Vi kom ner skapligt tidigt, det var jättelite folk tycker jag och det gick smidigt att hämta nummerlappen. Nu är det på allvar. Det som tar lite längre tid är att tråckla sig förbi alla som ska pratas med. Massor med trevliga människor som ska hälsas på och jag fick inte med mig kameran... Visst är det typiskt.
Handlade inget på mässan, jag shoppade loss i Göteborg och det svider lite fortfarande men jag har allt jag kan önska mig nu för tillfället. Det jag däremot såg till att köpa var en startplats till nästa år så att jag garanterat kommer med. Jag vet ju att jag kommer att göra om det, oavsett vad jag säger eller gör imorgon.
Efter att ha fått besked från svärfar, som känner meterologer och en massa annat löst folk så är jag mindre oroad över vädret än jag har varit. Det kommer att bli varmt men inte olidligt. Det blir inte så mycket vind men en hel del moln. Förmodligen kommer temperaturen nå 25 grader mitt på dagen och sen sjunker kvicksilvret igen och då blir det inte värre än LU iaf - och då kommer det att gå bra, trots allt.
Ikväll lägger jag mig tidigt och sover gott, så ses vi kanske i spåret imorgon!
Det kommer förmodligen att bli den varmaste dagen på året, bara för att det är Stockholm Marathon i helgen. :'(
Det är väl bara att förbereda sig på en helvetesresa, istället för den fest jag hade hoppats på. Värme är rena döden för mig, redan vid 20 börjar jag lida och i stark sol blir jag röd som en kräfta. Dessutom blossar säkert mina soleksem och värmeutslag upp igen som de gjorde vid Lidingö och då var det "bara" runt 25 grader. Blir det över 30 grader, som utlovades på lokala nyheterna ikväll, då blir det tungt!
Tänk på att den sol som skiner reflekteras i husväggar och asfalt och studsar upp mot dig hela dagen också. Så är det 30 grader i skuggan kan det lätt bli väldigt mycket hetare i solen, i stiltjen mellan husen.
Det enda jag kan hoppas på är att lågtrycket som snurrade mellan Norge och England bestämmer sig för att göra en blixtvisit i Stockholm och molna ner oss lite mellan 14 och 20. För blir det lika varmt som förra året kommer inte ens åskådarna att vilja vara ute...
Under tiden laddar jag med vätskeersättning, mat och försöker sova så mycket jag kan. Har chips hemma som jag snacksar på och nötter som jag snart knaprat i mig. Jag kan inte göra så mycket mer än så.
De gör mig inte lugnare precis. Foreca, finska motsvarigheten till SMHI, hävdar mulet men runt 25-27 grader, se
http://www.foreca.fi/Ruotsi/tasmasaa/Tukholma medan SMHI hittils nöjer sig med att erbjuda växlande molnighet och 18 till 20 grader, se
http://www.smhi.se/cmp/jsp/polopoly.jsp?d=5236 Dess värre har Foreca haft mer rätt än SMHI, de gånger jag jämfört.
Aria, vår "förste skrikare" på Salveo, ska sluta :'(
Alltså blir det snart inga fler spinncore-pass om de inte hittar någon som kan driva på och skrika lika bra som han. När man är så trött att det smakar blod i munnen behöver man någon som vrålar "don't leave me now!!!" eller "There's nothing left!!! Come on!!" och som kan få adrenalinet att strömma till när det behövs som mest.
De har en tjej som kör core också, och hon är säkert sympatisk men hon kör en lugnare och mer relaxad stil. Så vill inte jag ha det. Jag vill ha fullt ös, svett och adrenalin ska spruta och man ska vara fullständigt jävla slutkörd när man kommer ut. Då har det gett något.
Dagens pass var sådant, med svett och adrenalin, och jag är så stolt så stolt. Jag hängde med riktigt bra på alla övningar utom plankan som vanligt. Fick sätta ner knäna andra vändan, efter sidoplankorna. Men det gick hyggligt där måste jag säga, förr lyckades jag inte med första vändan ens en gång.
