Jag ställer faktiskt in cyklingen idag, är fortfarande lätt öm i knä och fot. Så nu blir det två dagars totalvila istället, så får vi se hur mycket av Ursviks 10km som blir joggning och hur mycket som blir rask promenad. Lite oroad är jag, för jag vet med mig att jag piskat mig själv ganska hårt för att nå så bra form som möjligt på kortast möjliga tid, men jag tror det reder sig med lite extra vila och omtanke.
Ibland vill jag mer än vad som är bra för mig, men jag vet med mig att jag är sån och kan faktiskt vila ibland också. Har bara lite svårt att lägga i handbromsen i tid, och det blir ännu svårare när jag börjar med något nytt roligt.
Man kanske skulle boka in sig på idrottsmassage på gymmet, de har erbjudande nu, en timme för 300:-. Det vore något...
Värmde upp med lite löpning i en halvtimme, det var så skönt att bara jogga sakta utan krav på fart eller bra tid. Fasen, det måste jag göra oftare när Vårruset är avklarat!!!
Idag gick det förvånansvärt bra att klättra, fnattade omkring på diverse 5b och en lila 4 som absolut inte är en 4 - det kan jag sätta pengar på för något trassligare djävulskap till led har jag aldrig stött på!!!
Är aningens öm i fotleden och knäet nu, kan vara trötthet efter klättringen antagligen men jag tar inga risker med benen så här nära Vårruset så jag cyklar imorgon istället för springer. Ett löppass mer eller mindre skulle ändå inte göra någon skillnad nu.
Nu har jag tagit en vilodag, det kändes som om benen ville ha det. Istället promenerade jag runt stan, inhandlade en ny jacka, en kjol och ett vätskebälte. Jag blev så glad när expediten i butiken synade mig och sa "Du ser ut att behöva en small eller kanske medium". Förvisso anade jag (helt korrekt) på förhand att medium skulle vara min storlek, men för en som alltid letat Large eller till och med Xlarge var det ljuv musik.
I helgen ska jag testa vätskebältet, resåren är lite hård nu när den är ny men det lär väl mjukna med tiden. Eftersom det är ett 8-flaskorsbälte kan jag få med mig 1,6 liter vatten, men jag behöver ju inte använda alla flaskor jämt. Om det inte blir så varmt i helgen kanske jag bara tar 5 flaskor.
Idag gick det så tungt att det inte var klokt! Inte ens Metallica lyckades tända någon gnista. Huvudet ville mer än kroppen tänkte infria och det hjälpte inte att jag försökte peppa mig själv och mana på benen. De ville helt enkelt inte. Egentligen ska jag väl vara nöjd att jag alls kunde springa mina kilometrar med tanke på hur motsträvig kroppen kändes. Inte trött och inte sliten utan bara "utan gnista". Som cola utan kolsyra ungefär.
Analytisk som jag är börjar jag fundera på varför huvudet vill så mycket mer än benen, till min hjälp tar jag mina egna anteckningar (se schema) och finner att jag sprungit en del på sistone. Inte konstigt att tassarna är trötta. Ska ta det lilla lugna framöver, Vårruset närmar sig. Ingen idé att träna så hårt att man inte orkar springa när det gäller!
Invigde de nya, kortare löpartightsen genom att springa från Ursvik och ner runt sjöarna två varv och tillbaka. Skönt väder att springa i måste jag erkänna, mycket skönare än att springa på löpband. Det tog 1:30:40 men det gör inget att det tog sån tid för det var så skönt att vara ute i det vackra vädret och mysa. Jag fick lite mersmak, så nästa lördag ska jag springa 10km i Ursvik istället. Nyfiken i en strut, som vanligt, men så länge ingen säger att det inte går så antar jag att det är genomförbart och tutar och kör som vanligt.
När jag springer ute har jag sällskap, annars springer jag nog bara vilse och eller kommer bort mig, och det är ganska skönt att ha någon som är mer erfaren som man kan fråga en massa saker och som kan varna en för de värsta dumheterna och uppmuntra en att orka vidare. Annars skulle jag nog gjort alla de dummaste sakerna man kan göra vid det här laget, lyckats skada mig minst en gång och förmodligen lagt löparskorna i kartong redan.
