Nu är jag äntligen tillbaka på hotellet. Ska duscha, äta och slappa samt försöka göra en bedömning hur det gått för fysiken. Hur mycket är tilltufsat och hur länge kommer jag att behöva vila efter det här. Klarade maradistansen på rekordlångsamma 5:51-nånting men jag är faktiskt otroligt nöjd med det med tanke på hur tungt det var att springa på underlaget. Underlaget sög sig fast i skorna och det kändes som att jag fick kämpa för att få med mig benen i varje steg, redan från första början. Fast när benen är pigga bryr man sig inte så mycket om det. Men det kommer smygande när man inte är van.
Sista minuten lyckades jag till och med spurta, fast jag vet inte om det kanske kostade mer än det smakade. Just nu har jag bara allmänt skitont över allt.
Första 3km gick på 18 minuter och några sekunder, och det bgrep ju till och med jag att det var ohållbart. Första milen gick på 1h 07 ungefär, och det är inte så långt från personbästa på distansen, så det gick fortfarande för fort med andra ord. Fast på en så liten banan blir man lätt entusiastisk och dras med när snabbare löpare varvar, och det gör de ju några gånger.
Tog rygg på diverse löpare som höll bra tempo, dvs det tempo jag planerat för tillfället, och det tuffade på. Halvmaran passerades på 2h 38 och även om det inte är det tänkta 7-minuterstempot kände jag mig nöjd. Jag anade att det skulle bli en kamp så småningom. Vid 32km fick jag börja koppla in pannbenet för att kunna fortsätta och vid 36km började jag tvivla. Klockan gick fortare än jag kändes det som.
Varven bev längre och längre och det hjälpte inte att söka sig nya hastigheter, öka farten gjorde bara mer ont i muskler som redan var på gränsen att krampa. Vaderna hotade med kramp så fort jag försökte trycka ifrån, hamstrings är så stela att jag knappt kan gå alls nu och stora lårmusklerna är svullna av utmattning och det här började sätta in redan under loppet... Höftböjarna var helt slut redan vid 3 mil, fast det kunde jag inte bry mig om. Det fick bära eller brista, jag ville passera maran åtminstone.
Sista halvtimman var jag så trött att mitt berömda leende mer likande ett grin. Jag försökte verkligen le, och mata hjärnan med positiva tankar, och kanske var det därför jag orkade plocka upp bitarna av mig och faktiskt masa mig över 42 195m på det där underlaget. De sista kilometrarna har aldrig känts så långa förut, och jag hade inte så här ont ens efter Stockholm Marathon eller Lidingö Ultra. Sista spurten var jag så trött att jag nästan grät, fast lite lättad också för jag visste att varje steg var ett steg längre än maran.
Jag kan lugnt säga att jag absolut inte hade kunnat göra mer idag. Jag gjorde verkligen mitt yttersta, och det räckte idag. Med nöd och näppe förvisso, men det räckte.
Älsklingen stryker omkring och ser sig omkring i lägenheten med den där kritiska blicken som han bara har när han tänker riktigt djupt. Jag förmodar att han funderar på vad vi kan ha glömt, det är i alla fall vad jag funderar på och vi brukar tänka ganska lika. Väskorna är packade och ompackade, i rimlighetens namn borde vi kommit på vad som inte är nerpackat vid det här laget.
Mina löpargrejor är nerpackade i alla fall. Allt annat känns sekundärt på någotvis. Vi ska bara vara borta ett par dagar, så det är ingen katastrof om vi glömt något så länge det inte är löparskorna eller kreditkortet.
Snart åker vi.
Ja, det tyckte katten i natt. Det lilla djuret rusar iväg med betongtassarna dundrande i golvet, först till lådan och sen till matskålen. Klockan är hur sent som helst. Det betyder inget för fröken betongtass. När hon är klar skramlar hon omkring och försöker få upp garderobsdörrarna ända tills vi säger åt henne att sluta. Matte har nästan hunnit somna mellan varven och så kan man ju inte ha det tänker katten och börjar trampa runt på matte. Betongtassarna gör det omöjligt att sova. Så småningom tröttnar fröken på att bråka. Hon rullar ihop sig vid husses fötter och somnar direkt. Kvar ligger jag och är klarvaken, för varm och irriterad. Innan jag lyckas somna är klockan en bit över 4 på morgonen. Kattskrälle.
