Igår tittade jag på film med tjejerna, jag trampade medan de satt i soffan. Det fungerar så också, jag hann aldrig springa igår medan det var ljust och det lockade verkligen inte att ge sig ut i mörkret och kylan ensam och frysa. Motionscykel är inte riktigt samma sak, men det är bättre än inget.
Det är fascinerande hur trött man kan bli i vaderna av att gå. Det är det enda vi gjort idag. Gått till möten, gått i butiker, gått och käkat, gått och hämtat biljetter och gått omkring och letat efter roliga saker att köpa. Köpte en jättesnygg funktionströja som jag redan älskar, det är så tjusig!
Det roliga är att det matchar mina nya fina tights, som jag är så förtjust i. Jag gillar blått väldigt mycket så jag tycker Nikes senaste kollektion är jättesnygg - och den är inte bara för herrar!
Fast innan jag kunde komma hem och fota gick vi på bio och såg en väldigt trevlig och rolig film, och jag fick äntligen sitta ner en stund. Vilkent revlig dag det blev, trots att jag inte hann träna ens en minut
Sataniskt så sega benen var idag. När de inte kvicknat till och blivit mer studsiga efter knappa 20 minuters löpning slog jag av bandet och klättrade upp på crosstrainern istället. Den kan man köra slut på sig med den också, och den drabbar inte löpmusklerna lika hårt som löpning. Någon nytta gjorde tydligen intervallerna igår, det hade jag faktiskt inte räknat med
Jag vet, jag har haft den ett bra tag utan att våga mig på att testa intervallfunktionen men idag, när jag passerade en synnerligen lång och i vanliga fall tråkig raksträcka, bestämde jag mig för att testa intervallfunktionen.
200 meter ansåg jag att raksträckan borde vara (och det var den) och jag hade inte den blekaste vilket tempo jag borde hålla för att orka. Alltså jagade jag iväg så fort jag kunde, eller åtminstone så fort jag ansåg att jag borde kunna orka. Tänkte mycket på hållning och löpsteg, försökte verkligen springa högt och fint hela vägen och Garmin pep troget när intervallerna närmade sig sitt slut.
Nu visade det sig att första nog gick för fort, 56 sekunder, men å andra sidan gick sista på 59 sekunder så med lite övning kommer jag nog kunna hålla ett betydligt jämnare tempo. En minuts ståvila emellan var absolut i minsta laget kändes det som, så antagligen var det pefekt så.
0:56 0,2 km 04:40/km
1:04 0,2 km 05:20/km
1:00 0,2 km 05:00/km
1:06 0,2 km 05:30/km
0:59 0,2 km 04:55/km
Ojämt så det räcker, men det var ju första gången så jag är ursäktad tycker jag. Tur att det var så varmt ute idag så jag kunde köra på ordentligt utan att det blev kallt i luftrören, nu är jag nöjd
Hade det inte varit för Garmin hade jag nog inte vågat ge mig på intervaller ute, och hade det inte varitför Garmin hade jag inte fått veta vilken dålig känsla för fart jag verkligen har. Jag är verkligen förtjust i min lilla, söta röda klocka.
Senaste gången jag var ute och sprang tillsammans med älsklingen i nattmörkret hade jag pannlampa på mig och ljuskänglan vilade stadigt framför mig, fast med enstaka små ryck när jag landade tungt eller klev snett förståss. Jag funderade på vad det kunde betyda, och jag tolkar det som att jag springer med väldigt lite rörelse i sidleds, åtminstone rör sig inte huvudet i någon större utsträckning.
Om det är bra eller inte vet jag inte, det var mest en intresserad observation. Förmodligen blir jag inte åksjuk av att springa med pannlampa, det kändes lustigt men inte konstigt. Pannlampan har jag fått av svärföräldrarna (gulligt va?) och den är väldigt lätt och smidig. Batteridelen vilar tryggt mot hästsvansen så det blir inte ens något gupp från den att tala om, inget jag märker i alla fall. Lampan i sig är så lätt att den inte guppar alls.
