Idag hade jag tänkt gå ner till dojon och köra, tills jag kom underfund med att det var kastkväll. Med min problematik i höft/knä-regionen kändes det som att dunsa i mattn i mach två inte var det mest lyckade jag kunde ta mig till. Blåmärket är fortfarande enormt och färggladare än någonsin.
Så jag gav mig på att springa. Värmde upp på löpbandet i 2km, 7min/km kändes perfekt för dagen och pulsen steg aldrig över 152. Sen kastade jag mig över 20 minuter intervaller i 5:30 min/km med gåvila emellan. I början steg pulsen inte så hemskt mycket, men mot slutet av passet var den uppe och vände på 172bpm. Men den sjönk raskt så fort gåvilan började och var nere på under 140bpm när sista intervallen började.
Fast jag beslutade mig för att sluta när det kändes bra, medan benen fortfarande tyckte det var roligt och medan knäet fortfarande inte kändes. Så jag slutade snällt, trots att jag ville ha mer, och började stretcha. Löparknäet känns fortfarande inte av, ingen smärta eller ömhet. Faktiskt inte ens den där obehagliga stelheten. Men jag tänker inte ropa hej förrän jag sprungit långpass också.
På gymmet har de satt upp TV-apparater på väggarna, lite strategiskt framför löparbanden. Perfekt tycker jag som gärna springer några timmar och ibland ledsnar på musiken.
Jahaja, så gick det med avsikten att ta det lugnt. Skulle ta en lugn återhämtningsjogg i solskenet, hade t o m avsatt 40 minuter för ändamålet. Så vad gör tokfan? Springer på som om det gällde livet och det är skitkul. Det blev förvisso varken personbästa eller ens i närheten, 5km på 32:51, men det var roligt. Backarna på den här rundan är inte branta men de är många och långa. Sega, otäcka motlut varav det längsta motlutet är på 1,2km. Det känns i vaderna efter ett tag.
Det var bara sista biten, den sista, faktiskt riktigt branta backen 50 meter från slutet som knäet stökade lite och då tyckte jag att jag kunde bita ihop och härda ut. Försiktighet i all ära men någon måtta på ömkligheten får det fan vara. Återigen gjorde det inte direkt ont, det var mer som en spänd känsla i knätrakten, ett bekant obehag. Blåmärket gjorde ont däremot, där det guppade hit och dit.
I gengäld stretchade jag benen i över en kvart när jag kom hem. Antog alla möjliga bisarra positioner för att komma åt utsida lår, höft/midja, gluteus allihopus (alla rumpmusklerna) och höftböjarna.
Det blir mer stretching idag, så länge knäet gör sig påmint under de här korta löpningarna vet jag att jag fortfarande inte är kurerad och riskerar att åka på mer besvär om jag inte passar mig.
Medan jag sprang kände jag att hösten faktiskt kommit på riktigt, det blåste kallt på ett sätt som det aldrig gör på sommaren. Fast jag fick en liten smak av sommar när jag passerade ett område där vinden inte låg på, vägen går mellan två fält med gräs och träd som i en sänka. Gräset är fortfarande grönt och träden lummigt gröna, inga höstfärger än och solen ligger på rakt i ansiktet som om det vore högsommar fortfarande.
Jag passerade ett medlut med vinden i ansiktet, inte så hård motvind att det stoppade upp men tillräckligt för att det skulle kännas som om jag flög. Mötte folk som promenerade, och de flesta log och såg så glada ut. Fotbollspelaren jag mötte när jag gav mig ut på mitt varv var påväg åt andra hållet och när jag mötte honom för andra gången hade han sprungit säkert två tredjedelar av 5km-varvet. Jag gav honom ett beundrande leende och en nick ("Du springer bra grabben" ) och jag tror han förstod för han sken upp och såg så glad ut. Löpningen öppnar för omedelbar kontakt mellan två människor, en blixtsnabb form av kommunikation som knappast är möjlig utanför löparspåret.
Fötterna var blytunga i sista backen, och andhämtningen riktigt riktigt tung men vad gör det när man är så nöjd och lycklig? Pulsen går snabbt ner till normalt och andhämtningen repar sig, men lyckokänslan blir kvar större delen av dagen. Det är en mycket bra medicin mot den nedstämdhet som annars hösten kan bära med sig.
Tog en väldigt lugn löpning till Lötsjön och Råstasjön och hem igen, eller rättare sagt: jag tyckte jag tog det lugnt. Jättelugnt t o m men snittpulsen landande på 158bpm och maxpulsen hamnade på 168bpm så helt piano tog jag det inte tydligen och sluttiden skvallrar om det samma. Lugnt tempo för mig ska vara 7:30-minuterstempo ungefär och det var det jag siktade på egentligen.
Det positiva var att den tunga känslan i kroppen försvann ganska fort, och det enda som besvärade mig var blåmärket. Jag hade semilånga tights som täckte eländet, men varje steg guppade ju muskeln och det gjorde lite ont.
