Det gick lite småtrögt idag och jag kunde inte begripa varför. Det tog säkert en timme innan det började lätta och löpningen gick lite bättre, sen dök prestationsförmågan igen och sista halvtimmen var mer eller mindre jobbig trots det låga tempot.
Det var inte förrän på vägen hem jag begrep att det kunde ha med gårdagens cykelpass att göra. Två timmars cyklande påverkar säkert prestandaförmågan lite iaf, även om jag faktiskt inte tyckte att det var så jobbigt igår.
Igår vart det si och så med ätandet, lömde frukost, kycklinggryta (currykryddad) med ris till middag, glömde lunchen och bara en smörgås med julskinka till kvällsmat. Sen missade jag frukosten igen, petade i mig ett mellanmål (proteinshake, ett ägg och två knäck) strax före löpningen och tryckte i mig en Gainomax efter löpningen. Jag får börja skriva in i kalendern att jag ska äta, annars verkar jag inte komma ihåg det. Ikväll blir det hur som helst köttbullspanna med ägg och broccoli, det ser jag fram emot! Ingen risk att jag glömmer det!
Köpte en jeanskjol på Lindex på vägen hem. Den är jag nöjd med, den kommer att visa upp benen på ett fördelaktigt sätt i sommar, så nu gäller det att bygga snygga vader och lår.
Trampade på skapligt bra till tre avsnitt av Star Trek Next Generation och blev ordentligt svettig utan att bli trött eller få mjölksyra. Jag älskar min julklapp: Hela ST:NG, alla säsonger, alla avsnitt! Ingen reklam, inga avbrott. Bara att titta, cykla och njuta
Det känns som att cyklingen är lättare än löpning så jag kan inte tänka mig att jag bränt särskilt mycket energi på det här. Fast det känns bra att svettas loss lite. Avslutade med en grundlig stretch.
Idag körde jag utan polarklockan, utan pulsmätning och utan distansmätning bortsett från löpbandets egen. Bara slappnade av och höll det tempo som kändes skönt helt enkelt. Det var riktigt underbart att få röra sig igen. Det kändes helt okej faktiskt, trots att jag värmde upp på roddmaskinen (som jag aldrig lyckas bli riktigt vän med). Vi kanske kommer bättre överens den dag jag lär mig att inte ta i för kung och fosterland hela tiden utan disponera mina krafter lite bättre.
Avslutade med en grundlig stretch och jag är nöjd med att jag inte blivit stelare trots att jag springer mer nu.
Mellandagsrean bjöd på en klänning som jag vill ha på nyårsafton, en jättefin svart sak som fick mig att se riktigt söt ut. Bara storlek 38 dessutom, och den påminde mig om att jag behöver köpa en passande bh som inte syns i dekolletaget. Det ska bli ett nöje att köpa det imorgon. Hittade också en mängd söta underkläder som jag investerade i. Det gäller att passa på när det är så billigt.
Hoppas jag hittar någon snygg tröja också, det skulle jag vilja ha. Gärna något med en glad färg, kanske blå. Jag tycker om blått.
Jag upptäckte till min enorma förvåning att jag hade tränigsvärk i underarmarna idag, antagligen från allt bakande och fixande här hemma. Ledde den gula, den jag aldrig misslyckats på, och tycker det börjar gå bättre och bättre att klippa i med vänsterhanden också. Höger är fortfarande den hand som det går bäst med, men vänster är inte helt ute och cyklar längre. Gav mig på en lila med överhäng också men orkade inte riktigt göra det move jag hade behövt göra för att nå vidare. Resten av tiden ägnade jag mig mest åt enkla klättringar på lätta leder, okomplicerad klättring som passar en annandag jul.
Nu är golven skurade, julbaket och julmaten är klar, granen tindrar och julefriden har sänkt sig över vårt hem. Det är riktigt mysigt fast helt snöfritt, till småfåglarnas stora glädje. Vi har hängt ut julmat även till småfåglarna och katterna ska få julbord de också, fast av sådant som de tycker är gott och sådnat som är bra för små kattmagar. Nu ska jag ta en kopp kaffe och mysa, det kommer att bli en mycket trevlig jul.