Fast själva lampan i sig gör det faktiskt inte lättare att ta sig ut och springa. Det är inte mörkret i sig jag oroar mig för utan de som kanske döljer sig däri. Regn och vind bekommer mig inte särskilt, jag har bra kläder som motmedel. Jag önskar jag bodde på landet där det läskigaste man riskerar att träffa är en grävling - de kan vara nog så läskiga men de är åtminstone lika rädda för mig som jag för dem!
Väldigt roliga pass idag, det kändes som att jag hängde med bra och orkade en massa. Möjligen börjar jag få kläm på tekniken nu. Det är väldigt givande att träna core när man upptäcker att man helt plötsligt faktiskt klarar av hela rörelserna, så som de var avsedda och i god balans. Det betyder, hoppas jag, att det givit något
Spinningen var väldigt rolig den också, i synnerhet som tonårstjejerna var med idag. Salen var full, bortsett från en ledig cykel. Någon form av rekord. Jag lyckades anpassa motstånd och tempo idag så att jag blev så där härligt trött i lagom tid, inte tre fjärdedelar genom passet. En seger det också på sitt vis.
Pep förbi gymmet en halvtimma innan de stängde och brände av ett snabbdistanspass på löpbandet.
Nu är jag helt övertygad - löpband är lättare att hålla ett högt jämt tempo på än asfalt. Sackar man på löpbandet börjar man dras bakåt, ute sjunker tempot men det händer inget dramatiskt i övrigt. Så för att få rätt effekt på löpband måste man ha lutning, annars blir man lurad. 1-2% påstår expertisen ska räcka, men jag tänker laborera själv med det där innan jag tror dem.
Nu när jag är medveten om det kan jag säkert optimera löpbandslöpningen så att jag får ut ännu mer av timmarna jag kommer att spendera där.
Det är inte så lätt alla gånger, att se lösningarna för alla problemen. En massa saker har gått fel på senaste tiden, en strömspik dödade elektronik här hemma, stress och jäkt och fan och hans moster och till råga på allt har jag inte hunnit springa sen Hedenhös tid känns det som. Mörkret föll och jag sitter, superdeppig och med löparabstinens så det kryper i kroppen. Jag ger mig ogärna ut själv när det är mörkt, jag är lite feg på det sättet trots att jag tränat kampsport ganska länge.
Det är då, när min tillvaro är som vidrigast och mörkast, som min älskling tittar på mig och undrar om vi ska ut och springa tillsammans. Underbara, älskade människan. Han har haft så mycket att stå i, sovit lika illa som jag fast inte lika mycket och jobbat hårt. Förmodligen har han inte fått något vettigt att äta heller, pressvisningar är inte kända för sin goda mat direkt. Ändå hittar han energi till en runda med mig också. Det finns inte några bra ord för att förklara hur mycket jag älskar honom för det.
Tillsammans ger vi oss ut i regnet och mörkret, löparskorna klafsar lite mot höstlöven och vätan och jag lyckas blända honom ett par gånger med pannlampan. Han bländas tillbaka med reflexvästen. Vi pratar och jag upptäcker att jag varken fryser eller är varm. Jag trivs faktiskt. Vi tuffar fram i skönt 7-minuterstempo och jag är lycklig.
Idag har varit en sån där dag som man helst av allt vill glömma. Vaknade med huvudvärk, alltså blev det ingen morgoncykling. Fick i alla fall i mig en liten frukost och det var nog tur det för visningen vi var på tog längre tid än jag trott. Fick i mig en halv vegetarisk wrap till lunch och massor av timmar senare står jag i city, hungrig som en varg och trött. Taco Bar har väldigt god Texas Chili, så det fick bli en sådan med guacamole. inte det mest optimala man kan tänka sig kanske, men jättegott och mättande.
Jag kan i alla fall trösta mig med en ny löpar-BH och ett huvud proppfullt av information, alltid nått. Imorgon får jag lov att ta nya tag helt enkelt.
