De två viktigaste målen uppfyllde jag tillslut, mer löpning i år än förra året samt springa längre än förra året. Förra året sprang jag i snitt i 7:43 min/km och i år sjönk den snittfarten till 7:33 min/km. Under 2007 sprang jag 118 h 21 min och kom 919,8 km, i år blev det 129 h 08 min och 1026,67 km. Eftersom jag inte springer på aftnar (julafton, nyårsafton etc) av respekt för att min sambo så avslutar jag träningsåret 2008 redan nu och ser fram emot att få börja på ett nytt träningsår imorgon.
Utsvävningarna den senaste veckan har fått mig att känna mig uppblåst och tung, men vågen är på min sida än så länge. Frågan är hur länge det håller i sig, det känns som att jag frossat alldeles för länge nu. Det ska bli skönt när allt går tillbaka till det normala igen så jag får tuffa på som vanligt.
Tyvärr är gymmet stängt i två dagar nu, men det går säkert att lösa träningen på något sätt om det skulle klia. Gårdagens lite oansvariga löpning (vaddå uppvärmning?) satte sina spår i hälsenorna, de känns trötta. Jag måste lära mig värma upp innan jag börjar med maxningar, annars kommer vaderna säkert att bestraffa mig.
Om jag alls ska sätta upp mål för nästa års träning så är det väl att klara av alla lopp jag anmält mig till utan att skada mig. Jag skulle vilja lära mig göra en chin, kanske tappa lite vikt till och komma igång med ju-jutsun igen. Fast det viktigaste är att jag får fortsätta må bra och ha roligt, allt annat kommer i andra hand.
Gott Nytt År!!!
Löpningen idag tangerade personbästa på 5km - på sekunden!! Sååå irriterande, 29:51 fast med mer slit än när jag satte det. För allt mitt hårda slit och kämpande tycker jag faktiskt att jag var värd flera sekunders sänkning på tiden, men så tyckte inte klockan. Dystert. Jag får väl glädja mig åt att jag återigen bevisat att jag kan springa 5km på under 30 minuter och vara nöjd med det.
Lite småbesviken är jag, trots allt. För det var en så dum grej som gjorde att jag missade... Jag glömde kolla displayen och började spurta alldeles för sent. Jag hade mer kraft kvar i benen när jag nådde 5km och jag hade mer flås kvar i andedräkten, även om jag var trött och svettig. Så jag vet att jag hade kunnat springa fortare, jag kände det i benen och så missade jag ändå.
Fast förra gången hade jag inte spenderat större delen av dagen rännandes mellan butiker fram och tillbaka och shoppat... Varför ta tunnelbanan när man kan gå från Löplabbet via Science Fictionbokhandeln till Gallerian först och samtidigt passera genom Åhléns, Lindex, HM, Claes Ohlson och vad det nu var mer för nån skum butik jag hann plöja igenom mer.
Jag tror banne mig det är mer träning att gå omkring och shoppa i några timmar (om man ger fan i att fika titt som tätt som en del tror att man måste) än att springa i en halvtimma. Det gör i alla fall mer ont i fötterna att gå så länge som jag gjorde idag.
Skönt att det snart är nytt år. Nytt år, nya mål och en tom träningsbok att börja fylla. Det ska bli kul.
Fin julklapp till mig själv, att putsa personbästat på 5km
Kände mig väldigt stark idag, kunde hålla jämt 6:00 minuterstempo hela vägen, vid 4,2 kändes det lite tungt med då drog jag på den här låten på rejäl volym i mp3-spelaren:
http://www.youtube.com/watch?v=jtD5nuaI0GoKunde till och med öka sista 500 metrarna, till 4:30-tempo som fortast. Putsade personbästat med en sekund, men den stora vinsten är nog att jag inte kände mig alls lika färdig den här gången. Den här gången var jag bara kaxig och jäkligt nöjd när jag stoppade bandet. Trött kom senare, när adrenalinet lagt sig, dvs ungefär när vi satt och käkade sushi
Jag känner mig fortfarande förbaskat stöddig förresten, det här var den i särklass bästa 5-kilometerslöpningen jag gjort på alla sätt. Inte nog med att jag putsade personbästat, jag gjorde det med en känsla av att kunna förflytta berg idag. Jag kände mig lika stark som urberget eller en naturkraft.