Om jag kan gå imorgon kanske jag tar en joggingtur, men risken finns att jag nog får köra alternativträning imorgon, det känns som Arias manande och pådrivande gjorde vad det skulle
Älsklingen kostaterade att han inte ville ha jobbet som "förste skrikare" eftersom det innebär att jag kommer att avsky den som skriker åt mig, och även om jag vänder den energin som frigörs till att kämpa hårdare så vill han inte ens tillfälligt vara den jag avskyr. Dessutom innebär jobbet som "förste skrikare" att jag kommer att svära ve och förbannelse över individen även dagen efter.
Det kommer inte att bli lätt att hitta en ny, bra "förste skrikare" som kan sitt jobb och som törs driva på. Och ska jag träna själv blir det inte alls samma intensitet. Så snart blir det till att börja leta efter en ny.
Bäst som jag står och bakar rulltårta - och det i sig är ju ett äventyr när man inte vet vad man gör - så kommer min älskling och frågar om jag inte tycker det vore ett väldigt vackert väder att ge sig ut och springa i. Jo, det tycker jag förståss, men jag är inte så förtjust i att ge mig ut på de tämligen ödsliga vägarna runt stadsdelen själv. Vissa avsnitt är som upplagda för överfall. Inte långt från där vi bor blev en kvinna våldtagen så jag är väldigt försiktig eftersom förövaren aldrig blev hittad.
Då föreslår han att vi ger oss ut tillsammans! *Lycka!* Vi springer genom grönskan till fågelsång och med solen i ansiktet och det är så underbart! Tempot är ett ganska stadigt 6:45-tempo och den sista biten är ett massivt motlut. Då pressar jag på hårt och lyckas faktiskt på ren tjurighet att komma upp för backen utan att tappa fart. Älsklingen stegar med så mjukt och fint hela vägen, sista biten får han dock ta i han också och vi är trötta och flåsiga båda två när vi kommer fram.
Han har ett mjukt, smygande löpsteg som får mig att tänka på en jägare av något slag och det var inte förrän sista biten, när han blev lite trött, som stegen trampade på så de hördes. För att inte vara löpare, vilken han hävdar att han inte är, springer han väldigt bra och snyggt.
Så här roligt har jag inte haft på mycket länge! Vi sa inte så mycket, men man måste inte pladdra jämt. Ibland räcker det att vara tillsammans.
Jag såg just att Vårruset går av stapeln tre dagar efter Stockholm Marathon och gissa vem som anmält sig dit också? Jag kan inte annat än småle åt det hela. Som tur är kan man ju springa i Vårruset enbart för att det är underhållande och utan krav på prestation, det är en folkfest och jag måste inte slå personbästa. Jag kommer inte att göra det heller, inte i år. Men jag kan ha kul, njuta av atmosfären och kanske lära mig ett och annat.
Jag har dessutom lyckats mjöla ner musen eftersom jag håller på att baka gifflar med äppelmos och kanelbullar. Man ska låta datorn vara när man bakar. Punkt. Oavsett hur tråkigt man har det medan allting jäser.
24 dagar och 118km. Ja jösses vad kul det vore om jag verkligen klarade alltihop. Det vore något det.
Igår körde jag ett egenkomponerat corepass som bland annat innehåll den ack så förhatliga Båten och Plankan, diverse lyft och crunches. Det tog längre tid än det brukar göra på Salveo, men det berodde säkert på att ingen skrek mig i örat
Däremot lyckades jag se till att jag inte kan hosta idag. Toppen. Jag får helt enkelt ställa in dagens löppass eftersom jag knappt kan stå rak. Hur jag skulle kunna springa med så öm mage är mer än jag begriper. Jag vilar, och springer imorgon istället. Det blir lika bra det.
Eller så cyklar jag lite ikväll, om jag klarar av det. Allt beror på hur den här dagens utvecklas och fortsätter. Jag ser fram emot mångadens spinncorepass med lätt fasa, undrar hur långt efter jag halkat nu när jag missat två pass i rad..? Jag kan bara göra mitt bästa och hoppas att jag inte gör bort mig
Igår var en såndär dag då allt bara fungerar, tunnelbanan gick alldeles lagom, sambon fick en skopa pengar lite oväntat och en Selectamaskin bjöd på en Snickers när vi gick förbi. Så där höll det på. Det var då vi bestämde oss för att lösa in den där trisslotten som låg i fickan med en vinst på 25:- och den utföll med vinst på 50:- förståss!
