Förra långpasset tappade jag bort 200m som jag inte riktigt kunde räkna ut vart de tog vägen. Nå de dök nog upp den här helgen, för jag har 200m över som jag inte riktigt kan förklara. Jag siktade på 17km och hamnade på 17,2km när löpbandet stannade för andra och sista gången. Fast jag ska inte gnälla, det kändes bra och jag hade kunnat springa längre om jag hade behövt. Jag kände bara ingen längtan att fortsätta. Enligt planen skulle jag inte det heller, så jag var faktiskt nöjd med att kliva av efter 2 timmar idag.
På det hela taget är jag nöjd med veckan, det blev 4 pass i skapligt tempo och jag känner mig inte sliten eller tröttkörd efter två veckor med mitt nya snittempo. Det känns bara bra faktiskt, förhoppningsvis betyder det att jag valt rätt när jag valde att öka tempot i löpningen.
Vågen pendlar glatt mellan 65 och 67 som vanligt, det är knappt ingen idé att bry sig längre. Så länge byxorna sitter någorlunda som de ska är det nog ingen fara på torpet, även om jag fått börja använda livrem även i de som en gång var tajtast. Så länge vikten är någorlunda stadig är det väl knappast något att vara ledsen för, att byxorna blir för stora.
Nästa vecka börjar schemat på marathon.se, jag har bestämt mig för att lite löst följa 4,5-timmarsgruppens schema så får vi se vart det leder. Jag tror inte jag klarar maran på under 5 timmar, men man kan ju följa ett schema ändå, för att det är kul.
Pepparkaksdegen kommer jag inte kunna göra något med på ett par dagar, den ska stå och vila nu, men den luktar och smakar verkligen pepparkaksdeg. Det blir mycket godare att göra själv.
Ojdå, jag skulle kanske gjort dem ännu lite mindre. Det blev väldigt fullt i ugnen.
Det kändes som att ta i varma dunkuddar, alldeles fluffigt och mysigt. De smakade väldigt gott också!
Amaryllisen blommar enormt vackert, däremot har inte hyacinterna vaknat än. Men de är på väg de också.
Visst ser han ut som pappa i "Trolltyg i tomteskogen"? En av mina favorittomtar som jag fick av min älskling, han köpte den i smyg på en mässa vi var på. När jag fick tomten blev jag jätteglad för jag hade sett den men trodde inte den var till salu!!!
Så långt är allt som det ska, men det kommer fler bilder vad det lider. Jag har inte bakat färdigt än, inte på långa vägar!
Det blev 5*400m i 5:00 min/km med gåvila emellan, och det var inte meningen faktiskt. Planen var att alternera mellan korta och långa intervaller olika veckor men så blev det nu inte. Jag vet inte varför, men jag tror jag bara glömde det där med långa intervaller eller så var jag undermedvetet inställd på korta trots att jag sagt långa den här veckan.
Trasslade med klockan och fick inte ut riktigt det jag ville i sifferväg, så någon bra redovisning av pulssiffrorna blir det inte men jag såg att det var ungefär som förra gången. Första intervallen kom inte pulsen upp så högt, tror den var på 165 och vände men sen steg den snabbare och snabbare för varje intervall. Noterade förundrat att pulsen stannade vid 172 och vände neråt igen i fjärde intervallen. Iofs bara till 171 där den höll sig intervallen ut men ändå. Toppnoteringen på puls blev 174, enligt klockan i alla fall. Jag såg det inte själv men så hade jag annat för mig. Så i 400m intervallerna verkar det som att pulsen, när jag kommit igång, studsar upp i 170 eller därikring och sen ligger den skapligt stadigt där. När jag gåvilar sjunker den snabbare i början, sista gåvilan däremot hinner den knappt ner till 140 ens innan det är dags igen.
Det var precis lika jobbigt den här gången som förra, och jag blev inte gladare av att komma på mitt i näst sista och jävligaste intervallen att jag hade tänkt köra långa intervaller idag. Så där springer jag, med pulsen bultade mellan öronen och andan i halsen och känner hur varenda steg suger musten ur mig när jag kommer på att jag inte ska springa korta intervaller. Så lång tid tog det för mig att komma på att jag tränade fel sak...
Vad gör man? Frestelsen att kliva av blev ju enorm, men jag höll ut och stod emot längtan att stoppa bandet. Det är alltid värst i näst sista intervallen tycker jag.
Fy fasen så jobbiga intervaller är säger jag bara. Man kan ju undra varför man gör det. Eller kanske inte ändå, med tanke på hur nöjd jag är nu efteråt.
Hoppas nu att benen är i form för ett kortare långpass på söndag, jag hade tänkt mig en två timmar då (eller 17km i 7min/km). Vi får se hur det går.
