Det är inte omöjligt att jag kanske hade vågat anmäla mig själv, om ett årtionde eller så. Nu gjorde mina älskade släktingar slag i saken och anmälde mig till 30-årsjubileumet av Stockholm Marathon och jag är både glad och skitnervös. Jag - marathon??? Jag som aldrig sprungit mer än en halvmara och som för fyra månader sedan aldrig hade sprungit en kilometer ens...!
Tankarna snurrar hej vilt, mest för att jag är väldigt oerfaren som löpare och dels för att jag inte vet om jag klarar distansen. Jag tänker hur som helst ge det ett ärligt försök och ge mig själv chansen genom att försöka träna vettigt och äta bra. Jag har ju tid på mig, men det är lika bra att börja fundera redan nu. Plötsligt är det bara några veckor kvar och då är det så dags att börja träna.
Någon gång i december är det meningen att jag ska gradera till brunt. Redan nu har jag konditionen, styrkan och uthålligheten för det. Det enda jag saknar är den tekniska finessen som krävs. Att inte testa nu i våras kan ha varit det smartaste draget på länge. Det känns som att jag har bättre odds den här gången än vad jag skulle ha haft i våras.
Löpningen tänker jag behålla, den har gett mig så mycket att jag inte tänker ge upp den. Samma sak med klättringen. Utan den hade jag inte vågat en massa saker som jag vågar nu för tiden. Bara en sådan sak som att jag törs titta ner från höga broar och jag törs korsa dem utan att hålla i någon. Det hade jag aldrig vågat för något år sedan, när jag fortfarande var höjdrädd.
Så det som kan få stryka på foten är cykel och styrketräning. Det får jag träna när jag hinner och känner mig motiverad. Ju-jutsun och löpningen tar tre dagar vardera i veckan, och även om jag springer ett av passen samma kväll som jag klättrar så blir det fortfarande ont om tider att träna på. Jag måste ju få in vila någon gång också.
Men jag löser det. Jag får försöka vara flexibel och kanske träna på tider jag normalt sett inte tränar. Springa på morgonen kanske vore ett alternativ? Jag får fundera på saken åtminstone.
Igår: 5km löpband 36:16
Idag: 5km Två Sjöar Runt 36:32
Idag gick färden runt Lötsjön-Råstasjön och trots att jag inte hade displayen på löpbandet som talade om för mig hur fort jag sprang lyckades jag väl att matcha gårdagens löpning ganska bra?
Högsta puls tror jag att jag fick under spurten mot skylten dit jag mätt att det ska vara 5km, pulsen rakade upp i 178BPM och då blev jag rejält andfådd. Annars låg pulsen och dansade runt 160 och när den närmade sig 165 sänkte jag farten lite så pulsen sjönk. Har märkt att över 165 ungefär så blir jag matt i kroppen, skitskum känsla men det är som om energin rinner ur kroppen.
Andvände Google earth för att mäta ut en sträcka runt sjöarna som verkligen är 5km för det är inte riktigt 5 runt sjöarna (snarare 4,2 eller något i den stilen) och jag ville inte bli snuvad på de där 800 metrarna. Sjukt va?
Nå, jag fick inte ont i något den här gången heller, det ser jag som något positivt. Jag är ju mest van vid löpbandet, så hårdpackad grus och asfalt är inte underlag jag är van vid. Borde försöka komma ut oftare och springa helt klart. Det var riktigt skönt med solen i synen, vinden i håret och kanadagäss runt benen.
Äntligen kom jag iväg till gymmet åtminstone. Löpbandet såg riktigt trevligt ut. Idag sprang jag strax över 7 kilometer, meningen var att få lite fart på fötterna. Men det var bara 5 av de sprungna kilometrarna som gick i någorlunda tempo. Försökte hålla 7:10 min/km hel vägen i tron att det var ett lagom tempo fast det var det inte tydligen eftersom jag inte orkade hålla tempot hela vägen. Att glömma frukost, äta tårta till lunch och fika på kakor till eftermiddagsfika är tydligen inte optimalt för löpningen ändå
Om jag håller runt 8:00 min/km (7,5km/h på löpband) orkar jag hålla på i flera timmar om det skulle behövas, men det verkar hopplöst att få upp någon fart på tassarna. Förvisso har jag slarvat med träningen denna veckan och det kan nog göra sitt till. Fast lite snabbare hade jag nog hoppats att jag skulle hinna bli på de 18 veckor och 60 löppass jag hunnit med.