Vissa dagar är sådana bara
Hittade in på ett corepass för en instruktör jag aldrig tränat för tidigare och det var inte så kul. Deras nivå var helt annan än den jag brukar träna på, så det blev ganska lugn träning. Sidoplankan gjorde jag från foten som jag brukar, trots att hon sa från knäet t ex. Blev lagom uppvärmd av corepasset så jag sprang 2km i de nya skorna för att känna efter lite hur de kändes. 6:30-tempo fungerade väl bra men jag är inte van vid skorna, de är annorlunda från mina gamla. Inte fel eller obekväma, bara annorlunda. Sträckte på mig lite och sen bastade jag innan jag gick hem.
Nu har jag sugit på Varvetkaramellen så det räcker känns det som, tankarna börjar nämligen dra sig mot nästa stora utmaning i ordningen: Stockholm marathon 2008.
Reptiderna är bruttotider, dvs repet dras oavsett hur sent man kommer iväg från startfållorna. Mellantiderna och sluttiden däremot är nettotid, dvs det räknas från när chippet passerar mattorna vid starten tills det passerar sista mattan vid målet. Det är mycket med det tekniska.
Klockan 14:00 går starten
rep 1: 21,1km 17:00 3H (snittfart: 8,5min/km)
rep 2: 28km 18:00 4H (snittfart: 8,5min/km)
rep 3: 32km 18:35 4H 35min (snittfart: 8,5min/km)
20:00 stänger målet (Snittfart: 8,5min/km)
Om det nu tar längre tid att komma iväg blir snittfarten förståss högre. Tar det 10 minuter att komma iväg från startfållorna blir snittempot för att klara repen istället lite drygt 8 min/km. Men det ser ju inte så omöjligt ut, om inte värmen kommer och saboterar alltihop. Jag föredrar kyla framför värme, helt klart.
Nu börjar arbetet med att ladda om psyket inför maran. Då gäller det att lägga ultran och varvet bakom sig, men ta med sig det stärkande och positiva från de båda loppen. Inte slå sig till ro eftersom man redan varit duktig utan använda de positiva resultaten som bränsle för att ladda upp inför ännu ett lopp, ännu en prestation. Bygga upp en ny, positiv målbild att fokusera på och förstärka den med minnet av tidigare segrar.
Hur det går i maran lär väl avslöja om jag fick med mig psyket en gång till, eller om det väljer att stanna hemma den 31:a maj.
Vi lämnade Stockholm på fredagen redan klockan 06.00 vilket gjorde att vi kunde ta det lugnt och ändå komma i god tid för att hinna checka in på hotellet, äta och ändå vara tidiga till nummerlappsutdelningen och mässan. Mässan i sig var en hit, där fyndade jag ett nytt, blått vindställ från Dobsom, tights, tröjor, strumpor och skor så nu är jag ekiperad! Försökte gå och lägga mig tidigt, trots hockeyn. Det sket sig men det lär ju inte ha påverkat på något sätt.
Tävlingsdagen började redan vid 9, då vi åt frukost. Jag orkade i vanlig ordning inte så mycket - kaffe, lite yoghurt och två ägg - men lunchen på Botaniska trädgården bestod av en rejäl portion pasta. Vi strosade runt bland blommor och blad och kikade före loppet, delvis för att det fanns gratis toaletter utan kö och delvis för att de har en restaurang god pasta och utan nämnvärd kö men också för att de faktiskt har väldigt mycket vackra blommor och det är en lugnt plats ett stenkast från kaoset. Synd att inte azaleorna börjat blomma ordentligt, det var bara några av de tidigaste sorterna som slagit ut än.
Min start gick vid 15:09 och jag försökte verkligen känna in vilket tempo kroppen villa hålla. Hittade andningen och rytmen ganska snart, fast under större delen av loppet trodde jag klockan ljög. Eftersom jag måste kalibrera om den litade jag inte på när den påstod att jag sprungit första 5km på under 35 minuter - ett ovanligt hårt tempo för att vara mig. Älsklingen fick SMS-rapporter och noterade också hur förhållandevis hög fart jag höll, och blev orolig.
Han blev inte mindre nervös när 10km-rapporten ramlade in, och han fick veta att jag sprungit första milen på under 70 minuter. Det har jag inte gjort mer än en gång innan - på ett millopp! Då blev han orolig på riktigt.
