Tänk vad en utskriven meny, lite finurlig dukning och rätt stämning kan göra för en kväll. Häxans kök serverade i afton följande:
Förrätt
Älggalla med stekt skivad salamandersvans och krossade ögonvitor
(pumpasoppa med hot chorizokorv och gräddfil)
Huvudrätt
Stekta fladdermusvingar (grillade kycklingvingar)
Stekta goblinfingrar (prinskorv)
Grillade björnpluttar (fantasifullt formade köttbullar)
Kokta goblintarmar (kokt svart spaghetti)
Efterrätt
Avhuggna häxfingrar (fingerkex i mandelmassetäcke med mandelspån som nagel)
Ödleögon (mandemassepralin med aprikos och mandel)
Spindelmuffins (muffins dekorerade med glasyr)
Vaniljglass med levrat blod och diverse hackade inälvor (Jordgubbsglass med fruktsallad)
Kvällen avslutades med en rysare, The Blair Witch Project, som inte riktigt gick hem hos alla, eftersom den inte var tillräckligt läskig. Fast över lag var det en lyckad kväll.
Testade gränserna lite idag och sprang 5km på 32:31 (vilket ger en snittfart på 6:30, dvs aningen utanför komfortzonen). Inte så jobbigt att jag storknade, men inte mysjogg heller. Fick fokusera lite för att orka och det roliga är att knäet inte bråkade en enda gång. Det bådar gott, mycket gott.
Fick hjälp av älsklingen som kom förbi gymmet och hjälpte mig stretcha ut alla möjliga muskler, den enda övning som tar på någorlunda rätt ställe nu är en synnerligen besynnerlig sak som ser ut så här:
http://www.exrx.net/Stretches/HipAbductors/PNFLyingC...Den andra ser om möjligt ännu knepigare ut:
http://www.exrx.net/Stretches/GluteusMaximus/PNFLyin...Men de tar bra i regionen som behöver töjas, de andra övningarna klarar jag själv. För den som är nyfiken på PNF-stretching kan jag rekommendera:
http://www.exrx.net/ExInfo/Stretching.html#anchor103...Nackdelen är att man måste vara två, fördelen är att du får snabba resultat.
Igår lagade jag rotmos för första gången, alltså helt från grunden och utan artificiella hjälpmedel typ halvfabrikat eller annat fusk. 2kg kålrot, 400g morot och ett tiotal potatisar skalades och kokades, kålrot och morot först, senare fick även potatisen åka med. Allt mosades i lite av spadet som blev kvar, det mesta hade ändå kokat bort innan alla rotsakerna var mjuka. En yttepytte skvätt kalvfond, lite salt och en rejäl omgång med mosstöten och sen var rotmoset klart.
Det smakade ljuvligt - enormt mycket mer smak än blasket man fick i skolan och tusen gånger bättre än det man kan köpa färdigt. Fylligt, sött och härligt. Morötterna gav moset en härlig färg också, så det var en fröjd för ögat också.
Men nu kommer vi till det märkliga. Jag tog en normal portion rotmos och lite korv men blev mätt som om jag hade tagit fyra gånger så mycket mat. Det slog dessutom till väldigt plötsligt, det kändes som om jag gick från "fortfarande hungrig" till "stoppmätt" på två röda.
Nu har jag inte ätit rotmos på länge, det här var första gången på många år men jag är uppriktigt förvånad. Jag har aldrig varit med om dess like förut. Vad är det som gör rotmos så annorlunda jämfört med potatismos? Eftersom jag mätte och vägde så vet jag att jag inte tog en jätteportion, så då måste det vara rotmoset. Samma mängd potatismos har absolut inte den effekten på mig.
Fascinerande hur som helst, och väldigt billigt. Rotsakerna köpte jag för 2:98kr/kg på City Gross och korven var ett extraprisinköp från frysen. Det går att laga billig mat, om man bara anstränger sig.