Jodå, jag försökte springa i från stelheten, benen har inte varit sig själva sen långpasset. Det gick bra, men det jag är mest nöjd med är att jag inte föll för frestelsen att ösa på för allt vad tygen höll när benen väl lättade. Istället höll jag mig till planen och sprang det jag hade tänkt mig och sen gick jag hem. Igår var benen däremot inte lika villiga att springa så det var lättare att bara springa det jag hade tänkt mig innan jag gick hem.
Så lätt det börjar kännas att hålla 7 min/km. Det är skönt på sätt och vis för jag vill ju kunna springa lite längre distanser lite snabbare. Det är väl okej för ultrarävarna att säga att man ska träna på att springa långsamt när de själva kan springa milen på en timme eller snabbare och ändå ha kraft kvar i benen för en löprunda till. Men för en löpare som jag som är långsam från start är det nog bäst att försöka få lite fart under dojorna, för springa långsamt kan jag ju redan.
Jag kan mycket väl lufsa på i flera timmar, det vet jag redan att jag kan. Nu vill jag kunna göra det i någorlunda tempo också. Fast jag vill åstadkomma det där utan att göra avkall på det roliga med löpning, jag vill kunna njuta av löpningen och ha skoj samtidigt. Jag vill inte gå sönder medan jag tränar, bara för att jag spänner bågen för hårt.
Vilka krav jag kommer med, aldrig kan jag göra det särskilt lätt för mig. Jag vill kombinera de mest omöjliga idrotter och de mest omöjliga målen. Självfallet, annars vore det helt enkelt inte jag. Nåväl, jag ska se till att ha roligt först också främst. Det är det viktigaste. Så mycket ledig tid har man inte att man kan plottra bort den på vad strunt som helst.
Jag höll på att glömma julen! Eftersom det är första advent i helgen står det julstädning, pyntning och bak på schemat. Vi får väl se om jag lyckas producera några bilder av tomtar, lussebullar och äppelkaka!
Japp, gissa om jag blev paff när jag steg ut från gymmet. Full snöstorm! Det var det minsann inte när jag steg in där tidigare på dagen. Eftermiddagen hade vikts på löpband och långpass nämligen, dags att testa inläggen i den gren de verkligen måste sköta sig exemplariskt.
Precis när jag kommer ner mötte jag Fia-Lotta, och först trodde jag hon skulle slå på roten och svimma för ögonen såg lagom frånvarande ut ungefär som på boxare precis när de knockats, sekunden innan de sjunker ihop. Fast hon hämtade sig, hon är tuff.
Så hur gick själva löpningen då? Jo, första timman avverkade jag 8,5km precis enligt planen. Andra timman blev det 8,3km och då insåg jag att det här mycket väl kan bli ett ganska bra långpass. Tredje timman blev det 8,1km med ren viljestyrka och enormt trötta ben. Men jag fick inte ont någonstans!
Första timman flöt förbi tämligen händelselöst, första halvtimman är alltid värst eftersom kroppen inte kommit in i rytmen. Efter 4km släppte den där sega startkänslan och flytet infann sig. Tuffade på helt enkelt. Tuffade på rätt okej andra timman också, riktigt vart diffen på 200 meter kommer in i bilden vet jag inte riktigt. Hinner 200m försvinna så där, bara för att man hämtar vatten? Det var enda skillnaden mellan 1:a och 2:a timman nämligen.
Det var när jag skulle starta 3:e timman som jag kom på varför det är bättre att löpbandet bara rullar i ett sträck. När man ska starta tredje timman krävs det en aktiv handling som, just då, känns enormt stor. Om löpbandet bara snurrar behöver man bara flytta blicken från displayen när klockan slår över 120 minuter och börjar räkna upp den tredje timmens minutrar.
Fast jag startade den tredje timmen och försökte behålla farten, men nu bar det mig emot. De 400m som skiljer 1:a och 3:e timman åt vet jag precis vart de tog vägen. Jag var tvungen att få gå lite sista timman, vaderna och hamstrings klagade högljutt på tillvaron. Det var länge sedan jag var så trött i de musklerna, det var å andra sida länge sedan jag körde ett anständingt långpass också.
Summa sumarum så är jag nöjd med inläggen. De skötte sig väldigt bra, inte en gång under de 3 timmarna bekymrade jag mig för knäna eller fötterna, även om jag kände efter lite i början. Fotlederna är lite ovana vid stödet än, det känner jag men det är övergående.
Nu kan jag springa igen!
Jo, man testar recept som man inte provat förut. Toscakaka är en av pappas favoriter men jag har aldrig vågat mig på den, eftersom farmors är så otroligt god. Fast vad skulle jag göra medan jag väntade på att de här raringarna skulle jäsa klart?
