Det var då rackarn vad han plågade oss idag. Ibland undrar jag om det inte är så att spinn/core instruktörer är lite sadister i själ och hjärta ändå för ju mer plågade vi ser ut, desto nöjdare ser han ut. Vi tog ut oss ordentligt på spinningen, maxpuls är otroligt jobbigt och jag hyser inga tvivel om att det var maxpuls den här gången. När det började smaka koppar i munnen och synfältet krympt så där oroväckande började jag allvarligt fundera på att stiga av. Det är då han hojtar att det bara är 35 sekunder kvar. Så man stannar kvar och tar i. Man kämpar och tänker att så här hemskt blir det ju inte på corepasset i alla fall.
Fast då har han naturligtvis kommit på att man kan lägga båten direkt efter en annan övning när man viftar med fötterna i luften så man är lagom mör i magen redan. Så då sitter man där och plågas. Ro ordentligt orkade jag inte, kunde inte för mitt liv räta ut benen. Plankan orkade jag till största delen på fötterna den här gången, fast jag var nere på knäna några gånger. Men det tar sig. Fast det kommer nog att dröja innan jag klarar av att hålla plankan helt på fötterna.
Sidoplankan tycker jag däremot är helt okej. Den passar kanske mig bättre. Balansen är okej och styrkan i de musklerna är faktiskt helt okej de också. Att ligga i sidoplankan med bara armbåge och en fot i golvet och andra bene lyft (man ser ut som ett kryss) är lättare tycker jag än att ligga i vanliga plankan. Mysko.
Det kallas väl negativ split om man springer sista halvan snabbare än den första? Nå det var iaf vad jag gjorde, 3km på 23min respektive 3km på 22 minuter. Kanske inte så imponerande tempo men med tanke på hur lite jag löptränat på sistone så är det inte illa. Blev svettig och lite trött, men det hade kunnat vara värre (jag har varit med om värre). Jag hade kunnat få ont i tån igen (drog på mig "lägertå" som aldrig riktigt velat gå över) eller något annat skräp, men det kändes hur bra som helst. Alltid något att vara glad över.
Spinn/core-passet satte sig på mitten idag igen, men å andra sidan klarade jag övningar som t ex plankan och sidoplankan betydligt bättre än jag gjort tidigare. Så även om jag blir lika trött och träningsöm efter passet som i början så tar jag i betydligt mer och gör övningarna betydligt bättre än jag gjorde innan. Sammanlagt nio pass har jag varit på och nu kan jag inte längre skylla på att jag lär mig övningarna eller lär mig använda magen på rätt sätt längre. Jag tror faktiskt att jag blivit starkare på mitten - på riktigt - trots allt.
Nu börjar det kännas att det händer saker. Magen känns starkare, övningarna går bättre och jag hänger med på ett helt annat sätt. Spinningen går bra, det är fortfarande lika jobbigt fast det blir inte mycket värre heller. Eller så är det min smärttröskel som höjts.
Det var väldigt roligt att få med sig äldsta dottern också. Vi kämpade sida vid sida, svettiga och trötta. Jag tycker att hon var väldigt duktig och hoppas att hon fortsätter köra när hon hinner och kan. Hon har ju ganska mycket annat att pyssla med också, konfirmationen inte minst.
Gick och småplockade och donade hela dagen idag, men det som var jobbigt tog inte ens en timme. Nu är det mesta klart till påsk. Skönt, bara att dra med en dammtrasa dagen före påskafton så är det nystädat igen. Det var tyngre än man kan tro att påskpyssla i lägenheten med träningsvärk i magen, jisses så corepasset tog! Å andra sidan var det ju det som var meningen
Helgen som kommer blir det inget långpass, inte enbart pga att lördagen som är min långpassdag är påskafton och jag tränar inte på aftnar. Det är helgen före Vällingby marathon också, så jag ska väl inte ta ut mig i förskott antar jag. Spara lite på krutet.