Idag har jag varit duktig tycker jag. Började dagens träning med 3km uppvärmningslöpning så jag började sakta och ökade farten allt eftersom. Därefter kastade jag mig över mina första backintervaller någonsin, 4*300meter incline 4 varvat med plan löpning lika långt. Det blev alltså sammanlagt 2,4km som följdes upp med en 2km lång nervarvning. Efter gårdagens millöpning hade jag aldrig trott att jag skulle vara kapabel att springa 7,4 km på en timme redan dagen därpå men bevisligen är jag det efter som jag gjorde det.
Gav mig på lite styrketräningsövningar också, närmare beskrivna i schemat, men jag höll inte på så länge som vanligt. Stretchade noga de muskler som varit i farten på sistone, lättidentifierade eftersom de var ganska stela idag. Men jag tror faktiskt att jag hade kunnat springa fortare i backarna utan att ta ut mig helt, för jag hade energi kvar och en del spring i benen när jag var klar. Men nu vet jag det till nästa gång, detta var ju inte sista gången - bara den första.
Trots gårdagens klättring och lite stela ben bestämde jag mig för att jag ville försöka på 10km. Klättring tar mycket på benen vare sig man vill eller ej och jag har gjort mycket som anstränger främst vaderna på sistone. Men man ska inte ta ut misslyckanden i förskott, så jag värmde upp 1,5 km innan jag nollställde löpbandet och gav mig av.
Valde att lägga mig i ett något högre tempo än förra gången och det kände jag av. Vid 5km tyckte kroppen att det var nog, men det höll inte jag med om så jag intalade mig själv att jag skulle få en vattenpaus vid 7,5. Alltså en sådan där vattenpaus där man faktiskt går en liten stund innan man får fart igen. Den mutan fungerade och jag avslutade med att spurta sista kilometern för att kompensera promenaden. Tack vare det kom jag fram på facila 75:22 och det var tillräckligt nära måltiden 75 minuter tycker jag. I alla fall med tanke på att jag inte ens var riktigt på hugget idag.
Det var en viljans makt över benen helt enkelt, vilket gör det till en ännu skönare prestation än om jag hade sänkt tiden en dag då jag känner mig på gång.
Det kändes jättebra att bara lufsa i 7,5km/h som jag gjorde på uppvärmningen men tanken var ju att jag skulle försöka pressa lite, så efter tio minuter nollade jag löpbandet, stretchade ut och drack en skvätt innan jag steg på igen. Drog upp farten till ohemula 9.0 som är över mitt komforttempo och höll mig där i strax över en kvart (16-nånting) innan jag blev tvungen att gå/lufs-jogga lite. Så fort pulsen sjunkit lite la jag mig i 9.0 igen och så höll jag på tills 5km avverkats. Spurtade på tok för sent men det gjorde inte så mycket den här gången eftersom jag ändå var för trött för att orka hålla 13 speciellt länge. De där sista 400 metrarna räckte.
Det blev personbästa (förra bästatiden var 34:35) men inte med så mycket, fast man kan ju inte kapa 2 minuter varje gång även om det vore trevligt.
Nästa mål är, naturligtvis, att avverka 5km i 9.0 utan att behöva gå/jogga sakta.
Idag blev det roligt, jag cyklade närmare två och en halv timme fast det var lite av ett misstag. Jag glömde mänligen att nollställa motionscykeln innan jag började så jag fick kolla på DVD:n hur länge jag tittat och därefter nollställa den. Fast den tid jag hann cykla innan jag kom på mitt misstag noterade jag som uppvärmning. Den riktiga tvåtimmarstrampet gick bra, inga fadäser och jag fick inte ont eller kände några obehagliga smärtor. Lovar gott inför morgondagens 5km-löpning.
Eftersom klockan hann passera midnatt lär detta säkert hamna på måndagen, men det struntar jag i för jag är nöjd. Jag har sprungit min andra mil under söndagen och det visade sig att den första milen inte var inbillning! Blev lite trött-öm i benen, främst i fotlederna som tyckte att "nu får du väl för fasiken ge dig", men den typen av smärta kan man ha överseende med. Den man ska vara vaksam på är den smärta som indikerar skada och den är helt annorlunda, skarpare och omöjlig att ignorera.