Jag måste bara påpeka att riktig färskjäst ger degen en helt annan konsistens än torrjäst. Eftersom torrjästen är det enda i receptet som jag bytt ut så måste det vara det som gör hela skillnaden. Trots att torrjäst ska ha lite varmare degspad så jäser det inte lika fint som färsk jäst, oavsett hur noga jag är med temperaturen (jag använder termometer, mer exakt sän så blir det knappt). Alla andra ingredienser är de samma, läs på närmaste mjölpaket
Doften som spred sig i köket från bullarna var oemotståndlig. Fast ska jag baka ska det vara på riktigt smör och med riktigt socker eller sirap i degen, annars kan det lika gärna vara tycker jag. Så det var inga snålbullar som väntade i köket direkt.
Toscakakan var ett äventyr som jag först var tveksam till om det alls skulle gå bra. Glasyren verkade så tunn, men det visade sig att det var alldeles perfekt mängd. Precis så mycket att man fick lite tuggmotstånd just när man skulle bita i kakan, men inte så mycket att det fastnar i tänderna eller var svårt att tugga.
Själva kakan under glasyren blev saftig och fluffig och påminnde lite om sockerkaka faktiskt. Det var i och för sig nästan samma recept, lite mindre socker, lite mer ägg och ingen vanilj.
Vilken tur att jag fått fart under löparskorna nu när det börjar lacka mot jul, jag älskar julbak och julstök så då lär det dyka upp fler bilder på mina äventyr i köket. Om jag inte ser till att springa riktigt duktig nu i jul kommer jag garanterat gå upp flera kilo
Fast det är det nästan värt...
Idag skulle jag låta fötter, ben och skor genomgå ett elddop: intervaller. De tuffaste jag utsatt mig för, någonsin. Jag var faktiskt lite nervös, men inte värre än att jag glömde ta på mig skrajsnöret och när jag väl kom ihåg det insåg jag att jag inte behövde det.
Inläggen är nya, så jag visste inte hur de skulle påverka löpningen. Men något gjorde de, för jäklar i min lilla låda så jag kan springa. först värmde jag upp, 5km i 7min/km och det kändes hur bra som helst. Pulsen nändes inte ens ta sig upp över 150 en gång.
Sen stannade jag, drack och stretchade ut mig lite på bandet innan jag matade in "program 12". Intervaller. 2 minuter åt gången i 5:00 min/km.
Jag kan bara säga en sak till alla som dissar löpband: vad ni missar! Om jag skulle ha sprungit 400-metersintervaller utomhus idag hade jag fått göra det i snöglop och regn i kylan, det hade förmodligen inte gått lika bra och jag hade absolut inte orkat hålla uppe intensiteten som jag nu blev piskad att göra. Hänge med annars kastar bandet av dig, helt enkelt.
Löpbandet kom verkligen till sin rätt i den här grenen. Växlar lagom snabbt mellan långsamt och snabbt tempo, den ser till att jag får upp och behåller farten genom hela intervallen och denr edovisar pulsen snyggt och prydligt hela vägen. Så här såg det ut, pulstalet är taget från precis när respektive intervall slutat:
Gåvila 2 min: 122
spring 2 min: 165
Gåvila 2 min: 132
spring 2 min: 170
Gåvila 2 min: 137
spring 2 min: 171
Gåvila 2 min: 140
spring 2 min: 172
Gåvila 2 min: 139
spring 2 min: 172
Sen gåvilade jag en lång stund, 10-12 minuter men det är helt omöjligt att se vad jag skrivit där. Men det spelar mindre roll.
Bandet hävdar att maxpulsen var 173 under passets gång, och det är möjligt att jag skrev fel näst sista intervallen. Det är ganska oläsligt darrig handstil och jag kan inte påstå att jag var särskilt kaxig just då. helvete så trött jag var 1:30 in på näst sista intervallen. Då ville jag bara gå hem!
Men nu är jag desto nöjdare. Jag har inte ont någonstans och jag är inte öm. Bara trött. Främst i rumpan och baksidorna men ganska rejält i vaderna också. Jäklar så det gick undan
Provade nya inlägg idag (igår) och det gick väldigt bra att springa i dem. Nu sprang jag bara 6km men det kändes helt okej, väldigt bra! Jag formligen flög fram, sen om det berodde på vilodagen igår eller pytt i pannan till lunch det vet jag inte men det kan inte varit humöret i alla fall för jag var skitsur när jag gav mig hemifrån. Det regnade och jag var trött, jag hade ingen lust att springa fort heller. Ändå blev det fort, och som det blev! Först 5km i 7-minuterstempo och det kändes strålnade så jag ökade till 6-minuterstempo i 1km och avslutade med 400 meter i 5-minuterstempo. Jädrar i min lilla låda vilken fart jag hittade
Jag vet inte vad det berodde på egentligen, men jäklar så gott det kändes. Kroppen bara flög fram, musklerna kändes som om de var fulla av dynamit. hjärtat arbetade snabbt och starkt, lungorna verkade ha oändlig kapacitet till och med när jag ökade till 5-minuterstempo. Älsklingen stod och tittade och konstaterade att "det där ser ju lätt ut". Underbara, älskade man. Det där är förmodligen det snabbaste jag sprungit någonsin med flit. I alla fall om vi inte räknar korta rusher, som för att springa i från en geting eller ifatt en buss. Jag valde att stoppa bandet där, eftersom inläggen är nya och fötterna ovana. Det kändes lite som att stjäla godiset för barnet precis när ungen kommit på att det är en godispåse knodden håller i. Jag hade velat fortsätta flyga, men vi hade en tid att passa och jag är inte van vid inläggen. Måste låta foten vänja sig.