Idag när jag vaknade kände jag nästan på en gång att det inte var en dag då nånting skulle fungera, träning minst av allt. Kroppen var tung, trött och seg på ett sätt som jag för det mesta bara upplever när jag tränat för hårt. Så hårt gick jag inte lös på hojen igår, men kroppen reagerade än då. Kanske ovan? Jag bestämde mig hur som helst för att inte träna idag, det kändes som om kroppen bad om det.
Älsklingen tröttnade på att jag aldrig får ändan ur vagnen och köper nya skor. Jag är lite av den där typen som hittar ett par som jag älskar och då använder jag dem i ur och skur tills de är så trasiga att vattnet rinner rakt igenom dem när jag är ute. Så han mer eller mindre föste in mig i en skobutik, som hade 50% rea till min stora lycka. Är det något jag älskar så är det rea.
Varför betala fullt pris när man kan betala hälften så mycket? Jag hittade ett par skor med ganska låg och trevlig klack som känns som en representativ sko jag kan ha både till visningar och möten, men ändå känna mig bekväm i till vardags. Nästa steg blir att byta ut mina vardagsgympaskor till några som inte faller sönder i sömmarna. Vardagsgympaskorna använder jag om jag ska gå långt på hårda underlag, Älvsjömässan är ett sånt ställe. Då ska det vara något fotriktigt, skönt och stadigt på fötterna. Snyggt kommer i andra hand. Klackade skor, som de jag köpte idag, kommer inte på frågan där ute. Då dör ryggen.
Shoppade loss på Lindex och Åhléns också, de hade också rea. Så nu är jag ekiperad igen kan man säga. Det roliga är att jag inte är säker på att det blev mer vilsamt att gå i affärer än att träna. Shoppa må vara mer lågintensivt än träna. Shoppingrundan tog nästan fyra gånger så lång tid som ett normalt träningspass. Ingen fika, ingen paus.
Jag är inte säker på att det blev så vilsamt i längden, men jag hade kul och jag är nöjd med dagens fångst. Då är något vunnet i alla fall.
Gick till Löplabbet och inhandlade ett par skor idag, New Balance 1063, förmodligen de vackraste jag ägt. Provsprang dem på deras löpband, de är jättesnabba!
Och nej, jag ska inte ha dem på lördag. Då ska jag ha mina trotjänare som jag tränat i och som jag vet att jag kan springa i. Mina oprövade skönheter vill jag testa lite först.
Löparmage, ont i musklerna, trött och allmänt motvals. Så kan man väl sammanfatta dagens löpning, och den enda tröst jag har mitt i eländet är att jag i alla fall klarade av att genomföra två timmar trots allt. Men det sög. Det var inte roligt och enda anledningen att jag stod ut var att jag kunde kolla på bandyn och Sveriges match mot Ryssland - VM-final!
Stretchade också säkert 20 minuter och inser att jag fortfarande är öm i diverse muskler och muskelfästen. Hoppas det går över. Det blir lågintensiv träning resten av veckan för på lördag är det 6-timmars.
Man kan väl säga att bära lådor och skåp liknar styrketräning, i alla fall när man blir tvungen att kånka en garderob två trappor bara för att den inte får plats i hissen. Man kan nog också påstå att skyffla runt på flyttkartonger är styrketräning. Men nu har vi äntligen sorterat ut allt ur garderober och skåp som bara tar plats, alla tomtar har packats ner ordentlit och samtliga lådor och kartonger har körts iväg till förvaring. I samma veva körde vi hem två nya garderober som vi fått av mina gulliga svärföräldrar. Underbart med mer förvaringsutrymme. Så mycket plats det blev överallt, både i de sorterade garderoberna och i den nya. Den ena ska fortfarande monteras, men en är på plats redan.
Ni känner till den där mysiga känslan av att ha gjort något riktigt bra? Man är så där nöjd i hela kroppen så man nästan spinner? Så mår jag nu. Inte enbart på grund av att det är fint i garderober och skåp förståss, utan för att jag hunnit cykla en timma också. Fast det mesta är tack vare att det är så städat och fint nu så man kan tro att vi bor i en reklamkatalog för heminredning.