Det där kan vara en lömsk känsla och man förlorar den i samma sekund som man låter sig luras att öka tempot. Men jag lät mig inte luras, jag sparade lite krut till en Grande Finale och spurtade i 13km/h sista biten. Jag tror inte jag hade kunnat disponera löpningen bättre faktiskt.
God Jul på er allesammans. Jag hoppas ni finner julefri och ro.
Idag gick det mycket bättre att springa, nu hade jag rätt raketdricka och dagen började med att jag vaknade av mig själv för att jag var utsövd. Bara en sån sak, det händer inte allt för ofta. Kändes väldigt bra, stark och uthållig hela vägen. Jag kunde till och med pressa på de sista två kilometrarna och ökade farten till 6:30-tempo bara för att känna hur det kändes, inspirerad av Fia-Lotta som lockade mig med att man får gå hem tidigare då. Det var jobbigt men inte så pass jobbigt att jag inte tyckte det var kul.
Det var skönt att ha sällskap första timman, nu är jag helt säker på att tempot jag valt är långpasstempo i alla fall. Som vi pratade så var det absolut snacktempo
Fia-Lottas avslutning fick det att rycka i snabbspringarnerverna förståss, det är kul att dra på så det gjorde jag när två timmar var avverkade. Den sista skvätten kan man ju testa andra farter, och nånstans vid 6:30 ungefär känns det som att energin går åt, jag blir trött om jag ligger i det tempot för länge. Några kilometer går väl an men jag misstänker att det kan bli jobbigt på lite längre distanser. När jag testat att maxa på 5km har 6:00 min/km betytt blodsmak-i-munnen-trötthet och det skulle jag gissa antyder att jag sprungit i ett tempo högt över mjölksyratröskeln.
Men om jag envisas med jämna mellanrum att springa fortare, så borde den där förbenade tröskeln flytta sig väl? Nåja, det är bäst att den makar på sig, för här ska jag fram! Lite fler intervaller av den lite längre modellen, ska nog få den att maka på sig vad det lider.
På dagens schema stod medelhård distanslöpning, så jag joggade lite för att värma upp först. Av skadan blir man vis, så jag började med att gå och eskalerade farten succesivt under uppvärmningen. Träningsvärken i magen har så gott som klingat av, men jag kände i kroppen att det här kan bli en tungfotad resa ändå. Därför är jag förvånad över att det gick så tämligen enkelt att hitta ett tempo jag kunde känna mig nöjd med för dagen och som på ett ungefär matchade målsättningen med dagens löpning. Det får man väl vara nöjd med.
Fast jag har inte sprungit några intervaller på ett tag, det känns nästan som om det kunde vara dags för det snart. Så jag inte glömmer bort hur man gör. Jag får försöka lista ut ett sätt att få in dem i schemat snart, intervallerna har gjort susen för snabbspringandet utan att påverka distansspringet negativt (haha så proffsiga termer man svänger sig med här då...)