Värmde upp genom att gå, 10 min/km är faktiskt väldigt rask gång för mig. Antingen är jag osedvanligt kortbent eller så har jag usel teknik på det där med att förflytta mig öht men 10-minuterstempo när jag går är det snabbaste jag reder ut, och det är ingen hållbar fart eftersom jag känner att jag inte hinner med bandet riktigt utan får småhoppa fram emellanåt.
Hur som helst så valde jag att jogga i 7 min/km idag, för att visa knäet lite hänsyn. Trots att jag körde lätt i måndags så har jag träningsvärk lite varstans, ovana får jag förmoda. Jag kände mig stark och glad och hade väl gärna fortsatt springa om det inte var för att jag lovat mig själv att vara disciplinerad. "Sluta i tid, innan det börjar göra ont, stretcha noga och var nöjd med att du kan springa alls" sa jag till mig själv innan och jag höll mig till mina föresatser också.
Värmde ner med ytterligare en promenad i samma stolliga 10-minuterstempo, kanske får jag kläm på det där en dag så jag slipper fuska.
Stretchade i gott och väl 20 minuter innan jag gick hem, jädrar så gott det gjorde att sträcka ut sig. Jag börjar inse att jag är ganska vig, i alla fall om man jämför med en del personer jag stretchar bredvid. En del når inte tårna när de står, inte utan att böja knäna. Andra kan inte ens sitta med raka ben och rak rygg på golvet. Korta baksidor, det verkar vara det vanligaste. Då gör det gott för egot att veta att jag kan lägga pannan mellan knäna om jag får värma upp först.
Det enda jag inte kunde stretcha idag var de där övningarna jag behöver få hjälp med. Å andra sidan kanske man inte ska köra dem varje dag, risken för överrörlighet är nog överhängande redan i mitt fall.
Sov illa i natt pga bindvävsmassagen. Älskling börjar bli bra på det där nu, han hittande flera stora knölar som masserades med knogarna tills de var alleles möra och mjuka. Idag är de bruna. Fast varenda gång jag la mig på högersidan i natt så vaknade jag, det gör ont som ögat att ligga på ett blåmärke som sträcker sig från knäet upp till höften.
Men jag bad om det: jag sa till honom tre gånger att "ta i så det känns". Då gjorde han det.
Förmodligen är det precis det min sena behöver för knäet verkade uppföra sig under styrketräninge, utom när jag gjorde djupa knäböj med skivstången trots att det bara var knappt 20kg. Jag brukar, när knäna är på humör, göra knäböj med 65kg.
Men nu är jag mör, sömnbrist och en lång dag med mycket spring och aktiviteter har tagit ut sin rätt. Nu vill jag bara sova!!!
Jag blir så frustrerad!!! Den här stretchen (se länk nedan) är inte alls särskilt besvärlig på vänster sida.
http://www.exrx.net/Stretches/HipAbductors/LyingIlio...På höger sida däremot är det flera centimeter till golvet, från knäet.
Jag vet, stretcha Tensor Fasciae Latae och Gluteus Maximus. Mer massage, mer värme och mer stretch. Lös problemet, annars kommer smärtan tillbaka. Jag vet.
Jag blir bara så trött på att det ska ta sån jävla tid.
Minipaj (ca 20st)
50 g smält smör
3 dl standardmjölk
4 st ägg
knappt 1 krm muskotnöt
ca 1dl riven ost
150g strimlad skinka
salt
svartpeppar
filodeg
muffinsformar i aluminium
Klä 20 formar med filodeg, hantera filodegen varsamt eftersom den är väldigt tunn. Låt gärna lite hänga över kanten tills vidare.
Lägg i lite strimlad skinka i botten på varje form.
Vispa ihop smör, ägg, muskotnöt, mjölk och ost och smaka av med salt och peppar. Fördela äggstanningen i formarna. Putsa bort överbliven filodeg från formarnas kanter.