God jul och ett gott nytt år allihop!
Det känns att den här veckan har varit exceptionell. Igår ryckte jag in och körde dubbelpass på graderingen, i måndags blev det också dubbelt upp med styrketräning och intervaller. Så klättringen gick lite halvdassigt, men det var jag beredd på, jag har sån där mysig träningsvärk i rumpan nu. Antagligen en kombination av måndagens aktiviteter.
Jag ska nog ta det lite lugnt i rulltrapporna också, för min egen skull. Det kan inte vara nyttigt att springa upp för en av de längsta rulltrapporna i stan bara för att man kan. Dessutom tittar folk så konstigt på en när man kommer älgande
Imorgon hinner jag antagligen inte träna, vi får se hur det går med det där. Jag är skeptisk dock. Fast benen vill nog ha en träningsfri dag tror jag. Det känns lite så.
Sista passet före jul och jag var naturligtvis uppe på mattan eftersom det var gradering, och jag skulle hjälpa till. Så det blev mycket spring, mycket fnattande och framförallt en massa folk som behövde assistans till höger och vänster. Nu har jag då inte varit så aktiv med min egen ju-jutsuträning den här terminen så jag känner redan av det här passet. Det tog mer än jag trodde det skulle göra, kroppen var verkligen ovan vid alla rörelserna. Trots att jag kan dem så väl. Man tappar kraft fort.
Pass 1: Styrketräning på Fairing i Veddesta
Fick nya övningar förevisade för mig, jag har ju inte vågat testa en del eftersom jag inte varit säker på utförandet. Men väl där kastade jag mig över flera nya övningar och det var skoj, de kommer jag definitivt lägga till bland övningarna jag ska köra när jag kör
Körde knäböj, marklyft, latsdrag, hantelcurl och en övning jag inte har en aning om vad den heter... Naturligtvis hade jag inget att anteckna på och med ett minne som en guldfisk så minns jag bara på ett ungefär vilka vikter vi körde på, men jag chansar inte. Det var roligt, särskilt att lära sig nya övningar.
Tog det lite lugnt eftersom jag visste att jag skulle springa intervaller senare.
Pass 2: löpning 3km 7:30-tempo, 4*1000 6:00 min/km, 1km 8:00 min/km nerjogg
Nå, det gick men det gick inte så enkelt. De sista 300 metrarna på varje intervall är en kamp. Då är det mer vilja än ork kvar kan jag säga. Valde att köra 4 idag med eftersom jag kunde. En femte hade jag aldrig klarat däremot. Slöjoggade lite efteråt för att få bort mjölksyran.
Det ironiska är att när jag kommer hem står rulltrappan stilla. Så jag skenar upp för den som en galen gnu, mjölksyra i benen och andan i halsen men hellycklig. Det är så skönt att jag kan göra sådana där saker, jag orkar! Jag såg hur många det var som stannade i rulltrappan, hängde på knäna när de gick eller bara tog hissen istället. Då kände jag mig så lycklig, för jag var som de en gång i tiden men inte nu längre. Jag tog tag i det där istället. Nu kunde jag skena upp för rulltrappan och vara piggare när jag kom upp än de andra passagerarna som gick sakta upp för trappan.
Skön egoboost
Lustigt det där med långpass på löpband, man blir bortdomnad i hjärnan av att nöta på det där bandet så länge. Idag blev snittempot lite över 7,5-minuterstempo men det gör inte så mycket, för veckodosen löpning slutade på över 40 kilometer och jag har en distinkt känsla av att torsdagens rekordlöpning satte sig lite i benen. Kanske påverkar det att jag sprungit närmare en mil mer denna veckan än jag är van vid, det vet jag inte. Men målsättningen är iaf att öka dosen succesivt vad det lider, jag behöver all mängd jag kan få om jag ska överleva Lidingö Ultra!