Känner mig inte särskilt tilltufsad i fysiken trots ökningen i fart så jag får väl förmoda att kroppen tycker det är helt okej. Det är nog snarare psyket som tycker det är lite läskigt i så fall, men det problemet kanske inte är så ovanligt i början av en löparkarriär
Det som kan ställa till det är min envisa förmåga att styrketräna i gymmet. Jag blir för ivrig, tar i för mycket och skaffar mig träningsvärk i något resten av veckan. Sen blir det ett jäkla gnäll för jag kan inte ta i som jag vill och sen lovar jag dyrt och heligt att inte göra om det. Till nästa vecka. På sätt och vis kanske det är tur ändå, för om jag skulle sprungit så fort och så mycket som psyket vill hade jag sprungit var och varannan dag i farter som förmodligen skulle dödat allt vad vader och tibialis heter
Så kanske är det mitt undermedvetna som försöker skydda mig från mig själv
Ujj så skumpigt det kändes i början, men det blev lättare så småningom så jag kunde öka från 7:03min/km till lite raskare tempo. Mot slutet tuffade jag på i 6:00 min/km en liten bit och nog sjutton hade jag kunnat slå mitt nu mera urgamla personbästa på milen om jag hade velat, till och med med träningsvärken i magen och allt. (10km på 68:17 minuter från Tjejmilen 2007) Fast ska jag göra det vill jag göra det en dag då jag känner att jag klarar av att prestera som allra bäst och den dagen var inte idag. Men den lär komma, förr eller senare.
Nu är träningsvärken tillbaka i full sving igen, men löpningen motade faktiskt bort den ett tag. Tillräckligt länge för att jag skulle kunna assistera vid barngraderingen idag på klubben utan att det märktes allt för mycket. Det var full fart på ungarna, jädrar så duktiga de har blivit nu. Nu är terminen slut och drar inte igång igen förrän i januari så det är jullov på många fronter nu.
Det blev tid till träning, tack vare min underbara älskling som konstaterade att han kunde gå till Apoteket och Åhléns så kunde jag träna under tiden. "Du är världens bäste, tack älskling!" utropar jag och packar träningsväskan. Nästan en och en halv timma fick jag att gona mig på i gymmet, så jag hann både springa lite och styrketräna.
Jädrar vilket klipp jag hade i steget idag, det måste vara julbordets förtjänst. Det kändes som om jag hade gott om energi, men jag skulle ju inte springa idag. Det gjorde jag igår. Så jag steg av efter 3km, trots att det kändes som att jag hade det gottigaste kvar. Det var nog tur det, för jag körde ganska hårt idag. Inte så tungt, men många sega repetitioner och mycket mjölksyra.
Utfall körde jag med hälften så mycket vikt som vanligt, och bara 3 set med 8 repetitioner i varje. Kommer nog att få träningsvärk i aktern ändå. Det får jag alltid av den där.
För att spara tid supersettade jag sidolyft och fiskmåsen (det heter den inte men jag vet inte vad jag ska kalla den:
http://www.exrx.net/WeightExercises/DeltoidPosterior... ) så jag gjorde 8 set med 8 repetitioner på 3kg. Mjölksyran brann i axelregionen efter det. Sataniskt så trött man kan bli även med lätta vikter.
Körde sittande rodd också, men nu kände jag mig inte lika buffad längre så det blev lite halvdant. Axlarna var verkligen trötta på mig vid det här laget. Mage däremot gick bra att köra, både sidebends och magmaskinen gick bra. Magen kändes stark, så den skulle få mer av det goda...
Avslutade sessionen i romerska stolen, körde situps i Idiotenstil: gör 10 situps. Pusta lite. Gör 9 situps. Pusta lite. Gör 8. osv tills du är nere på 0. Det låter inte så jobbigt, men när jag var nere på 4 började jag känna mig trött i magen och de sista situpsen litade jag inte på att magen skulle orka lyfta mig igen, men det gjorde den. Jädrar så jobbigt det var!!!
Älskling kom och hämtade mig utanför gymmet och så gick vi och käkade wok. Det var himmelskt gott och jag var jättehgungrig, och det var nu jag vann en andra seger för dagen. Jag observerade nämligen att "När det är ungefär så här mycket kvar av portionerna på det här stället brukar jag vara mätt". Så jag skjuter ifrån mig tallriken, trots att jag skulle kunna sätta i mig resten också.
