Igår var vi ute och gick i en timme, det var faktiskt helt underbart att promenera i solen och njuta av dygnets ljusa timmar lite. Tror att jag börjar få färg i ansiktet, jag som annars brukar vara nordiskt blåvitblek i ansiktet fram till augusti då jag till nöds kanske lyckats få lite färg. Fast å andra sidan har jag sprungit, gått och cyklat ute så mycket på sistone att jag kanske förtjänat en nyans mörkare än kopiatorpapper.
Gröna milen är ganska torr nu. Man behöver inte kryssa mellan lergropar längre i alla fall. Ett par ställen är lite halkiga men är man vaken är det inga problem. Det gick bra idag. Stannade inte någonstans och gick inte i en enda backe. Snittpuls 166bpm och maxpuls 177 talar sitt tydliga språk, det var jobbigt. Det var meningen att jag skulle ta två varv men när jag upptäckte att jag sprungit gröna milen på en av de bästa tiderna hittils tyckte jag att det kanske fick vara bra så. Man ska inte överanstränga sig.
Så jag stretchade ut, sen tog vi bussen till ett McDonalds i närheten. Belönade mig med extrasaltade pommes till burgaren, kepsen var nämligen helt fläckig av salt och jag hade långa vita saltränder i fejan. Därifrån gick vi hem, det var skönt för benen ville röra på sig lite. Det gick inte så väldigt fort hem trots att det var lite kallt när solen gått ner. Nu mår jag bra och funderar på om det inte vore rätt kul att springa imorgon...
Nu är det exakt två veckor kvar till Lidingö Ultra 50K och det är inte utan att jag är nervös. Tankarna jagar varandra men det kommer inte att hjälpa mig att förbereda mig, så jag försöker skjuta undan så många tankar jag kan och fokusera på det jag måste göra. Först gör du det du måste göra, sedan det du kan och snart gör du det omöjliga.
Sprang samma runda idag men den här gången hade jag på mig klockan. Det visar sig att min runda är 5,7km vilket gör ganska stor skillnad för mig. Klockan rapporterade också att jag snittade 7-minuterstempo så snällt hela vägen utom sista kilometern då jag stadigt ökade tempot, som snabbast sprang jag i 5:28min/km!!! Jag har fått en bra förklaring till varför det har varit så vansinnigt svårt att springa rundan på 35 minuter (5km * 7min/km)
Faktum är att jag bara klarat det en gång och då kom jag fram med prickar framför ögonen och akut syrebrist i hela kroppen. Nu förstår jag varför. Den gången vart jag superbekymrad för att det var så jobbigt att hålla 7min/km men det jag försökte var ju att springa i 6:20min/km. Så kan det gå när inte haspen är på.
Jag borde kanske kontrollmätt rundan istället för att automatiskt anta att det är jag som är dåligt tränad... Sluttiden 38 minuter på 5,7 ger en skaplig snittid, och då hann jag med att torrkräkas pga en fluga i halsen också. Stannade inte för att klökas på den, men jag saktade ner till 8-minuterstempo rapporterade klockan.
Det var lika vackert att springa idag. Underbart skönt väder tt springa i, och fåglarna sjöng så fint. Livet är underbart.
Jo, just det: Jag drack bara 1dl idag. Kände inte behov av mer, och den skvätten behövde jag för att skölja ner flugan
Glömde klockan så jag kollade på vanliga klockan när jag stack hemmifrån och igen när jag kom hem, och det blev 38 minuter så då var det väl så lång tid det tog då. Underbart vackert väder att springa i, koltrasten jagade mask och blommorna blommar så fint. Solen lyste och det var 15 grader varmt. Sprang i korta tights och funktionst-shirt, det räckte och blev över tycker jag men jag mötte löpare i vindställ!!! Herre min skapare så varmt det måste ha blivit..!
Undrar hur de tänker när de väljer vindställ när det är 15 grader varmt, så gott som vindstilla och soligt?
