Vädret var alldeles lagom löparväder, jag hade inte kunnat beställa bättre om jag hade fått välja. Lagom varmt, lagom fuktigt i luften och lagom blåsigt. Det var roligt att träffa en massa trevliga Funbeatare, roligt att få ansikten till namnet
Jag gjorde en rövare idag och höll 6-minuterstempo i början, första kilometern gick på 5:50 men det kändes faktiskt ganska okej. Bortsett från att varenda gång en parfym-kärring kom i närheten snörde sig lungorna runt ryggraden så jag fick kväljningskänslor.
Varför dränker man sig i parfym före ett lopp?
Det var lite ödsligt bitvis, trots den utlovade folkfesten. Vissa stycken hörde man dock bara trampet av skor, ingen musik och ingen publik. Men på de sträckor där det var publik var den supergullig och rolig! Det lustiga var att alla tjejer springer som galna vattenbufflar åt samma håll, vid sidan av står pojkvänner, makar, fäder, bröder och barn och hurrar glatt.
Hur många åskådare var där utan att ha en kvinnlig bekant eller släkting som deltar? Och varför var Stockholm så dåligt representerat? Man kan ju tycka att närboende skulle anmäla sig och delta bara för att det är nära till hands.
Fast vid sidan av dessa observationer och funderingar så tycker jag nog att det var ett trevligt lopp. Inte så fasligt trångt om man hittade en bra rygg att jaga, och de flesta gick till höger och sprang till vänster. Det fanns de som slösade energi på att runda folk på fel sida, nere i diken och allt vad det var. Gissar att det är bättre att följa rytmen och dra på en bra spurt de sista kilometrarna när fältet glesnat och det faktiskt är väldigt lätt att komma fram.
Jag höll som sagt ett helt okej tempo första 4km, sen fick jag nog. Det kändes i fysiken att jag inte var okej och man ska inte piska sig själv om det inte känns bra. Så jag slog av på takten och lunkade i mål utan att ha nått min fulla potential men med en känsla av att jag faktiskt var rätt duktig ändå. För jag lyssnade på kroppen och gjorde som den ville den här gången.
Just idag tror jag det var det rätta dessutom, eftersom jag vill vara i fin form till Uppsala Ultra. Då vill jag inte känna obehagliga reaktioner i halsen och lungorna måste kännas fräscha.
Fast Tjejmilen har bevisat en sak för mig. Jag borde, om jag vill, kunna klippa 5km på 30 minuter när jag vill. Dessutom borde jag nog kanske revidera mina 400-metersintervaller. De går i 5:30 just nu, dvs cirka 20 sekunder/km fortare än kilometertempot jag höll i början av Tjejmilen.
Det roligaste idag var trots allt att få träffa er från funbeat som hittat till C klockan 11. Roligt att få ansikten till namnen
http://www.youtube.com/watch?v=ZUmO-ELaR_o"It's been a long road
Getting from there to here
It's been a long time
But my time is finally near
And I can feel the change in the wind right now
Nothing's in my way
And they're not gonna hold me down no more
No they're not gonna hold me down
'Cause I've got faith of the heart
I'm going where my heart will take me
I've got faith to believe
I can do anything
I've got strength of the soul
And no one's gonna bend or break me
I can reach any star
I've got faith, I’ve got faith, faith of the heart
It's been a long night
Trying to find my way
Been through the darkness
Now I've finally have my day
And I will see my dream come alive at last
I will touch the sky
And they're not gonna hold me down no more
No they're not gonna change my mind
'Cause I've got faith of the heart
I'm going where my heart will take me
I've got faith to believe
I can do anything
I've got strength of the soul
And no one's gonna bend or break me
I can reach any star
I've got faith, faith of the heart
I've known the wind so cold, and seen the darkest days.
But now the winds I feel, are only winds of change.
I've been through the fire and I've been through the rain.
But I'll be fine.
Cause I've got faith of the heart
I'm going where my heart will take me
I've got faith to believe
I can do anything
I've got strength of the soul
And no one's gonna bend or break me
I can reach any star
I've got faith
I've got faith of the heart.
I'm going where my heart will take me.
I've got strength of the soul. And no one's gonna bend or break me.
I can reach any star. I've got faith, I've got faith, faith of the heart.
It's been a long road."