Och det var rätt beslut för en liten stund senare kunde jag konstatera att nog sjutton var jag mätt. Proppmätt till och med, det var bara det att träningshungrig som jag var hann jag äta upp lite för fort. Men jag hade huvudet med mig och åt inte mer än jag brukar, trots allt.
Det hade jag inte trott var möjligt för ett år sen. För ett år sen hade jag prompt krävt att få mäta och väga allt. Jag är fortfarande skeptiskt mot mitt ögonmått, men jag börjar tro att till och med jag kan lära mig. Jag fixade det ju idag.
Jag vet inte hur kaxig jag kommer att vara imorgon däremot, det är inte så säkert att jag fixar att springa så särskilt fort. Eller så mår jag som en liten drottning och springer som en gasell. Man vet aldrig så noga med dagsformen
Igår kom jag till gymmet utan energidryck. Det var ett dåligt beslut, gymbutiken öppnar en timma efter själva gymmet och jag var där tidigt eftersom jag hade bråttom att bli klar till julbordet. Det var ett ännu sämre beslut att köpa en sportdryck på Hemköp, det enda de hade där var Powerade och det får jag nästan obligatoriskt ont i magen av. "Men det går säkert bra den här gången" hoppades jag, väl medveten om att bara en gel inte täcker en 2-milslöpning om man inte har sportdryck.
Hade förhoppningen om att kanske kunna öka till 21km den här gången men det fick jag slå ur hågen, magen brummade och bubblade irriterat trots att jag sprang på damernas i pausen mellan första och andra timman. Den ville inte lugna sig ens när jag valde att gå en bit, så jag trampade mina 2 mil och lät det vara så. När inte ens Fia-Lottas goda sällskap kunde distrahera mig från den sura magen, då är det läge att ge upp.
Julbordet blev en hit, jag var så hungrig efter långpasset att jag kände mig bottenlös och då passar ju ett julbord perfekt.
Idag ska jag till frissan och se hur illa jag behandlat håret sen sist. Topparna behöver kapas och fixas till men jag vet också att allt springande slitit på håret. Det är inte snoddarna som varit värst, utan det ständiga nötandet när hästsvansen studsat på ryggen som sliter mest tror jag. Men det kommer att bli fixat idag.
Dessutom ska vi fixa priser och grejer till klubbens graderingar imorgon, så om jag alls hinner med någon träning är det ett under. Vi får se hur det blir med den saken helt enkelt. Jag skulle vilja träna, men det är inte alltid man får som man vill.
Igår hade jag en lite besvälig "tummen-mitt-i-handen"-dag, men jag lyckades ändå baka lussekatter och toscakaka. Men inte helt utan missöden. Första degens jäst var nog för gammal för den degen jäste inte, trots att jag i vanlig ordning såg till att kontrollera med termometer att degspadet var lagom varmt. Älsklingen hjälpte till hela vägen och fick naturligtvis för sig att det var hans fel att det inte gick så bra. Men det är ju bara sånt som händer, det är ingens fel. Så vi gjorde 40 nya katter och den här gången kände jag på jästen att det var fart i den. Det är en speciell känsla i jäst som lever, och den luktar på ett annat sätt.
Men det kommer att bli en trevlig luciafika ändå, med hembakat, kaffe, glögg och must. Allt i trevligt sällskap och det är det som är det viktigaste.
Toscakakan blev trevlig, det är en väldigt god kaka fast ganska tungt och mättsam. Det är inte heller det kalorisnålaste alternativt för dem som oroar sig för sådant.
Pepparkakorna är gjorde helt från grunden, alltså inte köpedeg men vi får väl hoppas att de faller någon på läppen ändå. Tycker kakorna är så söta som man kan ta ut med de minsta formarna, riktiga minigrisar! På bilden ser ni en pepparkaka gjord med minsta formen och under den en normalstor pepparkaksform.
Ha en riktigt trevlig lucia allihop!