Gräddas i 200 grader i mitten av ugnen i ungefär 20 minuter eller tills de fått en gyllengul yta.
Den som aldrig känt musklerna värka av utmattning vet inte vad jag yrar om när jag säger "gud vad skönt att ha ont på rätt sätt". Antagligen framstår jag som en vrickad individ som springer sista halvtimman med ben som är helt ovana vid långpass och därmed skriker av trötthet, och jag ler lyckligt. Benen gör ont på rätt sätt. De är trötta och ömma av att jag sprungit mig trött, inte för att någonting är skadat. Det är inte alls samma smärta.
Smärtan finns i så många olika nyanser och den kan berätta ganska mycket om vem man är. Smärtan som borrar sig genom kroppen när man får bindvävsmassage är av en typ. Man svettas, skakar och blir utmattad av den. Men den går att kontrollera, trycka ner. Man vet att det tar slut snabbt även om minutrarna känns som timmar. Smärtan som molar och rullar fram genom kroppen när man börjar bli trött på allvar är av en helt annan typ. Den låter sig inte ignoreras, den är högljudd och skrikig och kräver uppmärksamhet man inte vill ge den. Människor med starkt psyke stänger ute den här smärtan vare sig den vill det eller ej.
Tandvärk är ännu mer intensiv på sitt sätt, omöjlig att ignorera eller stänga ute ens av starka psyken. Föda barn är också smärtsamt men man vet att det inte kommer att vara för evigt, så man härdar ut. Alla smärtorna är olika, men de flesta har en sak gemesamt: Du känner vilka du kan ignorera och vilka du måste respektera. De akuta, skarpa huggen från en nyuppslagen skada är en sorts smärta man inte bör ignorera, medan den molande tröga smärtan från utmattade muskler går alldeles utmärkt att strunta i. Eller, försöka ett tag går ju. Till sist blir även den smärtan outhärdlig och omöjlig att strunta i.
Det är också få smärtor som är så efterlängtade som just trötthetssmärtan. Möjligen kan träningsvärk vara mer efterlängtad emellanåt. Mitt bråkiga knä har strulat med jämna mellanrum och orsakat mig både obehag och smärta, så jag log brett när baksida lår och vader hotade att knyta sig och krampa i ren protest mot den sista halvtimmans löpning. Det var ett tag sen jag sprang 3 timmar. I två och en halv timma lekte livet och det gick lätt och fint, sen fick jag väl soppatorsk eller något för jag blev trött.
Till saken hör att jag helt glömde gel, sportdryck och slika produkter så det kan ha med saken att göra. Det, och det faktum att jag provåt köttsoppan till lunch men jag näringsberäknade den inte förrän nu: 1 full tallrik 150kcal. Säg inget. Jag vet hur dumt det är att träna på så lite energi.
Så i efterhand är jag inte förvånad över att det kändes som att sista halvtimman gick jättetungt. Det ska den göra om man gör på det viset. Nästa gång äter jag bättre innan och ser till att ta med mig en av alla geler som ligger och skräpar i köket. Jag tänker vara en duktig kicka och inte springa 3 timmar varje helg, utan alternera mellan kortare och längre långpass så fort jag vet säkert att knäet vill vara med och leka löpning igen.
Men ändå, så underbart det är att ha ont på rätt sätt.
Just nu är det säsong på kålrötter, palsternacka och andra ljuvligheter så älsklingen och jag passade på att investera i tillräckligt med grönsaker och märgpipa för en spottstyver för att göra köttsoppa. Perfekt att ha i frysen en kylig dag. Dessutom fick vi med oss tillräckligt med kålrot för att göra rotmos, något som jag aldrig gjort själv tidigare så det ska bli en intressant upplevelse. Jag hoppas och tror att det blir kålrot över så att jag kan göra en råkostsallad också.
Jag ska investera i fler rotsaker så småningom, finns det något godare än ugnsrostade rotsaker? Man måste passa på att njuta av de grönsaker som det är säsong på, då blir det billig njutning på tallriken.