Det negativa var att när jag skulle upp för den där lilla lilla backen mot vackra vägen igen så nöp det till lite i knäet. Inte så det gjorde ont, men jag kände igen det lätta obehaget. Hade jag insisterat på att fortsätta hade det övergått till smärta, först lätt och sen värre och värre tills det blir outhärdligt.
Så det blev bara 6km idag, när knäet sa i från stannade jag och stretchade i en kvart. Höftböjare, rumpa, utsida lår, vaderna och framsida lår fick sig en omgång som hette duga. Det ska förståss bli mer stretching vad det lider, jag måste stretcha tre gånger om dagen varenda dag tills jag kan springa igen utan att det gör ont.
Ny favoriträtt dök upp igår, hur lätt som helst:
Sätt på riskokaren och ugnen, 200 grader. Lägg undertiden ner tinade laxbitar i en ugnsfast form så de täcker hela bottnen, sida vid sida. Inget smör eller olja. Täck laxen med creme fraiche, mängd efter smak, jag valde paprika och chili men jag kan tänka mig att franska örter t ex också skulle gå utmärkt. När ugnen är varm sättter du in laxen i mitten av ugnen i cirka 15-20 minuter. Laxen ska ha en innertemperatur på 60 grader. Det går också att använda steknål för att peta på laxen, om den är fast och fin i konsistensen och inte sladdrig är den klar.
Det blir otroligt gott och det är väldigt lätt att göra.
Efter middagen skulle vi titta på något program med roliga djur, men en tuff dag tog ut sin rätt och vid niotiden sov jag som en liten bäbis i soffan. För att kunna sova sittandes måste jag vara väldigt trött. Vid halv elva snåret vaknade jag till, borstade tänderna och sen rasade jag i säng. Fantastiskt så utmattad jag blev av naprapatbesöket..! Så trött har jag inte varit på mycket mycket länge!
Fast om man tittar på den här bilden är det kanske inte så förvånande egentligen...
Det som inte syns på bilden är att hela det färgglada området är svullet. Mysigt va?
Idag var jag tillbaka hos naprapaten på återbesök och jag behöver inte återvända, om jag inte upptäcker något nytt. Hon fixade en låsning i nacken - det knakade rejält men det gjorde inte ont. Fast FY så läskigt det lät!!! Hon kontrollerade att allt var rakt sen förra gången och konstaterade att det såg bra ut. Sen rockade hon loss rejält på utsidan igen, och idag tog hon i som en lite djävul! Hon hittade alla möjliga ömma punkter att trycka på, så jag fick verkligen nytta av avslappningstekniken jag lärde mig en gång. Det gör mer ont om man spänner sig, fast det är jobbigt mentalt att tvinga kroppen att inte kämpa emot när det gör ont.
Antagligen kommer jag att få ännu mer imponerande blåmärken den här gången. Det känns så, benet vara alldeles svullet på sidan när hon var klar.
Fast det gjorde nästan mest ont när hon tryckte bort muskelknutor i skinkan, jag hade flera stora som var ömma och läskiga. Det gjorde ont nog att peta på dem, hon satte dit fingrarna och pressade på dem tills jag trodde jag skulle krevera. Smärtan strålande ner i hälsarna, upp i korsryggen och till alla möjliga ställen beroende på vart hon pressade. Läskigt.
Fast jag tror att det gör enormt mycket nytta. Jag känner mig helt slut i kroppen nu så det blir ingen träning idag, det är uteslutet. Jag fick inte sparkas heller, eftersom sparkrörelsen aktiverar just de muskler som jag har problem med och tills jag verkligen fått bukt med mina korta muskler ska jag inte göra något som förkortar dem ännu mer. Det innebär också att jag får ta det lugnt med löpning, jag skulle jogga och varva med gång och stretcha mycket.
Så då gör jag väl det då.
Jag gjorde det lite plågsamma valet att inte träna före naprapatbesöket imorgon. Logiken säger att jag gör rätt, även om jag vill, vill, vill!!!
Istället har jag städat, putsat, fejat och skurat i stort sett hela lägenheten. Vad ska man göra när man bubblar av oförlöst energi? Jo man sliter fram skurborsten och gör som på farmors tid.
Den som inte blir trött i triceps och rygg av ett rejält nappatag med skurborsten har fuskstädat.
Hann dessutom med att baka en sockerkaka, städa städskåpet - det mest bortglömda och ostädade skåpet av dem alla - ansa sticklingarna, vattna pelargonerna, möblerat om i sovrummet och sorterat undan lite sommarkläder jag inte lär få se förrän våren 2009 (då jag förmodligen kommer att ta på mig dem och frysa häcken av mig bara för att jag var för tidigt ute).