Idag tog jag mitt pick och pack och gav mig ut på en runda, 6km hade jag tänkt mig men det blev 7,3. Det blev lite fortare än jag hade tänkt mig också. De två första kilometrarna gick i 6:30 min/km, sen sansade jag mig och försökte vara disciplinerad. Det slutade med att jag snittade 6:46 min/km ändå, trots att jag hade tänkt mig 7:00 - 7:10 min/km ungefär.
Men jag hade roligt i alla fall, det var kul att springa ute som oväxling trots allt. Det var kallt och inte så skönt för luftrören, jag hostade rätt duktigt i kylan men det har gått över nu. Fingrarna blev stelfrusna också men de är varma igen. Dessutom är jag ganska nöjd med tiden.
Högsta tempot klockan uppmätte var faktiskt hela 4:40 min/km, men det var i den långa svepande nerförsbacken ner mot Lötsjön, där kan man rulla på rätt bra och få upp farten. Högsta puls uppmätte jag i backen från Ursvikshållet när man passerar Hallonbergens Centrum, 172BPM, men oknuten sko för den här gången skulle jag jävlar i mig inte stanna för något. Backen skulle knäckas, det var den eller jag. Jag vann. Sen offrade jag några sekunder på backkrönet för att knyta skon innan jag rullade ner för backen (det var här snabbaste tempot uppmättes).
Valde lite andra vägar än förra gången och kom nästan 1,5km längre. Om jag väljer andra hållet, runt Råstasjön nästa gång kanske jag kan komma upp i en mil. Jag behöver inte nödvändigtvis springa raka vägen hem heller, man kan ju ta omvägar...
Tänk så roligt man kan ha med en löparkompis som Garmin ändå
Idag tog jag det mycket lugnt på löpbandet och försökte verkligen visa mina värkande muskler all möjlig hänsyn. Jag satte upp en maxtid för hur länge jag kunde tänka mig att springa och tuffade iväg. Misstanken om att endorfinerna skulle kunna locka mig att springa längre gjorde att jag valde en maxtid idag, det gör jag aldrig annars.
Idag behövde jag aldrig oroa mig däremot, tegelstensrumpan mjuknade aldrig och vaderna visade med all önskvärd tydlighet att de inte tänkte vara med allt för länge så efter 5km klev jag av. Det kändes som att det räckte så.
Imorgon blir det vilodag för min del, det ser jag fram emot.
Idag kom jag iväg till gymmet i akt och mening att styrketräna lite lätt. Så jag körde utfallssteg, vadpress och benpress tills jag kom på att jag planerat att springa imorgon. Jag vill nog gärna kunna göra det också, så jag lät benen vara i fred och gick över till hantelrodd, bicepscurls, militärpress, hantelpress, sittande rodd och woodchoppers. Jag fick inte med mig blocket idag så jag kommer inte ihåg alla övningarna, jag har säkert glömt något.
Det blev mycket supersettande idag, jag hade bestämt mig för att hinna med allt jag ville göra på en timme - mer tid fick det inte ta. Det tog någon minut längre men det kan jag leva med. Kort vila, högre tempo i repetitionerna och generellt sett mer fart, det kändes stressigt helt enkelt. Inte riktigt min melodi, men nu har jag testat i alla fall.
Sist attackerade jag magen i magmaskinen, körde upp till 100lbs i den innan jag gick till romerska stolen och vred ur det sista ur magmusklerna. Avslutade med ryggresningar, och lite fler situps i romerska stolen innan jag joggade av mig lite. Sprang tungfotad och trött men det var skönt ändå att få jogga av sig lite.
Sen blev det sushi och hemgång. Nu mår jag gottis
Om jag går tre veckor tillbaka höll jag snittempot 7:05 min/km och sedan 6:56 min/km veckan före denna. Den här veckan snittade jag 6:48 min/km och undertiden har jag legat tämligen stadigt runt 36km per vecka. Jag är inte helt säker på vad det ska betyda eller om jag borde försöka hålla igen lite. Det finns ju faktiskt sådant som "för mycket av det goda". Det tål att tänka på i alla fall, jag är trots allt ovan vid att springa snabbt.
