Idag är det vilodag för benen, men ska jag vara ärlig skulle jag kunna träna något för jag är knappt öm i någonting alls. Vi höll nästan på sekunden samma tid som första gången jag sprang distansen och dan efter kunde jag knappt gå. Idag märker jag knappt att jag sprungit, så visst har det hänt något. Jag är betydligt uthålligare nu än tidigare. Det finns lite hopp om att Växjö marathon kommer att fungera. Iofs ska jag springa distansen 42km om jag så ska behöva hålla på hela natten, men det vore kul att klara det på maxtiden så jag får en officiell tid därifrån. Men oavsett så ska jag fullfölja, även om det blir på över 6 timmar.
Lugnt långpass för att känna på distansen 26km igen och det kändes mycket bättre än förra helgen. Tiden inkluderar ett snabbstopp på McD för en liten ostburgare och en mugg vatten i Solna, springer man så länge som vi gjorde så måste man äta något. Ingen magknip, inga kväljningar och framför allt inget ont. Knipet berodde inte på burgaren, det var colan som spökade. Jag tål inte så mycket kolsyra när jag springer!
Blev stel och träig vid 20km (ungefär vid Solna) men det brukar jag bli, ont på riktigt började det inte göra förrän vid 22km och då var det ju så lite kvar att det hade varit ynkligt att stanna.
Nästa helg blir det ett kortare långpass och helgen efter det är det Växjö Marathon. Träningen fram tills dess kommer inte vara lika intensiv som vanligt, men jag kommer inte att ligga på sofflocket heller
Det blev ett kort men intensivt pass idag. Jag förstår inte varför jag får så ont on syre så fort jag håller högre tempo än 7:00 min/km. Bevisligen kan jag springa fortare, under Vårruset gick den långsammaste kilometern på 6:44 men idag kändes det som förgjort. Jag vet ju att jag kan springa fortare, och nu har jag dessutom vilat av mig alla skavanker som jag lidit av. Det enda som återstår är en hysteriskt rinnande näsa, men jag tror inte jag är förkyld längre. Om det inte tar så lång tid för kroppen att skaka av sig en förkylning förståss, det har gått en vecka ungefär sen jag blev riktigt sjuk.
Å andra sidan ska jag inte vara allt för grinig, för jag vet att jag för några veckor sedan irriterade mig på att jag hade svårt att springa 5km på 35 minuter. Nu sprang jag två minuter fortare än det och jag hade inte ens en bra dag. För några månader sen, om man ska gå så långt tillbaka, tog det närmare 40 minuter att springa 5 km så om man sätter lite perspektiv på det hela så är kanske inte 33 minuter så illa ändå. Jag som bara sprungit i runt ett halvår än så länge!
Tog det väldigt lugnt och försökte vara väldig snäll vid fysiken. Det gick bra till Solna, dvs i cirka 20km, där vi stannade för en ostburgare och den satte sig på tvären. Mådde fruktansvärt illa, fick sura uppstötningar och ont i magen. Har ätit och sprungit förr, så jag tolkade det som ett tecken på att kroppen kanske inte riktigt var i form än. Så sista 6 kilometrarna eller så gick jag mer än jag sprang, jag tyckte det kändes bäst så. Det kommer fler långpass, det är onödigt att pina sig mer än nödvändigt.
Fast fram till hambugraren kändes det faktiskt förvånansvärt bra. Jag tror att min respekt för distansen börjat sjunka lite. Vi får väl se vad det lider, det är inte så länge kvar till maran.
Näsan täppt, öm i kroppen, ont i halsen och så grinig att det är sanslöst... Typiska förkylningssymptom, trots att jag hade en vilopuls på 50 slag per minut imorse (brukar ligga mellan 45 och 50 en vanlig morgon). Känner mig risigare än pulsen antyder så jag tar det säkra före det osäkra och vilar.
Känner mig bara allmänt skitsur, trött och väldigt tjurig just nu. Som alltid precis innan en förkylning brakar loss.