En sådan otrolig mängd energi man lägger på träningen egentligen. Så enormt mycket jag fått gjort som jag normalt sett inte orkar med efter jobb och träning.
Tro nu inte jag är särskilt huslig, jag är snarare periodare på det där med huslighet. Oftast sammanfaller huslighetsperioderna med träningsfria perioder.
Förstår inte riktigt hur det hänger ihop
Hyser vissa förhoppningar om att få ta en runda på lördag, kanske via Lötsjön och Råstasjön, till Ursvik och hem igen, eller något i den stilen. Det ska bli väder för det, påstås det.
Nu har jag läst tidningen och blivit lite upprörd igen. Det är sådant som händer med jämna mellanrum, mest för att det finns oärlighet i världen och det tycker jag är skräp.
“Utan tillsatt socker” behöver inte nädvändigtvis betyda att en produkt inte innehåller socker. Fruktos används flitigt i s.k. sockerfria produkter med förevändnigen att det är en naturlig råvara. Men det finns som vanligt en nackdel som producenterna talar tyst om.
"En ny amerikansk studie visar hur kroppen reagerar på olika slags sockerdrycker.
Undersökningen visar att fruktsocker, som ofta används i sockerfria produkter, lättare blir fett än vad vanligt socker blir - och att förvandlingen sker häpnadsväckande snabbt.
- Kolhydraterna kom in i kroppen som socker, levern plockade isär molekylerna som legobitar och satte ihop dem igen som fett. Allt detta inträffade inom fyra timmar efter att fruktosen dracks, säger forskningsledaren Elisabets Parks vid universitetet i Texas enligt SvD."
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1759723.svd Fruktos hittar du bland annat i produkter som marknadsförs som sockerfria, förment nyttiga produkter med andra ord. I vanlig ordning gäller det nog att dricka vatten om man är törstig, sötad läsk och saft innehåller inget av värde för kroppen såvida du inte är elitidrottare och verkligen behöver alla kalorier du kan få. Nu ska svenska Livsmedelsverket och den norska motsvarigheten undersöka hur termerna “Sockerfritt”, “Utan Tillsatt Socker” och andra mer eller midre vilseledande fraser egentligen används.
Nu är det inte så att man ska sluta äta frukt som jag hört en del yra om - det är dricka (fruktos)sötad saft eller läsk som inte är så bra. En frukt innehåller inte lika höga halter som en läsk, och framför allt innehåller frukten en massa vitaminer och mineraler som inte läsken innehåller. Så sluta inte äta frukt, snälla. Det är bara korkat, i synnerhet om ni sköljer ner maten med ett glas sötad läsk eller saft.
Nu har det gått lite över en vecka sen Uppsala och jag har tömt alla möjligheter till distraktion och rekreation. Det börjar bli dags att återvända till träningen, i måttliga mängder förståss. Blåmärket har äntligen börjat blekna, men det är inte borta. Bara mindre färgglatt. För mycket jobb har trängt sig emellan, känner mig lika vältränad som en saccosäck. Det är frustrerande, men ibland har man inget val.
Trots att jag inte riktigt hållit koll, slarvat lite med maten och inte tränat så har jag gått ner ytterligare ett kilo i vikt. Fascinerande, jag har inte medvetet ansträngt mig för att gå ner i vikt, bara försökt låta bli att gå upp igen.
Bakade en prinsesstårta till dotterns födelsedag, och blev förvånad över hur relativt enkelt det faktiskt var om man tillät sig att småfuska lite med färdigt lock och bottnar. Fast för säkerhets skull gjorde jag en gräddtårta också, vid sidan eftersom jag var osäker på om prinsesstårtan skulle bli god. Gräddtårtebottnen gjorde jag själv däremot, någon måtta på fusket får det vara.
På morgonnyheterna pratar de om att fruktsocker som en av bovarna bakom fetma. I vanlig ordning tror jag vetenskapen kommit lite på efterkälken, vanligt folk har nog vetat ganska länge att ett överskott på energi leder till fetma. Det är inte kunskap folk saknar, snarare tid och ork att hinna genomföra de förändringar i livsstilen som krävs för att komma tillrätta med viktproblemen. Eftersom jag satte mig i den sitsen själv vet jag på ett ungefär hur mycket jobb det är att riva upp alla gamla matvanor, ätbeteende och måltidskomposition till förmån för något bättre, nyttigare. Jag är inte säker på att jag någonsin blir färdig.
Det går att laga mat som är nyttig och god, det behöver inte vara så att god man per automatik är onyttig och nyttig mat alltid sallad. Gränserna sätts av fantasin och vilka råvaror man väljer. Djupfrysta grönsaker är bra, ett perfekt komplement till middagen de dagar då man har bråttom men för en riktigt smaskig wok finns det inget som slår färska grönsaker. Har man alltid färsk frukt hemma kan man arrangera en vacker fruktskål, och samtidigt försäkra sig om att man faktiskt får i sig sina vitaminer och det där mellanmålet man behöver för att stabilisera blodsockret fram till nästa mål.