Man ska öka antingen fart eller distans, så jag sprang 2 mil istället för 3 timmar. I gengäld sprang jag snabbare, det borde vara ett rättvist byte som inte sliter ut benen.
Eller så önsketänker jag bara. Men det gick bra i alla fall. Fram till 19km då luften gick ur mig och jag fick anstränga mig för att orka sista biten. Tusen meter är väldigt långt när man blir trött.
Jag har ätit bra och sovit gott så det beror inte på några sådana faktorer. Antagligen räcker det inte med en flaska sportdryck (ca 300kcal) helt enkelt, inte när jag springer fortare än jag är van vid. En gel någon gång under första timmen skulle säkert kunna hjälpa. Jag får se till att ordna det. Det blev hur som helst en bra löpning, jag fick inte ont i nånting som inte skulle bli ömt och det var bara sista kilometern som jag kände mig riktigt "sluggsih".
Nu har jag för övrigt köpt nya rengöringsmedel till avlagringarna i toalettstolen, så nu ska det banne mig bli rent i kröken
Nu låter det kanske som om jag städat gränslöst mycket, men jag har inte fått så mycket gjort som det verkar. Jag la ner flera timmar på den där förbannade toaletten igår, och även om den blev blank så blev den inte fri från beläggningen så alla mina ansträngningar är helt osynliga. Fast om jag lykas nu så kommer jag att bli överklycklig för då slipper vi byta toalettstol, det verkar så himla bökigt!
Fick en brännblåsa av något frätande igår så tummen är lite ful, men annars är jag redo för en ny dust med toalettstolen igen. Se opp, för nu laddar hon om!
Tog det lugnt och fint idag, kände mig trött i kroppen och lite tilltufsad men det var väldigt skönt att bara lufsa. Sista 900 metrarna ökade jag succesivt tempot och avslutade med en 200m i strax över 11km/h (nånstans runt 5:20min/km) så det är väl därifrån maxpulsnoteringen kommer för resten av löpningen låg stadigt och skvalpade en bra bit under 150 bpm. Det är definitivt lägre än jag snittade i somras på samma distans i samma tempo. Det måste väl vara bra ändå?
Intervaller däremot kände jag att kroppen inte ville vara med på, så då fick det vara. Ska jag orka måste det kännas som "en sån dag".
Eftersom katten höll på att skrämma vett och sans ur mig och älsklingen halv fyra i natt när hon misslyckades med att hoppa upp i ett skåp och välte en massa saker så kan den bristande entusiasmen kanske bero på det men jag misstänker trots allt att jag fortfarande är lite trött efter ryggontet och naprapatbehandlingen. Vi får se hur långt jag kommer på långpasset på söndag. Det beror också på dagsform.
Hoppas vi slipper pälsklädd fallfrukt i natt bara. Kattuslingen höll på att ge mig en hjärtattack när hon ramlade ner från översta skåpet över linneskåpet. Hur hon kom dit vet jag inte men jag hörde hur hon kom ner. Med en jävla fart!
Att få vara smärtfri är en underskattad lyx som vi tar för givet. Efter mitt besök hos naprapaten har jag förstått precis hur stel och smärtfylld ryggen vart - nu är det nämligen helt borta!
Musklerna är för visso ömma på det dör utmattade sättet som muskler är när de jobbat för hårt för länge, men den otäcka smärtan som höll mig vaken om nätterna är borta. Efter naprapatens behöandling - allt annat än mild kan jag säga - så kan jag äntligen röra mig fritt i alla riktningar igen. Jag har ingen huvudvärk heller.