Vilodagen har säkert gjort mig gott, men jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle ha gått att springa. Dessutom är jag lite lagom sugen på Växjö, men det begriper jag ju själv att det inte går. Så sen som förra veckan klagade jag över att knäet inte kändes bra så en mara nu är definitivt inte det jag behöver. Men man kan ju vara sugen utan att göra slag i saken.
Imorgon hade jag tänkt göra ett litet experiment med muffinsformar, filodeg, äggstanning, kryddor och strimlad skinka - minipajer! Blir det gott, och om det inte är allt för struligt att göra, tänker jag bjuda på dem som aptitretare nästa gång vi har gäster. Dessutom ska jag försöka baka bröd i terracottakruka, när jag köpt lagom stora terracottakrukor. Måste ju öva några gånger så jag vet att det blir bra innan jag ger bort krukbröden. De ska ju både vara goda och snygga när man ska ge bort dem.
Ett annat experiment som ligger i framtiden är mandelpraliner, marinera finhackade torkade aprikoser i t ex apelsinsaft (minst 30 minuter) och forma små runda plattor av mandelmassan (som du gärna kan färga för extra festlighet). Lägg lite av aprikoshacket mitt i varje platta och nyp ihop mandelmassan till små, runda bollar. Lägg dem med skarven ner och garnera toppen med en pistagenöt (eller mandel), pensla med antingen vatten eller sockerlag där nöten ska sitta.
Stretchade imorse, inte så hårt däremot eftersom jag vet att man kan stretcha sig till bekymmer om man är för ivrig. Det kändes rätt bra, rörligt och mjukt och det visade sig att mitt initiala omdöme stämde. Nu fegade jag iofs och sprang på löpband, plattare kan det ju inte bli. Men jag sprang en hel timme, 8km. Det är det längsta jag sprungit på länge.
Knäet uppförde sig hela tiden, men om det berodde på det lugna tempot, frånvaron av backar, stretchen, massagen eller en kombination av allt vet jag inte. Jag fortsätter som jag gjort hittils och håller tummarna för att det är rätt helt enkelt, och eftersom det inte gjorde ont får jag väl förutsätta att det blev rätt. Sist jag gjorde något dumt sa knäet ifrån så gott som omedelbart.
En annan detalj, som jag inte vet om den betyder något egentligen, är att jag knöt åt skorna lite den här gången. Så hårt att jag fick lossa på snörena efter uppvärmningen, men sen satt skorna stadigt, hårdare än vanligt men inte så jag fick problem med blodflödet. Det kanske kan ha med saken att göra, löpsteget kanske blir annorlunda i en sko som sitter för löst? Eller så kanske skon ger sämre stabilitet om den sitter för löst? Vilda spekulationer som sagt, men jag avfärdar inget som för otroligt.
Imorgon är det vilodag, ännu en fredag och ännu en vecka till ända men på lördag hoppas jag vara på gymmet igen men då för en längre session på bandet. Då ska jag varva gång och löpning, förhoppningsvis i tre timmar och se vad knäet anser om det. Förhoppningsvis säger knäet ingenting om saken.
Idag Löpning:
Distans: 5km
Tid: 37:27
Snittpuls: 150bpm
Maxpuls: 161bpm
snittempo: 07:25 min/km
Massor av kul statistik kan man få ur klockan, men det är inte den stora behållningen för dagen. Den stora glädjen är att jag kunde jogga hela rundan utan att få besvär av knäet, om man bortser från sista backen men då valde jag att gå och det ömma försvann direkt. Nu är knäet inte ömt och den stelhet jag upplevde i sista backen är helt borta.
Sambon masserade och klämde på IT-bandet när vi kom hem och konstaterade att det kändes mycket mjukare i det området nu än tidigare. Så det jag gjort hittils verkar fungera, det är bara tålamod och mer stretch, värme och massage som gäller.