Det kommer förståss inte att vara, det gör det aldrig, men jag ska banne mig njuta av det så länge jag kan. Jag älskar när allt är där det ska vara, inget ligger framme och skräpar, alla saker har sin plats och de ligger där också. Problemet är att det finns andra saker man ska hinna med också, som typ ha ett liv och jobba, träna, äta och sånt. Det är då plock och städning sakta sjunker ner på prioriteringslistan, för vem väljer att sortera en garderob framför en löprunda? Städar källaren hellre än springer en runda?
Närmaste tiden framöver kommer jag förmodligen galoppera runt och titta i garderoberna och undra var jag la alla saker, och muttra över att jag aldrig hittar prylarna när jag behöver dem. Men det som inte är stulet kommer igen.
Idag mördade jag mina stackars vader och fotleder med högklackat. Spelade biljard på Ballbreakers, samt hejjade på älsklingen när han tävlade i bilbanerally med de andra journalisterna. Vi som inte deltog stod positionerade runt om och satte tillbaka kraschande bilar på bana. Vilket kaos, hur ska man veta vilken bil som hör till vilken bana? Jo genom att gissa. Seriekrockar är kul, när det är små minibilar det är frågan om. Det blir jättekul när någon råkat sätta två bilar på samma bana
Mina fotleder hatar mig nu, intensivt. Jag kan gå jättesnyggt i 8cm klack, men det är inte så att jag är van vid det direkt. Vaderna är tuffare än fotlederna, de är nämligen inte tröttare än de var i morse trots att jag trippat omkring på högklackat halva dagen. Fast gudars så skönt att komma hem och lägga upp fötterna mjukt. Såååå skönt.
Imorgon blir det action, då ska vi flytta kartonger och lådor. Kul att vara flytthjälp.
Skulle springa 8km var tanken, så jag satte av i lätt trav kan man säga. Körde i backe, eskalerande från 1% till 3% och ner. 7min/km började jag i, men efter ett tag ökade jag till 6:40min/km eftersom det kändes bra. Det kändes fortfarande som om jag såsade, så jag ökade till 6:18min/km - jag sprang på ett av de kalibrerade banden ska tilläggas. I 6:18min/km kunde jag konstatera att det fortfarande kändes som om jag sprang och tog igen mig! Jag hade hittat ett steg, ett driv jag inte haft förut. Ökade till 6:00min/km, alltså 10km/h på bandet (fortfarande uppförsbacke) och detta är min psykologiska barriär egentligen. Det är tvåsiffrigt före kommat. Läskigt läskigt. Men det kändes bisarrt bra att springa även i det tempot. Jag kände att jag jobbade, men det var inte den där känslan av att "helvete vad det går fort" som jag haft förr.
Jag skulle ha velat ha en filmkamera eller något som kunde filma mitt löpsteg idag, för jag sprang annorlunda. Jag kan bara inte peka på VAD jag gjorde annorlunda. En amatörmässig analys är att jag kanske lyckades få till rörelsen med överkroppen också, jag springer förmodligen ganska stilla från höfterna och uppåt. Det ser ut så i spegeln i alla fall. Men jag vet inte om det var det, eftersom jag inte analyserade just då, jag bara njöt och sprang, ökade och njöt av farten. Jag kanske sprang lika stelt som vanligt så det var något annat som klaffade.
Det har förmodligen inte med vila att göra i alla fall, cykeln lämnade ingen träningsvärk men den tappade mig på överskottsenergi. Jag ligger i energibalans den här veckan som det ser ut hittils och jag har sovit lika bra som alltid. Så det var något jag ändrade idag, omedvetet, som jag hoppas hitta igen för jäklar så kul det var att springa i 6:18min/km och känna att det här är ett komfortabelt tempo!
Sen klev jag avbandet, svettig men inte slutkörd. Älsklingen värmde upp på löpbandet bredvid mig, i betydligt rimligare tempo. Så vi trattade i oss ena halvan av en halvliters gainer, sen började vi styrketräna. Eftersom det var hans första gång tog vi det lugnt, provade övningarna utan att ösa på med vikter på en gång och provade oss fram vilka övningar som fungerade och vilka som inte fungerade. Vi kommer att få känna oss fram vad det gäller vikter, men det kommer nog att bli väldigt bra i slutänden. Han är tålmodig och lugn, så det kommer att bli bra resultat.