Igår gick vi, sambon, svärmor och sambons två mostrar och tillhörande make i samlad tropp till Danicahallen för att fiska fram en nummerlapp och kanske hitta något på den sedvanliga mässan. Antingen är jag störd av Göteborgsvarvets otroligt fina mässa eller så var mässan mindre än vanligt. Fast på vägen dit träffade vi Fia-Lotta, det var lika oväntat som trevligt. För säkerhets skull hälsade jag på distans, jag vet ju inte om jag smittar fortfarande.
Försökte hålla mig borta från folk så mycket som möjligt, och det inte bara för att TV 4 var där och härjade. Jag avskyr kameror.
Vi smet snabbt eftersom jag inte hittade något jag hade lust att investera i. Priserna var inte så tilltalande att jag kände för att skiljas från mina pengar och inga modeller såg tillräckligt lockande ut för att motivera priset. Dessutom har jag en jädra massa träningskläder. En hel byrålåda full, och det är ändå bara det jag använder. Sen finns det sånt jag inte använder längre, undanstuvat lite varstans.
Vi fortsatte till Hötorget där jag plockade svamp, lite över ett kilo för 70:- känner jag mig väldigt nöjd med. Sen drog vi vidare till Ikki bar och åt sushi, denna underbara uppfinning. Dagen till ära tog jag en stor sushi men fick bara i mig 9 bitar. Den här gången var det ingen vegetarisk däremot, jag vågade mig på att testa både tonfisk och den andra fisken vad den nu heter. Nån form av aborre kanske, eller nått.
Näsan fortsätter att rinna, men numera bara när jag är inomhus. Utomhus i svalkan rinner den betydligt mindre. Däremot har jag snutit mig så mycket att näsan är spröd och börjar småblöda lite när den tycker det känns trevligt att göra så. Inte mycket, bara någon droppe då och då men tillräckligt för att det ska vara irriterande. Fast har man inte värre saker att bli irriterad över är man nog ganska nöjd med livet ändå.
Ja, näsan då alltså. I övrigt känner jag mig helt okej, fast jag låter nog säkert inte så bra. Har för mig att det där droppandet och rinnandet kan vara ganska länge utan att man för den skull är sjuk. Den där känslan av sjuk saknas i kroppen, ni vet den där kombinationen av olika känslor: svaga antydan till muskelvärk, beröringsömheten i huden, lite för varm, lite för kall, lite seg, lite trött och framför allt lite håglös.
Men näsan den rinner, med andra ord. Den ställer frågan "är du säker på att du är frisk" och påminner mig om att så sent som igår hade jag "känslan av sjuk" i kroppen. Att gå till gymmet nu vore ett jäkla dåligt sätt att belöna en kropp som framgångsrikt bekämpar förkylningen i tid åt mig på.
Ordern är given, jag ska vara med på Tjejmilen. Fysiken försöker rätta sig efter det. Kanske bäst att låta den fortsätta med förberedelserna i lugn och ro. I vilket tempo jag deltar beror helt och hållet på dagsform. Det kan alltså bli allt mellan 60 och 90 minuter eller mer. Större förhoppningar än så vågar jag inte sätta upp, med tanke på att förkylningar är kända för att komma tillbaka när man minst anar det.
Visst blir man låg när man inte får träna? Endorfinbristen är total och jag sitter och kurar i morgonrocken med näsdukar med balsam. Dricker mängder av vatten, kanske kan man spola ur bakterierna ur systemet? Fast jag sitter på en behaglig träningsvärk som jag fått av min sambo, faktiskt. Det var en suverän idé att göra benböj med honom på ryggen.
Det finns inget så roligt som att göra benböj med levande vikt, som inte bara kan hålla sig kvar på ryggen själv utan också hjälper till att hålla balansen. Övningen har jag snott rakt av från ju-jutsun, då går man ihop med någon ungefär i ens egen viktklass och sen rockar man loss. En av övningarna brukar vara att ta polaren på ryggen och springa till ett hörn, göra tio benböj och sen springa till nästa hörn för att göra fler benböj.
Efter ett par varv är man riktigt ruggigt trött. Men det är bättre att få börja än att vara tvåa, eftersom man faktiskt blir lite trött i benen av att sitta på ryggen på någon också. Instinktivt kniper man med knäna, i alla fall om man som jag hållit på med hästar. Då är reflexen att knipa ihop benen om det man sitter på i stort sett instinktiv.
