Dagens träning gick trögare, men jag räknade inte med något annat. Värmde upp på crosstrainern och råkade hitta roddmaskinen som jag naturligtvis måste testa och sen blev jag ju trött! Resten av träningen gick segt och det tog tid mellan setten, som om kroppen behövde mer tid än vanligt på sig för att ladda om inför nästa set. Eftersom jag ville ner till Sumpan och kräftfesten hade jag inte all tid i världen heller, så jag fick smita innan jag hunnit alla övningarna.
Väl där käkade vi kräftor, flanerade på stan och jag köpte en massa böcker (igen). Säkert ett tiotal, både från loppis och bokhandeln eftersom de hade så bra priser. Sen fick jag slita som en hund för att orka bära hem träningsväska, böcker och allt vad jag hittat. Som om jag inte var trött från första början!
Trots gårdagens raska löpning och klättringen så har jag ingen träningsvärk. Det är ju lovande, det betyder att kroppen återhämtat sig ganska bra och att jag kan hitta på något kul idag. Kanske kan hinna med ett pass på gymmet före kräftskivan i Sumpan, det vore skoj.
Imorgon kommer jag nog ha dåligt med tid för träning däremot, större delen av dagen är inbokad. Eventuellt hinner vi bowla på kvällen, det är inget bestämt men det jag vet är att löppasset jag hade tänkt mig inte blir av. Jag är inte bra på att springa på morgonen, möjligen om jag orkar ta en tur på cykeln istället.
Där rök mitt förra personbästa på 5km löpband (33:10) och det nya lyder numera 32:09 och jag hade till och med lite spring kvar i benen. Hade jag börjat spurta tidigare hade jag kommit in på höga 61 snarare än låga 62. Gissa om jag är nöjd, för jag höll ett stadigt 6:30-tempo större delen av tiden.
Det verkar som att de nya byxorna gjorde succé på något vis. Eller så har mitt självförtroende växt tack vare Tjejmilen, där jag faktiskt höll snittfarten 6:50 om man slår ut sluttiden på 10km. Då är det ingen omöjlighet att hålla 6:30 i 5km och det bevisade jag idag. Jag är så lycklig för det känns som att jag tagit ett stort steg i min utveckling som löpare.
Nu när jag varit så duktig och nått så långt belönade jag mig med ett par nya jeans och ett par nya byxor i rätt storlek. Alla andra byxor jag har är nämligen flera nummer för stora vid det här laget. Gissa om det känns knepigt att ha byxor om inte sitter som segel på kroppen! Men oh vad snyggt de nya byxorna sitter och så smal man känner sig!
Det var hög tid att klappa sig själv på axeln, om inte annat för att garderoben började bli väldigt tom i takt med att jag kastat ut tält, segel och andra för stora, gamla trasor jag inte längre vill ha kvar.
Ibland måste man påminna sig om hur duktig och snygg man är också! Glöm inte att belöna er med jämna mellanrum för att ni är duktiga. Tänk så snällt kroppen ställer upp på alla möjliga upptåg. Då förtjänar den väl att få bära plagg som framhäver det bästa hos den som belöning?
Avstod från ju-jutsuträningen idag när jag insåg att jag knappt kan gå ordentligt för att hamstrings är så stela. Däremot mådde de bra av att jag cyklade, återigen på 7/10 och jag passade på att kolla på tre avsnitt av Star Trek till. Commander Data är fruktansvärt rolig i all sin androiditet *fniss*
Stretchade försiktigt ut musklerna också, det tog över en kvart att få fullt rörelseomfång igen.
Jag grubblade på vad som kan ha orsakat en så gruvlig stelhet och kom på att mitt PB på milen (1:09:19) ju gällde helt plant underlag (löpband), inomhus och löpband är alltid lättare eftersom man får draghjälp att hålla farten även när det går tungt. Ska jag jämföra med något får det bli bästa utomhustiden och då blir det gröna milen i Ursvik som är den snabbaste, dvs 1:13:56 och det är en jäkla skillnad.