Dessutom får jag en väldigt bra anledning att inte skippa styrkepasset. Jag har något som lockar och får mig att vilja träna ännu mer. Annars har jag en tydlig tendens att stryka styrkan först om det blir trångt om tid. Löpningen är det absolut sista som får stryka på foten.
Fotografen hälsade, plåtade och åkte. Jag höll mig i ett annat rum hela tiden och försökte inte ens verka vänlig. Inget personligt, jag låtsades vara superupptagen med att googla fram viktiga saker och bläddra i worddokument så det såg säkert ut som att jag jobbade som en lite rödglödgad demon... Så jag slapp plåtning och det är jag väldigt glad för.
Vilken härlig dag det blev till sist, till skillnad från igår.
Otroligt jävla frustrerande när inte saker och ting klaffar som det ska. Igår blev det bara teknikträning, men jag tröstade mig med att jag skulle få springa en timma idag och göra mig av med överskottsenergin. Men icke. Först upptäcker jag sent som attan att träningskläderna inte blivit tvättade. Nåja, de åker ner i maskinen och jag passar på att städa lite undertiden. Det finns alltid pyssel. Torkar kläderna med hårtork för att få dem torra och packar väskan.
Sen ramlar det in viktiga saker att göra och när jag äntligen kunde komma ifrån var klockan för sent för att hinna till gymmet innan de stänger, så nu sitter jag här med energin och frustrationen sprutande ur öronen och är helförbannad. På vem/vad vet jag inte men jävlar vad synd det blir om någon/något när jag kommer på vem/vad det är...
Till råga på allt upptäckte jag idag att favoritpelargonen fått rotröta. Några skott räddade jag, men vi får väl se hur de tar sig mitt i vintermörkret. Eventuellt har en till fått rotröta, men hur i helvete de kan ha fått det begriper jag inte när jag aldrig kommer ihåg att vattna de små asen. Jag trodde rotröta orsakades av en svampsjukdom som pelargoner får när de blir övervattnade.
Och som om inte nog vore nog ska det komma en fotograf imorgon och plåta nått för nån artikel som älsklingen håller på med. Försöker de få med mig på bild får fotografen en kamera uppkörd där han förmodligen aldrig haft någon förut.
Tillägg: En sväng på min trogna motionscykel löste problemet. Att jag inte tänkte på den från början berodde på att den stått undanställd under julen. Men nu står den på sin plats igen och tronar. Nu ska jag bara sträcka ut min stackars bak och bada också. Det gör inget att det blev sent, det har aldrig besvärat mig att träna sent. Nu kommer jag att kunna sova när inte kroppen kryper av överskottsenergi.
Dagens löpning borde, om man ser till senaste dagarnas löpning (i förrgår 10km, igår 20km), varit lite trög men det kändes helt okje faktiskt. Körde fartlek i lagom tempo, högsta tempo under passets gång 14km/h (4:18 min/km) men det orkade jag bara hålla i 2 minuter åt gången och sen var jag tvungen att gå/jogga efteråt för jag hade sån syrebrist. Så även om snitttempot inte ser så snabbt ut så gick det undan som bara attans emellanåt.
Eftersom det var jag själv som bestämde när och hur långa intervallerna skulle vara (det är ju det som är lek-delen i fartlek) kändes det rätt att testa lite högre farter än det jag normalt brukar intervallträna i. 12km/h (5:00 min/km) är det mesta jag vågat mig på hittils, men det kanske kan bli ändring på det framöver.
Fast den stora lyckan för dagen är att min älskling skaffat gymkort och vill börja träna med mig. Det ser jag fram emot.
Idag kändes det riktigt tungt att springa. Redan under första milen anade jag att det inte skulle bli lätt, och jag fick gåpausa betydligt mer under andra milen. Det innebar förståss att jag fick spurta som en liten grön djävul på slutet, och med slutet menar jag sista 4 kilometrarna eller så. Jag försökte öka, ihopp om att det är andra muskler som sköter fart och kläm i steget då och till viss del fungerade det. Första och andra milen gick nästan exakt lika fort till sist, det skiljde bara 1 sekunde dem emellan. Fast så effektivt vet jag inte om det blev.