En annan övning jag sitter och drömmer om, som jag hatar när det väl kommer till kritan, är "idioten" i vår tappning. Från ena kortsidan springer man till den andra, gör 10 armhävningar, 10 upphopp med djupa benböj och 10 situps. Sen sprintar man tillbaka och gör 9 av varje. Fortsätt så ner till 1. Ibland börjar vi från 15. Man är otroligt kaxig när man är klar, oavsett hur mycket man hatar övningen medan den pågår.
Mycket av ju-jutsuträningen går ut på balans, explosivitet och reflexsnabbhet. Det enda kampsporten och löpningen har gemensamt är väl behovet av hög mjölksyratröskel, god balans och god reflexsnabbhet när balansen tryter möjligen, för att slippa studera kottar i extrem närbild väldigt plötsligt och på ett möjligen smärtsamt vis. Löpningen handlar om helt andra saker, framför allt har jag ingen nytta av mina explosiva benmuskler i långdistanslöpning.
För att kunna kasta någon som väger mer än sig själv måste man ha en del kraft i benen, men det ska vara en massiv krafturladdning under en extremt kort period. Löpning är nästan tvärt om, lite kraft men under extremt lång period. Hur i hela friden ska jag få det att gå ihop?
Sen som lök på laxen och grädde på moset kommer klättringen, som fått komma på efterkälken. Den är lite av allting, explosivitet ibland, uthållighet ibland och extremt mycket psyke jämt. Det här ska jag försöka få ihop på något vis, balansera så att jag inte bara klarar mina löp-mål som jag satt upp utan också överlever en gradering och helst också inte glömmer allt jag lärt mig om klättring.
Så sitter jag här, sjuk. Obrukbar. Tog ett varmt bad och det friskade upp en del men jag känner slemmigheten och hals-ömheten komma krypande på samma sätt som en kuvad jycke kommer krälande tillbaka till den matte som just skällt ut kräket för kung och fosterland av någon anledning. Jag kan inte träna nånting av alla de saker jag tycker är roliga. Fasen - jag kan inte ens träna saker jag INTE tycker är roliga!
Ni som är friska och ändå väljer att sitta hemma - passa på för faen medan ni har hälsan och kroppen ställer upp! Imorgon kanske ni inte KAN och det finns inget hemskare än att vilja utan att kunna! Det finns inga skäl, inga någon kan få mig att tro på, som är så goda att de motiverar att man sätter sin hälsa i andra rummet.
Öm i halsen, på det där svullna sättet som man är när man har något skit i systemet. Ingen feber, ingen smärta någon annanstans men jag känner att det är fel. Det är inte latmasken den här gången, men jag önskar det vore. Den är så mycket lättare att bli av med!
Det blir ingen träning idag även om jag teoretiskt sett skulle kunna.
Hittade varken klipp eller någon energi i övningarna idag. Provade att öka vikten i marklyften och det kändes väl varken bättre eller sämre än att köra med de lättare vikterna jag testat innan. Får fortfarande blänga på knäna för att de ska hålla sig (någorlunda) stilla i lyftet. Stångrodden gjorde gott för armarna, det märkte jag i stångcurlen senare eftersom det inte riktigt gick att hitta mer *umpf* i armarna.
Jag blev väldigt glad över att upptäcka att utfallen gick strålande däremot, det gillas. Nu är jag inte helt säker men jag tror att 12kg är personbästa, eller åtminstone tangerat personbästa.
Avslutningen, crunches med twist, är förmodligen den sadistiskaste varianten av crunch jag kunde komma på och att ta armhävningarna sist var ett strategiskt riktigt beslut. Sen blev jag nämligen trött och belåten, vilket var poängen med den här sessionen.
Tillägg:
Jag glömde ju att skriva att jag provade att göra benböj med sambon på ryggen också. Det gick bra, men frågan är om jag inte får träningsvärk i baken av det.
De nya skorna är till vänster, även om det kanske kan vara svårt att gissa
Trots att det var ett tag sen jag köpte dem så är det nu som först som de börjar kännas som mina. Över 50 kilometers löpning tog det innan skorna och fötterna accepterat varadra. Så var det med mina gamla också, men när vi väl kom överens gick det strålande att löpa i skorna.
Det heter att 'skorna blir inte skönare för att man försöker springa in dem' och 'löparskor ska man inte behöva springa in, de ska sitta perfekt från början'.
Men det heter också 'spring aldrig tävling i nya skor'.
