Ökade sträckan med 10% sen förra gången till 16,5km och det gick väl bra, fast jag fick växla mellan jogg och rask promenad mot slutet. Blev otroligt stum i benen, musklerna värkte av trötthet och det ville liksom inte sluta bränna i musklerna så det var med ren viljestyrka jag klampade fram de sista kilometrarna. Inga vansinnesspurter med blodsmak i munnen och prickar framför ögonen den här gången inte
Nästa vecka blir det 18,15km, förhoppningsvis. Fast innan dess ska jag hinna med ett intervallpass, ett snabbdistanspass och ett styrkepass.
Nåja vi får väl se hur det går med det
Det blev som jag misstänkte, mest promenader och bara en joggingtur med dottern fast det skulle ju vara semester så det var ju inte helt fel.
Snart ska jag sätta mig och peta ihop mitt schema, jag ska försöka springa tre gånger i veckan och jag vill hinna klättra, styrketräna och träna ju-jutsu också. Dojon är förvisso sommarlovsstängd, men är man instruktör så har man ju nyckel *myser belåtet*. Det är nästan lika roligt att planera sin träning som att genomföra planerna, men det allra roligaste är när man ser att det man grubblade fram faktiskt ger resultat.
Sex pass i veckan borde inte skapa några problem, om jag inte lägger styrketräning och klättring för nära varandra (de har en negativ effekt på varandra). Dessutom bör jag nog ha vilodagen efter intervallträningen, bara för att det lär behövas. Det här påminner mig om sudoku, fast med träningstider!
Nu smiter jag på en veckas ledighet och under tiden har jag inte tillgång till Internet. Så jag får återkomma om en vecka och berätta vad jag råkat ut för.
Tills dess önskar jag er alla en trevlig sommar och många sköna träningspass!
Kastade handduken över displayen och körde så länge det kändes bra, blandade gång och jogg och plötsligt hade det gått länge. Över en och en halv timme när jag kollade på displayen efter många om och men, så då bestämde jag mig för att satsa på två timmar. Men vid två timmar stod sträckan på larviga 14,1 eller något sånt och inte kan jag låta det vara så? Så jag satsade på 15km jämt istället. 900 meter till eller från verkade ju inte så mycket - men det var de tyngsta 900 metrarna jag någonsin lufsat (något annat än lufsa gick inte vid det laget).
Men jag är så nöjd, för trots promenixerna så joggade jag faktiskt merparten av vägen även om det nu var i ett lågt tempo. För strax över 12 veckor sedan hade jag aldrig löptränat i hela mitt liv. Nu har jag sprungit en och en halv mil.
Visst är det roligt det där med löpning och vad just nämda aktivitet gör med kroppen. I morse vägde jag som vanligt 66kg, men sedan jag började springa som komplement till resten av träningen tycker jag mig se att det händer saker med kroppen ändå. Låren har blivit smalare och det tycker måttbandet också, fast om de blivit fastare vet jag inte. Jag inbillar mig det i alla fall. Samma sak med magen som sakta med säkert blir lite plattare och lite finare för varje vecka jag orkar springa vidare.
Fast vikten är i princip densamma, och det fascinerar mig. Vad är det som väger, om det nu stämmer som det ser ut nämligen att kroppen fortsätter bränna fett tack vare löpningen. Inte mängder av muskler i alla fall, för så mycket styrketränar jag inte.
Det underbara med att springa ofta och mycket är att man kan unna sig en massa godsaker som tidigare inte gick att planera in i matschemat eftersom det helt enkelt var för mycket energi i förhållande till min förbrukning. Det ironiska är att jag för det mesta inte vill ha godsakerna längre eftersom det känns som att jag förstör det fina jag byggt upp med löpningen. Jag vill ha nyttig mat, sådant kroppen bygger starka muskler av och dit räknas inte godsaker.
De dagar jag springer långpass får jag problem eftersom jag inte kan äta så mycket att jag täcker dagsbehovet. Jag har helt enkelt inte så glupande aptit. Så vid 4 ungefär vaknar jag natten efter långpasset och kroppen vrålar efter något med substans. Än så länge låter den sig nöjas med ett glas mjölk och jag hoppas den fortsätter vara nöjd med det lilla.
Vilodagarna å andra sidan är tvärt om, eftersom jag inte motionerar de dagarna har jag väldigt låg kaloriförbrukning. Så då blir det lätt att jag överäter. Jag tror det jämnar ut sig i längden, det där med energibalansen, om man inte överdriver åt något håll. Sund kost och lagom mycket motion samt en massa tålamod, så får man den kropp man önskar sig så småningom.
Nu är jag stolt. Kom under 70 minuter på milen för första gången! Det var en sänkning av personbästa med 6 minuter och 2 sekunder!