Fast det låter ganska läskigt när nacken och bröstryggen knakar när hon vrider och drar i mig. Det låter inte så mycket men ljudet känns mitt inne i huvudet. Nu tror jag att jag kan lägga undan alla värktabletter och glädja mig åt att jag inte behöver dem längre. Jag är tacksam för det och tänker samtidigt på alla dem som lever med konstant smärta. Det tror jag inte jag skulle orka, jag höll ju på att bli vansinnig på bara några dagar. Försöka tänka sig att leva med det i veckor, månader, år... Det vet jag inte hur jag skulle orka.
Nog får man sig en tankeställare alltid.
Alla som känner mig vet att jag inte är en elak eller bitsk person, fakiskt inte ens särskilt cynisk för att vara journalist. På sistone har omgivningen märkt av att jag har de där negativa sidorna jag också, och det är lite olyckligt eftersom det ju på det hela taget inte är omgivningens fel att jag har ont.
Låsningen är lika imponerande smärtsam som förut, även om Alvedon tar udden av det värsta.
Ett annat problem är att jag kommit av mig i julstämningen. Det är svårt att vara pysslig när man inte kan röra sig som man vill utan att det gör ont. Jag känner mig oduglilg på så många plan och det enda som fungerat är löpningen. Hurdan hade jag varit utan den kan man fråga sig.
Hoppas naprapaten löser miga bekymmer, jag är så less på att ha ont och jag är less på att titt som tätt brusa upp utan särskild anledning.
Tänk så gott det kan vara med en kopp hett te och en skinksmörgås med skånsk senap! Nerkrupen i en varm och mysig soffa men en fleecefilt över knäna och en katt i famnen mår man ganska bra ändå. Dessutom hittade jag en kuddformation i soffan som kändes riktigt skön för bröstryggen faktiskt. Alvedon/Ipren-kombinationen fungerar riktigt bra just nu. Det är då man ska passa på att gå och lägga sig tror jag.
Sköt om er och godnatt.
Löpningen gick ungefär som igår med den skillnaden att jag inte spurtade sista biten. Nacken kändes bra så länge jag sprang (högst besynnerligt), men nu är det onda på väg tillbaka igen. Alvedon fungerar lite bättre - smärtan känns luddig i kanterna kan man säga. Inte lika skarp och obehaglig. Alltid något. Imorgon har jag tid hos naprapaten, hoppas hon kan rätta till mig. Älsklingen petade på en kota lite försiktigt och undrade om det var där jag hade ont och det var det ju förståss. Det var något särskilt med den kotan, det var visst vanligare än man tror att man får ont där om jag inte fattade fel. Det gjorde jag förmodligen för jag kommer inte ihåg hälften ens, jag får svårt att lyssna och koncentrera mig när jag har ont. Det är en dålig sak i mitt yrke, tur att jag kunde hålla mig i bakgrunden på dagens pressmöte.
Nu ska jag ta ett varmt bad och se om jag inte kan få bort spänningen i ryggen en stund till, värme ska visst vara bra. Och sen mer Alvedon.
Värme, Alvedon, Vila. VaV
Men ¤%&//( också, nackspärren eller vad det nu är har inte släppt över natten. Igår lättade smärtan bara medan jag sprang, i övrigt förstörde nacken och övre delen av ryggen både nattsömn och humör igår. I natt har jag vaknat titt som tätt när jag rör mig och nu är det precis likadant som igår. Ipren hjälper inte ett jä-la dugg kan jag säga, inte ens om man tar maxdosen på en gång. Det verkar som att jag får gå till naprapaten. &%¤ också.
Jag vet inte riktigt vad som hänt, eller om det var en temporär grej men idag kändes det verkligen som lätt jogg att ta sig fram i ungefär 6:30 min/km. Det kan vara intervallerna som förändrat min syn på vad som är snabbt och inte, eller så kanske det helt enkelt var så att jag åt rätt i går. För jag sov uselt i natt, så det beror inte på en god natts sömn.
Vad det än berodde på så hoppas jag det händer igen, jag tycker om att känna mig så här stark.
