Klättringen gick lite si och så, klarade iofs de gröna jag gav mig på och bommade en blå men annars gick det inte så jättelysande. Kändes jobbigt, nervöst och oroligt. Ledde den gula, den jag aldrig missat och klarade den förståss men helvete så nervös jag blev på slutet, inte trött eller spänd men rädd. Jag blev rädd för att jag började tänka på hur mycket rep som kunde tänkas vara ute, hur hårt man slår i väggen om man faller, tänk om knuten går upp, tänk och haken nedanför klipper ur av misstag... Jag var så rädd att jag var darrig tillsist. Men jag har aldrig missat den och jag hade inga planer på att börja nu, så jag tog den ändå. Det var nog bra.
Löpningen blev jobbig, jag valde 8min/km som tempo på löpbandet och växlande mellan 1 och 3 i lutning hela vägen, en kilometer åt gången. Vaderna blev jättetrötta men det var ju det som var meningen. Så småningom kommer jag att släppa löpbandet och börja springa i Ursvik, det är så nära att det kan bli vilken dag som helst nu, så jag borde kört backintervaller oftare på löpbandet. Det var inte så blodigt svårt idag, så nästa gång kan jag nog köra längre.
Håll ett öga på Team Fakta,
http://www.teamfakta.se/ för där lär det dyka upp bilder och text (tror jag) från ultraseminariet så småningom.
Jag tittar ut idag och det är +2 grader och regnet hänger i luften. Vilken tur att jag tog chansen igår! Jag hade grämt mig så mycket idag om jag inte hade lyckats komma ut och springa som jag ville. Visst rörde jag till det och visst blev det väl egentligen ganska trassligt för min älskling men så som han skrattade igår kväll när vi pratade om det så tror jag inte han hade något emot det. Tvärt om verkar han tycka att det var jätteskoj. Eller som han sa: "Tillsammans med dig har man aldrig tråkigt. Man vet aldrig vad som kan hända!" och sen skrattade han igen. Tänk så min träning kan glädja andra
Solen sken och våren lockade hela förmiddagen: "Kom ut och spring!" och på eftermiddagen kunde jag inte låta bli. På med löparkläderna, börja packa väskan med ombyte och inser att jag måste kolla busstabellen till Ursvik. Ser att det är för tajt om tid, jag kommer inte hinna om jag måste hem igen och duscha innan vi ska bort.
Blir jättebesviken och ringer till min älskling för att bli tröstad, varpå han lugnt frågar varför jag inte lämnar grejorna i hans lägenhet och springer runt Lötsjön och Råstasjön istället som jag gjorde i somras.
"JAAA!" ropar jag glatt, tackar för påminnelsen att man kunde göra så och sliter åt mig väskan och åker till Sumpan.
Har glömt koden till huset. Ett kort telefonsamtal löser det, älsklingen låter inte förvånad.
Lämnar mina saker och ger mig ut i vårsolen, endast iförd 3/4-tights och funktionst-shirt och visst frös jag först, men när jag kommit igång var det alldeles lagom. +7 grader, inte alls blåsigt och soligt. Fåglarna sjöng, kanadagässen har börjat vagga omkring i vägen för folk och allt var underbart. Sprang helt på känsla, saktade farten när det kändes befogat och ökade när det kändes rätt. Stannade för att dricka vid en liten träbro, eftersom jag höll på att köra upp Prefektaflaskan i snorken när jag sprang och försökte dricka. Men det var enda stoppet, mer än den där slurken drack jag inte heller.
Sluttiden blev inte bättre än det jag brukar springa, erkännes, men jag var så mycket piggare och fräschare i benen efter 5km än vad jag brukar vara och då ska man komma ihåg att jag sprang en mil igår på en tid jag aldrig klarat förut!
Kommer tillbaka, börjar packa upp torra rena kläder och inser att jag glömt packa byxor! Rena träningskläder till spinningen fick jag med, men inga jeans och mellan passen skulle vi äta hos hans föräldrar.
Ringer i panik till min älskling som vid det här laget inte är ett dugg förvånad. På 30 minuter tar han sig från Gävlegatan, en bra bit bort från St Eriksplan till Sumpan via Lindex och hinner köpa byxor till mig och det i rätt stolek och modell på första försöket! Snacka om bussig älskling!