Allt handlar om tid, och hur mycket av den varan man är villig att spendera på sin mat. Tyvärr är tid en bristvara men för alla som tränar borde mat ligga högt uppe på prioriteringsordningen eftersom utan kvalitativ kost blir det ingen kvalitativ träning. Vikten kontrolleras genom kosten men vad vikten består av - främst balansen mellan fett och muskler - kontrolleras genom träning.
Jag måste säga, så här i efterhand, att de är väldigt duktiga på Sundbybergs Hälsocenter. Inte något skitsnack, utan raka och ärliga besked om vad som gäller. Absolut värt pengarna och blåmärkena, om man känner att kroppen skulle behöva lite omsorg från någon som vet vad de håller på med. Det roliga är att hon hittade problem jag inte berättade om men som jag var medveten om. Inte så att jag försökte testa henne eller så, jag trodde bara inte det hade med saken att göra - jag menar hur i hela fridens namn skulle jag kunna veta att min smärta i bröstryggen berodde på bäckenet?
Hur som helst fick hon bort både låsningar och muskelknutor, och jag kan sätta pengar på att jag är mer rörlig nu är innan jag var där. Fast effekten har liksom kommit smygande, som om kroppen inte riktigt fattat att den blivit tillrättad. Summa sumarum är i alla fall att om man som jag tränar hårt och vill mycket kanske man ska lägga en slant på ett naprapatbesök någon gång ibland, även om det "inte känns så farligt" eller "det gör ju bara lite ont nu". Det är bättre - och i längden säkert billigare och mindre smärtfyllt - att tackla problemen medan de är små
Lider man av överskottsenergi när man organiserar skåp och lådor utan synbar anledning? Har kommit underfund med att gnida en halv citron mot skärbrädan är ett utmärkt sätt att göra skärbrädan ljus och fin igen efter att man rengjort den. Fruktköttet torkar man av med en fuktig trasa när man gnuggat klart. Har också testat tipset att fönsterputs gör bänkarna blanka, och det stämmer. Frågan är om inte sambon tror jag blivit prillig när han kommer hem
Fler påhittiga tips för att få hemmet riktigt rent och glänsande emottages tacksamt. Det där med fönsterputsen på bänkarna hade jag aldrig kommit på själv, jag fick tipset av en god vän. Det blir vansinnigt blankt om man eftertorkar med lite torrt papper. Det ser ut som om bänken är ny faktiskt.
Nu ska jag fortsätta stöka runt och göra fint här.
Stretchövningarna naprapaten rekommenderade är faktiskt till största delen de samma som dem jag gjorde i juni (se
http://www.funbeat.se/life/blog/show.aspx?BlogPostin... för bilder) bortsett från att jag skulle stretcha höftböjaren också, men det berodde på min specifika problematik med att bäckenet halkade snett. Det har alltså bara indirekt med knäet att göra. Jag kan ju säga att jag redan känner mig bättre i knäet. Fast jag har ingen aning om hur man känner om bäckenet halkat snett igen, så jag får helt enkelt sväva i ovisshet till nästa vecka.
Jag har bestämt mig för att löpvila veckan ut, det är så lätt att glömma att jag sprang 5 mil i lördags när man inte har någon träningsvärk som påminner. Återhämtningen är faktiskt väldigt viktig, och väldigt lätt att glömma bort. Men jag gör nog inte fysiken någon tjänst genom att kasta mig upp på löpbandet för snabbt. Dessutom är jag så där lagom mör och nöjd av bröstövningen jag gjorde på gymmet, jag känner helt enkelt inte något skriande behov av att träna idag.
Allt har sin tid, även vila.
Naprapaten hittade både det ena och det andra, en låsning i bröstryggen t ex och så hade bäckenet hamnat på snedden. Så hon bände och drog tills jag kände mig som en disktrasa, fast rakt blev det. Eftersom jag har väldigt låga fotvalv var hon inne lite på om jag eventuellt skulle ha inlägg, men eftersom jag inte har besvär från fotleder eller benhinnor och aldrig haft det så var det tydligen inte nödvändigt. Jag sa inget vid besöket, men jag har redan testat inlägg en gång (rekommendation från en skoförsäljare, av exakt samma anledning) och då fick jag kramp i fötterna (i senorna i hålfoten kändes det som) så jag vill inte ha inlägg för att stödja hålfoten, det gjorde för jävla ont helt enkelt.