Förra veckan sprang jag 49,45km (snittempo 6:42 min/km) och den här veckan blev det 46km (snittempo 6:53 min/km) . Det är säkerligen därför benen känns trötta och lite tilltufsade. Nästa vecka blir en lugn vecka däremot, det är mindre än två veckor till Karlstad 6-timmars så jag måste nog låta benen vila lite tills dess. Fast inte helt, jag tänker inte lägga upp fötterna på soffan bara för att det är tävling snart. Det tror jag inte jag tjänar något på faktiskt.
Tänk ändå så sidoutfall kan mörda benen, jag insåg inte hur sega benen var för än jag skulle ge mig upp på bandet och springa. Ett av de nya banden är nu kalibrerat - undra om det har något med mig att göra, jag har frågat efter om de är kalibrerade varje gång jag varit på gymmet och jag är där ganska ofta. Medan jag väntade på att bandet skulle bli ledigt hann jag springa en kilometer på de gamla banden, men sen blev det dags för milen.
Först trodde jag det berodde på att jag var ouppvärmd. Sen insåg jag, när jag hunnit fem sex kilometer att benen nog inte var ouppvärmda utan helt enkelt sega och trötta i största allmänhet. Inte så att jag längtade efter att stanna, men pulsen låg generellt sett högre än den borde gjort och jag kände mig mer sliten än vanligt.
Långpasset imorgon kommer att bli intressant kan man väl säga. Om det blir 2 mil eller 3 timmar får dagsformen avgöra, det bestämmer jag när jag är på bandet.
Det är verkligen inte lätt att styrketräna när man har spridda skurar med träningsvärk i kroppen. Inte så mycket träningsvärk heller att det känns som att man behöver vila, men tillräckligt mycket för att man ska tveka att göra vissa saker. Benböj försökte jag verkligen göra korrekt, jag tänkte mig att jag skulle ha riktigt mycket vikt på axlarna en vacker dag och då vill jag redan nu försöka få till rätt rörelse, rätt känsla.
Jag hatar och älskar utfall på en och samma gång. Det känns hur bra den tar redan när man gör den, och jag vet hur bra den övningen är för löpsteget. Samtidigt vet jag hur ont jag riskerar att få av den om jag blir överentusiastisk. Sidoutfallen suger jag på rent tekniskt, men det tar sig så sakteliga. En dag kanske jag kan göra dem utan att känna mig som en fåne.
Tåhävningarna behöver jag nog fundera på någon form av viktökning på, för enbart kroppsvikten kändes tråkigt. En övning som jag däremot känner mig klenare i än någonsin så är det armhävningar. Redan de få jag gjorde idag kändes som mer än nog. Crunches av olika modeller och belyft var jobbigt men inte lika hemskt som core. Må hända har jag blivit starkare i magen.
Jag avstod från rygglyft och andra övningar för ryggen eftersom jag har nog med träningsvärk i baksidan idag. Det kändes inte som att jag skulle vinna något på att plåga ryggen ytterligare. Men annars ska passet innehålla minst två ryggövningar också, t ex bågskytten eller rygglyft.
Plankan ska också med i fortsättningen, hur mycket jag än avskyr den.
Idag gick det tungt att springa, vaderna kändes sega och utan någon som helst spänst och ryggen är trött efter all kastträning igår. I synnerhet korsryggen är öm idag, i vridrörelsen. Det märkte jag när jag började springa, o-skönt. Fast jag har inte skade-ont (så där ont som känns fel) så jag ser ingen anledning att slappa idag. Den här veckan visste jag skulle bli jobbigare än vanligt så det är bara att bita ihop.
Imorgon blir det förmodligen styrka, kanske kanske lite löpning också men det beror helt och hållet på dagsformen och vad vaderna säger.
Det blev ganska mycket repetition, sparkträning och kastövningar. Jag blev lite nöjd med att jag fortfarande kan sparka hårt i yodan (huvudhöjd) och att jag fortfarande kan kasta och bli kastad. De flesta tekniker kom jag ihåg, några blandade jag ihop men de flesta satt faktiskt. Det var med andra ord inte så illa som jag fruktat. Fast jag undrar vilken träningsvärk jag kommer att få imorgon. Jag har redan några praktfulla blåmärken...