Drack bara runt 3dl på hela tiden, jag är riktigt nöjd faktiskt. Jag försöker dra ner på mitt ivriga vattendrickande lite, det kan ju aldrig vara bra att tratta i sig så mycket vatten. Det har nog blivit en ovana att dricka titt som tätt helt enkelt. Det var lättare att låta bli idag när naturen visade sig från sin bästa sida och det fanns gott om fint att titta på.
Lötsjön-Råstasjön är torr och fin för tillfället, och det är inte så väldigt mycket fågelbajs där än. Men det lär väl ändra sig ganska snabbt. Men idag kunde jag springa utan att kliva i något, alltid något.
Underbart att HV tog hem SM-guldet efter sin strålande säsong. Linköping började finalspelet bäst och tog två matcher i rad, sedan tog HV de fyra efterföljande. Jag tycker inte heller man kan skylla på domaren, möjligen fick HV lite väl många utvisningar men det är knappast domarens fel. Däremot har jag inga goda ord att säga om Lance Ward, karln borde aldrig fått gå in på isen.
En riktig influensa är otäck.
Och nu pratar jag inte om den där mes-varianten med lite rinnsnuva, lite feber och kanske till och med hosta, utan jag pratar *Influensa*. Min älskling vaknade i onsdags på morgonen och var skitdålig. "Rejäl förkylning" tänkte jag och oroade mig inte nämnvärt, fast vi fick ställa in alla engagemang den dagen och jag cyklade hemma istället.
Igår började febern galoppera och trots maxdos av både Ipren och Magnecyl mätte akuten upp 39,8 graders feber. Jag blev riktig rädd när jag försökte kommunicera med min älskling och fick känslan av att "lyset är på men ingen är hemma" så vi åkte in akut till Karolinska. Även där konstaterade de att allmäntillståndet inte var så lysande, eller hur det nu var de sa. Han fick i alla fall komma in så gott som med en gång, i vanliga fall kan det tar flera timmar bara i väntrummet.
Efter dropp, lungrönten och en massa odlingar fram och tillbaka i alla möjliga kroppsvätskor kom de fram till att det i alla fall inte var något farligt. Läkaren var jättesnäll och trevlig på infektionsavdelningen och skickade med oss Alvedon hem eftersom vi inte hade mer febernedsättande som man kunde kombinera. Efter en snabblektion i vilka aktiva substanser man kan kombinera fick vi åka hem men ordern att om det inte börjat bli bättre och febern börjat ge med sig inom en snar framtid bör vi komma tillbaka igen.
Idag har febern lugnat ner sig lite och hostan låter inte så fruktansvärt läskig längre, men han är inte frisk - långt ifrån.
Som om inte det var nog med elände så vaknade jag imorse och upptäckte att grannens badrum sprungit läck och vattnet hade sökt sig ner till vårt vardagsrumstak där det stillsamt droppade ner farligt nära mitt tangentbord. Värden vet var det kommer ifrån och har stängt av vattnet tills vidare, frågan är bara hur bökigt det här kommer att bli att ordna.
Dessutom är det bara 22 dagar kvar till Lidingö Ultra.
Nu var det ett tag sedan vi klättrade och det börjar klia i fingrarna att ge sig på de nya lederna. Nästan alla gamla leder är bytta och de har äntligen återgått till vanlig gradering igen. Får väl se om det blir tillfälle snart, när maken tillfrisknat. Från ena dagen till den andra blev han sten sjuk men kraftig hosta och feber. Antagligen samma sjuka som svärfar lidit av den senaste veckan.
Dit upp vill jag ta mig igen hur som helst. Nu var det så länge sedan att jag kanske blir rädd för höjderna igen. Man måste hålla höjdskräcken på mattan genom att klättra regelbundet och det kan jag inte påstå att jag gjort direkt. Men det blir säkert tid för det med vad det lider.