För säkerhets skull byter jag morgondagens tänkta löppass mot ett cykelpass istället. Sliter mindre på fötterna och knäna och ger mig chansen att se om konditionen förbättrats något sen sist!
Idag för första gången klarade jag en mil. Det gick inte fort men det gick hela vägen och det var samma visa med 5km. Först lärde jag mig jogga distansen, sen sänkte jag farten. Jag har gott om tid på mig till Tjejmilen att få fart på tassarna nu när jag vet att jag klarar sträckan.
Dessutom, icke att förglömma, orkade jag med en tur på klätterväggen och där klarade jag något jag fruktat länge nämligen ett överhäng! Jag kan ha varit för trött efter millöpningen för att bry mig om sådana petitesser som höjder och sådant, men det gick och jag klarade det!
Och det är inte fy skam för en som är höjdrädd!!
Då var man anmäld till Tjejmilen också. Jag som aldrig sprungit en mil i hela mitt liv och som aldrig sprungit någon tävling. Förvisso kommer jag att springa Vårruset innan dess, men jag kommer fortfarande vara novis på i stort sett allt. Därför räknar jag inte med några större prestationer, jag kommer nog mest att storögt lufsa runt och fundera på hur jag hamnat där. Nog ska jag hinna njuta av utsikten också, hoppas jag. Det lär ju vara ganska trångt på en av Sveriges största löpfester.
Det gick så bra idag, det kändes verkligen som om fötterna inte vägde någonting. Ursviks ena 5:a, den jag sprang, är backig och lite jobbig men roligare än den andra som mest är platt. Förra gången jag sprang där var första gången jag stötte på riktiga backar, så då tog den 39:08 att ta sig runt. Idag gick det betydligt snabbare, 37.13 och då kände jag mig ändå relativt fräsch och pigg i benen efteråt.
Det är verkligen skönt att springa i Ursvik, vacker natur och mysig bana. Det kanske tar några minuter längre än på löpband men det är så mycket skönare att springa där när det fläktar lite skönt än på ett varmt, svettigt gym.
Idag har jag klättrat och sprungit och med tanke på att jag inte maskade på klättringen är jag förvånad över hur bra det gick på löpningen. Det är ju inte så att klättring är snällt mot benen direkt, så jag brukar ha visst medlidande med benen efter klättringen.
Löpningen gick som sagt förvånansvärt bra, mitt förra PB på 35:05 kan jag stryka och skriva 34:35 istället. Det lär nog stå ett tag för jag var så slut efteråt att jag inte kunde stå (satt på löpbandet, flinandes och totalt utmattad).
Imorgon ska jag springa 5km i Ursvik, målet är att komma runt och ha kul. Allt annat är sekundärt.
Tittade på TV som vanligt under tiden så jag var väl inte helt engagerad i cykeln. Star Trek är fascinerande och jag missar sällan ett avsnitt. De avsnitt jag inte kan titta på spelar jag in.
Stretchade ut ordentligt i säkert över en halvtimme, ivrigt assisterad av katterna. De passar alltid på att komma och gosa när jag sitter och stretchar. Av någon anledning finner de mitt stretchande underhållande, de små luddtussarna...!
Igår gick jag mest omkring, promenera anser jag vara snudd på aktiv vila även om det är en väldigt lätt form av motion.
Idag lunchade jag på pasta med fetaost och tomatsås, och den måste verkligen vetat var den tog för löpningen gick otroligt bra. Jag tyckte att jag flög i onsdags men jag vet inte om jag inte överträffade det idag, med hyfsat utvilade ben och rejält med mat i systemet.
Vill man bli bra på det man gör ska man inte glömma att äta!
Inledde träningen med 1,2 kilometers lugnt jogg, det tog tio minuter och sen steg jag av bandet och stretchade ut benen, trasslade in mig i mp3-spelaren och telefonens handsfreesladd, snärjde mig loss och fick med mig rätt grejor upp på bandet och sen bar det av.
Ökade genomsnittsfarten från start med 0,5 och med tanke på det tänkte jag "vi får väl se hur länge jag orkar. Jag håller det här tempot så länge det går, sen får jag väl sänka" och med det tuffade jag iväg. Passerade 4km på 28:35 och det är det snabbaste hittils och det var då jag började fatta att jag skulle kunna klara ett nytt personbästa. Resten var bara ren lycka, eftersom jag visste att jag hade nästan tio minuter på mig att springa en kilometer. Spurtade lite sent eftersom jag blev distraherad av en bra låt i mp3-spelaren, annars hade de där 5 sekundrarna varit på rätt sida om 35, men jag hade så mycket stuns kvar i benen att jag tycker att jag klarat målet.