Stretchade ut och kände efter så inget ömmade efteråt men allt känns som det ska. Jag skulle bli förvånad om jag hittade något problem med knäna nu, de har inte sagt ett pip på flera veckor.
Fast jag behövde verkligen få sträcka ut och springa av mig en massa stress och bara vara själv ett tag. Nu orkar jag med ett tag till.
Hann packa träningsväskan och börja tänka löpning innan jag kom på att jag kanske borde ta det lilla lugna. Det är inte så hemskt länge sedan jag började springa regelbundet och farthöjningen är fortfarande ny. Ett pass till den här veckan förutom de jag redan tänkt mig vore inte så smart. Jag sprang ju för sjuttsingen två timmar igår - i ett högre snittempo än jag är van vid!
Griljerade skinkan, och drömde om den tid då jag fortfarande iddes rimma den själv. Fan vet vad som hänt sen dess. Jag gjorde väldigt mycket mer själv förr. Köpte halva grisar åt gången för infrysning, plockade bär och gjorde egen sylt och marmelad och bakade nästan allt bröd själv. Nu känner jag min lite lat, jag gör inte allt det där längre. Avstår hellre helt än att köpa halvfabrikat, så det är länge sedan jag åt marmeladsmörgås.
Apelsinmarmelad är förvisso inte svårt att göra, men det är svårt att hitta apelsiner med så rent och fint skal att man vågar ha det i det man ska äta. För mycket besprutning helt enkelt. Maken blir sjuk av frukt från länder som besprutar mycket, han tål inte gifterna. Det blir mycket ekologiskt då, det kanske är bra men dyrt. Då blir det svårare att ha råd.
Jag har aldrig lyckats med surdeg, det gör mig beklämd för det är något jag tycker är gott. Surdegsbröd smakar härligt men hur man lyckas med sin surdeg har jag inte förstått. Nu var det länge sedan jag försökte också. Jag kan helt enkelt inte verkar det som, jag kanske ska acceptera det?
Däremot tänker jag en vacker dag lära mig göra den perfekta korven. Jag ska bara köpa en hushållsassistent med korvhorn först. Om man gör korven själv vet man ju exakt vad den innehåller. Såg en dokumentär om det på Discovery och kan en kemist göra korv så kan jag också! Å andra sidan är han en förbannat duktig kock också, det vet jag inte om jag kan skryta med. Men jag tänker försöka ändå! En dag. I framtiden.
Farmor kunde det där med surdeg och korv, hon kunde göra ost också. Det är också något jag misslyckats fatalt med till allas förskräckelse. Misslyckas man som jag med att göra ost hemma stinker det något alldeles våldsamt. Jag tror det började jäsa eller nått för det osade ohyggligt! Jag vågade aldrig berätta det för farmor, även om jag vet att hon bara hade lett vänligt mot mig och gett mig goda råd för hur jag skulle lyckas bättre nästa gång.
Fast att det där får komma efter pepparkakshusexperimentet. Tänk om jag kunde göra ett helt från grunden, på egen deg! Det vore något det. Degen är klar, delarna ska bara bakas ut och torka till innan det är dags att limma. Spännande! Om det finns fler pepparkakshusbagare därute får ni gärna komma med era bästa dekorationstips!
Med tanke på hur mycket roligt det finns att göra är det inte underligt att jag ligger efter på jobbfronten nu. Skäms på sig damen, så får man inte göra. Inget bakande innan sista dö-linan är mött, och så roligt är det inte att jobba sent in på natten. Frustrerande, jag vill ju pyssla och dona!!
När jag springer på bandet hinner jag tänka mycket och jag funderade ut igår att jag borde kunna låna barnens Lundby-belysning och lysa upp pepparkakshuset med på något vis. De är ju så stora nu att de glömt att de har ett dockskåp, det bara samlar damm.
Undra om det finns miniatyrbrandsläckare för pepparkakshusbränder, ifall jag misslyckas...
