9 stycken och när jag kom hem igen hade datorn inte bara hämtat och återställt säkerhetskopian utan hunnit göra en BSOD, starta om, bli hysterisk över bootsektorn, fixa den och därefter lugna ner sig igen. Älsklingen behövde i princip bara göra som datorn sa åt honom: "sätt i skivan där, klicka där, häng tvätten medan du väntar" och det enda jag kunde göra var ge mig ut på min joggingrunda och hoppas att det gick bra där hemma.
Man skulle kunna tro att jag kopierat passet från igår, men det gjorde jag inte. Det ironiska är att igår var det jättejobbigt, idag var det meningen att jag skulle ta en lätt jogg. Det gjorde jag också, tyckte jag. Ändå blev det nästan på sekunden samma tid.
Har börjat titta på en ny runda som kan bli trevlig, in i Spånga, nästan runt hela Spånga och Tensta men jag vill gärna springa den när det är ljust ute så det får vänta lite. Jag behöver fler lagom långa rundor runt milen, men det ska vara rundor jag hittar i områden jag tycker om så jag får leta en del. Men det är ganska kul det också, sitta och fundera på kommande löprundor
Idag fick jag ingen riktig fart på benen. Pulsen blev hög men det hände inget mer, mycket väsen för ingenting kan man säga. Trampade luft i uppförsbackarna och fick inget flyt i nerförsbackarna. Först övervägde jag om jag skulle köra intervaller men när jag väl kom till raksträckan iddes jag inte stanna och programmera om klockan så jag fortsatte hem. Dessutom körde jag styrka för vaderna igår, de är fortfarande lite ömma efter alla excentriska vadhävningar. Att jag har träningsvärk sen i söndags är inte heller direkt positivt för tempo och uthållighet.
Kom i väldigt god tid till gymmet och kunde börja mina förberedelser i lugn och ro. Barfotalöpningen gick som en dans, bokstavligen. Jag sprang för fort, men det visste jag inte då. Det var skoj och jag blev sugen på mer. Snörade på mig skorna och så bar det av. Växlande mellan 10 och 12 km/h (naturligtvis på lutning 1% så det inte skulle vara för lätt) och försökte springa precis så fort som andan klarade av.
Medan jag sliter som bäst och just jagat upp löpbandet i 5-minuterstempo kommer det en jävla bimbo som doppat huvet i en hink svartfärg - bimbo är ett sinnestillstånd och inte en hårfärg. Hon formligen stinker av parfym nått så vedervärdigt att mina luftrör snörper åt direkt. Jävla människa. Vilt svärande byter jag löpband och försöker fortsätta men vid det här laget piper det för mycket i halsen för att jag ska kunna fortsätta i annat än halvlunk.
Förbannade parfymterrorister som inte kan läsa innantill. Det sitter skyltar överallt på gymmet där de ber folk att inte använda starka dofter. Jag talade om för tjejerna i receptionen att de hade ett stinkmonster i konditionsdelen, får väl se vad de kan göra åt saken. Dyker samma donna upp en gång till och stinker likadant läser jag lusen av henne.
Hur jävla korkad är man om man duschar i nån konsumparfym för 19 kronor dunken egentligen? Tror de att de luktar gott? Att det är sexigt? Eller är de så jävla döda i näsan att de inte känner själva hur de osar?
Nåja, jag hade gott om tid att stretcha i alla fall eftersom löpningen blev kortad och efter 20 minuter var jag i mina ögon vig som en katt igen. I en katts ögon var jag förmodligen vig som ett kylskåp. Därefter körde vi spinning och core, och båda instruktörerna körde stenhårt med oss idag. Spinningtjejen körde bland annat jumps, jag hatar jumps. Intensivt. Jag får mjölksyra i allt av jumps. På coren introducerades hantlar och eftersom jag inte hade en aning om vilken vikt jag skulle välja så frågade jag Pia, vår instruktör. Denna vänliga kvinna med sin sköna gotlänska dialekt övertygade mig raskt om att 2kg nog skulle bli bra (hon föreslog det och jag nickade dumt, typ).
Jag undrar hur jag mår imorgon egentligen, jag tror jag kommer att ha kunglig träningsvärk - inte mig emot för den delen, då vet jag att jag inte maskade åtminstone
Nu är jag lugn och fin igen, snäll och trött. Jag hörde att det inte gick så bra i hockeyn för Sverige, som jag trodde med andra ord. Grattis Finland, det bästa laget vann!
Vaknade i morse av att katten klampade upp på bröstet och stirrade mig rakt i ansiktet: "Mjao!"
Hur man kan tolka det som något annat än "Vakna!" övergår mitt förstånd. När katten förvissat sig om att jag öppnat båda ögonen började hon trampa glatt och kurra. Och locka till sig sin bråkiga lillasyster. Två katter i sängen, rättelse: två PIGGA katter i sängen. Då kan man glömma att vända sig om och somna om. Det är lika bra det för den delen, man ska inte sova bort hela helgen. I eftermiddag väntar spinning och core, Tre Kronor lirar mot Finland i Hartwall arena - gissa om det blir drag där. Risken finns att Tre Kronor kommer att få ärkespö, och det vill jag inte se.