Jag har bestämt mig för att man *visst* måste springa in löparskor, materialet är stelt och oanvänt, innersulorna har inte hunnit forma sig efter foten och man har inte riktigt fått kläm på hur de nya skorna ska knytas för att de ska sitta perfekt. Det är nu som först som de nya skorna blivit riktigt sköna. De satt *bra* i butiken, men nu sitter de *perfekt*. Det är en ganska stor skillnad mellan bra och perfekt.
Det är väl ungefär nu jag borde gå till löplabbet och köpa ett par skor till antar jag. Bara för att mina gamla är snart helt slut, de här är precis i början av sin karriär och ett nytt par skulle kunna vara perfekta lagom till nästa säsong.
Vi får väl se hur jag gör.
Inledde dagen med ett program på löpbandet som heter "Heart rate". Det trodde jag betydde att den skulle hålla uppe pulsen så mycket den orkade, men istället gnällde displayen "Slow Down" så fort pulsen kom över 140. Så jag tog de 30 minutrarna som uppvärmning, jag var ju bara lite varm och småsvettig ändå. Läge för intervaller med andra ord.
Intervallpass på löpbandet kan skräddarsys ganska bra men eftersom detta var det första intervallpasset på flera månader blev det ändå inte allt för våldsamt. Justerar tempo och antal intervaller vad det lider, idag gick det oförskämt bra i alla fall. Jag kände mig stark genom alla intervallerna.
2:00 gåvila (10:00min/km)
2:00 355m (5:30min/km)
Repetera i 20 minuter
Flåsade bra mycket men jag stupade inte. Däremot noterade jag att pulsen gick ner mindre och mindre mot slutet och de sista intervallerna hann den knappt börja sjunka alls. Vet inte vad jag ska dra för slutsats av det, eller om det ens går att göra det.
Hur som helst är jag nöjd.
Vete katten om jag orkar med någon träning idag, jag är trött/öm i så många muskler att det inte går att peka ut en som den värst drabbade. Höftböjarna är i stort sett okej igen, även om jag är lite småstel i benen fortfarande efter i lördags. Fast jag har nog aldrig kännt mig så här okej så här snabbt efter ett riktigt långpass så jag tänker inte gnälla.
Men jag blev glad igår, mitt under passet. Förvisso fokuserade jag på axlar och rygg för att skona benen - det känner jag av idag. En av maskinerna jag hittade var en suspekt sak jag aldrig sett förut med två handtag och ett viktmagasin till varje handtag. Handtagen hängde i kablar ganska högt uppe och i axelbredd ungefär. Den manicken (som jag kallar latsdrag-liknande manick) körde slut på det sista jag hade i styrka, innan dess hade jag redan gjort en massa annat.
Men det var efter den jag blev glad för det var då jag upptäckte att min favoritinstruktör börjat på Fitness Club. Aria skulle sluta på Salveo, det visste jag, men jag hade ingen aning om att han skulle börja på mitt gym men det var ju en välkommen bonus. Hoppet om att bli stark nog att göra en riktig chin lever
Första riktiga långpasset sen Stockholm Marathon och jag var verkligen inte säker på om jag kunde springa långt, om jag skulle orka eller om knäna skulle klara det. Det gick gick rätt bra med tanke på att jag fortfarande hade träningsvärk sen styrkepasset... Insida lår skumpade redan från början, men vid 3 mil gjorde det inget för då var allt annat så ömt i benen också att det blev mer jämt.
Lilltån spökade dock, men den här gången bröt jag inte passet. Efter att ha konsulterat mina löparkamrater skulle jag försöka en bit, till nästa station i alla fall, och se om inte tån lugnade sig på vägen. Det gjorde den till största delen och det lilla som var kvar av smärtan kunde jag ignorera. Nu är det helt borta.
Fick spökont (spökont: smärta som inte går att härleda från skada eller trauma utan som förmodligen beror på att kroppen bara är trött, alltså en ignorerbar smärta) i allt, knän, lår, vader... rubbet, men det är så det är att springa långt. Klarar man inte av lite smärta är det ingen idé att springa längre än till kiosken. Långdistanslöpning gör ont. Lär man sig inte hantera det lär man aldrig klara något längre än halvmara. Tricket är att veta vilken smärta man kan ignorera och vilken man måste bry sig om.
Naturligtvis blev inte min träningsvärk bättre av det här. Fast det är fortfarande ett bra tag kvar till Uppsala så jag hinner med fler långpass, inte fullt så extrema som 44km dock. Det här passet var för psyket, kommande pass är för kroppen.