Idag körde jag ett kort pass, bara 5km på 33 minuter men det gav ändå en fingervisning om att konditionen är på väg åt rätt håll. Jag fick nämligen öka från 9km/h (6:40min/km) till 10km/h (6:00 min/km) sista 500m för att känna av ansträningen. Inte så jobbigt med andra ord, och det dagen efter över 3 timmars löpning om än i maffe-lågt tempo.
Måste byta batteri i pulsbandet nu, den hävdade att jag hade 75BPM i puls på slutet av löpningen och riktigt så lugnt tog jag det inte.
Vi får väl se hur det går med löpningen på onsdag, dagen efter ju-jutsun. Ovan som jag är kanske jag får sån träningsvärk att jag knappt kan röra mig. Det har hänt förr. Jag ska försöka ta det lugnt men vid det här laget vet ni hur jag fungerar - det finns inga garantier för att jag verkligen kommer ihåg det där med "ta det lugnt" när jag väl står på mattan
De nya banden skulle jag kunna skriva i evigheter om, vilka underbara band. Fläkt - jag säger bara det! Fläkt! En sån här dag, då allting stämmer, kommer inte allt för ofta kan jag säga men när allt stämmer skulle man vilja springa i evigheter. Ställde in löpbandet på 8,5km/h (6:58min/km), 0,5% lutning och 90 minuter (maxtiden på ett pass är 99 minuter men då blir det svårt att räkna). Sen bar det av. Råkade nollställa bandet eftersom jag tramsade runt och undersökte menyerna, så vid 18:38 stannade bandet och nollställde sig.
Hm. Ojdå.
Ställde in bandet igen och tänkte "jaja, det blir som det blir". Tog min gel vid 60 minuter sprungna och kände mig stark och glad. Det bara fortsatte. 90 minuter tog slut och nya 90 påbörjades, efter två timmar tog jag min andra gel och kände mig fortfarande urstark. Ökade farten succesivt farten till 6:40 min/km sista kvarten ungefär eftersom jag kände mig riktigt pigg, och det gick fortfarande bra.
Antingen har allt snabbspringande gjort något med min kondition, typ förbättrat den, eller så behagar löpbandet skoja med mig. Jag vet inte vad jag ska tro, just idag hade jag garanterat kunna klippa maran på 5 timmar. Så här stark har jag aldrig känt mig så nära 3 sprungna mil förut. Lite trött, visst, men inte på det där sättet som betyder att man börjar ta slut. Bara på det där viset som betyder att kroppen märker att man gör något.
Och det är just det, den där känslan, som gör att jag funderar över löpbandets tillförlitlighet. Fast nog sjutton ska väl ett lyxband för multum-mycket pengar mäta rätt?
Nåja, det lär ju visa sig i sinom tid om löpbandet skojar med mig eller inte. Tills dess fortsätter jag träna och ligga i.
Ha det gott alla!
Nu vet jag att jag har förbättrats om man bara ser till konditionen. Idag var det nämligen benen och inte konditionen som tog emot. Fnattade runt med fartknapparna en stund i början för att hitta den hastighet som skulle fungera bäst för dagen och hittade den vid 9km/h (6:40min/km) tillslut. Det var den fart benen kunde acceptera, det kändes däremot inte särskilt ansträngande för konditionen.
Nu vill jag bara ha ett riktigt långpass också, ett på 3 timmar, så jag får känna att jag inte tappat långpassformen också. Jag behöver ett rejält långpass känns det som.
Jag håller tummarna för att Fitness Club ställer in de nya löpbanden rätt, jag tjuvläste nämligen i manualen som låg och skräpade under en massa sladdar och saker helt öppet att det finns en "User Detect"-funktion, liknande den Linda nämde igår i min blogg! Jag önskar hoppas och vill att de aktiverar den, för då skulle jag kunna springa mitt långpass utan stopp och dumma avbrott!
SNÄLLA!
Jag var på vippen att stanna hemma idag eftersom jag dragit på mig huvudvärk och kände mig hängig. Men jag har tränat så lite på sistone så en liten sväng på löpbandet skulle jag ju ta bestämde jag mig för till sist.