1:08:17 är vådligt mycket fortare än jag någonsin sprungit utomhus. Vilken tur att jag inte visste det när jag sprang för då hade jag aldrig orkat *gapskratt*
Imorgon blir det klättring efter bästa förmåga och en kort, befriande löpning på löpbandet för att värma upp benen. Det ser jag verkligen fram emot! Jag är så sugen på att klättra!
Gårdagen skulle ju bli lugn lovade jag, så vi bowlade och hade kräftskiva och hade det jättetrevligt igår. Det blev lite sent, men inte så det störde. Däremot vaknade jag med träningsvärk i höger skinka. Min teknik när jag bowlar är bedrövlig, det ser ut som om jag gör utfallssteg och tappar iväg klotet, vilket inte är så långt i från sanningen faktiskt.
Frukost då? Jodå, en risifrutti Light och massor av kaffe. Önskade mig 17 grader och mulet och fick 25 grader och solsken. Attans. Proppat med folk överallt, fler än på Vårruset. Massor av kvinnor i alla former, färger och fasoner. Alla på väg mot samma mål i olika fart. Fruktansvärt roligt!
Hade vätskebältet med mig med fyra flaskor eftersom jag är en törstig löpare och hellre extra vikt än vätskebrist. Inte en droppe var kvar efter loppet och då drack jag vid alla fyra kontrollerna också. Eller drack och drack, jag hällde det mesta över mig för vattnet var för kallt för att dricka. Svalkade skönt i värmen och när det tog i och blåste lite vid vattnet kände jag mig riktigt fräsch.
Däremot måste jag lära mig hantera trängseln och trasslet vid borden bättre - det syns direkt på sluttiderna att jag kan kapa en hel del tid bara på att lära mig hantera vätskekontrollerna (se nedan). Jag skulle nog kunna tjäna lite på att lära mig hålla ett jämt tempo och inte fnatta runt som jag gör.
1km 06:35 (6:35)
2km 13:46 (7:11) "Vattenpaus"
3km 19:47 (6:01)
4km 26:15 (6:28)
5km 34:04 (7:49) "Vattenpaus"
6km 40:16 (6:12)
7km 47:42 (7:26) "Vattenpaus"
8km 54:19 (6:37)
9km 1:01:29 (7:10) "Vattenpaus"
10km 1:08:17 (6:48)
Fast i slutänden är jag fruktansvärt nöjd. Jag trodde på under 75 minuter och hoppades lite på runt 70 men jag vågade inte tro att jag skulle kunna springa under 70 faktiskt. Enda gången jag varit under 70 tidigare har varit på löpband och det är faktiskt inte alls samma sak.
Idag var jag och hämtade nummerlappen till Tjejmilen och strövade omkring på området. Tittade på erbjudanden, pratade med andra löpare och lät mig ryckas med lite av atmosfären. Vi pratade med Alfred Shemweta, en mycket sympatiskt och trevlig person. Vi var överens om att Hälsomässan i Älvsjö är rolig att gå omkring på och att löpning är beroendeframkallande.
Sen stötte vi på Rune Larsson, också en mycket sympatiskt person som jag tror man kan lära sig mycket av om man får chansen. Det kändes lite smått overkligt att stå där bland så meriterade löpare och snacka löpning (de snackade, jag lyssnade) men det fick mig att tänka lite också. En gång i tiden måste de också varit lika gröna som jag. Det är bara att låta sig inspireras av deras bedrifter och göra sitt bästa.
När vi gick förbi Stadion kände jag hur håret på armarna reste sig. Kommer jag att orka springa hela vägen in dit? Stannade och tittade på kartan över Stockholm, följde maransträckningen med fingret och försökte tänka positiva tankar. Vi får väl se den 31:a maj.
På söndag springer jag Tjejmilen först och främst.
Jag har tre mål:
* Komma in under 75 minuter (det realistiska målet)
* Komma in runt 70 minuter (den optimistiska förhoppningen)
* Komma in runt 65 minuter (den orealistiska drömmen)
Man ska inte spänna bågen så att den brister.