Dagens träning om man nu kan kalla det så blev iaf 5km i 8-minuterstempo och jag hade precis lika jäkla ont överallt efter som före. Enda positiva var att jag kände mig helt obesvärad av att jogga i det tempot om man bara ser till puls, andning och allmänt tillstånd exklusive benen. En dag utan träningsvärk hade jag förmodligen velat springa fortare, det hade jag ingen lust med nu. Tänk er att ni har tegelstenar i baken och på låren som guppar omkring, stumma och helt utan stuns.
Det hjälpte inte heller att stretcha, visst jag kom ut i ytterlägena efter ett tag och det gjorde varken mer eller mindre ont när höll på så det kändes ju som slöseri med tid. Skippade halva tiden jag hade tänkt stretcha, det var inte så mysigt ändå.
Det enda som faktiskt verkar fungera är massage. Jag får se om jag inte kan övertyga älskligen att assistera mig på den punkten. Jag vill hemskt gärna vara med på team faktas långpass på lördag!!!
Se
http://www.teamfakta.se/ för mer information om långpasset!
Jag har sparat 600:- spänn på PT idag. Jag är ju själv utbildad instruktör och fullt kapabel att sätt ihop ett lämpligt schema för mig. Jag är också en envis jävel som är fullständigt kapabel att skita i schema och köra som jag vill. Så genom att strunta i mina egna order istället för att skaffa en PT jag inte lyssnar på så har jag sparat 600:- spänn
Skämt åsido, tanken var att jag skulle kört lite lugnt idag på löpbandet. Jag började lugnt i kanske en kvart. Sen började fingrarna dansa hambo på fartknappen igen och sista kilometern avslutades i 6-minuterstempo. inte alls vad jag tänkt mig. Men kul var det.
Vidare till styrkeövningarna, och hantelpressen tröttnade jag ju förståss på av någon besynnerlig anledning. Jag bara tappade allt vad sug hette, så jag bytte övning. Hantelrodd fick det bli, med de stoooora hantlarna. Dem gillade jag, så det blev 3 fulla set med dem. Sen bytte jag upp mig, jag hade ju fått mersmak och körde tre fulla set på 15kg också. Avslutade glad i hågen med tre fulla set på 17,5kg också men sen fick det vara nog. 20kg verkar lite väl våldsamt för någon som fram tills för nåogn vecka sedan funderade på om hon vågade höja från 10kg än...
Gav mig på marklyft, mest för att få in tekniken. Knäna jazzar i sidled precis i lyftögonblicket och det gillar jag inte. Så gör de inte när jag benböjer med stång. Fast knäna uppför sig så länge jag stirrar stinn på dem i spegeln. Ögontjänare.
Benböjen går alltid ner så djupt att lårbenet är parallellt med golvet men aldrig så djupt att jag studsar mot vaderna. Jag är rädd om mina knän och försöker vända kontrollerat och mjukt. Inte häftiga ryck eller plötlsiga stopp.
Lattjade med militärpressen, för med 11kg för att se om jag kunde och sen med 18 för att se hur mycket jag tappat. PB ligger på runt 24 så helt borta är jag inte. Men det är ganska långt dit kan jag säga.
Hammercurls blev beklagligt nog misslyckade eftersom jag var trött i greppet. Men det kanske inte är så konstigt med tanke på hur mycket tyngre jag körde idag än i måndags. Ovana helt enkelt.
Flyes ledsnade jag på, sitta och flaxa som en mås är inte vad jag kallar underhållande. Sidebends däremot var roligt, de körde jag också tyngre, dubbelt så tungt som jag brukar. Det kändes stabilt. jobbigt iofs men det ska det vara. Brände av tre stabila, mjölksyrestinna set på insida och utsida lår innan det blev dags för magen. Jag ledsnade dock snabbt på magmaskinen så jag kastade mig ner på stretchmattan och gjorde situps med benen i vädret och med twist, såna som vi gjorde på coren sist. jobbigt men kul, nya övningar är roliga.
På det stora hela blev det en bra dag. Jag avslutade med en rigorös stretch också, över 20 minuter bände och drog jag i alla muskler som jobbat. Fast nu är jag trött. Jag som inte skulle köra ben eller bak den här gången eftersom jag ville spara musklerna lite till lördagens långpass. Pyttsan, så bra gick det.