Sen jag slutade cykla på morgonen har jag haft en bättre chans att hålla tempot på löpningen, å andra sidan saknar jag motivationen att stiga upp lite tidigare nu. Fast jag väljer nog bättre tempo ändå, det är så roligt att göra framsteg.
Nästa vecka blir det korta intervaller på måndag, sen får vi väl se vad veckan har att erbjuda i övrigt. Nästan alla julklappar är inhandlade (tack och lov att det finns postporder!) och nu återstår det bara att förbereda lite julmat. Lite köttbullar måste man ju göra, och skinkan ska griljeras så småningom. Men då måste den köpas också.
Tittade på Feet of Flame med Michael Flatley och alla dansarna på DVD. Inte utan avundsjuka ska tilläggas. En sån otrolig balans, kondition och koordination de har! Det måste gå åt vansinniga mängder träning för att bli så bra, antar jag.
Nytt personbästa på milen och nu tror jag att jag börjat klura ut varför jag får så lågt snittvärde på pulsen. Jag börjar mäta vid passets början och slutar när passet slutar, logiskt eller hur? Men jag börjar med uppvärmningen och då har jag en snittpuls som ligger betydligt lägre än under själva passets gång. Idag körde jag en mil och lät de första kilometrarna gå saktare som uppvärmning, sen ökade jag tempot succesivt och drog iväg lite.
De lugna kilometrarna, de första 5, låg pulsen stadigt runt 155, när jag ökade tempot hamnade snittet runt 160 och mot slutet när jag spurtade låg snittpulsen på runt 170.
Nu tror jag att jag måste börja värma upp på riktigt innan jag kör milen, för nu börjar det bli lite tempo på löpningen. Man kan ju köra 2-3 km jogg först, nollställa bandet och sen köra milen i bättre tempo. Jag tror jag skulle kunna tjäna lite tid på det faktiskt, trots att det blir en längre sträcka.
Jag är iaf nöjd, det verkar hända saker. Träningsvärken är f ö nästan helt borta nu.
Nu vet jag hur oerhört viktigt det är med magmuskler när man klättrar, säger jag bara. Det var nästan löjligt så klen jag var utan ordentligt stöd från mitten. Fastän jag bara klättrade enkla leder klarade jag bara två (tror jag?), gissningsvis rena 4:or (dvs lättaste av det lätta). Så för att trösta mig ledde jag den gula lätta på 16-metersväggen, det finns inte på min karta att jag inte ska klara den och visst satte jag den också fast med betydligt större svårighet än vanligt.
Gissa vem som tänker stärka mage och rygg i fortsättningen! Starka magmuskler verkar vara viktigt vad man än ger sig på för idrott.
Söndagens styrkepass satte sig i mitten på ett sätt som jag inte varit med om sedan jag var ett optimistiskt vitbälte alldeles i början av min kampsportskarriär. Måndagens löpning gick väl bra, jag vet inte hur, men igår tisdag kunde jag inte gå rak. Hosta, nysa eller alls använda magmusklerna till något gick inte och sova kunde jag då rakt inte göra.
Idag är träningsvärken nere på normala nivåer igen, det vill säga inte samma himmelska höjder som igår. Det kommer förmodligen påverka klättringen efetrsom en hel del av klättringen ställer krav på mittkroppsstyrka och stabilitet, men jag får väl klättra enkla leder och göra det jag kan. Jag är ju inte längre handikappad av träningsvärken, nu kan jag ju nästan hosta som vanligt igen
Joggade 3km i lugnt tempo först, 8:00 min/km, och filosoferade lite över om jag verkligen vågade ge mig på långa intervaller när jag har träningsvärk i hela mittkroppen och större delen av benen. Stretchade ut de stela partierna (allt) efter uppvärmningen, för säkerhets skull. Kom fram till att jag ju kunde testa i alla fall, så jag körde 4*1000m i 6:00 min/km med ståvila emellan. Väntande in pulsen tills den var nere på 120BPM igen innan jag började på ny intervall. Träningsvärken blev aldrig bättre men om den hämmade löpningen så gjorde den det diskret i så fall. Avslutade med stretch också, fast det gjorde mest ont trots att jag inte sträckte ut musklerna alls lika långt som jag brukar.