Tur att jag inte är sportjournalist för jag skulle inte kunna låta bli att skälla och svära i direktsändning, och jag skulle förmodligen hinna kalla förbundskapetenen både det enda och det andra innnan jag lugnat ner mig. Jag kan bli väldigt passionerad och upprörd och gräsligt partiskt när det gäller hockey.
Jag satt och hade bestämt mig för att trampa motionscykel till ishockeyn, det kunde ju vara kul Foppa spelar bra till och med när han spelar dåligt så det hade ju kunat bli kul. Jag körde på min älskade Tunturi-cykel som jag fick av min älskling sen jag trampade sönder den andra så den bara dog. Motståndet 8/10 tänkte jag skulle bjuda lagom tungt motstånd för dagen, det blir inte så hög fart av det, runt 22km/h bara, men jag tänke mig att jag skulle hålla på lite längre. 2 timmar senare kliver jag av cykeln efter 41km tillryggalagt och jag skäms å hockeyspelarnas vägnar. Borttappade puckar, felpass och baklängesmål i numerärt överläge... Genant dåligt spelat, och det hjälps inte att det svenska laget glänste i andra perioden. För vi *producerar* ju inget. Mycket snack men ingen verkstad helt enkelt. Man vinner inte matcherna på att ha turneringens snyggaste pasnsingsspel direkt. Nåja, jag fick till ett bra pass på cykeln även om hockey blev en besvikelse.
Mässan "Allt för hälsan" öppnade idag och vi hängde på låset för att komma in, jag köpte träningsböcker och Paulúns "Den Perfekta Träningsmaten" i hopp om att hitta bra och näringsriktiga recept som passar mig som tänker fortsätta springa långt och länge. Köpte "Stora Stretchboken" och "Maximal Muskeltillväxt" (den senare också av Paulún).
Inne på mässan har de en jätterolig manick som läser alfa och thetavågor. Man tävlar mot en kompis om vem som kan slappna av mest. Ju mer man slappnar av, dessto längre bort från sig knuffar man en kula som styrs av magnetism. Den som får kulan på sin sida förlorar. Jag vann överlägset, kulan fick rätt bra fart t o m
Fast jag fuskade, jag tänkte mig att jag satt i dojon och gjorde mokuso (traditionell meditation) och då planade kurvorna ut som om jag dött nästan
Älsklingen satsade dessutom på en sorts choklad som jag kärade ner mig i, de kallade den Hälsochoklad men jag köpte den för att den var en god 80% mörk choklad i små droppar, alldeles lagom att ta 3-4 droppar och suga på för att sitlla chokladdemonen. Tar man för många blir de bittra och otäcka, så det är ingen risk att man överäter dem. Det kanske är där Hälso-delen av chokladen sitter?
Jag saknade några av de större gymgrossisterna, märkena och återförsäljarna och det var väl lite högre andel "Märkliga saker jag inte riktigt tror på att det fungerar men som säkert gör folk gladare". Åt var och en det som de blir gladare av, jag gick bara förbi de montrar jag inte fann intressanta - det fanns ett brett utbud ändå. Väldoftande tvålar t ex, man måste inte tillskriva en tvål en massa (magiska?) egenskaper för att man ska vilja ha väldoften i badrummet eller linneskåpet. Te som luktade förföriskt gott behöver man inte heller hitta på sagor omkring, det säljer på doften och smaken.
Allevos måltidsersättning testade jag och den smakade kemikalier. Den är säkert jättebra, men den var ju inte god för fem ören. Den jag testade hette nått med blåbär.
Vi hittade Tanitavågen också, den som mäter kroppsammansättningen, och nu fick jag en lite speciell upplevelse. Första gången jag stod på en sån hamnade jag nånstans strax över vispgrädde i sammansättningen, +38% nånstans. Nu landande jag nämligen på 33,4% istället, dvs 0,4% fel om gränsvärdet för normal. Översatt i kilo blir det 24,3kg (önskvärt 23,8kg) och det måste jag säga var ett resultat jag inte förväntat mig. Tanitavågen upplyste mig om att jag hade 48,3kg fettfri massa och bara 35,4 kg vatten i kroppen (det borde varit lite mer ansåg de som höll i mätningen). Men hur jag än vänder på det så har jag gått ner i fettvikt, påtagligt också. Fast jag har kvar mina muskler, de är till och med starkare nu än de var då och det tänker jag absolut inte gråta över
Så något rätt gör jag, och om jag fortsätter som jag håller på nu kommer det att bli alldeles strålande. Men nu är jag så trött i benen och så öm i fotleden att Alvedon och vila känns som det enda rätta. Vete katten om fotleden är glad imorgon, vi får se om det blir någon träning och i så fall vilken sort.