Kände mig lite som en tegelsten på väggen idag men tekniken fanns där ändå och lurade. Det kommer att gå bättre nästa gång, det är jag övetygad om för jag löste en del krux och jag tror jag funderade ut ett annat till nästa gång. Det var hur som helst roligt att klättra, jag var väldigt högt uppe på 26-metersväggen idag och dinglade. Bra terapi för mig höjdrädsla. Jag tror tt en del av problemet kan ha varit löpningen som jag tog innan den här gången. Fast jag var ju tvungen att testa.
Idag hade jag löparklockan på mig eftersom jag skulle försöka hålla ett givet kilometertempo. 7 min/km var den tänkta farten och glad i hågen joggade jag till Ursvik för att satsa på 5:an där. Tog det sakta och fint på vägen dit, stretchade ut en stund och sen bar det av:
1km: 6:30 (6:30 min/km) Insåg att det gick för fort och försökte sänka farten.
2km: 13:36 (7:06 min/km) Såg att jag låg rätt. Tänkte försöka hålla det så.
3km: 20:02 (6:26 min/km) Jag är inte bra på att hålla ett tempo. Misslyckades att hålla mitt tempo.
4Km: 27:56 (7:54 min/km) Höll på att kliva på en orm som jag blev tvungen att jaga bort från stigen innan jag kunde fortsätta. Nu gick det inte för fort iaf.
5Km: 34:44 (6:48 min/km) Fortfarande för fort, men inte lika mycket.
Jag är inte bra på att hålla en jämn fart. Deprimerande men sant. Fast när Stockholm Marathon väl går av staplen hoppas jag att jag blivit bättre på att hålla en jämn fart. Jag har tid på mig att lära mig det tills dess. Till Tjejmilen är det för sent, det får bli som det blir, men det blir nog bra i slutänden. Det är roligt att springa, och tar man det kallt i början kommer det att gå bra.
Joggade tillbaka från Ursvik, stretchade lite till och duschade. Nu mår jag gott.
Det blev betydligt mycket mer fys idag än tidigare, mycket styrka och spänst och så lite stretching förståss. Rev av ett hårt pass med blandad konfekt, både en del tekniker och en del kamp. Mellan varven körde vi lite lugnare, men ingen lämnade mattan oberörd idag. Alla var fullständigt slutkörda. Utfallsteg med medicinboll, diverse olika passningsmodeller med medicinbollen (för styrkan i överkroppen), mattbrottning, påkrandori (en sorts kamp med påk), boxning med handskar och tekniker hann vi med bland annat. För att hinna så mycket får man hålla tempo i bytena och i övningarna. Jag tror jag kommer ha träningsvärk imorgon och det var jag som instruerade. Undrar hur eleverna mår imorgon.
Vi stretchade faktiskt en hel del också, fast vid flera kortare tillfällen under passet. I synnerhet innan de höga sparkarna men också efter passet. Det behövdes.
Några av oss blev kvar lite efter passet också och testade lite annat, eftersom det inte är någon efter oss på söndagarna som ska köra. Det är roligt när man kan göra det, lite informell träning i efterhand så där. Man lär känna folk lite bättre då.
Löpning stod det på schemat idag. Sprang gjorde jag och långt blev det, men det blir det när man springer fel. Jag måste sprungit närmare en och en halv mil eller mer bara för att jag inte hittar och för att stigen är så dåligt skyltad. Men nästa gång blir det lättare för då vet jag åtminstone vart jag inte ska. Det är vackert runt Brunnsviken och jag blev så sugen på att stanna upp flera gånger. Det gör jag nästa gång jag kommer förbi där, jag har bestämt mig för att promenera sträckan en dag och verkligen ta mig tid att titta på allt fint.
Det blev en synnerligen lyckad träning eftersom vi var udda antal så jag också kunde delta i övningarna. Som instruktör blir det annars att man mest får gå runt och hjälpa till, men nu fick jag också svettas och slita lite och det var jätteskoj. Vi körde naturligtvis repetition på tekniker, men också randori (en sorts kamp) och mattkamp där man ska ta kompisens bälte. Jag tror inte någon gick från träningen utan att vara rejält svettig och då hade vi ändå tio minuter på oss att stretcha innan lektionen var slut så vi tänjde ut alla muskler som fått jobba hårt och slita. En kul träning.