Mörkt, regnigt och otrevligt ute så jag flydde in till gymmet med min mp3-spelare och sprang på löpbandet. En övning i disciplin kan man säga. Tempot var anpassat för en längre distans men jag råkade ut för Dålig Planering. Strax före 20 km stängde de av musiken, vilket man ju kan tolka på många sätt. Eftersom klockan var tio i nio eller därikring så sprang jag till 20km och lät det vara där. Visst var jag trött i benen men inte värre än att jag hade klarat fem kilometer till i samma tempo, sen hade det varit tuffare.
Använder en liten tankevurpa när jag springer på löpband, och det fungerar suveränt. Spring i 20 minuter, sakta ner till gång och drick, spring i 20 minuter till osv. En tjugominutersperiod delar jag in i femminutare som jag avverkar en efter en. Fem minuter är ju inte så länge, eller hur? Fem minuter till kan ju alla springa!
Löpband är överlägset det bästa stället att köra intervaller på. Det är bara att erkänna, jag hade ALDRIG orkat så här många intervaller ute på bana och jag hade aldrig klarat att hålla tempot uppe själv heller. På ett löpband kan man inte fuska om man förprogrammerat maxfart och vilofart samt intervallernas längd och varaktighet. Bandet rullar och springer du inte ligger du snart i en hög bakom bandet.
Jag valde att springa 1 minut 6:18 min/km med incline 4% / 1 minut 8:00 min/km med incline 0% vilket blir 15 intervaller på halvtimmen. Redan efter 6-7 minuter började jag undra vad jag sysslade med, halvvägs igenom ville jag gå hem och sista kvarten gick på ren envishet eftersom det skulle bli för jobbigt att räkna ut hur långt jag sprungit och hur snabbt om jag avbröt programmet. Jag ville inte sabba statistiken helt enkelt, så jag sprang och upptäckte till min förvåning att jag faktiskt inte dog av att springa klart alla 15 intervallerna.
Löpband rockar ibland, faktiskt.
En vacker dag skulle jag vilja veta om jag skulle kunna klara en ultramara, bara för att jag tycker det verkar häftigt att kunna åsidosätta alla sina mentala spärrar och besegra jante en gång för alla. Det kanske visar sig efter SM att jag inte alls tycker om att springa långt, men tänk om jag älskar det? Jag skulle vilja veta.
Tills dess fortsätter jag vara stolt över mina längder och hastigheter sådana de är. För just nu är de segrar över jante på sitt vis. Imorgon, om ett år eller om två år kanske jag springer längre eller fortare men då får jag väl vara stolt över det då. Men jag tänker inte vänta med att klappa mig själv på axeln bara för att jag skulle kunna bli bättre.
För egentligen har jag ju redan blivit bättre - jag kan springa två mil och det kunde jag inte förut. Det är också framsteg
Idag satsade jag på att klara av den längsta sträcka jag någonsin sprungit och lät alla tankar på tid och fart fara och flyga. Jag tror att det var helt rätt, för det längsta jag sprungit hittils är 21km och idag sprang jag 26km. Det är en jäkla skillnad, i synnerhet som jag bara sprungit över 2 mil en enda gång tidigare. Det kändes kan jag säga. Fast samtidigt är jag väldigt nöjd att jag klarade av att springa så långt.
Rundan gick från Bromma, via Solna och så småningom upp emot Bergshamra och till Mörby. Där rundade vi nån golfbana och sen var det samma väg tillbaka. Imorgon kommer jag antagligen ha träningsvärk någonstans. Jag är så öm i benen nu att jag borde få träningsvärk, men man vet aldrig. Jag avslutade med en duktig stretch och har ätit en jätteportion pasta så jag kanske slipper såna otrevligheter som träningsvärk. Man kan ju hoppas.
Igår var en helvetisk dag från början till slut. Kunde inte somna på natten förståss, somnade vid halv tre ungefär och skulle upp kvart över sex. Redan där började dagen kännas som ett mindre lyckat påhitt. Resten av dagen blev en enda långpromenad från ena visningen till den andra. När jag väl kom hem stupade jag i soffan och sov tills det var dags att gå och lägga sig.