Det är inte alltid det man planerar som blir verklighet. Fick aldrig någon chans att komma ifrån igår och när jag väl var klar var det för sent och jag var för trött för att orka träna. Idag är jag skeptiskt till om jag hinner, vi får se. Just idag vet jag att vi har mycket att göra. Fast det är så det är, det kommer och går. Ibland hinner jag träna mycket, ibland inte. C'est la vie!
Busade med tonårsdottern i fredags, vi är ganska starka båda två och medan vi brottades måste jag sträckt axeln för den har värkt oupphörligt sedan dess! Ipren och mjuka rörelser så den inte stelnar fungerar bara för stunden, och sitter jag stilla för länge med axeln blir den stel och ohyggligt öm. Värst är det precis på morgonen när man är nyvaken och musklerna stela av att ha legat stilla under natten.
Igår cyklade jag för att se om jag kan börja träna lite snart, och det kan jag nog för axeln bråkade ingenting och idag är den inte öm heller. Cyklade 45 minuter på näst tyngsta och kom nästan 18 kilometer på den tiden, vilket i min bok är en väldigt bra sträcka på det motståndet.
Så idag tänker jag springa bara för det, och hoppas att sträckningen inte bråkar. Nu har jag åtminstone fått sova en hel natt utan att väcka mig själv när jag rör mig, det är ju positivt!
Dagens träning blev lätt, bara 4km på 30 minuter men det räckte för att påminna benen om halvmaran de redan sprungit. Det känns att jag gjorde något för benen var tyngre än vanligt så jag valde att inte pressa utan bara springa för att det är skönt. Det måste man ju göra någon gång också.
Först två varv på 10km-slingan i Ursvik och därefter upp till halvkilometersmärket och tillbaka, dvs summa summarum 21km. En halvmara. Siktade på 3 timmar och prickade det ganska bra. Nu är jag stel i benen, trött och ohyggligt belåten.
Ursviks backar är inte skonsamma, de suger musten ur benen ordentligt. Dessutom hade inte träningsvärken gått över helt, men det påverkade nog inte så mycket. Laddade vätskebältet med sportdryck som räckte hela vägen - kors i taket - och fickan laddades med gel som nödproviant som aldrig kom till användning.
Undrar om det är värmen som gör sådan skillnad i hur mycket vätska det går åt? På gymmet är det konstant 28,8 grader varmt och stiltje (duh, det är inomhus!) och idag i Ursvik var det runt 20 grader, växlande molnighet och friska vindar. Vätskebältet rymmer exakt 1,2 l och den sista skvätten drack jag upp efter målgång. Så lite vatten hade aldrig räckt på gymmet. Det måste bero på värmen.
Nästan komiskt hur stel och öm jag var i ändalykten idag, löpstilen måste sett komisk ut! Det gick inte vådligt fort heller, men meningen var inte att det skulle gå fort idag, jag körde ju intervaller i förrgår och styrketräning igår så det viktigaste var att det blev av. Och det blev det ju.
Strecthade de mest utsatta musklerna, gluteus och hamstrings, men jag tror att vi kom överens om vapenvila som bäst. Stelheten släppte aldrig riktigt och trots att jag vet att blodflödet kom igång i musklerna så ville inte träningsvärken riktigt gå över heller.
Får hoppas att det släppt till söndag för då ska jag springa 2 mil, det har jag bestämt mig för.
Idag gick det otroligt segt att styrketräna. Körde chins med hjälpvikt men orkade bara 10, trots att jag vet att jag brukar orka fler. Den sittande rodden gick bättre, 10 repetitioner i 3 set på 30kg, 35kg och till sist 30 kg igen. Men det var också enda övningen som gick bra kändes det som. Axellyften gick inte alls lika lätt som de brukar, latsdragen och sittande mage gick urtungt och benpressen fick jag ta i för att orka 80kg i tre set om åtta repetitioner.