Alla hade jätteroligt åt byxfadäsen vid middagen men tycker också att de nya jeansen sitter jättesnyggt. Antingen kan han mina storlekar bättre än jag själv eller så har han rå-flyt
Sen var det spinning och core, och som vanligt tycker jag passet var väldigt underhållande även om jag under passets gång blir lite aggro. Man måste ta i om man ska hänga med, så lite morr och blängande blir det, men det är inte riktat mot instruktören för han är jättebra. Det är mer för att mana fram mer krafter ut redan trötta ben och mage.
Jädrar i min lilla låda vad lycklig jag är nu!
Tog ingen klocka, det skulle ju bara vara ett lätt träningspass - trodde jag. Tror, utan att veta säkert förståss, att det här blev den snabbaste milen någonsin trots att det var så kuperat. För det första trodde jag att det inte skulle bli så mycket eller länge så jag tog inget vatten. Jag springer aldrig mer än 30 minuter utan vatten i vanliga fall. Dessutom åt jag ingen frukost (glömde, jag vet hur dumt det är. Inga lektioner tack.), drack 2 muggar kaffe och sov för lite i natt. Toppenladdning. Underligt nog gick det strålande, trots terräng och trots backar.
Vi sprang första halvan av milen tillsammans med Rune, min träningskompis och jag höll vårt tempo så gott det gick fast Rune sprang med oss och drog upp farten - oavsiktligt - hela tiden. Fast det gjorde ju inget förståss, han är rolig och sympatisk och hade många roliga saker att berätta. Fick nästan kramp i höger vad i en backe så vi fick gå en bit, annars tuffade det på riktigt bra. Mot slutet kom huvudvärken dundrande som ett snälltåg, pulsen steg till nya höjder (så vitt jag kunde bedöma måste den legat gott och väl över 170bpm, det kändes som efter en riktigt hård intervall ungefär) men då var det bara 2 kilometer kvar så vi blandade promenad och jogg sista biten.
Huvudvärken har jag kvar, trots vatten och mat, Rönneberga kursgård har väldigt god mat. Sen fick vi lyssna till ett tvåtimmarsseminarium med Rune och det går inte att rättvist återge hans humor eller underfundigheter. Han hade gärna fått hålla på längre för min del.
Kosten är förståss jätteviktig för en ultralöpare, det hade jag redan listat ut. Han berättade om olika eskapader han varit med om och jag kommer *aldrig* mer äta banan från bord på lopp. Vem vet vart händerna som krafsat bland bananerna före dig har varit? Hur många löpare snyer sig i fingrarna? Äta rätt under ett lopp pratade han mycket om, och att man inte ska börja för sent in i loppet med att äta. Att det tar 40 minuter innan man börjar tillgodogöra sig det man ätit må vara sant, men när hjärnan noterar att den får mat i munnen släpper den efter lite på reserverna. Så effekten av att äta blir att redan inom ett par minuter får man ny energi, fast inte från det du äter utan från dina reserver!
Han pratade också mycket om hur viktigt psyket är. Jag tycker att hans hans attityd till löpning är den rätta: "Det ska vara roligt att springa. Spring inte fortare eller längre än att du längtar till nästa pass. Tids nog blir det fort och långt ändå."
Intervallerna skiter jag i de är inte roliga. Jag springer för bövelen för att det är roligt, och Rune har inte sprungit en intervall sen 1971.
TACK! Sveriges meste ultralöpare, mannen som höll 6:00 min/km i 24 timmar och vann Spartathlon som är ungefär 250km och som bäst har sprungit 100km på lite drygt 6H40min (cirka 4min/km i snitt) har exakt samma inställning till löpning som jag. Han är förståss betydligt snabbare, men under sina 21 000 dokumenterade mil har han varit skadad en enda gång. Nej, jag tänker springa för att det är roligt och anta de utmaningar jag roas av. Det betyder inte att jag inte kommer att pressa mig eller försöka bli bättre, men jag tänker inte bedriva rovdrift på löpglädjen längre genom att köra pass jag inte roas av.
Inte snabbare eller längre än att jag längtar efter att få göra om det imorgon igen, som Rune sa.