Jag kommer säkert sova gott i natt, gärna med drömmar om starka ben som bär mig snabbt och lätt som de gjorde idag.
Ibland är löpning underbart.
Målet för dagen var 17km och så långt kom jag inte så lite syrak är jag. Löpbandet på gymmet stoppar efter 60 minuter, vilket emellanåt känns lite störande, i synnerhet när man hittat långpasslunken. Den hittade jag inte idag. Första timman passerade 8,5km, precis som planerat. Jag nollade bandet och började andra timman i samma fart, 7min/km. På något vis gick luften ur mig när jag insåg att jag passerat milen på 69:12, näst bästa tiden på milen för min del. Sen tappade jag både fart och ork, men jag fick inte ont någonstans och det var väl alltid något.
Det kändes verkligen som att energin rann ur mig, soppatork galore. Sista timman orkade jag bara 7,8km och med tanke på att första kvarten, tjugo minutrarna gick i 7min/km så måste de sista gått erbarmligt långsamt. Det var verkligen en kamp mot en trötthet som kändes avgrundsdjup.
Fast jag vet på ett ungefär vad det var som hände och jag har mig själv att skylla. Jag köpte en "energidryck" på vägen till gymmet, Power-nånting med ananassmak. Men jag såg i efterhand att den innehöll typ 53kcal per 0,5l dryck... Kombinera det med att jag inte laddat särskilt klokt med lunch innan (jag försov mig så det blev en lätt brunch, ett ägg, lite yoghurt och två glas mjölk) så har man ett recept på soppatorsk.
Hade energidrycken verkligen haft energi hade soppatorsken kanske dröjt, så nästa gång kollar jag nogrannare på vad det är för jox jag köper. Och så kanske jag låter bli att försova mig så att jag hinner äta ordentligt innan långpasset. Då går det säkert bättre.
Ingen ursäkt men en förklaring åtminstone, kanske lär jag mig något den här gången. om jag inte minns fel har jag gjort samma tavla förut, fast för ganska länge sen.
Dagdrömma kan man ju alltid och när kan man bättre göra det än när man sitter på motionscykeln och trampar så svetten sprutar? För att motivera mig att hålla tempot satt jag och tänkte på hur jag skulle vilja att kroppen förändrades, orsaken till varför jag gör det här. Målade bilder, positiva diton, för min inre syn. Såg starka ben som orkar bära mig långt och länge oavsett om jag cyklar eller springer. Visualiserade en vältränad, muskulös kropp utan en massa ballast, en välmående kropp. Naturligtvis fick jag syn på magrutorna jag drömt om så länge också och snygga vältränade axlar och armar som inte skäms för sig i ett linne.
Jaja, som sagt, man kan ju dagdrömma lite. Jag har en bit kvar kan man väl säga. Men man ska väl ha något att sträva efter också.
Kände mig lite lagom klenis idag när jag pallrade mig iväg till gymmet och jag hade planer på att springa lite lugnt bara. Nu är det ju så att jag inte alltid kan hålla mig till mina föresatser, så även denna gång. Det finns två saker jag avskyr: intervaller och backe.
Så vad gör jag en dag som denna när regnet hänger grått i luften och depressionen bara lurar om hörnet? Jo jag springer en sorts backintervaller.
Jag vet, det låter helvrickat men fram tills jag ställde mig på löpbandet var min övertygelse att jag ville springa lugnt och sakta, lite kort bara. Värmde upp med promenad som vanligt, 1km i 10min/km och fram tills nu var jag övertygad om att jag skulle köra ett stilla litet pass.
Tills jag fick syn på programmet för någon form av backintervall som såg kul ut. En intervall verkade så vitt jag kunde bedöma vara knappt 10 minuter lång, så steg backen successivt från 1% till 3% och sen tillbaka till 1% igen. 1 minuts planlöpning och sen blev det en ny 10-minutersbacke. Åter en minuts planlöpning och sen kom sista backen, så på 30 minuter hinner man med 3 backar och två plattlöpningar.