När allt var rakt och där det skulle gav hon sig på benet med knogarna. Nu har jag en lång rand blåmärken längs sidan på låret. Det var definitivt obehagligt, men så där hysteriskt ont gjorde det inte. Jag kanske har hög smärttröskel? Hur som helst koncentrerade jag mig på att andas och slappna av medan hon rockade loss på benet och jag tror banne mig det gjorde nytta. Stretchövningarna hon visade kände jag igen, det är samma övningar jag gjorde förut. Fast den här gången skulle jag bara göra dem 3 gånger om dagen, inte 6 gånger som jag gjorde i juni när det vars om värst. Mycket kände jag igen från SCT's hemsida (
http://www.sct.nu/traning/traningslara/itb/itbartike... ). Läs den, om du inte redan gjort det.
Fast det bästa av allt var att jag inte fick tränings- eller löpförbud. Jag kan testa redan imorgon om jag vill, bara jag inte glömmer att stretcha ordentligt.
Nästa vecka ska jag tillbaka för uppföljning, kolla att bäckenet sitter kvar där det ska och se om stretchövningarna hjälper. Tjejen jag gick till gjorde ett väldigt bra intryck på mig, kunnig och snäll (trots att hon åstadkom en lång, bred rand med blåmärken på benet) så jag känner mig betydligt lugnare nu
Så då har jag vågat mig till en naprapat, som glatt konstaterade att jag inte behöver sluta springa. Hon hade full förståelse för vad jag ville att mina knän skulle klara och verkade inte alls inne på linjen att jag skulle sluta springa. Imorgon ska jag träffa henne för att ta reda på varför jag får ont mer precis, men både hon och jag är ganska säkra på att den direkta orsaken är löpningen i maj som ställde till det. Jag ökade dosen med ganska mycket och satte personbästa gång på gång (nu höll jag på att skriva "löpande band" här
) och det hade ett pris.
Jag ska ta med mig de skor jag springer mest i, så får vi se vad hon kan hjälpa mig med. Egenvård fungerade bara delvis, och delvis räcker inte. Ska man springa ultramarathon måste hela kroppen vara med, och vara stark. Det räcker inte med ett starkt psyke om knäna vacklar, har jag märkt.
Det blev precis så fint löparväder som jag hade hoppats. Lagom svalt, nästan lite kallt och inte mycket sol. Perfekt för en het löpare som jag. Korta varv, bara 2500m, gjorde att jag kunde dumpa vätskebältet och bara dricka vid varvningen. Det räckte gott, och där hade jag glädjen att bli påhejjad av Fredrika. Tack för peppen, den behövdes. Hade sällskap med Anki ett tag också, det var trevligt. Det är alltid trevligare med sällskap.
Löparknäet är väl enda smolket i glädjebägaren. Det hindrade mig från att trycka ifrån i steget, och jag blev tvungen att stanna och stretcha varje varv. Det blev inte värre när jag började stretcha regelbundet, men farten och rytmen försvann. Planen var att klippa 7 timmar idag men jag släppte den tanken, jag ville hellre komma i mål alls än chansa på måltiden och sabba knäet helt.
Pulsen låg på cirka 150 hela loppet, snittpuls 149 rapporterade klockan efter genomfört värv. Mitt i prick med andra ord, det är där min arbetspuls ska vara om jag ska stuffa på länge.
Över lag är jag nöjd, men jag tänker inte delta i SUM. Löparknäet skrämde mig lite, om jag får ont av det på en så här fin bana kommer jag aldrig runt utan att skada mig. Så jag tar det nästa år i stället, och Uppsala 100km får vänta ett litet tag till. Men jag kommer nog att stå där på startlinjen en vacker dag, med 40 varv framför mig.
Hur laddar man för en ultra? Intressant fråga faktiskt. Jag har gjort några medvetna val, som att träna lätt i början av veckan och vila helt de sista dagarna före själva loppet till exempel. Jag har valt att äta lite mer än vanligt, inga enorma mängder däremot eftersom det skulle vara att elda för kråkorna. Men tillräckligt för att garantera att jag inte ligger på kaloriunderskott.
Chips, som i vanliga fall inte är en del av min diet, har fått ingå i kostcirkeln som varandes en garanti för minst kaloribalans och tillräckligt mycket salt i kosten. Magen tyckte inte om chipsen, och dessutom har jag fått acneliknande utslag men det är världsliga problem.
Den viktiga delen av uppladdningen sker dock inte i praktiska detaljer. Den egentliga uppladdningen sker i huvudet. Jag tänker mig framgång, styrka, och löpglädje. I tankarna besegrar jag alla problem gång på gång, jag övervinner trötthet, förtränger stela muskler och spränger mållinjen med ett leende.
Det är samma metod som jag använder för att memorera en kata eller repetera tekniker från kampsporten. Omsorgsfullt repeterar jag tekniken eller katan i huvudet, gång på gång. Tänker mig in i hur rörelserna ska utföras, med vilken fart och kraft jag gör dem, vilka tempoväxlingar som måste göras och vad som händer med den jag tränar med.
Hjärnan programmeras sakta men säkert med det man vill ska hända, oavsett om det är kampsport eller löpning, så att när läget uppstår att man blir trött - eller behöver använda en viss teknik - så vet hjärnan redan hur den ska reagera, vilka order som måste ges. Jag har ju redan gjort det hundratals gånger, i tanken.