Löjligt jobbigt idag, men jag vet vad det beror på så jag oroar mig inte särskilt mycket. Hade det känts det minsta fel hade jag slagit av på takten och gått hem, men nu var det bara jobbigt. Jobbigt kan jag ta, jobbigt får det vara. Det blir så ibland helt enkelt.
Jag ska fasa in 5 pass löpning i veckan, men vi får väl se hur det går. Jag ska försöka ta det lugnt och inte skena iväg allt för mycket men jag känner mig själv också. Även om jag ger mig ut på ett pass och avser att hålla ett visst tempo kan jag ha gruvliga problem att faktiskt hålla tempot - jag försöker springa för fort i förhållande till hur långt jag ska springa!
Det är hög tid att jag börjar lära mig lite självdisciplin snart. Hur länge har jag sagt det förresten?
Fick för mig att jag minsann ville ut och springa i solen så jag sliter åt mig skor, trycker i inläggen (attans så trångt det var där då) och sliter på mig träningskläder. Bara långtights och funktionströja, R90-jackan håller vinden borta så det lär bli svettigt ändå. Det här ska bli skoj, börjar snöra på mig skora (men attan så trångt då) och funderar på att köpa längre skorsnören. Klockan är med och sen bar det av (men attans så trångt det var om fötterna).
När jag kommer hem står maten på bordet (vem har världens underbaraste älskling? JAG!) och eftersom gymväskan är packad är det i princip bara att äta och sen kasta sig över nästa etapp: spinning och core.
Hittar inte mina promenadskor (mina gamla 1061:or som jag inledde min löparkarriär med). Hm.... Hade alla skor med mig för ett tag sen, de måste vara kvar i väskan. (leta leta leta) Nä.
Men jag hittade mina ordinarie springskor i väskan. Vänder mig om. Tittar dumt på promenadskorna. Tittar ner i skorna. Jodå, jag har lyckats pressa ner inläggen ovanpå de inlägg för promenad som jag har i normalt. Hade bråttom bråttom och ville springa så gärna att jag tog de första skor jag kände igen i väskan, och självklart tog jag fel
Nåja, när jag flyttat ut inläggen ur promenadskorna upptäckte jag hur rymliga de egentligen är och hur sköna att gå i de blev helt plötsligt. Snodde som en liten iller för att hinna till spinningen i god tid, sprang barfota lite på bandet innan och sen bar det av. Jäklar så spinningtjejen kör med oss. Hon är inte heller snällare på corepasset efteråt, så jag var våt som en nydränkt katt efteråt. Men också väldigt nöjd när jag stretchade ut alla muskler.
Jag har inte blidkat långpassnerven egentligen men jag har fått tillfälligt tyst på den för nu är jag helt enkelt för trött för att orka tänka på långpass
Passade på att springa medan det fortfarande finns dagsljus. Det är en svår årstid att klä sig rätt just nu, i alla fall om man ska springa utomhus. Det regnar och är bara 4 grader varmt men när jag väl kommit igång och springa är det inga större problem. Då är problemet oftast det omvända, att jag är för varm istället. Idag blåste det inte så mycket tack och lov, man får vara glad för det lilla.
Jag lurade mig själv att hålla ett lägre tempo genom att hela tiden tänka mig att jag skulle orka ett varv till på rundan jag springer. Det ledde förståss till att jag, när jag började närma mig slutet på varvet ärligt funderade på om jag *skulle* ta ett varv till, men älsklingen hade bara blivit orolig då. Han vet ungefär hur fort jag springer och vilka rundor jag brukar hålla mig till, och om jag plötsligt hade försvunnit i över en timma, nästan en och en halv kanske, ja då hade han börjat leta tror jag. Så jag avstod från det där extra varvet
Klokt, kan man tycka i efterhand med tanke på att jag haft inläggen ganska kort tid fortfarande men det hade inget med klokt att göra. Jag ville bara inte oroa in älskling i onödan, det hade varit själviskt
Tänkte på alla som springer maran och Tjurruset idag och är liiiite avundsjuk ändå. Jag vill också ... Hoppas ni har haft jätteskoj, det borde börja droppa in loppromaner snart! Jag får glädjas åt era framgångar och segrar helt enkelt
Kålpuddingen jag gjorde igår blev underbart god, jag älskar vitkål. Det blev lite över så jag kan ta det till lunch strax. Det ska blir väldigt gott nu.