Det gick strålande, med tanke på den tämligen låga farten är det kanske inte så konstigt men om man håller i åtanke att knäna fram tills nyligen hatade backar och började värka vid åsynen av dem så blir det en helt annan sak. Tidigare har jag inte kunnat avverka ens en lång backe, än mindre tre. Snittpulsen skvallrar också om att det inte var så mördande direkt. Det var roligt att den klättrade till 166 när lutningen steg till 3% men sen slutade pulsen att stiga, den t o m sjönk en aning efter ett tag.
Efteråt slog det mig att jag kanske skulle låtit bli backarna. Men nu fick jag inga besvär av det och jag strechade efteråt också, så ingen skada är skedd. Dessutom är det vilodag imorgon, så knäna får vila igen.
Idag valde jag att lägga in en spontan vilodag, mest på grund av att jag sovit väldigt djupt och länge på det där sättet man gör när man börjar bli sliten. Jo, man kan faktiskt avgöra hur kroppen mår genom att känna efter hur man sovit men framför allt hur man mår när man vaknar.
I vanliga fall sover jag cirka åtta timmar och vaknar tämligen enkelt av gryningsklockan. Men idag kände jag mig seg och trög när klockan väckte mig vilket också bekräftades av att jag råkade somna om så att jag kom upp senare än vanligt. Hela morgonen präglades av en tung, seg känsla i kroppen och det har inte riktigt gett med sig än, trots att klockan är kväll nu.
Jag gjorde ett experiment idag när jag lagade middag. Det var inte direkt oöverlagt eftersom jag redan på förhand visste om att smakerna gifter sig bra med varandra men jag hade faktiskt aldrig testat det själv. När köttgrytan var i princip färdig för att stå och sjuda den där timman eller en och en halv som jag gärna vill att den ska sjuda så skar jag upp ett syrligt äpple i småbitar och hade ner i grytan. Fläskkött, ingefära och äpple är smaker som går väldigt bra ihop.
Det blev väldigt gott! Älsklingen lät jättebekymrad när han konstaterade att han var mätt, för det betydde ju att han inte kunde äta mer. Så jag tröstade honom med att det fanns kanelpannacotta i kylen, redo att serveras till kaffet. Det beskedet mottogs med ett brett leende.
Det är trevligt med lite lyx i vardagen och det är så roligt att laga mat när den uppskattas. Det lustiga är att pannacottan var så lätt att göra, det enda bekymret är att den ska stå minst 4 timmar. Men det gör ju inget om den står längre så man kan göra den dagen innan som jag gjorde. Den klarar sig bra i kylen i ett par dagar, om den inte blir uppäten direkt förståss.
Tyvärr är inte ens den magraste varianten av pannacotta speciellt mager. Trots att jag försökt komma på ett smalare recept som behållit sin fulla smak så har jag inte fått ner antalet kilokalorier i kanelpannacottan till under 500 per portion. Så det är inte något man kan unna sig var och varannan dag direkt, trots att det är så lätt att svänga ihop. Så det är lika bra att brassa på och göra en riktigt härlig pannacotta och njuta av den lite då och då än att göra halvsunkiga varianter som inte är lika goda och dessutom fulla med sötningsmedel och konstigheter.
Såg att Scan gjort färdiga grytor som en bekant lovprisade för att de var så smidiga om man inte hann laga mat. Jag skulle personligen aldrig köpa dem, det var för många E-nummer i för att jag ska gilla dem, dessutom anser jag inte att det är någon besvärlig sak att göra ett långkok och frysa in portionsförpackningar. Man kan till och med göra allt utom att lägga i morot, lök, svamp och paprika med grytan innan man fryser in den. När man tar upp den och tinar den i grytan tillsätter man morotsslantar, paprikabitar, lök och en skvätt fond och ingen kommer att veta att du inte kokat och fräst hela dagen
Däremot blev jag lite irriterad på Aftonbladets jämförelse, att bra mat inte skulle vara så mycket dyrare än den sämre, kemikaliedoppade maten. De produkter de valt som Bra var väl bra nog men de som de valt som Dåliga var onödigt dyra livsmedel som jag vet går att få tag på billigare. Om de verkligen hade ansträngt sig och gjort en rättvis jämförelse hade den Dåliga matkorgen blivit betydligt billigare. Men då hade ekologisk, bra mat sett onödigt dyr ut. Som de skrev artikeln och vinklade testet såg ekomaten riktigt billig ut, trots att den faktiskt är dyr.
Allt hänger på vinkeln.
Apropå Aftonbladet skulle jag vilja se listan SVT refererade till på nyheterna ikväll, de pratade om företag svenskar hade förtroende för och inte. I toppen låg, som vanligt, SVT och IKEA men i botten hittade vi TV3, Aftonbladet, regeringspartierna och Sverigedemokraterna. Den undersökningen lät intressant, får väl se om jag kan leta fram den.