Jag håller vad jag lovar. Jag tog den svartvita med överhänget från början till slut utan att stanna, utan att vila och utan att tveka. När jag närmade mig överhänget sköt pulsen i höjden och armarna kändes jättesvaga, och jag började tänka i fel banor. Då kom jag ihåg att jag på sätt och vis lovat att jag skulle klara överhänget. Det sa jag förra onsdagen efter klättringen att 'nästa gång tar jag det garanterat'. Jag håller vad jag lovar. Den tanken hakade jag upp mig på och sen besegrade jag överhänget.
Det roligaste var att jag gjorde det med helt okej teknik också. Jag höll armarna väldigt raka och benen böjda tills det var dags att skjuta sig upp och förbi överhänget så jag nådde nästa grepp och kunde få med mig fötterna upp över kanten. Musklade ingenting, och då hade jag ork kvar till resten av klättringen - något jag inte hade i våras. Så jag kanske har blivit klenare i greppet men jag torr att jag blivit lite klokare som klättrare.
En annan detalj jag blev synnerligen nöjd med var hur jag nådde till det sista greppet före ankaret. Det sista greppet sitter för högt upp, det saknades fem sex centimeter, så jag vred liksom in foten så att höften kom nära nära väggen, nästan så jag stod med högersidan emot väggen istället och så sträckte jag upp höger arm (vänster hand och fot höll jag balansen med mest, det var högerfoten som bar vikten) och då nådde jag precis att få ett bra grepp så jag kom hela vägen upp. Det kanske är en rutingrej för erfarna klättrare, men för mig var det en 'aha-upplevelse' att upptäcka att jag hade fler centimetrar att sträcka ut än jag trodde.
Jag vart så nöjd med klättirngen att jag vilade en stund, sen angrep jag samma led igen och försökte verkligen klättra tekniskt. Kom sånär över en andra gång och jag hade gjort det om inte ett par irriterande individer på repet bredvid stört mig, klättraren klättrade på en led som ledde honom in under mig fast han var inbunden i repet bredvid så hans rep knuffade och skavde på mig när jag klättrade.
Nåja, nu vet jag att jag har kapaciteten att klara leden. Nu ska jag fila på tekniken, för den är lagom svår att utmana sig med. 4:orna jag ger mig på ibland är lite för lätta, jag glömmer var kruxen var någonstans och det är ju lustiga grepp och olika manövrar på väggen jag vill öva mig på. Jag kommer nog att fortsätta öva på 4:orna också men jag tror det ger lite mer att ge mig på 5:orna mer regelbundet nu.
Avslutade en bra träningsdag med löpning och jag letade faktiskt efter ett bekvämt löptempo. Jag tror jag hittade det vid 7:30 min/km vilken fortfarande är långsamt men inte så illa som jag trodde. Att jag sen gav mig på och lekte med farten och testade att springa i hastigheter ner till 4:30 min/km-tempo en liten bit var bara dumt. Jag blev ohyggligt trött och orkade knappt fullfölja mina fem kilometer.
Men på det hela taget blev det en mycket bra träningsdag och jag är nöjd med min insats i både klättring och löpning. Nu mår jag :)
Vi råkade dra över tiden, det första vi gjorde på premiärträningen. Men ingen verkade sur eller vilja gå så varför bryta? Alla var för visso trötta men vi hade ju skoj också, så att vi blev kvar en halvtimme extra var bara bonus.
Vi körde väldigt blandad konfekt, tekniker och kamp om vart annat och vi hade jätteskoj. Om alla pass vore så här roliga skulle man få bända loss mig från dojon.
Avslutade med en kvarts stretching, främst av ben och rygg som fått jobba mycket men även lite axlar och armar.
Valde att köra fem intervaller idag med avsikt att öka med en intervall per vecka i fortsättningen, tills jag är uppe i tio intervaller. Jag är ingen van intervallöpare så jag startar lite lugnt med det där.