Spenderade i princip tisdag till fredag sovande, eller åtminstone semisovandes. Det är det bästa botmedlet jag känner till mot förkylning. I lördags försvann febern, de sista nysningarna klingade av vid lunch och rastlösheten kom krypande, på söndagen kände jag mig helt frisk men jag vilade och tog det väldigt lugnt ändå.
Men idag bestämde jag mig för att köra på med spinn/core. Fick springa till passet eftersom jag kom iväg sent, så jag var svettig redan när jag kom fram. Det blev ett jättebra pass, jag kände mig utvilad och stark och jag tror aldrig jag har klarat ett pass så bra som idag. Det kändes stabilt. Kan kroppen passa på att läka och bli starkare trots att vilan beror på sjukdom, eller var prestationen ett resultat av träningsabstinens och glädje över att vara tillbaka?
Hur som helst kändes det jätteskönt att vara igång igen.
Det är bara att inse, det blir ingen träning i helgen. Igår var febern nästan helt borta och näsan rann inte så mycket men idag känns det för djävligt. Dess värre är jag täppt också, så jag låter helt knepigt! Det var bättre när det rann.
"Ded va bäddre där ded radd" kanske jag borde säga.
Igår kväll kände jag t o m lite smak igen, men det är ju borta nu. Deprimerande eftersom min älskling har varit och köpt min favoritsoppa, tomatsoppa med chili, men det har jag ingen glädje av nu. Jag förstår att sjuklingar tappar matlusten, man känner ju ingen smak. Allt smakar wellpapp.
Nu ska jag fortsätta hålla mig varm, vila och se till att dricka mycket för det är det enda jag kan göra. Det, och dricka rooibosté. Det är inte vätskedrivande och det smakar lika gott kallt som varmt. De hälsofrämjande effekterna vet jag inte om jag tror på, men det kan ju inte göra någon skada i alla fall.
Imorgon är det medlodifestival och jag håller på Nordman. De är lite underdog i finalen, men jag älskar nyckelharpan. Ett underbart instrument som jag inte upptäckt förrän nu. Har skaffat deras senaste platta, den är mysig och nyckelharpan är med förståss. Undrar hur svårt det är att lära sig spela nyckelharpa..? Kanske något att se fram emot att göra när man blir pensionär och sitter i en stuga på landet lagom långt i från civilisationen med 14 katter varav minst en main coon och en helig birma och ett grönsaksland?
Nu har näsan övergått till en naturtrogen imitation av ett vattenfall, stadigt ackompanjerad av två svullna och rinnande ögon. Jag är ytterligt tacksam för att jag är bra på att sova åtminstone. Oavsett vad så har jag fått sova väldigt mycket de senaste dagarna, om det sen hjälper eller ej vet jag inte. Fast jag tappar aptiten helt när jag är sjuk, det är inte helt bra. Har försökt komma ihåg att äta men jag vet med mig att jag missat en del. Nåja, ingen ko på isen
Spelgalan fick jag stå över, det hade ändå inte funnits något smink i världen som kunnat dölja hur svullen och eländig jag såg ut. För att inte tala om nysattackerna, en 4-5 stycken i serie, våldsamma historier som kan få ett bord att lyfta. Nej, jag blev tvungen att stanna hemma och då stannade min älskling hemma hos mig och skämde bort mig istället.
Igår var allt prima, i morse vaknade jag med feber och öm hals. Inte snorig eller rinnig däremot. Lustigt, igår kändes det inte alls som att jag skulle vara på väg att bli sjuk. Jag hoppas förståss att det går över snabbt, men imorgon är jag frisk och därmed basta för då ska jag på galamiddag. Svenska Spelgalan går av stapeln en gång om året och jag tänker stå vid mig älsklings sida.
Så idag är det maximal vila och omsorg som gäller. Ingen träning förrän jag är frisk. Det är inte värt risken.