En del kallar det kanske för positivt tänkande, men jag föredrar att kalla det mental beredskap. Man kanske inte kan tänka sig varje möjlig situation, men man kan förbereda sig efter bästa förmåga. Dessutom fungerar "Det här klarar jag" som en väldig bra, generell uppmaning till hjärnan. En enkel och okomplicerad fras med ett kraftfullt budskap.
Det här klarar jag.
Det uppskattar jag verkligen! Lägger in en inte allt för skarp bild, det hjälpte inte att jag norpade älsklingens systemkamera. Det blir lite suddigt att fotografera via en spegel, hur man än gör verkar det som. Dessutom skulle spegeln mått bra av en avtorkning ser jag nu, men den penibla detaljen får ni ha överseende med
Jag är nu ingen fotograf, så jag kan ha tokfel men jag lyckades inte få någon skarpare bild än så här:
Fast jag är fasligt nöjd med de nya byxorna, de sitter som gjutna
Vaknade imorse och klättrade i mina nya jeans i storlek 38, de såg så små ut på stolen bredvid det andra paret i storlek 42. Tittar förtjust i spegeln i hallen och kommer på att jag faktiskt tycker att min kropp är väldigt snäll mot mig. Jag vet, det är jag som lagt om matvanorna och förändrat livsstilen, det är jag som gjort jobbet.
Men förändringarna i fysiken gick så sakta att jag hann vänja mig vid min nya livsstil och glömma bort anledningen. Jag har haft för roligt med min träning för att bekymra mig om utseendet. Kroppen förändrades under loppet av ett och ett halvt år, och jag gick omkring som en närsynt och såg bara det jag förväntade mig att se i spegeln. Ibland kan man vara bra blind.
Jag har aldrig varit en vän av tighta kläder, när man är knubbig framhäver det bara valkar och volanger på ett sätt som jag inte tycker är snyggt på mig. Men plötsligt - i min värld är det plötsligt eftersom jag upptäckte det här igår - kan jag ha tighta kläder och de sitter snyggt. Framhäver kvinnliga kurvor utan bilringar eller valkar. Sitter snyggt utan att det väller över något någonstans.
Jag kanske är lite smått tjatig, men upptäckten kom verkligen som en fullständig överraskning.
Någon form av lätt träning blir det idag, sen börjar laddningen inför Uppsala ultra och de 50km jag ska tillryggalägga. Det vore trevligt att spöa tiden från Lidingö (7H 57), det tänker jag verkligen försöka göra. Det är, om jag får bestämma, inte en fråga om jag ska utan med hur mycket jag ska klå tiden med. En timma eller mer skulle ju sitta fint!
Överoptimist? Kanske, men jag siktar högt så får vi se vart jag landar.
Idag var jag sugen, så sugen på att springa fort. Men jag hade lovat mig själv att inte dra på för mycket så det blev disciplinerat sprunget idag. Spikade farten på 6:31min/km och rörde aldrig knapparna förrän det var dags att stanna. Jag är faktiskt lite stolt över att jag inte gav mig på fartknapparna trots att jag var så sugen. Jag hade inte pulsbandet på mig idag, jag ville inte veta vilken puls jag låg på men jag tror det var ganska högt. Trots allt är snittfarten jag höll idag ett steg utanför komfortzonen, även om det bara är ett litet steg.
Jag tänkte på första Vårruset medan jag sprang, då höll jag ungefär samma tempo som idag fast jag spurtade nog bättre den gången. Då kände jag mig trött, slutkörd faktiskt. Idag var jag svettig men jag hade kunnat fortsätta. En enorm skillnad, även om tiden blev mer eller mindre den samma.
Smet förbi Lindex på inrådan av min sambo som tröttnat på att jag inte kan ha mina jeans. Han köpte nya i våras, slutet av februari ungefär, när jag glömde byxorna hemma*.
Nu, i början av september sex månader senare, behövde jag nya byxor igen. Jag väger fortfarande 66 kilo, men jag är två storlekar mindre och behöver 38 nu istället för 42. Jag begriper inte riktigt hur det hänger ihop, men vågen står blickstill men det gör verkligen inte måtten. Antagligen hänger det ihop med löpningen, jag kan inte tänka mig annat. Men 3cm mindre på häcken borde ju översättas i viktminskning, skulle jag ju kunnat sätta pengar på. Men jag har samma våg då som nu och jag väger mig på samma sätt, nykissad på morgonen. Jag begriper det inte, men jag är nöjd. För jag har inte kunnat köpa storlek 38 på ganska många år.