Dagens intervaller blev i alla fall 2 minuter i 6:00 min/km tempo * 5 med 1 minuts gåvila emellan. Sån här träning är perfekt att köra på löpband för då vet man exakt hur fort och länge man springer och det går inte att maska i en intervall, för bandet snurrar på vare sig man vill eller ej.
Just 6:00 min/km är för snabbt för mig för att det ska kännas bekvämt så jag tror det är lagom intervalltempo, eftersom jag orkar hålla samma fart genom intervallerna men jag är duktigt trött efteråt. Så småningom hoppas jag ju på att det ska ge mig någon form av ökad snitthastighet i löpningen, men nu till Tjejmilen är det nog försent. Om jag kommer in på under 75 minuter blir jag glad. Personbästa utomhus på milen är 73min och löpband 69min.
Lite sorgligt att vara så långsam egentligen. Tycker trots allt att jag varit duktig och sprungit tre-fyra gånger i veckan, blandat underlag, farter och distanser och försökt låta bli att skada mig.
Smet ner till dojon och repeterade all kihon (grundtekniker; dvs slag, sparkar, grepp, frigångar och låsningar) till blått och brunt samt lite andra valda låsningar och frigångar. Det satt förvånansvärt bra med tanke på att det var ett tag sedan jag var nere. Terminen börjar på tisdag så det kändes skönt att känna lite på teknikerna i förväg.
Tyvärr har vi en vattenläcka som fastighetsägaren håller på att fixa så det ser ut som hej-kom-och-hjälp just nu men det kan man leva med. Vad jag inte kan leva med är hur usel tajming jag dragit på mig i katan. Missade vändningar, gick med fel fot och fumlade. I och för sig har jag väl aldrig varit bra på kata men det var mycket länge sedan jag var så här dålig. Det måste jag öva mycket på, så att jag inte kuggar på graderingen för att katan inte sitter.
Idag var det dags för ett långdistanspass, närmare bestämt strax över 18 kilometer i Stockholm. Sprang från Bromma och förbi Pampas marina ner till stadshuset, över Tranebergsbron (som är förbannat hög!!!) och tillbaka i en slinga som enligt Goggle earth ska vara lite över 18km. Det var asfalt hela vägen, men så vitt jag kan bedöma så gillade benen det ungefär lika mycket som allting annat jag sprungit på. Jag kanske är lite tröttare i vaderna än vanligt, annars är det helt okej.
Förvisso tog det två och en halv timma att bli klar, men å andra sidan pressade jag mig inte värre än att jag hade kunnat springa lite till om det hade behövts. Fast nu behövdes det inte och lika glada för det är vaderna. Huvudsaken med löpningen idag var inte att träna konditionen eller ens uthålligheten utan känna efter hur ett riktigt långt pass på ren asfalt skulle kännas. Nu vet jag att det känns bra.
Jag stumnar fortare i benen på asfalten men å andra sidan kan jag fortsätta ändå även när benen är stela. Lustigt det där, men det blir nästan värre om man går och vilar en liten stund för då stelnar man ännu värre istället. Så ska man vila ska man göra det innan man stelnar tydligen. Jag ska testa det någon gång, när jag springer långpass på asfalt igen.
Men fy fasiken så otroligt jäkla varmt det var idag!!! Första 5 gick väl bra, 36 minuter ungefär vilket inte är så ovanligt tempo på milen för mig men sen tog värmen ut sin rätt och farten sjönk för varje kilometer! Luften stod still runt sjöarna idag, det fläktade lite vid Lötsjöns västra strand men där befann man sig ju hela 30 sekunder eller så...
Hade med mig 1,2 liter vatten och alla var slut innan jag kom hem. Allt satt i kläderna kändes som, för jag svettades något kopiöst! Det var nog det jobbigaste passet hittils faktiskt, trots att farten var låg och tiden usel.
Vet inte om jag tjänade något att att envisas med att springa idag, men jag klarade det i alla fall. Jag avundas inte dem som sprang Stockholm Marathon i juni när det var ungefär så här varmt. Det är fruktansvärt att springa i den här hettan.