Jag använde en ny taktik idag: jag valde ett tempo som kändes bra, kastade en handduk över löpbandets display och sprang med ett öga på klockan istället. Eftersom jag är usel på huvudräkning hade jag ingen aning om hur jag låg till eller hur långt jag sprungit, men vid 60 minuter kollade jag på displayer och då var det ju bara 1500 meter kvar! Jag var lite för trött för att orka spurta som folk, men jag kom under den där retsamma 70-minutersgränsen!!!
Nu vet jag varför jag fått en så enorm blåsa på tån: jag knyter dem när jag tar i ordentligt, varesig det är löpning eller klättring och då skaver skorna mot de stackars tåspetsarna istället. Löpningen kan jag göra något åt, springa avslappnat ska jag ju ändå lära mig - men det blir lite svårare med klättringen. Får väl hoppas att tårna blir härdade med tiden.
Idag har jag en otrolig träningsvärk i rumpan av utfallen med 16kg extravikt igår. Skulle inte träna benen eftersom jag ska springa imorgon, men några utfall kunde ju inte skada. Jaja, jag kan då aldrig låta bli.
Blåsan är borta, punkterades igår och idag är den nästan helt borta. Sambon fick leta för att hitta vart blåsan suttit.
Tack och lov är det vilodag med tillhörande grillning och vila i solen så jag slipper röra mig mer än nödvändigt. Då hinner blåsan läka ut lite till och kanske kanske går min sagolika träningsvärk i rumpan över tills jag ska springa långt och länge imorgon.
Är det någon som tror på det?
Jag har fått stans största blåsa på en av tårna, på tåspetsen och jag har ingen aning om hur! Den påverkade inte styrkepasset något, men det känns kufiskt! Om den där rackaren spricker under långpasset kan det nog bli mindre roligt, och den är så stor och så spänd att risken just nu är överhängande.
Nåja, imorgon är det vilodag och så springer jag så långt jag kan och hinner på söndag, det blir nog bra med det.
Värmde upp med lite gymnastiska rörelser först, det såg säkert helskumt ut när jag höll på men jag ville inte fresta på fotleden i onödan. Sen gick jag snabbt i 5 minuter, nollställde bandet och sen körde jag på riktigt. Eftersom jag blandade för högt tempo (10km/h) med promenad blev det en måttligt imponerande tid men tanken med att ligga i ett tempo så pass högt över mitt komforttempo är att jag kanske kan hålla ett högre tempo under längre tid så småningom. Visst hade det varit energieffektivare att nöta på i 9km/h och tempot hade blivit jämnare av det och jag mindre trött, men frågan är om inte rusandet och tempoväxlingarna ger bättre resultat ändå. Jag inbillar mig det iaf.
Dagens träning omfattade två timmars klättrande som en del av en kurs för att bli en bättre klättrare. Det var mycket intressant att få synpunkter på sin klättring och vad jag kan göra för att bli bättre. Fick med mig flera bra övningar som jag tänker fortsätta med för att skaffa mig bättre teknik, som t ex handpåläggning (kan man inte hålla handen över greppen man ska ta tag i i två sekunder innan man greppar har man dålig balans) som jag tycker är jättebra.
Fick tips om vad man bör styrketräna som klättrare och hur man stretchar de involverade musklerna också, vilket var mycket värdefullt. Jag är helnöjd. Och trött.
Foten är bara marginellt öm idag. Skönt.
Idag tog jag det säkra för det osäkra och såg till att värma upp, stretcha ut och vara noga med det även före (det brukar jag slarva med). Därefter tog jag det väldigt lugnt de första fem kilometrarna, faktiskt så lugnt att det nästan blev frustrerande. Men det fungerade, för jag blev faktiskt inte öm förrän de sista 3-400 metrarna och det mesta försvann när jag stretchade ut ordentligt efter löpningen.
Ännu en mil lagd bakom mig, och denna gången är jag riktigt nöjd. inte med farten utan att jag lyckades hålla mig till planen, trots att jag kände att jag konditionsmässigt hade mer att ge. Jag är nöjd att jag klarade av att lyssna på kroppen och kunde hålla igen eftersom fotlederna inte hade mer att ge. 10km i det tempot jag valde var vad de klarade av, mer eller fortare hade bara gjort mig illa. Men nu lyckades fartdåren i mig hålla fingrarna i styr och det är jag stolt över.
Jag fortsätter med olika tåhävningar, Ipren och stretching som kur, och naturligtvis springer jag inte på ett par dagar nu, det gör säkert sitt till.
Vänster fotknöl är lite öm, däremot är inte hälsenan öm längre och det känns bara lite i vaden. Undrar vad det är egentligen och om jag borde vila. Har slarvat med Ipren, det gör ju inte speciellt ont, men det kanske jag inte borde gjort.