Fast det allra underbaraste var att vi sprang tillsammans medan skymningen föll och färgerna gick från brinnande höst till skymningsgrått och till sist natt. Det var väldigt romantiskt på något vis, att springa sida vid sida i mörkret med fullmånen till vänster och stadens trafik ett stycke till höger om oss. Det var en vacker upplevelse.
Idogt stretchande ger sakta men säkert resultat verkar det som. Älsklingen kastade sig över låret igår kväll och masserade den spända senan, och bitvis är den inte ett dugg stel eller knölig längre. När han var klar var den jättemjuk och fin - idag har jag blåmärken igen
Petade lite och visst är senan fortfarande lite stel och lite småknölig men definivivt bättre än förut. När man drar med fingertopparna längs sidan av låret (ganska hårt) känner man senan, IT-bandet, och om den känns mjuk en flexibel är det inga problem. Så känns det på vänster sida. Om den däremot känns stel och lite grusig, knölig eller oflexibel så behöver den masseras, stretchas och mjukas upp.
Lugn löpning om jag alls ska springa, och mer stretch, mer massage och mer värme är melodin helt enkelt. Antiinflammatoriskt behövs inte, jag är inte öm eller stel nu och meningen med eventuell träning är att få igång mer blodcirkulation. Vi får se vad jag eventuellt hittar på utöver stretchingen, som faktiskt börjar inkräkta på vardagssysslorna. Eller om det är tvärt om, men jag har hela tiden en känsla av att "det här hinner jag inte med egentligen" när jag sitter och stretchar.
Jag har bestämt att om besvären inte är till största delen borta (och då menar jag till 98%, alltså i princip helt) i slutet på månaden så får jag gå tillbaka till naprapaten och be om fler råd. Det finns en gräns för hur mycket stretching jag hinner med helt enkelt. Det finns absolut en gräns för hur mycket av den där otäcka massagen jag pallar med också.
Det är inte lika roligt att planera rehabiliteringen som träningen. Jag skulle mycket hellre fundera på hur jag ska förbättra mina snittider på de olika distanserna jag nämde tidigare. Jag skulle mycket hellre sitta och göra upp träningsschema för kommande löpning, planera in långpass och drömma om nya utmaningar än hålla på med det här. Tröttsamt.
Men jag vet vad som gäller, som jag skrev i kommentarerna igår:
"Rehabiliteringen däremot måste få ta sin tid, den kan ingen annan göra än jag. Visst kan jag gå och betala 480:-/gång för att hon ska knåda och stretcha åt mig, men jag kan stretcha själv (jag ska bara komma ihåg att göra det tre gången om dagen också) och knåda kan sambon göra (det är han utbildad för).
Mitt problem är snarare att jag vill återgå till träningen som den såg ut innan, och det kan jag ju inte. Jag vet med förnuftet att jag måste trappa upp, återgå till ordinarie löpträning successivt, undvik kuperad terräng till en början och allt det där...
Men jag vet hur jävla dum jag blir när jag får på mig skorna också. Skenar iväg som en nyskrämd älg tills knäet börjar klaga, och så är cirkusen i full gång.
Jag har usel disciplin helt enkelt."
Satt och studerade mina nuvarande personbästa på olika distanser. Jag skulle nog allt vilja att de såg lite annorlunda ut ändå faktiskt. Nu vet jag att jag fortfarande inte tränat löpning så väldigt länge, så jag ska inte bita över för mycket. I synnerhet inte som jag fortfarande bråkar med ett löparknä. Men man kan ju fundera lite...Och önska
5km: 29:52 (Nöjd nu, snittfart 6:00 min/km)
10km: 68:17 (runt 60 minuter, snittfart 6:00 min/km)
21,1km: 2:29:01 (runt 2:17:00, snittfart 6:30 min/km)
42,2km: 5:42:57 (Runt 5 timmar, snittfart 7:00 min/km)
50km: 7:28:08 (Strax över 6,5 timmar, snittfart 7:30 min/km)
Nu återstår då bara frågan hur jag ska ta mig dit. Genom att bli av med löparknäet först och främst kan tyckas. Ja, okej då men hur gör jag sen? Springer tre gånger i veckan lite huller om buller och hoppas på det bästa? Det tål att fundera på.