Ibland kan yttre faktorer ge en knuff i motivationen som man inte hade räknat med, och idag fick jag en sådan. Jag hade räknat fel på tidsåtgången för träningen och stämt träff med min sambo utanför gymmet, men telefonen låg i gymskåpet och jag hade redan påbörjat passet. Med andra ord ingen chans att styra om träffen till senare. Så jag försöker kompensera genom att springa fortare än jag hade tänkt mig.
Det roliga i alltihop är att de ynka minuter jag kapade på att jaga på i löpningen antagligen inte gjorde varken till eller från i slutänden eftersom sambon och jag stod och småsnackade en bra stund innan vi gick. Vi stod vid trappan i gymmet och pratade och jag är precis på väg att be om ursäkt för att jag glömde räkna in upp och nervärmning i tidsåtgången, så jag känner hur käften skenar och häver ur sig:
"Förlåt, det är alltid nått jag glömmer. är det inte tiden så är det trosorna."
Killen som gick förbi just då såg ut som om han höll på att dö av slaganfall. (Kommentaren avsåg alla gånger jag glömt packa ner diverse plagg till efter träningen, som sambon fått komma till gymmet med, men hur skulle gymkillen kunna veta det...)
Men tidspressen och allt runt det gjorde att jag helt glömde bort att fundera på knäet. Det var inte förrän på hemvägen som jag insåg att jag inte hade ont nånstans och att jag faktiskt känt mig stark och fin i löpningen idag trots allt. Trots att jag har träningsvärk i stort sett i allt utom benen
Jag som hade tänkt mig ett lugnt och stilla milpass i lufstempo, istället fick jag mig en genomkörare och i efterhand är jag väldigt nöjd. Jag vågade inte riktigt lägga mig i 7:00min/km, så jag körde i 7:13min/km istället, men det var nog enda gången jag tänkte lite på knäet. Det enda stoppet blev när 60 minuter hade gått och bandet stannade. Då fick jag nolla bandet och köra den sista biten från noll, men jag vet ju att bandet gör så där. Det var bara just då jag blev förbaskad och morrade ilsket åt löpbandet.
Fast nu verkar det ju onekligen som att löparknäet är helt botat och vad som än kändes i knäeregionen förra veckan så är det inte kvar nu. Nu gäller det att bygga upp förtroendet för knäna igen, så att jag kan springa utan att tänka på dem hela tiden.
Idag satsade jag på styrketräning, och den tog närmare en och en halv timma att genomföra, jag vet inte riktigt vad som tog sån tid. Det började bra med att jag körde hantelpressar, jag började på 10kg 8*3 och jobbade mig neråt. Sen körde jag hammercurls och försökte jämföra skillnaden mellan hammercurls och bicepscurls men jag kunde inte se så mycket skillnad annat än handpositionen.
Naturligtvis glömde jag blocket så jag minns bara ungefärliga vikter, men hammercurls och bicepscurls-experimenet utfördes med 5 och 6kg-vikterna. Vadpressen gav jag mig på också, men jag kommer inte ihåg vad jag satte pinnen på, förmodligen runt 7 plattor.
Jag gav mig på knäböj och hann göra 4-5 repetitioner, djupa, med 40kg innan jag kom på att jag nyss haft ont i knäet så jag hakade tillbaka stången och släppte den tanken. Sen påbörjade jag utfall med 10kg innan jag kom på (igen) att jag kanske inte borde, riktigt än.
Så där slösade jag lite tid medan jag grubblade på vad sjutton jag skulle göra om jag inte skulle köra ben. Smithmaskinen har jag aldrig gillat, men jag försökte gilla den idag och körde bänkpress, 16*1 med stången vad nu den väger. Sen ledsnade jag på att försöka sno stången i sidledes och gav mig på chinslekarna istället.
5 nedsänkningar gick bra, sen gav jag mig på att dra mig upp med assistans från maskinen. 4*1 med 10 plattor kändes helt ok. 9 plattor också helt ok. 8 plattor däremot blev tungt. Så där nånstans går gränsen för vad jag klarar f n. Sen gav jag mig på latsdrag, 5 plattor kändes modigt nog idag, å andra sidan körde jag 8*5 bakom nacken och 8*3 framför så jag kanske kunde ha tagit lite tyngre, vad vet jag. När jag väl var klar med det var jag så slut i axlarna och ryggen att jag bara ville hem
Så då kastade jag mig över magmaskinen och körde 8*3 på 70lbs, tror jag det var. Men det var för lätt så jag höjde till 100lbs och då fick jag slita - men det gick! Sen blev iofs magvridmaskinen rena mardrömmen, bara 5 plattor på respektive håll orkade jag med och sen var jag slut.
Det enda jag förmodligen inte är slutkörd i nu så är det väl lilltån.