Nu blev jag lite besviken för jag tog i för kung och fosterland igår. jag hade hoppats på lite lagom mycket träningsvärk i magen, den där typen av träningsvärk som gör att man känner sig lite stolt. När jag får den brukar kjag gärna sträcka på mig eller göra andra rörelser som påminner mig om att jag har lite träningsvärk, bara för att jag trivs med den där duktighetskänslan.
Problemet är att det verkar bli svårare och svårare att hitta den där mysiga träningsvärken. Antingen blir det ingenting eller så blir det för mycket. För mycket är inte roligt, då är man bara skröplig och inte ett dugg stolt.
Nej, det ska vara lagom. Inte så mycket att man har ont på riktigt, utan precis så mycket att man känner att "det där gjorde jag bra".
Jag vet inte om instruktören är sadist eller om jag bara är korkad som gör som jag blir tillsagd men idag var det tungt. Det kan nog vara så att det är mitt eget fel att jag blir så slut, för jag tar i och försöker göra som jag blir tillsagd och eftersom jag inte är lika vältränad som instruktören så blir jag supertrött. Plankan satt nästan, blev tvungen att sätta i knäna en liten stund på slutet men överlag gick det bättre än förut. Sidoplankan var skakigare idag, men det berodde nog på att kroppen var tröttare än vanligt. Han körde hårt med oss på spinningen och det tar ut sin rätt. Tur att han jagade på oss ordentligt de sista sekunderna, annars hade jag aldrig orkat. Är fortfarande klen tycker jag, men inte lika klen som i början.
Vänstra tårtan är citronmoussetårta med citronmeliss och citrongelé medan den högra är en apelsinmoussetårta med apelsinbitar och apelsingelé.
Närmast kameran: Skinka, leverpastej samt rökt kyckling och kalkonbröst.
Längst bort: Lax, ägg, stenbitsrom, kräftstjärtar och räkor.
Ingen av smörgåstårtorna innehåller majonnäs och brödet är landgångsbröd. Det går utmärkt att bygga smörgåstårta med landgångsbröd om man vill. Om de får stå några timmar i kylen innan servering hinner brödet suga åt sig och bli lite mjukare, då blir det gott.
Den med lax hade hovmästarsås och lax i ett lager och lättcreme fraiche och hackade räkor i det andra lagret. Den med leverpastej hade leverpastej (ett tjockt lager) i första lagret och lättost (skinka) och massor av rökt skinka i andra lagret. Sedan smaksatte jag cremé fraiche med räkor i ena fallet och skinka i andra och smetade på, samt pyntade så gott det gick.
Det blev nästan inget kvar och till och med jag tyckte faktiskt att rökt lax var gott. I alla fall tillsammans med resten av ingredienserna, fast man kan ta ganska mycket av hovmästarsåsen utan att det skämmer något. Den sugs upp av brödet så den nästan försvinner om man är för snål.
Efterrättstårtorna tar lite tid, men är väl värda besväret. Receptet ligger här:
http://www.funbeat.se/life/discussion/show.aspx?Thre...Det är absolut inte så krångligt som man kan tro vid första anblicken när man läser receptet och resultatet är så gott som det från något konditori.
Fast nu tar det nog en stund innan jag orkar träna, sitter och gäspar tungt och vill helst bara gå och lägga mig
Har städat och fnulat hela dagen eftersom släkten kommer imorgon för att fira min älsklings födelsedag. Men en sväng på hojen hann jag med i alla fall, även om jag fått planera om min träning lite den här helgen.
Tycker att motstånd 7 är lite lagom, man blir svettig men inte trött och man kan hålla ett tempo som låter hjärtat jobba utan att det känns som att man får hjärtattack. Trampade på ganska bra idag, hade inte klockan varit så mycket hade jag gärna stannat på hojen en stund till. Men man kanske ska sluta när det är som roligast
Ska se om jag inte kan producera lite bilder på födelsedagstårtorna, jag har gjort två stycken smörgåstårtor och två efterrättstårtor till min älskling! Han förtjänar att skämmas bort! Dessutom tycker han om smörgåstårta och apelsinmoussetårta, så då får det bli det!