Idag är det tack och lov vilodag för jag är öm i vänster stortå igen. Antagligen har jag stukat den en gång för länge sedan och nu vill det inte riktigt gå över. Ömheten återkommer bara när jag har fel skor, överanstränger mig eller på något annat vis hittar på något dumt. Man kan nog klassa gårdagens pressvisningsspring som dumt.
Jag är lite stolt också för jag har fått flera snälla kommentarer om hur fräsch jag ser ut och att det ser ut som att jag gått ner i vikt. Inte för att jag har gjort det, men måttbandet talar sitt tydliga språk. Det finns lika mycket av mig som förut men på mindre yta helt enkelt. Löpningen kör någon sorts långsam winzip på figuren verkar det som. Jag äter som en häst, gärna chili con carne, blodpudding och andra maträtter man är mätt på länge. Så jag tappar faktiskt inte vikt, men jag blir kompaktare.
Me like :)
Jag har träningsvärk i latsen och biceps så styrketräningen gjorde nån nytta. Får se hur det påverkar min klättring.
För det lär det ju göra...
Själva cyklandet var helt odramatiskt svettigt till två Star Trek avsnitt. Tack och lov för digitalbox som spelar in serier så jag kan kolla när jag har tid. Smarta grejer det finns. Har snart fyllt hårddisken med Star Trek-avsnitt, men det gör inget. Dessto fler skäl att cykla oftare.
Dagens träning blev ett styrkepass men jag fokuserade lite mer på axlarna och armarna än resten av kroppen. Det kändes som rätt väg att gå eftersom benen fick jobba ganska hårt igår och de kommer att få slita mer vad det lider. På onsdag blir det klättring dessutom så då blir det lite för hela kroppen. Förhoppningsvis hinner jag med lite löpning också.
Däremot är jag skeptisk till att jag hinner till ju-jutsupasset imorgon kväll, det är därför jag strukit passet ur schemat. Riktigt hur jag ska hinna från visningen till träningen i tid kan jag inte klura ut just nu, så troligen blir det ingen ju-jutsu. Däremot kanske jag kan cykla lite när jag kommer hem som kompensation.
Började jogga från Bromma och när jag kom till Solnahallen ungefär kände jag att benen slappnade av och löpningen blev njutbar. Vaderna och resten av benen började komma igång och det kändes jätteskönt. Fortsatte till Stadshuset, fortfarande helt okej i benen och höll ett bra tempo förbi Rålambshov och Tranebergsbron gick som en dans. Blev inte sliten i benen förrän det var någon kilometer kvar hem, strax efter Alvik ungefär.
Fast jag är väldigt nöjd med hur det gick idag med tanke på att sist jag sprang exakt samma runda (för lite över 3 veckor sen) tog det 17 minuter längre tid och jag var betydligt tröttare. Fast då, för tre veckor sen, var det 30 grader varmt och soligt. Idag var det betydligt svalare och blåsigt. Det kan nog spela ganska stor roll på sluttiden tror jag.
Nu är benen helt okej igen, jag har inte ont och är inte särskilt sliten eller stel. Om jag känner efter noga känner jag att musklerna är trötta och lite lite stelare än vanligt men det vore ju konstigt annars.
Idga var det riktigt jobbigt att uppbåda någon energi på träningen. Delvis berodde det på att jag har träningsvärk nästan överallt men också för att jag antagligen druckit för dåligt. Fick nästan kramp i vaderna mot slutet av långpasset och det är inte normalt. Teknikträning ska normalt sett inte vara så här jobbigt så jag tror att torsdagens styrkepass tog värre än jag hade velat. Roddmaskinen är hemsk! Den måste jag använda oftare!
Men nu mår jag ganska bra igen, efter att ha fått mat i magen och en rejäl balja vatten. Tänk så lite som räcker för att prestationsförmågan ska sjunka. Att vatten kan vara så viktigt!