Idag hade jag bestämt mig för att springa lite och testa knäet. Jag har inte haft några besvär från knätrakten på flera dagar, och någon ipren tog jag aldrig sen. det behövdes inte kändes det som. Det som oroade mig mest var mig träningsvärk, det finns få saker som är så obehagligt som rattvärk. Oavsett hur mycket du försöker så guppar och gungar träningsvärkande muskler alldeles för mycket för att det ska vara skönt. Det har inte så mycket med bysten att göra som att musklerna är vätskefyllda och ömma. Fast jag tänkte ge mig på löpning ändå. Jag räknade nästan med ett ush-pass.
Stötte på Fia-Lotta på gymmet, hon hade bra fart på spirorna och såg jättestark ut. Det var uppmuntrande, jag promenerade en stund för att mjuka upp stela leder och pladdrade vilt en stund om allt mellan himmel och jord.
Promenad var okej, då guppade ingenting. Men sen skulle jag ju springa också. I början av löpningen besvärades jag av att bröstmusklerna guppade omkring, trots att jag spände bh:n ett snäpp tajtare än vanligt för att hålla allt så stilla som möjligt. Det hjälpte inte. Däremot försvann besvären efter en stund alldeles på egen hand och sen kändes det jätteskönt. Jag sprang disciplinerat i 7:30-tempo hela timman och stannade när en timma gått precis som jag bestämt mig för. Inget gjorde ont, inget värkte och inget kändes svullet eller ömt.
Jag hade kunnat fortsätta i allra minst ett par timmar till, men det var ganska nyligen som jag hade ont i lite allt möjligt i och runt knäna så jag valde att vara klok och kliva av innan jag fick ont igen. Däremot ville jag prompt ha 3-timmars marginal så att jag skulle kunna springa långpass om jag ville, inte för att jag egentligen ville det utan för att jag garanterat skulle vilja det om jag inte kunde eller fick. Jag vet, jag är knepig ibland. Men det fungerade!
Nu är träningsvärken tillbaka igen f ö. Men den känns lite lindrigare nu, kanske önsketänkande. Jag stretchade ut allt lite försiktigt också, det tog sin lilla tid men det var väldigt skönt. Däremot tog jag inte i särskilt mycket, jag bara tänjde lite i musklerna.
Löparknäet är nu helt kurerat nu, skulle jag tro. Det känns så. Nu gäller det att lyckas trappa upp löpningen lite fint, så att jag kan springa som vanligt igen fast utan smärta.
Jag vill inte riktigt kalla det jag gör chins, eftersom det egentligen bara är den negativa fasen. Det är långt kvar tills jag orkar dra mig upp. Den här gången kände jag att jag fick rejäl kontakt med latsen. Nu vet jag var jag kommer att få träningsvärk
Coreövningarna är de samma som jag körde när jag gick på Arias pass på Salveo, de jag minns iaf. Däremot blir det säkert varken lika många eller intensivt när jag inte har min förste skrikare som gapar på mig. Jag saknar de där passen.
Mycket som kändes som humbug i år och väldigt lite som faktiskt kändes vettigt att satsa på. Lite té, lite strutskorv och några japanska sojabönor fick jag med mig hem men på träningsfronten var det sorgligt mycket som kändes homeopatiskt, eller hur man nu ska uttrycka det.
Spikmatta tänker jag hur som helst inte köpa, hur mycket de än pushar för det på mässan.
Några satt och viftade med någon form av pinne med bollar i ändarna. Det såg väldigt mysko ut och jag förmodar att det skulle vara någon form av träning.
Matmässan kunde lika gärna döpas om till Vin & Spritmässan, för det var det som var det dominerande inslaget där tyckte jag. Polisen hade alkotester på bilisterna utanför, när de kört en bit.
Båtmässan tittade jag in på i kanske fem sekunder - och det var också allt jag orkade med. Jag är totalt ointresserad av båtar.
Fasen så ont i fötterna man får av att gå i mässhallarna en hel dag. Ändå valde jag de fotvänligaste skor jag öht äger den här gången. Trött i benen och ont fötterna.
I helgen ska jag testa att springa lite stilla på löpbandet och se vad knäna tycker, annars blir det styrketräning. Det verkar som att jag blir väldigt dum när jag får på mig skor och ska löpträna, för jag glömmer allt vad sunt förnuft heter och skenar iväg ouppvärmd och springer i för högt tempo tills det börjar göra ont nånstans. Slugt? Nä. Men jag lär mig kanske så småningom.
Hur som helst har jag märkt att jag är betydligt mer disciplinerad på löpband än ute. Jag håller mig till föresatserna i betydligt högre grad om jag springer på band än ute. Det kan har med vana att göra kanske. Jag är en mycket rutinerad löpbandslöpare samt ett levande bevis på att man mycket väl kan köra hela vinterns träning inomhus och ändå kunna komma ut på våren och springa med en mycket liten övergångsperiod för anpassning till nytt underlag.