Det var inte så jättevarmt idag heller, men jag var väldigt motiverad att ge mig ut ändå. Min underbara älskling hade nämligen snokat fram ett par blå skönheter för utebruk, alleles lagom stora och fina. Testade dem på löplabbet och kunde konstatera att inläggen passade i de nya skorna, och då var saken klar. Fick tips om hur man kan knyta skorna för att de ska sitta bättre när man använder inlägg - det kallar jag service
Så de första blå skönheterna får fortsätta vara mina innespringarskor, eftersom gymmet inte gärna ser att man har uteskor inne och drar med sig en massa grus in. De nya blå skönheterna som inhandlades idag har jag redan premiärsprungit som sagt, och bortsett från en viss ovana så kommer vi säkert att komma väl överens
Fast jäklar så det blåser ibland, jag kände mig som om jag blivit inlåst i en vindtunnel emellanåt! Jisses, till och med vintervantarna åkte på för att det var så kallt i blåsten, och så fort vinden mojnade blev det skönt. Jag tror jag skulle trivas utmärkt även när det blir minusgrader, bara det låter bli att blåsa!
En annan sak som stör mig är att jag snorar så förttvivlat. Det går väl i och för sig att antingen bara strunta i om det är lite eller fnysa bort om det är lite mer, men innan man alls märker något hinner man ju bli ganska kall om överläppen. Nu förstår jag varför somliga pratar om "snorkallt" - det är så kall överläppen hinner bli innan man märker att näsan rinner! Och - här kommer det jobbigaste: ju kallare man blir om ansiktet, ju senare upptäcker man att det rinner, och då hinner överläppen bli ännu mer nerkyld... *suck*
Jag har mycket all lära mig, helt enkelt.
Det blåser så gott som storm ute noterade jag när jag gav mig ut och sprang nu ikväll. Nåja, det förde det goda med sig att jag höll ett ganska högt och jämt tempo hela vägen idag, och jag tänkte faktiskt inte på inläggen en enda gång. Festligt.
Imorse trampade jag en timma, det var riktigt skönt att komma igång och få lite blodcirkulation för som vanligt har jag träningsvärk sen spinningen och corepasset i söndags.
Måste komma ihåg att fråga på Runners Store om det är normalt att få träningsvärk i vaderna av löprundor, trots att man håller ett tempo man är van vid och borde klara. Jag anar att det beror på inläggen och de justeringar i löpsteget som bliv av dem, men det vore bra att få det bekräftat.
Nu mäter och väger jag maten igen, för att skaffa mig en uppfattning om portionsstorlekar igen och jag använder efterättstallrikarna så ofta jag kan. Det är lustigt men en portion från en mindre tallrik verkar mätta lika bra som en dubbelt så stor på en mattallrik. Hjärnan är bra lättlurad, eller så är min mättnadskänsla mer skruvad än jag anat.
På sistone har jag tyckt att byxorna sitter lite illa, och nyligen noterade jag irriterat att jag gått upp flera kilo. Mycket irriterande men knappast förvånande eftersom jag haft en hel del annat att tänka på och jag vet att det där med mat är något jag aktivt måste tänka på för att inte kontrollen ska glida mig ur händerna. Men nu är det dags att ta itu med muffinsmidjan och återta kontrollen.
Så bredvid projektet att vänja fötterna vid de nya inläggen har jag nu också en viktnedgång att administrera. Riktigt hur många kilon jag vill gå ner vet jag inte, men jag vill att byxorna ska sitta bra igen, så det kanske rör sig om 5 kilo? Eftersom jag behöver en definitiv målsättning satsar jag på det till en början så får vi se om det blir rätt. Jag är beredd att revidera min inställning om det skulle behövas.