Jag har i princip bara promenerat och tagit det ganska lugnt. Vis av mina misstag efter Växjömaran tänker jag inte utmana benen mer än nödvändigt riktigt än. Klättringen t ex gick bra men jag avslutade innan benen började göra ont igen och promenaderna har varit ganska korta och inte särskilt snabba. Det enda riktigt jobbiga var faktiskt att städa, igår rockade jag loss bland skåp och luckor tills axlarna värkte. Idag är jag faktiskt lite öm i musklerna, men om det blir träningsvärk av det vet jag inte än.
I helgen är det dags för ultraseminarium då vi bland annat ska få springa med Rune Larsson. Det är ett inspirationsseminarium mer än information och eftersom vi ska springa också blir det antagligen en massa transpiration också. Det kommer säkert att bli bra.
Meningen var att vi skulle besäkt badhuset efter att vi varit hos frissan med stora tjejen. Hon skulle byta hårärg igen, och det skulle väl vara snabbt ordnat...
Tre timmar senare var vi utsvultna och klockan så mycket att vi bestämde oss för att strunta i det. Vi gick i affärer istället, det blev roligare så. Fast hon fick en vacker, varmt blond nyans i huvudet istället för det röd-guldfärgade som hon haft tidigare. Innan dess var hon brunt och innan det någon rödaktig mahogny (?) eller vad man nu ska kalla det. Hon kan ge Beckers färgkarta en lektion i mångfald.
Igår begränsade jag mig till att promenera som motion, det kändes som att det var ungefär det enda benen tänkte acceptera ändå. Trappor är djävulens uppfinning. Idag känns det bättre, knepigt nog (ska det inte vara värst 48 timmar efter?) men jag tänker inte klaga
Förmodligen blir det en sväng till badhuset för lite simning, det var evigheter sen. Men först: plikter.
Sov som en sten inatt och vaknade med mindre träningsvärk än jag trodde jag skulle ha. Efter Växjömaran kunde jag knappt gå, det kan jag idag. Vi får väl se vad som händer under dagen men jag är förvånad över att jag inte är ömmare.
Gårdagens löpning var trevlig och betydligt mer social än jag är van vid. I vanliga fall tuffar jag på och säger inte särskilt mycket eftersom det inte finns så många (ingen) att prata med alls. Så det här var en ny upplevelse. Ryggsäcken jag drog på vägde f ö strax under 5kg. Inte undra på att jag blev trött i ryggen.
Drog på mig rejält med mjölksyra i ett sånt där långt motlut som egentligen inte är en backe. Som tur var hann den försvinna till nästa etapp, annars hade det inte blivit roligt.
Vi räddade en kanin också, den satt vid skylten "Borttappad kanin" och darrade av köld. Den hade varit ute hela helgen, mitt i det kallaste vädret. Det var skönt att den kom till rätta, den lille kraken. Den lilla ägarinnan blev jätteglad när Bobo kom hem igen.
Klättringen idag var mer underhållande och rolig än utmanande och svår, och så ska det också vara ibland. Det kändes bra, lagom mycket mjölksyra och lagom tungt.
Löpningen hade gått bättre om jag inte sprungit på stan idag, vaderna var rätt ömma redan när jag började. Första kilometern gick i beskedliga 8:00 och den sista på 5:39 (tunnelseende och blodsmak men jag klarade det) så egentligen gick det ganska bra om jag inte hade sölat första kilometern. Eller så var det för att jag sölade som jag kunde hålla det där idiotiskt höga tempot på slutet.
På söndag blir det ultradistans! Jag har införskaffat en rygga till torrt ombyte, gel, vatten och annat av livets nödtorft. Dessutom köpte jag fler funktionskläder, strumpor och sånt - det är ju alltid slut så fort jag behöver! Och strumporna är alltid i tvätten, jag fattar inte det!
Jobbigt, jag tror han ökat svårighetsgraden nu. Svettigt värre idag, hade hög puls större delen av passet kändes det som. Core är lika illa som vanligt, mycket plankan idag. Jag är inte säker på att jag gillar den. Det känns som att jag tappar mitten efter ett tag, om inte axlarna börjar bråka förståss. Nåväl jag börjar få kläm på de flesta övningarna nu, nu är det mest en fråga om att orka hålla de statiska positionerna vad nu det ska vara bra för.
Fy fasen, somnade i soffan efter middagen och tvärmissade klättringen och löpningen. Ohyggligt pinsamt. Är fortfarande groggy och trött, snacka om att förstöra hela kvällen.