Idag bestämde jag mig för att testa Forerunnerns inbyggda funktion för att larma om hastigheten går över eller under vissa gränser. Först skapade jag ett pass och importerade det till klockan, sen gav jag mig ut och sprang. Nästan omedelbart började klockan skrika "sakta ner".
Jäklar så irriterande ljudet är.
Så jag saktade ner, lite väl mycket emellanåt och då pep den om det också. Så småningom kom vi dock överrens (läs: jag gav upp och började jogga i någorlunda rätt tempo). Enda gången knäet protesterade var i sista backen, när jag skulle öka farten. I trappan på väg hem igen steg pulsen galet mycket eftersom klockan pep om att den tyckte det gick för sakta..!
Nåväl, jag hyser hopp om att kunna springa långt igen med tiden. Att jag inte fick besvär förrän 50 meter hemifrån (och inte förrän jag försökte öka farten rejält) tyder på att det finns hopp, även för mig och mitt knä
Insåg när jag vaknade imorse att jag kanske inte borde försöka springa idag, men lik förbaskat hann jag plocka fram löpargrejerna innan jag hann hejda mig själv. Jag vill hemskt gärna ut och leka med min nya kompis. Knäet däremot tycker inte det är en bra idé. Möjligen kan jag ta en kortrunda imorgon, en långsam och försiktig jogg. Kanske.
Tänkte på alla som skulle springa SUM idag och avundades dem förmågan att kunna springa så långt och mycket som de vill. Däremot är jag inte ett dugg avundsjuk på vädret eller underlaget.
Imorgon ska jag bjuda familjen och släkten på tagliatelle al ragu så som den görs i Bologna, efter bästa förmåga. Vi får se hur det går, pastan går fort att fixa men ragun ska koka i två timmar när man är klar med hackandet och fräsandet. Förhoppningsvis går ingen hungrig från bordet, annars får jag väl ta med allihop till lokala pizzahaket och bjuda på pizza. Då håller vi oss till dagens tema åtminstone
Nästa vecka ska jag försöka träna som jag borde, dvs lite försiktigt och trappa upp träningen istället för att försöka pressa mig till nya stordåd. Det är idiotiskt att envisas att försöka springa fort när inte knäet orkar. Det är dags att bita i det sura äpplet nu.
Testsprang min fina födelsedagspresent, en Garmin Forerunner 305. Min älskling visste precis vad han gjorde när han köpte mig den, ujj så roligt jag hade med den. Det syns att jag fipplade med den i början när jag sprang, efter ett par hundra meter blev jag tvungen att bromsa och växla till den vy jag anpassat som jag ville ha den. Det tog lite tid att hitta den, allt är så nytt.
Vilken otroligt smart klocka förresten.
Det syns också att jag fick problem med knäet efter 2km för då börjar farten pendla vilt. Jag trodde faktiskt jag lyckades hålla ett jämt tempo, jag tittade inte allt för mycket på klockan iofs. Men grafen ljuger nog inte.
Jag tror det är en av de finaste presenter jag någonsin fått, bortsett från motionscykeln jag fick i julklapp (den jag älskade så mycket att jag cyklade sönder den, som ni kanske minns
).
Oj vad mycket kul jag ska ha med min nya kompis
Det blir inte alltid som man tänkt sig. Verkligheten beslutade sig för att lägga sig i min vardagslunk och det får mig som vanligt ur balans. Älsklingen har gjort ett reportage om bluray och lite andra tekniska manicker och nu ville tidingen ha bilder på prylarna. I sin naturliga miljö, sa de. Så det kommer en fotograf idag, till min stora förskräckelse, och ska plåta grejerna.