Diskussionen om löpbandens vara eller inte vara tycker jag är överflödig: antingen gillar man det eller så gör man det inte. Men att påstå att det "ger inget" är bara larvigt. Jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan påstå något sådant, om man faktiskt testat löpband. Om det inte är roligt kan vederbörande säga det, det är en acceptabel anledning att inte springa på löpband. Men jag är trött på dåliga bortförklaringar.
Lite ärlighet mot sig själv och andra skulle många må väldigt bra av! Nu tilltalade iofs vederbörande inte mig men man hör en hel del på mässor. Somliga borde tagit på sig dumstruten innan de åkte hemifrån.
Jag skulle ju inte träna igår, men för skojs skull använde jag dotterns loftsäng som chinsstång och testade om jag klarade att göra chins. Det gick lite som det gjorde, jag orkar hålla mig uppe och sänka mig ner men sen kommer jag inte upp igen hur mycket jag än försöker. Jag lekte lite med olika tekniker igårkväll, och funderade lite men kom inte fram till så mycket.
Idag har jag träningsvärk däremot!!!
I latsen, i deltoids och lite i biceps. Jag kanske gjorde en fyra fem nersänkningar och försökte vända rörelseenergin uppåt, utan att lyckas. Men det verkar ha räckt för att ge överkroppen en råsop jag inte var beredd på.
Så nu är jag inte bara öm i underbenen från vadhävningarna jag gjorde, utan även i överkroppen efter att ha lekt med tanken att lära mig göra riktiga chins. Och jag som inte ens tyckte det var träning och skrev upp det, och så går jag och får träningsvärk av det!
Jag skriver en notering i kalendern om saken så får det vara bra med det. Fast det börjar bli en hel del träning som jag inte skriver upp för att det är så kort tid. Nåja, det spelar ju egentligen ingen roll så länge jag vet vad jag håller på med.
Jag ser i mina anteckningar att jag har varit hängig, haft hög vilopuls, bristande ork på träning och i största allmänhet inte varit på hugget. Dessutom är jag väl medveten om att flera av mina nära och kära nyligen haft förkylningar som jag inte drabbats av, inte så jag märkt det. Men om en sådan ligger på lur och bråkas med immunförsvaret skulle det förklara både hög vilopuls, kraftlöshet och håglöshet.
Det i kombination med mina nya knäproblem får mig att omvärdera min träning lite. Jag får nog ta det lilla lugna, stressa ner lite ett tag. Dessutom har jag ju fler anledningar att lyssna på kroppen och ta det lilla lugna, man vet ju aldrig vila konstiga reaktioner man får från kroppen pga sorg.
Nej, det är bäst att lyssna på kroppen och försöka ge den det den vill ha, i det här fallet misstänker jag att den vill ha vila, på riktigt. Inte någon form av pseudovila eller aktiv vila när jag smygtränar fast utan att låtsas om det - utan riktig vila.
Satan också, det gick jättebra fram till strax efter 5km. Då påminde knäet mig om att jag varit en stygg flicka och sprungit fort och uppför - två saker som mitt knä inte gillar. Det jag inte begriper däremot är varför det gör ont strax ovanför knäet, ovanför i i bilden som finns i länken men i det cerisa området, inte i det röda.
http://www.exrx.net/Muscles/Quadriceps.htmlMisstänker att jag gjort något dumt med quadriceps fast jag kan inte för mitt liv komma på vad, jag har ju inte gjort något särskilt på sistone. Inga häftiga rörelser, inga smällar och ingen styrketräning. Inget som jag vet skulle kunna påverka i alla fall.
De olika stretcharna mot löparknä går fint, den här t ex
http://www.exrx.net/Stretches/HipAbductors/LyingIlio... så det känns inte som att det skulle vara det. Det är inte samma ont och inte på samma ställe. Såvida inte löparknä kan flytta på sig?
Tack alla som visat deltagande, jag uppskattar det verkligen. Även om sorg är den ensammaste känslan i världen känns det lite lättare när man vet att det finns människor som förstår och sympatiserar.
Det gör det inte lättare att sorgen är uppblandad med lättnad. Äntligen slipper hon kämpa och lida. Hon var aldrig rädd för att dö, men hon fruktade lång sjukhusvistelse och smärta. Hon var rädd för att bli ett vårdpaket.
Rökningen stal säkert 30 år av mammas liv, hon blev bara 56. Min mormor lever fortfarande vid den respektabla åldern av 85 år och verkar inte ha fått nog av livet och vad det bjuder på än.
Fick telefonsamtal från morsans make i natt, hon har gått bort i den lungcancer som drabbade henne för ungefär fem år sen. Det var egentligen inte cancern i lungorna som tog livet av henne utan metastaserna som dök upp i hjärnan. Då gick det fort, ruskigt fort.