Teknikträning, repeterade samtliga grundtekniker för grönt, blått och brunt. Inget jag inte kunde, men jag behöver repetera vilka tekniker som kommer till vilka grader. Det underlättar, om man säger så, att veta vilka tekniker man har att vänta sig och ungefär i vilken ordning de kommer på graderingen. Dessutom är det skönt att falla tillbaka på teknikrepetition när man har träningsvärk på konstiga ställen (nacken och vaderna - av core?!?!).
Käkade semla på Café och konditiori Boulevard i Sundbyberg, de fick priset för Årets Semla i år och det var de verkligen värda. Vilka goda semlor!!!
Kissen läker, men nu har hon kommit på att hon kan använda TRATTEN för att klia sig i baken, så sårskorpan sitter lite löst. Hoppas det hinner läka ihop innan den faller av.
Spinningdelen blev mer cardio idag än vanligt - mitt fel, jag bad om det. Bra, för jag tror jag fick upp pulsen rätt mycket, roligare att köra sådär än att bara sitta och pumpa benen fulla av mjölksyra. Jag hade träningsvärk så det räckte när jag kom dit, dessutom fick jag springa för att hinna. Egentligen borde jag föra på 10 minuters löpning också, eftersom jag ju faktiskt sprang till gymmet med väska och allt.
Coredelen av passet gick bättre idag än tidigare, jag kommer garanterat få träningsvärk i magen den här gången. Nu känner jag igen övningarna, vet vad jag ska göra och kan koncentrera mig på det istället för att undra vad jag pysslar med. Ryggövningarna är trevliga, men inte så superjobbiga. Antar att jag kan tacka ju-jutsun och klättringen för det. I synnerhet ju-jutsun kör vi mycket ryggresningar och skumma övningar för att stärka ryggmuslerna, det har jag igen nu känns det som.
Teknikpass, och som jag saknat det! Jätteorligt att få testa alla gamla tekniker och öva dem i lugn och ro igen. Gul och orangeteknikerna har man ju sällan anledning att öva på annars, så det kändes som att det behövdes. Nästa gång blir det gröna och blå kihon. Passet efter det blir det blå jigo wasa och brun kihon och till sist brun jigo wasa och kata. På 4 pass sammanlagt har vi därmed repeterat samtliga tekniker i hela systemet. Sen börjar vi om, och ökat takten lite. Sen håller vi på så tills vi kan alla tekniker utantill och kör dem i full fart.
Kihon = grundtekniker
jigo wasa = tillämpningar av grundtekniker
kata = formellt, rituellt utförande av utvalda tekniker i en bestämd ordning
Eftersom min träningspartner ska gradera till blått övar vi hans blåa jigo wasa och mina bruna jigo wasa vid olika tilläfllen så vi inte rör ihop det mer än nödvändigt.
Teknikträning går alldeles utmärkt att hålla på med trots träningsvärk i benen. Frågan är hur morgondagens spinn/core går...
Löpband förståss, med stormen Tuva ylande runt knäna och snön ankeldjup på marken så tänker i alla fall inte jag springa ute. Skippade det där med mycket backar idag, det kändes som fel dag för det. Fick mjölksyra i baken mot slutet, antagligen berodde det på att jag ökade tempot sista biten.
Idag var en sån där dag då jag undrade i mitt stilla sinne hur jag ska orka 50km när det var tungt nog att springa 22.
Jag får trösta mig med att det finns tid kvar att öka på distanståligheten på. Är anmäld till Vällingby Maraton den 5:e april (v. 14) som formkoll. Vi får väl se hur det ligger till då, det är 8 veckor dit. Mellan maran och Lidingö Ultra (v.19) är det 5 veckor, vet inte hur mycket man hinner åstadkomma på 5 ynka veckor iofs.
Jag är nervös (extra motiverad?), men på ett bra sätt hoppas jag.
Träninsgvärken har nätt och jämt lagt sig, innan den klingade av helt kände jag att jag föurtom vaderna var helt öm i triceps och den där muskeln mitt mellan skulderbladen (den som gör att man kan dra bak axlarna), men nu är det nästan borta. Får se om/hur det påverkar dagens långpass, vete sjutton vad jag tog mig till i onsdags egentligen som slet så hårt på kroppen! Två vilodagar i rad för att känna mig mänsklig igen, det var länge sen det kändes som ett reellt behov.