Löpningen gick skapligt, 3,8km på 25min men första kilometern höll jag makliga 7min/km. Sen ökade jag succesivt tills jag avslutade i 11km/h vilket får anses som fasansfullt snabbt för att vara jag. I jämförelse kändes 10km/h som jogg
Det kanske är så jag ska göra, tjurrusa så att det som kändes fort innan känns långsamt nu?
Styrketräningen var bisarr. Jag var utless på alla övningar jag gav mig på, som hantelpress t ex. Så jag släppte 7kghantlarna jag larvat mig med och tog 10kg istället. Gjorde en stabil 8*3 med dem till min egen stora förvåning. Ska nog göra om det nästa pass också, innan jag påstår att jag är starkare. Men det kändes så idag i alla fall.
Över lag gick det väl ganska okej egentligen, tyvärr glömde jag blocket hemma och med mitt teflonminne blir det säkert bara fel om jag försöker komma ihåg vad jag gjorde. Jag vet att jag körde hammercurls och hantelrodd, latsdrag, sittande rodd, hantelpress, utfall, nån skum övning för tricpes, assisterade dips, assisterade chins, benpress, vadpress, magmaskinen och back extension. Men vilka vikter och om det var i den ordningen törs jag inte svara på, jag rör säkert bara till det i så fall.
Måste lära mig att få med mig anteckningsblocket i fortsättningen, jag vill ju veta om jag blivit bättre!!!
Löparhusguden, Rune Larsson, har börjat blogga på sin hemsida. För den oinvigde: han är en intressant personlighet och en mycket duktig löpare. Dyk in och läs mer:
http://www.loparlarsson.se/
Faktiskt. För sådant som besök på Gröna Lund till exempel. Eller biobesök med familjen, middag på Ikki bar och allmänt trevlig utekväll. Visst hade det varit kul att hinna träna också, men det är ingen panik om man inte följer planen jämt. Det ska vara gott att leva och träningen finns kvar.
Frågan är om inte en hel dag på Gröna Lund räknas som träning egentligen eftersom man går och står i större delen av sex-åtta timmar. Vi stack när det började bli trång vid fem-tiden men då hade vi varit där sen det öppnade i princip. Då var det lagom med folk. Lagom mycket kö till allt också, dvs knappt ingen alls
När vi gick var det massor av folk, trångt och långa köer. Men då hade vi redan haft vårt roliga och barnen började bli trötta. Perfekt tajming för när vi åkte kom de första stora dropparna också. Vädergudarna var på vår sida igår, tack och lov.
Det planerade biobesöket gick till Filmstaden Sergel och Kung fu panda, en mycket rolig film faktiskt. Om Kina protesterar mot den filmen är det enbart för att de inte kom på idén först. Den är välgjord, humoristisk och gjord med omtanke och respekt för ämnet. Bitvis är den både sorglig och jobbig, precis som en klassiker ska vara för att slutstriden ska bli precis så episk och befriande som man vill att den ska vara. Den här gången har de tagit med en god portion humor också. Gå och se den om ni har tid, låna ett barn från någon ni känner om ni tycker att ni behöver en anledning att gå på tecknat.
Igår blev det en lugn jogg med dottern, lite över 5km runt stadsdelen på trekvart ungefär. Inte illa för en fjortonåring som egentligen helst vill spela mmorpg och konsol
Vi stannade och räddade undan några riktigt enorma vinbärssniglar från vägen och tittade på kor, så det var en riktigt social och trevlig runda. Det kan vara riktigt vackert även inne i stan, slingan går förbi en inhägnad med "året-runt-kor", yngsta dotterns namn på de där ludna korna som går ute året runt. Snart är det dags att dra med henne också på joggingturerna. Det kan bli riktigt kul
Nu har jag lärt mig två saker. Den ena är att jag måste byta om till träningskläder om jag ska göra fler armhävningar än idag. Den andra är att jag inte klarar att stå i plankan alls lika länge efter att ha gjort armhävningar. Dessutom är det inte så klurigt att göra utmaningarna före frukost. Nåja, man lär sig så länge man lever.
Igår sprang jag en kort runda med min älskling, och det i sig var jättetrevligt. Men det var ohyggligt kvavt och syrefattigt i luften, det var faktiskt jättejobbigt. Trots att vi höll ett nästan perfekt 7-minuterstempo kändes det som att det var betydligt jobbigare än det borde ha varit. 7-minuterstempo ska jag normalt kunna hålla timme efter timme, men inte igår. Mer syre i luften, tack!