Det slutade med nytt personbästa på 5km, jag visste att jag hade kapacitet att knipa det och jag är nästan säker på att jag skulle kunna förbättra det lite till. Frågan är väl snarare hur mycket jag vågar trycka på redan från start och om jag inte seriöst borde fundera på att lära mig värma upp på riktigt. Jag var bra på det förra året men nu är det länge sedan jag faktiskt värmde upp alls före löpningen.
Stretcha är jag däremot fortfarande ganska skaplig på och idag kom jag på att jag kunde jogga ner också. Nedjogg och uppvärmning får jag väl i fortsättningen bokföra som joggning så jag kan särskilja dem i statistiken sen. Jag är både intresserad av total löptid och enskilda pass av olika typer. Statistikfreak som jag är
Gymmet har fått ner alldeles undebara löpband som kommer upp i slutet av veckan trodde de. FAN vad sugen jag blev att springa på dem: inbyggd fläkt, touch screen, egna program, inbyggt stöd för en massa trevliga saker som Ipod etc... Stora, fina, breda löpband med tydlig display och allt. De såg lättskötta ut. Gissa om jag vill springa på dem! *dräggel*
Det enda smolket i glädjebägaren är väl möjligen att de kommer att fortsätta envisas med att banden ska stängas av efter en timma, det vet jag är skitprat. Gymband är bättre än så, man kan ställa om dem till t ex tre timmar, som jag skulle vilja ha. Jag försökte övertyga dem om att det vore en bra idé, det är inte bara jag som springer länge, men jag vet inte om de lyssnade. Antagligen inte.
Fascinerande, idag skulle jag bara springa lite lugnt tänkte jag eftersom jag maxat så mycket. Och jag ökade bara tills det kändes lagom. Det kändes i benen att vid 9,5km/h (6:18 min/km) var det lagom fart på löpbandet. Helmysko, det är ju mycket fortare än jag är van vid.
Alltså, för inte så länge sedan tyckte jag att 7:30 min/km var ganska lagom och att 7:00 min/km gick lite fort. Jag försöker fortfarande förstå vad det är som hänt, vad kroppen sysslar med, varför det går så fort. Jag förstår inte, jag har ju inte ändrat så mycket på min träning tycker jag. Ska utvecklingen göra språng på det här viset?
För dagens löpning kändes verkligen lagom, jag blev inte ens så där drypande svettig som jag brukar bli. Bara lite allmänt varm. Jag förstår faktiskt inte alls vad kroppen tror den sysslar med, men det verkar ju lite för bra för att vara sant. Kan kroppen göra språng i utvecklingen utan synbar anledning egentligen, för så hemskt mycket har jag inte ändrat min träning känns det som. Jag har möjligen vilat mer än vanligt på sistone, fast det har jag gjort förr utan att löpningen gjort frivolter på det här viset.
Jag funderar vidare.
Tillägg: Jag ser att jag ungefär i mitten av november gick från 3 pass/v till 4 pass/v utom jul och nyårsveckorna förståss då jag vilat ganska mycket. Undra om det kan ha med saken att göra på något vis?
Nytt personbästa på milen, och det var inte ens meningen. Först skulle jag bara springa 5km i lagom tempo, men vid 5km kändes det så bra att jag fortsatte lite till. Vid 7km var det ju bara 2km kvar till timman jämt (jag höll 9km/h på löpbandet) och inte tusan tänkte jag kliva av när jag väl kom till 9km. Då låg ju milen inom räckhåll, även om det inte fanns krut kvar i benen till spurt.
Fast visst kände jag av att jag körde core igår. Jag är tämligen övertygad om att jag hade fått slita mindre om jag inte haft träningsvärk.
Det började bra, det nya året. Dottern och jag körde core, samma övningar som Aria brukade köra med oss på Salveo. Det var väldigt roligt faktiskt, just de där övningarna är så bra för jag kan nästan sätta pengar på att det var de övningarna som gjorde att jag blev tillräckligt stark i bålen för att orka öka farten. En viss bålstyrka krävs för att kunna springa fort, det är helt klart. Hänger man som en trasa över diafragman är det helt enkelt inte lika lätt att andas. Plankan var en av de övningar vi körde, den är fortfarande ett av de främsta hatobjekten även om båten knipit förstaplatsen med ganska god marginal. Båda övningarna körde vi idag med varierande framgång. Det här kan nog påverka morgondagens löpning litegrand. Det finns en viss risk i alla fall.