Hur jag ska bära mig åt är en annan femma, men jag har ett hum. Det mesta av det vi äter är bra, nyttig mat. Gissningsvis är det portionsstorlekarna som blivit för stora igen, det är det jag oftast har problem med. Jag kan helt enkelt inte uppskatta vad som är en lagom portion om så livet hängde på det. Utan vågen är jag körd.
Mitt ögonmått är ur funktion och mättnadskänslorna lätt rubbade kan man väl säga eftersom jag är fullständigt kapabel att äta en full portion till när magen tycker att den är nöjd. Så jag kan inte, som de flesta andra, lita på känslan och ögonmåttet hur gärna jag än vill.
Med det i åtanke är det inte så konstigt att jag gått upp i vikt, den stora skillnaden är att jag snabbare reagerar på saken nu för tiden. En vacker dag kanske jag kommer dit hän att jag inte längre behöver "återta kontrollen" eftersom jag inte tappar den?
Man kan ju hoppas i alla fall. Det vore ledsamt att tänka sig att det aldrig skulle gå att skaffa sig varaktig kontroll över maten.
Den här helgen har varit väldigt härlig, med sovmorgon och uppassning och en älskling som ansträngt sig något alldeles vansinnigt för att göra mig glad - i går kväll, när jag kom in från löpningen skulle jag bada. Då hade han tänt levande ljus och gjort det mysigt i badrummet. Sen fixade och donade han lite i det andra rummet och gjorde det mysigt där, med levande ljus och en mojäng som stod och spelade sån där somrig fågelsång - och så böjd han på en helkroppsmassage, den underbara älskade mannen. Det är total lycka!
Idag firade vi tillsammans med resten av klanen och jag har lesdnat lite på alla tårtor och jox så jag ville ha en rejäl fruktsallad med bara goda frukter (dvs de flesta) och jordgubbskesella (som jag är halvt galen i) och grädde eller glass till dem som inte gillar kesella. Det blev jättetrevligt och mysigt, och den ena katten försökte förståss ställa sig in hos alla genom att orma sig på bordet när vi dukat av. Hon skulle bli borstad och kliad överallt ansåg hon. Det saknades inte frivilliga magkliare
Sen var det dags för träning, veckans sista pass. Började med en barfotalöpning idag, eftersom jag kom i god tid till gymmet. Hittade steget snabbare den här gången och tycker ändå att det känns lite som att "jaha, ska jag redan sluta" när jag kommer till 500 meter men jag kör disciplinerat för jag vill inte göra något dumt. Får lite smått fundersamma blickar på gymmet men det är ingen som vägar fråga, får väl se hur lång tid det tar innan någon törs
Det här kommer jag att känna av imorgon, det anar jag redan nu. Spinningen var jättekul, omväxlande och tufft, svetten bara sprutade. Det var länge sedan jag dröp på det viset utan att befinna mig i en bastu. Metallica är för övrigt underskattat som spinningmusik, rytmen är jättelätt att följa i deras musik och så gör det ju inte saken sämre att jag tycker de gör bra musik även i vanliga fall. Problemet med att spinna till bra musik och inte det där eviga "techno-disco-dunket" (en musikstil jag för övrig finner helt bisarrt dålig) är att till *bra musik* spinnar jag alldeles för hårt och blir helt slutkörd. Den entusiasmen kan jag inte uppbåda till skräpmusiken direkt, det är en växel som bara riktigt bra musik kan låsa upp tydligen.
Sen dröp jag ner till corelokalen och fick mittkroppen massakrerad, och fick dessutom bra tips för hur jag ska försöka koppla in magen istället för höftböjarna i båten. Får se om jag lyckas omsätta det i praktiken, men som jag förstod det skulle jag sitta mer på svansen s a s, om man får bäckenet i rätt position kopplas höftböjaren in betydligt mindre än annars. Det ska testas nästa vecka.
Stretchade ut vader och andra löpmuskler i kanske en tjugo minuter eller så, jag tappade tiden fullständigt för jag stod och halvmediterade efteråt. Trött, endofinstinn och lycklig. Det är lätt att glömma tiden då.