Jag å andra sidan kom till den första bron, kortade in steget något och behöll frekvensen och då märkte jag hur lätt bron var. Motlutet innan bekymrade mig inte nämnvärt, jag blev lite varm, men inte trött och när det började luta nedåt på andra sidan bron tänkte jag lite kaxigt att det minsann inte var nånting jämfört med Lidingös eller Ursviks backar.
Jag fascinerades av hur kilometrarna rann förbi, den ena efter den andra och i jämt tempo. Vilket tempo jag höll hade jag noll koll på, men jag förstod att det kunde bli bra eftersom det kändes så bra. Vid 15km gjorde jag min älskling nervös genom att passera på 1:44-nånting, dvs lika snabbt som de andra passeringarna. Fast nu hoppades han snarare att jag skulle hålla hema vägen in i mål, att jag skulle orka och inte gå in i någon vägg.
Jag tuffade på, passerade Frihamnsmotet med ett brett leede och tänkte att mig fick ni inte stopp på i alla fall. När vi kom till den andra bron kändes den lätt, steget var fortfarande starkt och kroppen kändes bra. Jag tuffade på, kom in på avenyn och första tröttheten kom egentligen vid tvättsvamparna skulle jag tro. Det var i alla fall där jag först började med räkneövningar för att slippa tänka så mycket på benen.
Jag fick ny energi i vändningen och passerade därefter löpare kontinuerligt, bara det är energigivande! 16, 17 och 18 passerade tämligen bekymmersfritt, det var bara 19:e kilometern som besvärade mig så att jag gick mer än precis så länge att jag kunde dricka. Fram tills dess var det "greppa, stick, drick" som gällde vid borden och jag stannade på sin höjd några sekunder för att stjälpa i mig drycken lite snabbt innan jag drog igen. Ett drickastopp kan inte ha tagit mer än fem-tio sekunder på sin höjd, sammanlagt fram tills dess men den här gången gick jag faktiskt kanske två, tre meter innan jag flinade upp mig och drog igen.
Ett leende kan ändra hela sinnestämningen. Så jag klädde på mig ett nytt leende och passerade så småningom 20km. Bara 1 098meter kvar, varav de sista inne på löparbana. I kurvan stod min älskling och fotade, och jag hittade faktiskt tillräckligt mycket krafter i benen för att orka spurta in i mål. Jag passerade säkert 20 löpare på de där metrarna, sen höll jag på att dundra rakt in i massan av blåbär som stannat precis bakom mållinjen. Erfarna löpare flyttar sig, så att nästa löpare slipper tvärnita och kanske skada sig.
Nu hann jag stanna skadefritt och kasta mig mot ett kravallstaket, flämtande efter luft och glad som en lärka. Spurten tar alltid slut på mig, jag är ingen sprinter. Idag, söndag, är jag lite stel i benen. Jag är inte van att springa så fort så länge men det var skönt att få ett kvitto på att jag kan. Snittpulsen under loppet var 162 och som mest nådde jag 180 i puls. Snittet låg bara nätt och jämt inom vad jag anser vara min zon, jag låg alltså på gränsen.
Officiella sluttiden 2:29:01 känns extra bra eftersom jag själv trodde det skulle ta ungefär en kvar längre än det gjorde. Snittfarten 07:05 min/km är kanske inget modigt tempo för de flesta men det är ett högt tempo för mig att hålla så länge. Enligt SMS-meddelandena var jag väldigt jämn genom hela loppet, pendlade bara några sekunder hit och dit. Broar, backar och motlut kändes inte alls lika skräckinjagande som de kunde ha gjort, antagligen tack vare Lidingö.
Det mentala lyftet från Ultran är svårt att beskriva, men ni som sprang kanske tittade upp mot Älvsborgsbron. Min känsla jag fick när jag gjorde det var "Jaha, jamen den tar jag" utan att tveka eller tvivla ens en sekunde att jag skulle klara bron. Minnet av abborrbacken efter 44km sitter djupt. Få backar kommer att kunna skrämma mig efter den upplevelsen.
Så här såg mössan ut efter Lidingö Ultra. Den var svart med vit text från början, men det är kanske inte så lätt att läsa vad där står längre.
Allt det saltet svettades jag ut ochd et där är ändå bara det som stannade i mössan. Hur mycket som stannade på huden vet jag inte, men jag var precis "grusig" och sträv om huden när jag kom hem.