Hemifrån till Ursvik och där körde vi gröna milen och "svåra femman" (svår och svår...) och sen hem igen. Stannade vid parkeringen ett par gånger (när vi kom fram och vid varvningen) för stretch, så effektiv löptid blev snarare runt 3 timmar och 10 minuter eftersom mina backtrötta vader inte tyckte om mig, men jag är inte säker. Men det var bra väder, soligt och runt +6 grader så på den punkten är jag nöjd. Det gick lite saktare än jag hade hoppats men å andra sidan får man komma ihåg att det är rena lervällingen i Ursvik, det var skittungt att springa i det. Vaderna blev inte gladare av det kan jag säga.
Hoppas Ursvik torkar upp snart, jag vill springa där fler gånger men inte i lervälling. Det är så förbannat jobbigt.
Klättringen gick inte alls bra, för mycket folk och för lite rep. Fast man kan ju byta dag och inte klättra när det är så mycket folk. Löpningen gick bättre, vaderna var trötta när jag började men det gick bra att hålla tempot ändå trots motlutet. Om jag inte är piggare i benen imorgon blir det bara en kort löpruda, jag vill inte springa på mig något skit. Jag fick inte ont någonstans, blev bara osannolikt trött men jag tänker inte ta några risker. Stretchade en stund men jag vet inte om det hjälper. Det kanske det gör.
Körde på bandets college trackprogram, motlut 1 idag med och det kändes väl helt okej bortsett från när jag försökte dra på lite. Det gillade inte benen. Tiden 45:37 på 6km är inklusive promenad i början, eftersom jag behövde värma upp fotlederna lite. Dessutom promenerade jag medan jag drack men det kan ju inte ha tagit allt för lång tid iofs. Blev lite lagom svettig men inte särskilt trött, lovande eftersom jag ska springa imorgon också. Det ömma i knävecket hinner säkert gå över tills dess.
Idag blev det jobbigare än lovligt och det var jätteskoj. Spinningen fick en del av de 5 minutrarna som egentligen låg mellan spinningen och corepasset eftersom coren skulle vara i rummet bredvid och då passade han på att köra Metallica, Whiskey in a jar och det finns ett skäl till varför jag inte har Metallica i mp3-spelaren länge. Jag tar i tills jag blir blå och yr, så ock denna gång
Coren gick bättre, jag orkade t o m sidoplankan, det gick bättre åt höger förståss men vad annat kunde man vänta sig. Tror att det börjar ge lite resultat, jag känner mig starkare på mitten iaf, sen om det är inbillning eller faktiska resultat vet jag inte.
Ibland är man stendum eller envis som en sten, kalla det vad ni vill. Idag var en sån dag. Jag ställde in bandet på motlut 1 och började springa i mitt vanliga tempo, och det höll ungefär en timme. Efter två timmar hade promenadavsnitten blivit fler och fler och vaderna var jättetrötta. Vid det laget hade jag glömt varför, jag tittade på displayen men kopplade aldrig vad jag tittade på. Försökte öka tempot sista biten för att komma upp i 22km men fick se mig besegrad, det blev bara 21,5km tillsist. Jag var tröttare, mycket tröttare än jag brukar vara och mycket ömmare i baksida lår än jag brukar vara efter 3 timmar på löpbandet. Och jag kunde inte begripa vad det var som gått så fel, till en början. Så jag blev ganska glad när jag kom på det.
Tro nu inte att det blev lugnt efteråt. Icke, för undertecknad hade ju bestämt att vi skulle på bio och innan dess ville jag ha något i magen så det blev till att jaga iväg till tunnelbanan - först Vreten men den var stängd - i Sumpan. Byte i Västa Skogen och helvitte - tåget kommer snart! Springer med väskorna skumpande och hinner med nästa tåg också - tänk så snabb man kan bli i trapporna om bara den rätta motivationen finns. Jag möttes av min älskling och vi spisade hamurgare precis utanför spärrarna och det var väldigt goda hamburgare! Dessutom hade vi tid att köpa lite biogodis innan vi avnjöt Sweeney Todd i mjuka sköna biofåtöljer som slöt sig om en springtrött häck på ett sätt som bara biostolar kan.
Vi tog det lugnt hem.