Gav mig ut på en löprunda ändå till sist, jag var sugen och nu har jag rett ut vad pulsbandet bråkar för. Det glider ner för långt och tappar kontakten med huden. Jag får dra åt bandet lite helt enkelt, så det sitter uppe
Det blev en väldigt trevlig runda och trots att jag tyckte att jag sprang i komforttempo hela vägen så visade det sig att jag tuffat på rätt bra trots allt. Om jag skulle gissa hade jag sagt att jag sprang i 7-7:15/km eller så, så jag har rätt dålig koll på tempo.
Sov länge idag så på sätt och vis kan man väl kalla det morgoncykling, om man med morgon menar en inte allt för lång stund efter uppvaknandet. Tittade på ännu ett avsnitt av Star trek: Next Generation (jag är inne på säsong 3 nu faktiskt) och tack vare min älskling vet jag vad jag ska kolla på när jag avverkat de 7 säsongerna i NG. Jag fick nämligen Star trek: Voyager, säsong 1 i födelsedagspresent, jämte en serie böcker jag längtat efter länge och Mark Knopflers senaste platta. Så före cyklingen njöt jag av god musik och en kopp kaffe i solen innan jag trampade.
Jag tänker dra ut på det lite, premiärtittandet av Voyager. Det var nämligen så länge sen jag såg den serien att jag glömt ganska mycket, men jag minns att när de sände den serien på SvT var telefonen alltid avstängd och jag och barnen satt bänkade. Så små de var ville de också titta så när jag pratade med dem i telefon idag frågade jag om de mindes något. Båda tonåringarna svarade, oberoende av varandra något i stil med att "det var en massa konstiga djur och sånt, och så åkte dom omkring i rymden"
Ja, så kan man sammanfatta det
Vi får väl se vad jag hittar på mer, om jag springer något eller så. Jag har inte bestämt mig än
Körde ett cykelpass i morse igen. Riktigt svettig men det är faktiskt ett skönt sätt att börja resten av dagen på trots allt, ett tag cyklade jag varje morgon men av någon anledning föll det bort. Det är en tradition jag tänker försöka införa igen. Eftersom det är fredag lär det inte bli mer träning idag däremot. Hoppas på en löprunda imorgon och spinning och core på söndag.
Men snart är det dags att käka lunch och sen tar jag helgledigt!
Morgonpass: Motionscykel 45min 16,5km (motstånd 8/10)
Före-frukostcykling, det var länge sedan men väldigt skönt. Fick en bra start på en i övrigt hektisk dag på det viset. Hela dagen togs därefter upp av en enda sak: en lägenhet som skulle städas och göras fin till helgens firande - och ni som känner mig vet vid det här laget att jag städar som en tromb. Det ser alltid hemskt ut när jag sätter igång, som om det aldrig någonsin kommer att bli rent igen, men det blir det så småningom. Ur kaos kommer ordning, i sinom tid.
Kvällspasset:
När jag var klar hemma drog jag till gymmet och glömde förståss mitt program så det blev lite av varje:
* löpning, barfota 500m 4:00 (8:00min/km)
* roddmaskin 10 min 1728m (maximalt motstånd)
* crosstrainer 10 min (det fanns en inställning som jag satte på 13 av 15, jag tror det var tröghet eller nått, det blev svettigt iaf)
* Styrketräning ca 60 min
Först värmde jag upp i roddmaskinen, men sen när jag skulle tassa på bandet var alla sex banden upptagna så jag tog en sväng på crosstrainern som jag absolut inte kan hantera
Barfotalöpningen är långsam och framför allt barfota. Och kort. Det av den enkla anledningen att jag vill styrketräna fötterna, och barfotalöpning ska vara suveränt för det har jag hört av en pålitlig källa.
Så det vill jag testa, och som första test sprang jag sakta i 500 meter. Det kändes bra, lite kittligt under fötterna men inte speciellt jobbigt. Fast vi får väl se vad fötterna anser om saken imrogon, jag kanske får stans träningsvärk i fötterna?