Så glöm inte saltet, i synnerhet om ni förväntar er temperaturer att tala om.
Så är det, för nu har jag fullföljt min allra första ultramaraton. Lidingö är väldigt vackert och väldigt backigt. Jag tror Lidingö består enbart av uppförsbackar faktiskt. Redan vid strax före 8 var det närmare 15 grader varmt och soligt så jag anade att mitt klädval, korta tights och tröja, var rätt. Jag hade dock kunnat välja en bättre färg, svart är inte optimalt.
Smörjde all exponerad hud med solfaktor 50, och den skonade mitt skandinaviska skinn från den gassande solen så jag klarade mig från att bli bränd. Kepsen som från början var svatt är numera till största delen vit av salt. Det jag fick i mig i saltväg igår från chipsen och nötterna satte sig i kepsen idag.
Valde ingen utrustning jag inte redan kört med på träning, och klarade mig med lite blåsor och ett skavsår från pulsklockans sensor. Jag hade dragit åt den pyttelite för hårt och det straffade sig tydligen.
Vi disponerade loppet perfekt, första och andra halvan tog i princip lika lång tid och jag fokuserade envetet på nästa vattenkontroll. Det fanns 13 stycken utsmetade över Lidingö, och jag fick fylla på vätskebältet titt som tätt. min 5 flaskor räckte inte långt i hettan. Men jag slapp kramp, även om jag hade lite underliga ryckningar i vaderna vid 40km. Fast då saktade jag ner farten och väntade på att känslan skulle försvinna, sen kunde vi öka igen.
Första gången vi passerade abborrbacken kändes den besvärlig, pulsen gjorde sin toppnotering där på 178bpm (snittade 155bpm). Fast backen strax efter Lidingöbron är nog kanske värre, även om pulsen inte kom upp lika högt där. Den gjorde mer ont kan man väl säga. resten av banan var omväxlande, de snälla partierna var sköna och då kunde man glida fram och vila. När vi sprang längs vattnet var det vindstilla, till regattans stora förtret, och solen gassade så där måste det ha varit betydligt mer än de 25 mätaren stod på vid 17 när vi var på hemväg.
Andra gången vi passerade abborrbacken var benen redan så trötta och plågade att det liksom inte blev värre i alla fall. Då hade vi avverkat en 44km eller så och såg fram emot en vattenkontroll till samt slutfasen. De sista 5km var bara branta backar. Ingen enskild lika lång som abborrbacken men det var inte mycket platt utom på det solhärjade gärdet strax före Lidingövallen. Även där stod luften och dallrade av hetta.
Jag tror inte jag har ont någonstans nu som inte beror på trötthet. nerförsbackarna blev mot slutet grymmare än uppför, vilke är en av anledningarna till att jag led mer i nerförbacken efter aborrbacken på andra varvet än i backen själv strax innan. Stora lårmusklerna kändes som om någon drämt till mig med en 4-tumsplanka tvärs över låren vid 45km ungefär. Strax efteråt sa det plask i skorna och mina gigantiska blåsor började spricka. Jag får sällan ont av dem, och det ska jag nog vara glad för. Några av dem är stora som tårna.
Jag hade räknat med att behöva gå sista milen men så blev det inte alls och jag hade räknat med en tid strax över 10 timmar och så blev det inte heller. Fast jag trodde det skulle vara kul och det var det! Och det är det som är det viktigaste att få rätt i för min del.
25 grader varmt och soligt.
Jag kommer att klä mig tunnt, jag får väl frysa på morgonen. Hellre det än att få värmeslag senare på dagen.
Alla krämpor är borta. Jag har haft hjärtinfarkt, digerdöden, ledgångsreuatism och astma. På samma gång. Men nu är jag bra igen, jag kommer till start.
Fast jag är nervös.
Har mumsat jordnötter och chips, riktigt gott faktiskt. Handlade gel idag, hittade inte den typ jag brukar använda men en som är nära nog. Det kommer att bli bra. Roade mig med att plantera om den japanska lönnen på balkongen, ansa pelargonerna och fixa lite.
Eftersom jag är så slö på att äta frukost tänker jag äta blodpudding med bacon ganska sent och fylla på imorgon bitti med gröt och mölk. Det får räcka så, äter jag mer blir jag bara illamående.
Fast det är spännande nu!