Lika varmt idag som igår, fast idag blev det inga 15 kilometer. Det kändes nästan lite lustigt att sluta springa efter 5km samtidigt som baksidorna tyckte att det minsann kunde vara nog sprunget för idag. Slingan runt Lötsjön/Råstasjön är välsignat fri från branta backar, bara ett motlut som man skulle kunna kalla backe men efter backarna i Ursvik känns den inte specieltt värlsomstörtande direkt. Behövde inte ens korta steget eller sakta farten, det gick så bra att bara kliva på.
Avslutade med en stretch som var mer än välbehövlig.
29 grader varmt i skuggan och jag springer i Ursvik och flämtar. Nåja jag klarade 15km på Xtremeslingan även om tiden inte blev så imponerande: 2H 17min. Nu är jag rejält trött i baksida lår och vader, det blev inte så mycket långdistanspass som överdimensionerat backträningspass men det kan jag leva med. Nu vet jag det till nästa gång. Vete katten om det inte vore mindre jobbigt att springa gröna milen två varv och klippa till med 20km istället, så man slipper de värsta backarna på långdistanspasset
Stretchade naturligtvis ut drabbade områden efteråt men det känns fortfarande som om någon misshandlat hamstrings med batong.
Gårdagens cykelpass gjorde gott i själen, det är något djupt tillfredställande med att cykla riktigt länge. Det kanske beror på att det är en annan trötthet som smyger sig på vid ett långpass, det är inte den paniskt flämtande och hjärtflimrande utmattningen utan en mer grundläggande trötthet som går på djupet av musklerna och sakta sprider sig till hela kroppen tills man är helt slutkörd och matt. Ändå är pulsen inte särskilt hög, fast kroppen är trött. Det är en trötthet som gör att jag sover som ett barn när natten kommer.
Imorgon blir det långpass i Ursvik, jag tänker ta mig an Xtremeslingan på 15km med den där hemska backen. Jag har lovat mig själv att jag får gå upp för den, annars vågar jag inte springa den rundan.
Lustigt att man kan bli tyngre och smalare. Ser att vågen pekat uppåt, men när jag dubbelkollar med kläder och måttband hävdar de bestämt att både mage och rumpa blivit mindre.
Jag tycker att jag äter ganska lagom, jag försöker laga nyttig husmanskost på äkta råvaror och få med mycket grönsaker i kosten. Det är säkert bara vätska, glykogen och kanske kanske ett litet uns muskler jag lagt på mig. Det vore skojigt om det vore ett stort uns, men det kan man ju drömma om.
I och med att jag tränar så mycket och är i en uppbyggnadsfas försöker jag få i mig något direkt efter varje pass, och i brist på mat har jag givit efter för gainomax. En sådan direkt efter passet, så fort jag kan dricka utan att frusta rakt ner i tetran, och sen riktig mat när jag kommer hem.
Jag kan inte nog betona hur dumt det är att hårdträna och inte äta ordentligt. Man kan inte köra bil utan att tanka med jämna mellanrum, varför tror somliga att de kan träna utan att fylla på energi regelbundet?
Dagens löpning gick i Ursvik, ett underbart vackert område att springa i. Men så ohyggligt kvavt det var idag! Tungt att andas, som om jag vore en akvariefisk utan akvarie. Jag inledde dock helt okej tycker jag med tre 7:00-minuters kilometer och det kändes hur bra som helst, om det inte varit för dessa infernaliska backar.
Vid 5km stod klockan på 36:22 och jag misstänkte redan då att det var bättre än vanligt. Det kändes som att jag inte kunde andas, fötterna bara dunsade ner i backen och jag iddes inte hålla igen som vanligt i nerförbackarna utan slappnade av och följde med ner. Det fick bära eller brista. Helvete så fort det går när man gör så!!!
Trots att jag blev tvungen att gå i ett par av de värsta backarna så kom jag in 3 minuter och 3 sekunder snabbare än förra gången jag sprang samma slinga.
Jag är riktigt nöjd faktiskt.