Så fort jag fick veta det kastade jag om prioriteringarna och satte "städa" högst upp. Inte bara plocka och dra med en trasa utan flytta saker, dammtorka, organisera, sortera, plocka undan, putsa fönster, dammsuga, moppa golven och verkligen gå in för städningen i alla rum. Det tog en hel dag. När man frilansar kan man ta en städdag istället för en arbetsdag, det är bara jag själv som blir lidande. Deadlines är ju trots allt deadlines, och de ska hållas.
Fast jag tänker inte skriva upp nära tio timmars städning som träning, trots att jag faktiskt blev svettig och trött. Det får räcka med bloggnoteringen som påminnelse.
Vad kan ett löparknä sätta emot min älskling och hans hårda nypor? Inte mycket, får man väl hoppas. Han klätterfingrar är verkligen starka och grävde sig in i det stela, otrevliga området på sidan av benet och tvingade igång blodcirkulationen. För jämförelsen skull gav han sig på vänster ben också, fast betydligt lösare. Kliandet från den ökade blodcirkulationen kom direkt, intesiv och irriterande. På högersidan tog det betydligt längre tid. Men den kom, tillsist, om än lokalt vid höften och en liten bit ner. Alltid något, vi fortsätter imorgon och ser vad lite olika massagetekniker kan göra.
Vi får se vad jag gör imorgon, jag är i valet och kvalet om jag ska springa. Jag vill men jag vet faktiskt inte om jag borde. Kanske bara lite sakta, och bryta om det känns fel.
Fast med tanke på hur fartblind jag varit på sistone kanske det är bäst att hålla sig borta från löparskorna helt och hållet. Man vet aldrig vad som händer annars verkar det som. Jag vet däremot att jag ska ner till dojon och repetera tekniker så gott jag kan i alla fall. Sparkar, kast och benblockeringar är dock uteslutet. Fast stretcha får jag, mycket och gärna, så det får vi hoppas att vi ska göra också. Det är inte alltid instruktörerna kommer ihåg det.
Valde ett lågt tempo, 7:30 kändes som det långsammaste jag kunde stå ut med för dagen. Valde bort pulsklockan och körde på känsla, och det gick fint. Kroppen trivdes, svettades ymingt förståss men det gör jag jämt på löpbandet. Allt kändes strålande, jag behövde inte ens stanna när jag skulle dricka eftersom jag inte var andfådd eller ens ansträngd.
Passerade 8km och kände de första antydningarna till ansträngdhet i knätrakten. Rätade upp mig, kortade löpsteget något och besvären försvann för en stund, men bara en kilometer kanske. Fortfarande fräsch, stark och inte det minsta andfådd. Ansträngdheten blev långsamt ett riktigt problem så vid 12km valde jag att stanna innan det blev smärta av det.
Jag var förståss skitsur ett tag, men inte värre än att riktigt god sushi på restaurangen vid Tuletorget i Sumpan kunde muntra upp mig. För jag sprang ju smart, jag tuffade på tills knäet sa stopp, och surade järnet ett tag för att jag inte fick springa längre. Sen tänkte jag igenom veckan som gått, hur nyligen jag kommit igång igen och att det inte är så länge sedan jag var hos naprapaten och då lugnade jag ner mig.
Det jag tror störde mig mest var att jag hade en så bra känsla i kroppen, jag hade hittat dagsrytmen och nu fick jag inte utnyttja den. Men om jag tittar tillbaka på vad jag gjort denna veckan är jag inte förvånad över knäets protester. Jag har sprungit snabbare och tuffare än jag någonsin gjort innan. Dessutom sitter ömheten inte på samma ställe som löparknäet gjorde, vilket får mig att misstänka att det är någon form av överansträngning i muskeln det är frågan om snarare än att senan gnuggats för mycket över benutskottet.