Jag har världens bästa älskling. Min oro över fotleden visar sig vara mer eller mindre obefogad. Detta fick jag veta av älsklingen sen han var förbi Runners Store-killen som gjort mina inlägg och frågat ut honom lite. Det jag upplever är inte alls ovanligt, det kallas träningsvärk
Det som hänt är att inläggen korrigerar fötterna till en rakare position i löpsteget, jag har dessutom förändrat löpsteget till att bli mer framfot och mindre hälrull, samt att jag bytt skor. Alltihop leder för det mesta till mer eller mindre träningsvärk. Att den är hyfsat ensidig beror på att vänsterfoten är den svaga foten (det är den som varit skadad) och därmed reagerar mer än höger.
Så vad gör jag då? Jo, jag tar det lilla lugna, springer mer eller mindre som vanligt och lyssnar på kroppen. Jag får inte springa mig in i smärta, det är absolut no-no. I övrigt gäller bara de förhållningsregler som gäller vid vanlig träning: tänk efter lite före
Men jag tänker inte gnälla över vinden som ylade runt öronen eller det underkylda regnet som vräkte ner och nöp mig i skinnet så jag blev alldeles röd. Jag lyckades trots allt hålla ett bra tempo, och foten gnällde knappt alls. Pulsen blev lustigt nog skithög, trots att det inte är det snabbaste jag sprungit men det skyller jag på motvinden. Jösses så hårt det blåste emellanåt, jag fick t o m sänka farten ett par gånger för det kändes som om jag skulle blåsa bort i pustarna!
Jag älskar min R90 för övrigt, som höll min skapligt varm trots att det bara är 2 grader varmt ute och trots att regnet blötte ner mig in på bara skinnet. En sån underbar uppfinning. Mot slutet av passet kände jag mig ansträngd i luftrören, så helt trivialt är det inte att springa under de här förhållandena men jag tänker absolut inte gnälla. Jag kan springa, det är det enda som betyder något.
Valde alternativträning idag eftersom jag kände att fotleden inte var som den skulle. Underligt, med tanke på att jag faktiskt inte gjort något speciellt egentligen. Efter söndagens och tisdagens löpningar kände jag mig okej och jag fick inte ont någonstans senare på kvällen heller. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag har träningsvärk i fotleden, men varför bara i den ena i så fall? Självfallet har jag googlat på saken och jag har läst på om "tibialis posterior syndrom", "tibialis posterior tendinos" och "tibialis posterior dysfunktion" och skrämt upp mig själv.
Förvisso känns det som att jag ett förändrat löpsteg på någotvis, men då borde väl båda fötterna vara lika trötta såvida inte min krånglande vänsterfot (som är den som ömmar nu) helt enkelt är klenare än högerfoten. Nåja, det är bättre nu och imorgon är det jag som tar det väldigt lugnt och fint, bara utifall att det inte är så harmlöst som det känns just nu.
Idag gav jag mig attan på att inte skena iväg som jag brukar, delvis efter att ha läst mer på sidorna jag fick och dels för att jag helt sonika är nyfiken. Kan jag ens hålla ett lågt jämt tempo? Nja, det visar ju sig ganska snabbt att jag lätt blir disträ och börjar söla eller så blir jag uttråkad och börja öka utan att jag märker av det själv. Jag kan med bästa vilja i världen inte påstå att jag fann det jobbigt däremot. Inte nånstans.
Länkarna:
http://www.runningforfitness.org/calc/tp.php?VO2=31....http://www.runningforfitness.org/calc/hrzones.php?mi...http://www.attackpoint.org/trainingpaces.jsp?vdot=31.1Intressant läsning faktiskt, även för en skeptiker som jag som inte riktigt tror på formulas och teorier utan prompt vill testa själv
Eftersom jag haft en hel del kontinuitetsproblem (underdrift) har jag inte kunnat springa riktigt långa pass på länge men idag gav vi oss ut, älsklingen och jag. Vi tog oss 13km (knappt) på 97 minuter (drygt) vilket inte är särskilt fort, men med tanke på att det är i princip dubbelt så långt som jag sprungit på ett par månader (känns det som) är det en fantastisk seger. Visst hade jag lite krämpor, vänsterknäet värkte lite ibland och jag fick blåsor av inläggen tror jag (jag har inte vågat titta på fötterna än), men ingenting som kändes så där jätteallvarligt.
Visst oroar jag mig för att jag ska drabbas av löparknä igen men samtidigt vet jag att det går att bekämpa den krämpan framgångsrikt om jag nu skulle råka ut för det. Majoriteten av alla löparrelaterade skador går också att behandla enkelt och smidigt, det vet jag. Jag vill bara inte behöva gå till fler idrottsspecialister nu, nu vill jag träna i lugn och ro. Sköta mitt, bli bättre på det jag gör och vara nöjd.