Styrketräningen blev lite oorganiserad eftersom jag glömde pappret med övningar men så vitt jag minns körde jag följande övningar:
* Hammercurls
* tricepspress
* flies
* militärpress
* latsdrag
* Benpress
* hantelrodd
* utfallssteg
* klockpendeln (magövning med hantel över huvudet och så låter man magen jobba i sidleds, så man ser ut som en pendel i en gammal farfarsklocka)
Jag har garanterat glömt någon övning och generellt sett körde jag inte speciellt tungt eftersom det var ett tag sen. Fast det lär ju inte hjälpa, om jag känne rmig själv rätt. Träningsvärken brukar komma ändå, jag kan bara hoppas att den tar det lilla lugna den här gången. Det gick ju i alla fall bara lite över fyra veckor mellan styrkepassen den här gången
Höst. Svalt, tänker man då. Jo, när det blåste så blåste det ordentligt. Sushilunchen tyngde inte särskilt mycket i magen när jag gav mig ut. Vindjackan höll effektivt ute den kalla höstvinden, tyvärr. Efter bara ett par kilometer var jag varm, röd och svettig. En stor, blöt pöl bildades på ryggen på jackan. 13 grader och höstvindar är för varmt för långa tights och vindjacka över kortärmad funktionströja.
Sprang en av mina lättare rundor, och hade som mål att ligga mellan 7 och 7:30 min/km med tanke på de nya sulorna. Det sket sig. Minuten snabbare per kilometer gick bra däremot. Alla utom sista backen hemmavid tuffade jag uppför utan att reflektera så mycket över det. I sista backen hemmavid unnade jag mig att gå, den kilometern tog 7:28 min/km och blev den långsammaste på hela passet. Då kände jag att det var något under foten som jag kanske borde notera.
Det var mysigt att springa, bortsett från att det i början kändes som att springa med en kastanj i skon. Fast jag är underligt nog inte öm någonstans nu längre. Fotlederna, som mer eller mindre alltid är smågnälliga när jag sprungit fortare än jag avsett, är inte alls ömma. Vaderna är helnöjda.
Jag hittade ett par nästan-blåsor, precis där det kändes konstigt i sista backen. Inte så att det gjorde ont, men jag får ju nästan aldrig ont av blåsor heller. Den här gången hade huden liksom glidit lite, skrynklat sig under foten, som en strumpa som glidit lite för mycket. Bara på en fläck, där stödet sitter, men det går väl över det som allting annat.
Huvudsaken är att jag är igång igen.
Nu har mina inläggsulor kommit, och planen (som jag effektivt sköt i sank redan från början) var att jag skulle ha provprungit dem redan idag. Det var bara att glömma, med min träningsvärk hade det ändå bara blivit någon form av halvpatetiskt lufsande. Dessutom var jag alldeles för trött när jag kom hem, alltså sova-trött, för att alls orka tänka på saken.
Fick rådet att inte dra igång för hårt med sulorna, 3-5km åt gången nämdes som lämplig distans nu i början. Nåja, vi får väl se hur det känns också. En viss invänjningsperiod krävs, det vet jag, men jag tänker inte sluta springa om det känns bra eller mysigt. Jag ska bara ta mig dit hän att jag kan röra mig utan att det känns som att jag går av på mitten först
Det blev precis så jobbigt och roligt som jag hoppades på, tjejen som instruerade föregick med gott exempel och tog i så svetten sprutade. Härlig inställning och peppande, klart man tar i när man ser att instruktören gör det! Det blev dessutom ett omväxlande pass med flera olika sorters spinning, högt motstånd och låg kadens så väl som lågt motstånd och hög kadens och så flera varianter och blandningar där emellan. Inte så mycket vila heller, det enda jag inte var helt nöjd med så var det inomhusluften. Det blir alldeles för varmt i spinningsalen efter ett tag.