När jag söker den ömma punkten, den som jag förknippar med löparknä, hittar jag den inte. Faktum är att nu när jag sitter och klämmer hittar jag inget alls som gör ont när jag trycker på det längre. Så kanske, om jag tar en lugnare vecka och fortsätter att stretcha, kan jag köra ett riktigt långpass nästa helg.
Att delta i Växjö är förståss uteslutet, det insåg jag redan på löpbandet så det är det ingen diskussion om. Planen är att få ordning på knäet till Lidingö Ultra nu. Jag har bara 7 månader på mig.
Det blir inte så svårt att helga vilodagen idag, gårdagens löpning satte sig i baken så nu har jag träningsvärk i ändalykten. Det är inte första gången den här veckan heller, efter intervallerna var jag också skapligt öm så nu är det verkligen hög tid att vila.
Det vore intressant att se vad knäet säger om ett långpass. Jag ska försöka få till ett i helgen, men om det går som det gjort hittils så kommer jag att tuffa på i mina tre timmar och inte känna av knäet alls. Det är ju förhoppningen åtminstone, sen får vi se vad som verkligen händer.
Det kan vara så att jag får sikta in mig på Lidingö Ultra istället för Växjö, det skulle ge mig 7 månader att bygga upp knäet igen istället för två veckor. Det beror på hur det går i helgen och vad knäet tycker om långpass.
Jag är en odisciplinerad stolle helt enkelt, så det är lika bra att jag kryper till korset och erkänner. Jag skulle ha sprungit lugnt och stilla idag, det var det som var planen. Tidigare har jag sprungit intervaller, snabbdistans och en massa annan jobbig kvalité så nu skulle jag bara tuffa på och ta det lugnt. Mysjogg helt enkelt.
Det var inte benen sugna på.
Benen rände iväg med mig och även om jag fick stanna till vid 2,5km och andas och därefter tog micropauser medan jag sprang (dvs hoppa upp med fötterna vid sidan om bandet i några sekunder för att dra några djupa andetag och sen älga vidare) så blev jag fullkomligt sutkörd av mina 5km idag. 29:53 är förmodligen det bästa hittils, om man får räkna med pass där micropauser ingår.
Vid 2,5 stoppade jag löpbandet helt, jag behövde dricka och jag flåsade så pass att jag inte vågade springa och dricka samtidigt. Senast jag försökte det höll jag på att drunkna. Så mitt i blev det en längre paus, å andra sidan förlorar man ganska mycket tid på att bandet tar fart igen, så för att kompensera satte jag bandet på 10,3km/h (jag tror det blir runt 5:55min/km eller nått).
Svetten sprutade, ansiktet högrött och blodådern vid tinningen stod ut som en vattenslang. Jag svettas f ö imponerande mängder även om benen. När jag fått upp ångan ordentligt svettas hela kroppen, och när jag väl slutar springa samlas det i pölar runt mig om jag står stilla för länge. Gissa hur fräscht det känns att sätta sig och stretcha? Men det gjorde jag förståss, jag vill inte sabotera knäet. Jag fick inte ont av att springa, det kändes ingenting nån gång faktiskt. Som om jag aldrig haft ont alls. Men jag stretchar fortfarande rigoröst och snart är det dags för ännu en bindvävsmassage. Blåmärket är nästan borta.
Det var som sagt meningen att jag skulle ha tagit det lugnt, men om benen inte vill det då? Måste man ta det lugnt när benen kryper av energi och verkligen vill springa fort? Jag har läst det där om att inte springa mer än 10% av distansen i kvalité och enligt mina mått har jag jag på sistone inte sprungit annat än kvalité så enligt expertisen gör jag helt fel.
Men vet ni vad? Jag tror jag skiter i expertisen. Jag tror jag gör som jag vill och springer det som är roligt istället. Och idag ville benen springa fort och kort, så då blev det så - och vet ni vad?
Jag mår jättebra nu!