Fast nu till det som stör mig. Jag höll för högt tempo för att det skulle vara skönt det kändes i hela kroppen, men lik förbannat håller sig pulsen runt 160. Jag var ordentligt uppvärmd utan att ha kört igång för hårt, för snabbt och jag värmde upp i mer än 20 närmare 30 minuter. Allt efter konstens alla regler. När jag tyckte det var riktigt jobbigt var den över 165 närmare 170. Börjar fundera på om de där enstaka resultaten över 175BPM kan vara resultatet av störningar e dyl. Det är ju inte helt otroligt.
Testade att försöka följa schemat för hemmaträning som jag hade i februari och hej vad det sket sig!!! Klarade inte mer än kanske hälften så många av varje övning som jag gjorde då! Jag vet att jag inte kört styrka på ett tag men jösses så mycket jag tappat i de vanliga övningarna, armhävningar, situps, benböj och ryggups.
Det kanske är dags att lägga tillbaka styrketräningen i schemat igen. Det verkar ju så i alla fall.
Det märktes tydligt att jag varit knepig i magen i veckan, för idag gick det tungt. Fast jag klarade distansen, i sig en liten delseger när man vill gå hem efter 6km. Att det inte blev högre snittempo den här gången berodde nog mest på att jag ätit 4 leverpastejsmörgåsar till frukost och ingen lunch (jag glömde!).
Blandar egen energidryck med dextropur, vatten, salt och lite smaksättning (Fun Light t ex). Fungerar ganska bra nu när jag börjar få till proportionerna. Det fungerar bra som komplement till vattnet och är godare än destroxol. Det var det som höll mig på benen sista kilometrarna, det och det faktum att jag försökte springa i takt till den här:
http://www.youtube.com/watch?v=By4NUxd6z3sNå, kanske inte riktigt, men energin ett par minuter in i det här stycket går inte att undvika att bli smittad av
Det blev något skumt stegringslopp av det hela eftersom jag började i promenadtakt och ökade tempot lite gran varje minut tills jag sprang som en liten tok. Det blev 5km trots allt och sista minuten gick i 11km/h så det gick undan för att vara jag men det blev inte bättre tid på sträckan för det. Fast det gör inget, jag hade sån träningsvärk i rumpan idag att jag egentligen mest är glad att det alls blev av.
Antagligen går min mjölksyratröskel någonstans runt 165bpm för när pulsen stiger över det blir det jobbigt att orka hålla tempot och det känns som att bröstkorgen kramas ihop. Men jag kan inte veta säkert. Fast jag vet att om jag ligger runt 155bpm kan jag springa i flera timmar, och det är ju alltid något.
Antagligen är det sådant jag inte behöver bekymra mig om, egentligen. Om jag fortsätter springa regelbundet så kommer säkert resten falla på plats automatiskt.
Avverkar 5km med Barcelona för mina fötter. Gymmet är på 13:e våningen och utsikten från min position är enorm. Fast jag tvekar att kalla det löpband, det är nog ett promenadband skulle jag tro. Det är lite för litet, smalt och klent för att kunna kallas löpband, i alla fall i min värld.
Å andra sidan, hur ofta får hotell som de där besökare som mig som faktiskt ger sig på att använda gymmet?
Bilden är tagen alldelse i början när vi började klättra, och man ser på min hållning att jag är på väg att ge mig på något jag inte alls uppskattar.
Den svarta leden finns inte kvar längre, där är det en gul nu som är lika enkel. Bredvid, strax utanför bild, finns det en sympatisk röd som jag ger mig på ibland.