Det blev desto skönare i coresalen en trappa ner. Jäkla människa att kunna hitta på övningar som är jobbiga, det tog inte fem minuter så hade jag mjölksyra i magen
Corepasset var fyllt av nya övningar så jag kommer nog att få träningsvärk galore, den enda jag egentligen kände igen var plankan - förståss. Jag gillade hennes övningar, mycket dynamik, rörelse och balans. Inte så mycket statiskt nötande som det kan vara i en del grupper annars, när man får uppmaningen att "håll där" i vad som känns som en evighet. Statisk träning har säkert sin funktion det också, men jag trivs bättre med dynamisk träning som utmanar så väl koordinationsförmågan som styrkan och balansen. Man får mer för samma svettdroppar s a s
Nu är jag nöjd, kroppen känns så där lagom trött och öm och jag känner att jag kommer nog att få en sanslös träningsvärk i väl valda delar av kroppen. Gissningsvis mitt emellan skulderbladen till att börja med, eftersom en av övningarna på coren siktade in sig på det området synnerligen effektivt.
Vi får väl se vad mer jag inte kan röra imorgon
Imorgon är det kanelbullens dag, så jag bakar (igen). Bullarna har en tendens att ta slut fort här hemma, men de bör räcka tills imorgon om jag bakar dem nu
Imorgon är det också dags för mig att testa Fitness Clubs spinn/core. Först 45 minuter spinning och därefter 30 minuter core, direkt efter. Hoppas det blir roligt, som det var på Salveo. Jag vill att det ska vara svettigt, jobbigt och roligt. Preis så jobbigt att man nätt och jämt klarar av det, om man kämpar. Aria, som var på Salveo, var en mästare på att balansera passen, men också på att jaga på oss och gapa (därav titeln Förste skrikare, en titel som numera är vakant). Hoppas att den som håller i Fitness Clubs pass är lika duktig och pådrivande. Jag behöver en Förste skrikare som retar upp mig lite för att jag ska ta ut mig helt, verkar det som.
Visst är det konstigt hur livet går vidare?
Den här skrattade jag åt så tårarna sprutade första gången jag såg den. Jag inser att jag tillhör en liten, liten skara som ens vet vad en kaosarmé är och att den här med andra ord kan te sig lätt obegriplig med det bjuder jag på:
Den här får mig fortfarande att fnissa efter alla dessa år. Den är faktiskt rolig på sitt lite nerdiga sätt:
Larsson är nästan aldrig fel och här är han ovanligt rätt:
Glöm inte att skratta ibland. Det är bra träning för magmusklerna om inte annat!
Det händer mycket ibland, så mycket att man bara sveps med och inte riktigt hinner ta in allt på en gång. I förra veckan insjuknade min morbror, strax över 50 år ung, i influensan och blev som vanligt ganska duktigt sjuk. Fast den här gången, till skillnad från andra gånger, blev det värre hux flux och två dagar efter första febern var han död.
I samma veva händer det mycket på andra plan i tillvaron också och plötsligt finner jag mig på en helt annan plats i livet än jag var nyss. När hände det, liksom? Hur gick det till?
Det är när saker går åt helvete som man märker vart man har sina prioriteringar. Jag börjar hamstra mat, baka och koka sylt, chutney och marmlad. Det behöver inte nödvändigtvis ens ha med saken att göra, baka bröd hjälper inte mot dödsfall till exempel. Men jag bakar ändå, som om det kanske skulle kunna mota bort liemannen ifall han tänkt komma tillbaka i brådrasket. Det hjälper inte, det vet jag. Mamma, farfar och morbror har alla gått bort på mindre än ett år och inga bullar i världen jagade bort liemannen. Men jag bakar ändå.
Tack och lov finns min älskling vid min sida, trygg och lugn som alltid med sin varma famn och underbara leende. Det kan storma ganska duktigt omkring mig så länge jag kan gömma mig hos honom om kvällen. Så jag blir extra sorgsen när jag läser om Ulf Larssons bortgång och tänker på hans sambo och vilken fasansfull plats i livet hon hamnade på helt plötsligt.
Ush, nu blev jag ledsen igen.