* Då, i slutet av februari, skulle jag ut och springa så jag svidade om till löparegear och packade väskan med det jag behövde. Ställde väskan i Sumpan, i sambons gamla lägenhet eftersom jag skulle duscha där efteråt och när jag kom tillbaka upptäcker jag, när jag duschat förståss, att jag glömt byxor. Så sambon panikköper ett par jeans, som förvisso passade men som satt tight och inte så skönt. samma par som nu sitter löst och som går att dra av utan att knäppa upp om jag vill.
Gympersonalen undrar säkert vad jag är för kuf som lördag efter annan springer i timmar på löpbandet. Jag frågade en av de ansvariga om det var okej att jag lägger beslag på ett löpband några timmar, de har ju trots allt sju stycken och det var inga problem, lördagar är inte så fullbokade direkt. Löpningen gick bra, jag hade lätt kunnat fortsätta längre i samma tempo. Men enligt planen skulle sista passet inte vara fullängd så då blev det bara två timmar. Jag kände mig sugen och nu känner jag mig helt okej i kroppen, varken sliten, trött eller öm.
Några korta, kanske lite halvsnabba pass däremot skulle jag kunna bränna av i veckan men fokus ska ligga på att läka, vila och ladda. Jag har två blåsor som kanske inte hinner läka ut, dem måste jag ta hand om. Dessutom har jag fortfarande träningsvärk i baken - allt jag gör verkar ge mig träningsvärk i baken nu för tiden - och jag måste börja äta lite mer. inte så mycket att jag blir flodhäststung, men lite extra skadar inte.
Jag måste nog ta reda på min maxpuls en dag för idag låg pulsen på 135 i början, sen klev den sakta med säkert upp till 155 den första timman. Sen låg pulsen där resten av passet, med ytterst liten variation. Det verkar ju som att så länge jag håller pulsen mellan 155-160 så kan jag tuffa på ganska länge, så det kan ju inte vara särskilt nära maxpuls.
Enligt matematiken ska jag ha 193bpm. Men jag har aldrig sett pulsklockan registrera något över 182bpm så jag kanske inte har högre maxpuls än så? Eller så är det så enkelt, och jag hoppas det är så, att man måste nå en viss konditionsnivå innan man orkar pressa sig så hårt så länge att man hinner nå maxpuls och det är nu som först jag börjar närma mig den nivån. I så fall borde jag kunna norpa maxpulsen under nästa intervallpass t ex, genom att göra en fuling och maxa rejält sista intervallen kanske? Då lär jag vara uppvärmd och i gasen så det räcker i alla fall.
Det får bli nästa projekt, efter Uppsala
Igår testade jag att göra gryta på ungnötslever, väl medveten om att jag i skolan tyckte det var bland det vidrigaste de kunde servera. Vi inhandlade en riktigt fin, färsk lever som jag putsade noga (man får absolut inte lämna några hinnor eller blodkärl kvar) och tillagade. Det är bara att konstatera: min gamla skola kunde inte laga mat.
Det var inte alls så hemskt som i skolan, framför allt smakade inte levern bittert och hade sega inslag. Men jag borde inte vara förvånad. Chili con carne kunde de inte heller göra, bönorna var antingen mosade eller stenhårda och maten smakade ravioli. Potatisen kokades sönder eller så serverades de med en konstistens som påminde om gummibollar.
Den enda fisk de alls kunde tillaga var panerad torsk. Och så fortsattde det. Lagad mat som skeppades i hinkar eller vad det nu kallades, och som skulle hållas varm tills det var lunch. Om det alls var någon näring i det där blir jag förvånad.
Som vuxen har jag fått gå på upptäcktsfärd bland mina gamla hatobjekt. Studerat rätterna, försökt fundera ut hur de egentligen skulle smaka och försökt lära mig göra dem så bra som möjligt. Sambon åt sig fyrkantig igår så levergrytan blev ganska bra. Den smakade faktiskt gott, det tyckte till och med jag. Ingen bitter bismak och inga läskiga, äckliga klumpar i maten.
Förhoppningsvis var min gamla högstadieskola undantaget, egentligen severas det säkert jättebra mat i alla andra skolor. Men inte för ungefär tjugo år sedan, och inte på min skola. Och ingen kan säga att jag var kräsen heller, för jag åt mycket och gärna vilken rondören om baken antydde men bara om det var gott. Och bara om det var varmt och inte tagit slut. Inte undra på att jag fortfarande älskar knäckebröd, det enda man alltid kunde lita på att det smakade bra.
Det verkar som att benen tyckte det där med fart var så roligt efter rekordet igår att det blev intervaller idag.
5:30min/km i 2:00min & motlut 1%
Gåvila i 2:00min & motlut 0%
Repetera i 30 minuter.
Jag hade bestämt mig för återhämtningslöpning med tanke på hur öm i överkroppen jag är efter styrketräningen men väl på bandet kände jag mig verkligen taggad och sugen.