Hur som helst kommer det att bli betydligt mindre träning på semestern när vi åker hem till min pappa, så då får benen vila om det är det de behöver.
Jag misstänker att det kan ha med sandalerna att göra, för det onda började när jag bytte från mina sköna, lagom dämpade gympadojor som jag brukar gå i till just sandaler.
Igår klättrade jag med några kollegor och hade riktigt trevligt. Det är kul att för en gångs skull få känna sig som ett proffs. På onsdag är det dags för teknikkurs, då lär man får veta hur mycket man har kvar att lära sig.
Dagens löpning gick bra trots att det var över 31 grader varmt i gymmet. Jag valde att springa på löpbandet i tron att det skulle vara svalare där. Jaja, man kan inte ha rätt jämt. Hur som helst sprang jag mot Vårrusettiden igen och denna gången kom jag i mål på nytt personbästa igen, 33:00 på 5km löpband.
Men fortfarande inte lika bra som Vårrusettiden.
Idag försökte jag hålla samma snitttempo som på Vårruset, men det räckte inte hela vägen. Orkade inte matcha snabbaste kilometern (den sista Vårruset-kilometern gick på 6:21 min/km) och kom efter med dryga minuten, men jag spurtade lite iaf även om det i jämföresle med slutspurten på tävlingen var en mycket liten och klen spurt.
Å andra sidan höll jag faktiskt ett högre genomsnittstempo på löpbandet än jag kunde förut, så det händer ju faktiskt saker. Det händer bara inte tillräckligt fort för min smak.
Får vara lite försiktig med sandal-vandrandet för nu har jag två nya blåsor att lägga till de uppskavda områdena. Som tur är sitter löparskorna så perfekt att det inte gör ont, men sandaler och andra vanliga uteskor är riktigt osköna just nu.
Imorgon ska jag klättra med några kollegor så det blir ganska slö träning. Det kan mina ben behöva med tanke på hur ömma de är. Alla promenader och löpningen har gjort min vänstra hälsena riktigt öm, inte bara trött. Ordinerar mig själv maxdosen av något antiinflammatoriskt och minimal ansträngning för den berörda hälsenan tills vidare.
Idag stod det klättring på schemat och trots att jag kände mig lite avslagen så gick det bra att klättra. Den första klättringen var för visso seg som gammal kola, en enkel 4c som tog evigheter att klara trots att jag tagit den så många gånger förut. Men sen gick det bättre och jag klarade överhänget och efter en paus hela leden upp.
Fast den största bravaden tycker jag var att våga klättra upp på 26 metersväggen och klättra. Sättet repet är fäst på gör nämligen att man svingas ut ganska kraftigt om man ramlar eller släpper, och som höjdrädd tycker jag det är synnerligen obehagligt med okontrollerade hastiga rörelser när man är högt upp. Men det gick bra, och nu kommer jag att våga göra om det i fortsättningen. Ännu en seger över en av mina demoner att lägga till meritlistan!
Nu är premiären avklarad och jag vet inte riktigt vad som hände för det gick fortare än jag någonsin sprungit förr. 5km klarades av på 32:49 och det är så mycket bättre än någon av mina andra tider att jag inte kan vara annat än jättenöjd!!!
Det var jätteskoj att springa, massor av deltagare och åskådare och Friskis och Svettis höll en bra uppvärmning. Det blir inte jobbigare än man gör det, men har man roligt när man håller på blir det lite lättare. Jag hade hur roligt som helst!
Det var en ganska platt bana, inte speciellt mycket backar men de hade lyckats lägga om asfalten på en bit av vägen så det var som att springa i sirap. Men inget avd et där påverkade min löpning idag, jag kände mig urstak och den känslan höll hela vägen in i mål. Fast det är inte så skönt att spurta på gräs. Det är knöligt att springa på.
Imorgon är det dags för Vårruset, då ska jag premiärspringa mitt allra första lopp, men definitivt inte det sista. Gårdagens runda i Ursvik lugnade mig, allt kändes bra och jag orkade hålla mitt tänkta tempo hela vägen. Nu är det bara att sköta om benen och vänta på imorgon. Undertiden bjuder jag familjen på paj gjord på rabarber och jordgubbar, lite lagom somrigt nu när naturen är som vackrast.
Sprang 10 km i Ursvik och vädret gjorde sitt bästa för att hjälpa mig på traven: strålande sol, mycket fläktande blåst och ett helt sagolikt vårväder. Det gjorde inte saken sämre att jag vilat i två dagar och var så sugen på att springa att det kliade i fötterna. Den nya ute-tiden är nästan lika bra som löpbandstiden: 1H 16 minuter och 59 sekunder, bara en och en halv minut långsammare än löpbandet.
Jag är mycket nöjd med beskedet från ben, senor, ligament och muskler. All systems are go for launch!