Steg inte upp förrän jag kände mig utvilad idag, och det tog över 13 timmars sömn innan det inträffade. Längre än vanligt måste jag erkänna, men kroppen behövde det säkert eftersom jag inte känner mig tung eller seg längre. Har upptäckt att mina jeans inte sitter som de ska, de har blivit påsiga runt låren och rumpan. Lustigt för sen april 07 har jag lagt mig till med ett par kilo samtidigt som jag enligt måttbandet blivit smalare.
Nåja, jag vet fortfarande inte riktigt vad löpningen gör med kroppen eller hur det påverkar just min fysik men jag känner mig bättre tränad än någonsin så då gör jag ju något rätt. Håller lite koll på kosten, så länge jag för matdagbok ligger jag still i vikt av någon besynnerlig anledning men så fort jag slutar börjar jag antingen tappa eller öka i vikt, allt beroende på i vilken fas av träningen jag är i. Det är sånt jag inte förstår riktigt, men som jag helt enkelt får acceptera. Det är ju inte så att jag inte vet hur jag ska göra för att få vikten dit jag vill, vare sig det är upp eller ner.
Efter Vällingby behövde jag ett pass där inget gick fel och framför allt ett pass som jag orkade med i sin helhet. Jag valde medvetet ett tempo jag borde kunna hålla länge och höll det hela timman, det här passet var mer för psyket än för kroppen. Det blev ingen huvudvärk trots frånvaron av gångpauser, så det är helt klart på rätt väg. Nu höll jag i och för sig långpasstempo snarare än tröskeltempo (tröskeltempo kallas det väl om man håller den fart man som längst kan hålla i en timme?), för jag hade absolut orkat längre än bara en timme i den här farten. Men psyket behövde ett stabilt pass, och behöver antagligen minst ett lyckat långpass också innan jag börjar tro att jag kan klara Lidingö igen. Vällingby sådde tvivel som bara en knippa lyckade träningspass kan rota ut.
Satsade på högt tempo på skapligt motstånd, vilket ledde till hög puls. Fick ingen huvudvärk, inte av cykeln i alla fall men ishockeyn kan ge vem som helst migrän..!
Stretchade en halvtimma också, eftersom jag upptäckt att jag blivit vigare och vill underhålla det ordentligt. Jag kan nu komma upp i jodan i båda mae geri (frontspark) och mawashi geri (sidospark) och det är första gången. Det vill jag inte tappa, så det blev mycket stretch på gränsen till smärta.
Är man försiktig kan man ligga där en bra stund, bara man inte gör några våldsamma gung eller ryck. Så småningom går det onda över och muskeln vänjer sig vid sitt nya tillstånd. Men man ska inte slita och dra i musklerna och när man slutar stretchen är det viktigt att man tar det lite lugnt direkt efteråt.
Värt att notera är också att i vissa fall är stretching inget man vill pyssla med, som t ex om man är överrörlig eller har ont. Men som kampsportare är det viktigt att jag verkligen är vig eftersom annars kan man bli skadad. Men är man tillräckligt vig kan man göra som de här killarna:
http://www.youtube.com/watch?v=4p3WrgbSCEM
I stort sett ett bra pass, utom att vid 4,4 - 4,5 nånstans så kom huvudvärken tillbaka. Vid nerjoggen efteråt fick jag dessutom något som kan liknas vid kramp i magen, inte magknip/akut nödighet alltså utan muskelsammandragningar som gjorde ont. Skumt. Får se om det upprepas på torsdag, i så fall blir jag nervös. Långpasset på lördag vill jag inte sabotera, det är lite väl nära Lidingö nu för att jag ska ha tid med dumheter.
Den här gången kan jag inte skylla på nervositet heller, som jag gjort tidigare gånger. Löpbandet har jag ju sprungit på så många gånger att det inte kan vara det. Så då återstår frågan vad det beror på. Det måste redas ut. Snabbt.