Avslutade med utfall med 18kg i händerna och lite hammercurls och bicepsburls, men det kändes fortfarande helt urlakat så jag avslutade med tio minuters löpning bara för att ha gjort NÅGOT vettigt.
Så här urvattnad har jag inte kännt mig sen jag började deffa. Då kände jag mig tömd på kolhydrater, som om musklerna saknade energi. Styrkan finns där, men jag kommer inte åt den idag helt klart.
Jag får göra ett nytt försök igen snart, helt klart.
Det skulle ha varit lätt distans såg jag i schemat i efterhand. Men när jag kom upp på bandet ville det sig inte alls. Började i 6:00-minuterstempo. Fråga mig inte varför, det bara verkade som en bra idé just då. Det var det inte. När pulsen rakat upp i 172bpm (vilket borde vara runt 90% av maxpuls) fick jag sänka farten. Pulsen sjönk till 145pbm (75%) och då ökade jag farten igen. Då ökade pulsen också och så fick jag sänka vid 90% igen. Så höll jag på resten av passet, för huvudet ville springa betydligt fortare än vad benen kunde.
Det tog längre tid att springa på det viset, det var jobbigare och jag kände mig mer slutkörd än om jag valt att ligga i 9.0km/h (cirka 6:40min/km). Frågan är vad jag får mest resultat av?
Det var först när jag var påväg hem som jag kom ihåg att jag sprungit 18km i förrgår och att jag fortfarande har träningsvärk. (Quadriceps tycker inte om mig längre, men det kändes faktiskt ingenting efter uppvärmning så det är väl lätt att glömma?)
Men jag trodde faktiskt att snabb löpning rekryterade andra musklefibrer än långsam löpning, så jag hade nog försökt ändå. Nu verkar det ju som att man inte är snabb om man har träningsvärk, oavsett vilka muskelfibrer man försöker rekrytera.
Nedjoggen skulle inte varit så lång men det var så skönt att lufsa att jag inte ville sluta. Valde medvetet ett så lågt tempo jag kunde utan att det blev promenadfart, och om jag sträcker ordentligt på mig kan jag faktiskt gå i den takten (men inte så länge). Jag tyckte jag förtjänade en lugn jogg efter det där.
18 kilometer, alltså nästan två mil. Smakar på sträckan. Det är långt. Det tog mig i stort sett två och en halv timma, de tre sista kilomterarna tog en halvtimme! Men det gick, även om jag fick gå ganska mycket mot slutet. Blev så trött i benen att de värkte av trötthet och det blev inte bättre av att jag gick och handlade innan jag gick hem.
Nästan två mil. Så långt trodde jag aldrig att jag skulle springa, men om jag känner mig redo nästa vecka är det två mil som gäller på långpasset. Kanske skulle ta det i Ursvik, två varv på 10km-slingan som omväxling?
Det vore roligare än två och en halv-tre timmar på löpbandet.
Nu har semestern kommit och gått och som synes i schemat har jag inte gjort så mycket mer än promenerat. Skönt det också, för nu har alla småsaker som ömmat gått över helt och idag var jag så sugen på att springa att jag lyckades tigga mig till att få stanna på gymmet trots att de stängde tidigare.
Så det blev intervaller idag, fast jag började lite tokigt för jag sprang 1km i 6min/km-tempo (vilket är betydligt fortare än jag trivs i) och gåvilade i 3 minuter innan jag sprang en ny kilometer i samma tempo. Tredje intervallen däremot blev bara tre minuter så jag lät alla följande intervaller bli 3 minuter också. Pulsen var uppe och vände på 95% av maxpulsen i intervallerna så jag tror jag gjorde rätt.
Hur som helst är jag genomlycklig nu, för det var ett tag sedan jag sprang och jag har verkligen längtat efter en riktig genomkörare.