Sneglar redan på 33 minuter, men jag lovar att inte bita över för mycket. Nu ska jag hålla det här tempot ett tag och se hur det känns, innan jag ökar igen.
Idag blev en underlig dag. Det började med att jag glömt tvätta funktionströjorna så jag fick packa ner ett linne i bomull istället. Alla som springer vet hur vått och skönt det blir efter ett tag. Inte heller hade jag kommit ihåg att tvätta mina favvobyxor till klättringen så det blev ett par andra som får mig att se enorm ut eftersom de är fodrade.
När man klättrar är det väl inte så farligt, fast jag kom iallafall ihåg tightsen till jag skulle springa! Fast klättringen först, det gick nämligen så oförsökmt bra att jag inte vill skumma förbi de över två timmarna som vi spenderade på väggen. Klådde en 5b, svårare än jag någonsin klarat förut. Dessutom klarade jag av flera svårigheter på en annan i samma klass, och slog nytt höjdrekord där. Jag hann med att testa lite hur det kändes att hänga under ett överhäng också, även om det var väldigt lite och blygt.
Sen sprang jag, och det gick ruggigt bra idag. Hade gott om krut kvar i benen när jag steg av efter 37:02 och 5 kilometer. Spurtade snabbare än jag gjort tidigare också och hade kunnat springa fortare och mer ändå, benen kändes urstarka. Dags att öka genomsnittsfarten lite kanske? Vi får se hur det känns på fredag, då ska jag springa igen.
Jag har faktiskt något som kan liknas vid diffus träningsvärk i benen, på utsidan av vaderna kan man säga. Det är inte utan att jag är lite nöjd, träningsvärk i måttliga mängder är bara trevligt. Vi får se hur det påverkar dagens cykling, om det påverkar alls.
Det blev 5km idag igen på tiden 37:35 och inte utan en viss förvåning. Jag sprang ju 5km igår men gissa vem som glömt det idag... Det blev den bästa tiden hittils, jag kapade ytterligare en massa tid på sträckan och det med gårdagens löpning i Ursvik i benen. Undrar hur det hade gått om jag varit fräsch i benen...?
Det kanske finns en chans att jag kommer ner i 35 minuter på 5km inom en rimlig framtid ändå.
5km i Ursvik och det var jätteskoj! 39:08 tog det trots backarna vilket inte så fasligt mycket långsammare än förra gången. Jag skyller på ovana vid riktiga backar för så branta backar har jag aldrig sprungit upp för tidigare!
Mina nyinköpta tights och den nya sport-bh:n fungerade strålande!! Väl spenderade pengar måste jag erkänna. Det gjorde enorm skillnad för axlarna att få riktig avlastning och rejält stöd.
Nu vet jag att Vårruset inte kommer att bli några problem. Skönt.
Träningsveckan har inte riktigt blivit som jag tänkte mig eftersom det ramlade in akuta jobbsaker, men den positiva sidan är att jag får klättra utvilad för en gångs skull. Det är inte så dumt.
Hittade ett par gamla byxor som jag inte kunnat ha på mer än tio år, och de passade, lite tighta runt höfterna och midjan fortfarande men jag kom i dem! Bara en sån sak!
Än så länge går det bra att hålla kosten och vikten på en rimlig nivå, trots att allt vad vågar och måttband städats undan nu. Försöker gå enbart på det visuella intrycket i spegeln nu. Det är jättesvårt, jag inbillar mig fortfarande att jag är stor och klumpig trots att det fattas så mycket av mig. Hur lång tid tar det att vänja sig?
Försöker inte medvetet gå ner i vikt längre men det ser ut som att det händer saker ändå, magen har blivit mindre - alltså den där bullen längst ner på magen som är så svår att få bort. Skulle önska att bullen och kuddarna strax över rumpan skulle försvinna, om jag kunde välja men allt jag kan göra är fortsätta äta som jag gör och jogga så kanske jag springer ifrån dem?