Idag var benen inte riktigt på hugget så jag var på plats 20 minuter för tidigt och cyklade på noll motstånd för att få igång musklerna. Det var nog tur det för idag var det ett tufft pass. Det säger jag i och för sig varje gång, men varje pass blir lite tuffare så även om man blir starkare måste man pressa sig lika hårt som förra gången för att orka.
Det var tur att han manade på oss idag och tog i för annars hade jag säkert gett upp för tidigt. Men precis när plankan höll på att ta knäcken på mig började han driva på oss och jag orkade hålla ut nästan hela vägen. Några sekunder till så hade jag klarat hela övningen. Nu damp knäet ner alldeles av sig själv, trots mina föresatser och sekunderna efter var övningen klar.
Övningen där man sitter på rumpan och saxar med benen eller ror är fortfarande mitt hatobjekt nummer ett eftersom jag inte orkar sitta så mer än några sekunder i taget. Eller, det var en överdrift kanske men jag är långt i från att klara övningen. Fast den här gången började jag inte gapskratta i alla fall.
Idag känner jag mig okej, inte särskilt stel eller så och det är ju inte så underligt. Jag sprang ju faktiskt kortare än jag brukar göra på långpassen, jag var inte ens ute i 3 timmar som jag brukar så att benen är okej idag är inte underligt. Jag tror jag fått ordning på saltet, jag fick ingen huvudvärk av att cykla och då tog jag i ganska ordentligt när jag väl fått upp farten lite. Benen var lite trögstartade, inte helt förvånande kanske, men sen gick det undan. Stretchen efteråt var otroligt välbehövligt, halva tiden gick åt att få ordning på quadriceps. Den kändes både kort och stel men nu är den mjuk och gosig igen, som den ska vara.
Jag borde nog stretcha mer regelbundet, men ibland blir det svårt att hinna med. Jag får börja prioritera det helt enkelt.
Har lagt en lite lös planering för de kommande två veckorna, men vi får väl se om jag följer den. Jag tränar det jag är sugen på ett tag nu, så får vi se vad det blir.
Det blev bara 22km, sen blev jag beordrad att stanna i varvningen av klokare löpare. I min egen lilla korkade värld tänkte jag att "det kanske går över" i tron att det kanske var vätskebrist och att den i så fall skulle lösa sig vid nästa vätskekontroll. Det var inte vätskebrist.
I min iver att ladda med vatten och kolhydrater glömde jag saltet. Normalt saltar jag inte maten när jag lagar den och jag saltar inte när jag äter. Det skyller jag livsmedelseverket för, eftersom det är de som säger att en svensk får i sig 2-3 gånger saltbehovet per dag. Det jag inte tänkte på var att deras råd inte gäller såna som mig.
Jag blev ohyggligt trött av minsta lilla och fick en dundrande huvudvärk - tänk migrän - trots att jag druckit rikligt med vatten både igår och idag. Och det är ju delvis däri problemet ligger, jag borde ökat saltintaget också. Nu har jag antagligen lakat ur saltet ur kroppen istället. Huvudvärken är kvar än för övrigt, men inte lika intensiv. Salt har jag fått i mig nu så det kommer nog att lugna ner sig.
Jag kan dock inte vara helt missbelåten, eftersom jag lärt mig så mycket. Vilken tur att jag upptäckte det där nu och inte 3 mil in på Lidingö Ultra..!
Drog till med ett pass på cykeln på lunchen, och kom iaf 12,9km på 30 minuter och då växlade jag både motstånd och tempo friskt. Svettigt värre, men skönt. Stretchingen ska man inte förakta efter ett sånt här pass, det är underbart att få tänja ut sig lite. Jag sympatiserar verkligen med katterna när de tänjer så där lättjefullt och behagfullt på sig, de ser så nöjda ut och jag förstår dem. Om det de gör är lika mysigt som efter-träningen-stretch har de all anledning att se nöjda ut.