Så vad gör jag, jo jag kör en rudimentär uppvärmningsjogg och bränner av en halvtimmas intervaller. I början gick pulsen ner som den skulle, men precis som förra gången hann den inte ner lika mycket för varje gåvila så mot slutet kändes det som att den var konstant hög. Men sista tre fyra intervallerna kändes det rätt bra ändå, jobbigt förståss men jag började känna att det inte var en omöjlig fart att hålla. Svårt att förklara, men det kändes som att kroppen hittade takten kan man säga.
Det, och det faktum att jag påminde mig själv att slappna av, även om det går fort. Inte spänna sig och slösa energi. Inte kränga i sidledes. Inga onödiga flaxande rörelser med armarna. Strikt, avslappnat och mjukt (löpning är motsägelsernas motionsform). Reglera farten med frånskjutet, inte kasta fram fötterna framför sig. Allt det där försökte jag verkligen hålla i minnet den här gången, och det gjorde kännbar skillnad.
Imorgon blir det vilodag och på lördag ett långpass som jag bestämt inte får överstiga 2 timmar. Uppsala drar närmare, det börjar bli dags att samla ihop sig och fokusera. Ladda batterierna och psyket. Attans, jag börjar redan bli nervös
Jag vet, det är inte så himla slugt att inte värma upp och jag vet att jag är uppvärmningens främsta förkämpe men jag glömde den idag, kan man säga! Jag var så sugen på att springa att jag kastade mig över det roliga, få springa fort, på en gång. Men så blev det personbästa på distansen också. Iofs på löpband och med micropauser inbakat i tiden, så det är inte riktig samma sak men det är en bra början.
Gör jag om det några gånger till på löpband så börjar hjärnan säkert tro på att det fungerar att springa så fort även ute. Jag måste sett hemsk ut, tur att det bara var jag på gymmet. Håret på ända, illröd i ansiktet och svetten sprutandes ur varenda por på kroppen. En syn för Gudar helt enkelt.
Sen kastade jag mig över styrketräningen, men som ni kanske förstår fanns det inte så mycket kraft kvar till den. Inte så mycket mental styrka eller driv heller, om jag ska vara ärlig. Men jag kunde ju inte lämna gymmet efter en halvtimma så lite blev det i alla fall. Avslutade med en skön stretch innan sambon och jag drog till närmaste sushi-hak och käkade sushi. Det var en bra dag idag, som jag visste att det skulle bli.
Det är sådan jag känt mig hela dagen idag, som ett tjurigt barn som stampar med foten och ilsket ropar "vill inte!" utan att egentligen veta vad det är jag inte vill. Jag gissar att det är något kroppen försöker säga mig, jag har jobbat sena nätter på sistone, ofta fram till 2 - 3 på natten för att producera material och då tror jag att kroppen tycker jag är taskig. Inte så att jag är trött eller hängig. Bara väldigt anti. Motvals.
Ikväll ska jag lägga mig tidigt och sova länge, det vill kroppen tror jag. Så kommer säkert lusten att träna tillbaka när kroppen är go' på mig igen.
Så ikväll struntade jag i allt vad träning hette och ägnade mig åt att läsa vad folk skriver lite varstans på Internet. Jag, som ofta spelar väldigt mycket spel delvis i tjänsten, har faktiskt inte rört varken konsolen eller datorspelen på flera dagar. Antagligen är det en liten reaktion på att det börjar bli höst. Förr brukade jag bli väldigt dyster när det blir mörkare men sen jag bröjade med löpningen främst så har det blivit radikalt mycket bättre.
Men det kan vara så att det är för lite dagsljus som spökar, jag är nästan säker på det. Eftersom jag jobbat så sent har jag inte orkat ge mig ut som vanligt, jag har trots allt stigit upp lika tidigt som vanligt. Däremot har jag blivit sittade vid min arbetsplats istället för att utnyttja de ljusa timmarna som jag brukar göra. Om det är ljusbrist så vet jag också hur jag tacklar det, genom att ge mig ut mer i ljuset om dagarna som jag gör i vanliga fall. En löprunda är det bästa man kan ge sig när man är lite dyster. Så ikväll tjurar jag för allt vad jag är värd, så kan jag ge mig ut och jogga imorgon när det ljusnat och imorgon kväll kommer det att kännas mycket bättre.
Och eftersom jag tror på det kommer det att bli så, en självuppfyllande profetia helt enkelt. Man ska inte underskatta trons kraft.
Fick till ett litet pass idag men det tog emot kan jag säga. Inte fysiskt, men psykiskt. Jag misstänker latmasken, jag hade verkligen ingen lust att träna men åstadkom ett pass av något slag i alla fall. Motståndet var helt och hållet mentalt, kroppen var med på noterna och hade säkert orkat mer om jag bara hade hittat psyke nog att pressa lite till. Ibland undrar jag vad som orsakar sån där mental soppatorsk egentligen.
Nåja, imorgon är en annan dag. Då blir det säkert bättre.