Det var tider det
Började med att topprepsklättra en enkel röd (gradering grön) alldeles vid bron, och fortsatte med att försöka leda den lila på andra sidan bron (gradering blå ) även att jag visste hur det skulle gå. Jag kom iaf lite längre den här gången
Kastade mig över en tangerinefärgad (gradering blå ) och kom halvvägs innan jag insåg att fingrarna höll på att ta död på mig, trots att det var topprep. Så jag tröstade mig med att leda en orange (gradering blå, pumpy) på 26-metersväggen och kom upp till överhänget. Den ligger absolut inom min kapacitet att ta om jag inte ger mig på den efter att ha larvat mig på andra, för svåra leder och dragit på mig onödig pump innan. Avslutade med att leda den lätta gula (gradering grön) vid bron och hade blivit väldigt missnöjd om jag inte hade satt den, men nu gjorde jag det.
Jag kan ha glömt någon klättring, jag för inte anteckningar tyvärr. Kanske borde göra det. Fast jag blev otroligt trött i midjan, skuldrorna och... ja typ resten av ryggen idag. Som om jag inte hade besvär nog från gumpen sen gårdagens löpning
Hur som helst rastade jag benen lite på löpbandet innan jag vände näsan hemmåt igen, de där 3 kilometrarna var enormt tunga men de fick upp veckolöpningen till 3 mil den här veckan och det är ju inte helt förkastligt.
Idag skuttade jag upp på vågen, nykissad och bar, före frukost och upptäckte att jag är hela två kilo tyngre. Det lustiga i situationen är att måttbandet rapporterade en centimeterminskning på midjan med en hel centimeter sen i oktober då jag mätte sist, de andra måtten är de samma eller marginellt mindre (jag skriver bara upp hela och halva centimeter, inga millimetrar och jag avrundar alltid uppåt).
Jag har lite svårt att betsämma mig för vad jag tycker om det men jag kan ärligt säga att jag aldrig varit i så här bra form förut. Det måste ju vara positivt. Jag försöker inte gå ner i vikt, tvärt om försöker jag hålla vikten stadig men var de där två kilona kom ifrån vet jag faktiskt inte. Och vart de sitter vet jag inte heller, för jag kan inte se dem eller mäta dem med måttbandet.
Nu för tiden är jag omsorgsfull när jag väljer vad jag ska äta och jag försöker äta regelbundet och varierat för att få i mig det kroppen behöver. Man kan inte träna hårt om man inte fyller på energi, det vore som att köra formel 1 utan att tanka med jämna mellanrum. Det kan inte ens Schumacher. Fast man ska inte överdriva heller, för kroppen är fena på att lagra in fett om den får chansen.
Men jag är inte säker på att det är det som har hänt. Å andra sidan är jag inte särskilt säker på vad som hänt alls.
Idag ökade jag distansen en aning med den nya farten, tidigare höll jag 8:00 - 7:30 på långpassen men nu har jag bytt tempo till 7:00 och i och med den backade jag ner sträckan för att inte skada mig. Nu jobbar jag mig lite försiktigt uppåt igen mot de vettiga distanserna, och dagens pass var det första som kändes som ett riktigt långpass.
Jag vet nu att jag har högre puls än 185 i alla fall, eftersom jag fånade mig på löpbandet och försökte slå milrekordet när jag ändå var i farten. Spurtade ganska hårt (fast utan nära-döden-upplevelse) men det blev bara tredje eller fjärde bästa tiden på milen så jag sänkte farten till 7-minuterstempot igen och fortsatte. Gick en bit vid 15km eftersom det började göra lite ont i fotlederna av alla ställen och sen fick jag förståss spurta för att komma i "mål" i tid. Numera vet jag att jag inte faller ihop när bandet snurrar på i 13km/h
Klockan registrerade högsta pulsen vid mitt fnattande på milen, 185bpm, och 171 på slutet. Men snittpulsen stannade på 154bpm.
Jag har iaf börjat lära mig dricka i flykten s a s utan att dränka eller kväva mig, alltid nått. Jag känner mig nöjd med dagens löpning.
Polarklockan tyckte jag hade sprungit 18 istället för 17km, men det struntar jag i. Löpbandet har jag längre historia med, så jag går efter de siffrorna. Samma siffror jag alltid gått efter. Men det kan vara bra att veta att poden är distansoptimist.
