Nu är jag förvirrad. Idag kändes löpningen lätt när jag började i mitt vanliga 7:00 minuterstempo (8,6km/h på löpbandet). Så efter 7-800 meter ökade jag farten, tills jag låg på 9,0 km/h (runt 6:36 min/km). Sista biten, 400 meter, sprutade jag i 11 km/h vilket jag inte har en aning om vad det blir i min/km.
Nu till förvirringen:
Löpbandet, samma löpband som jag alltid springer på när jag är på gymmet, säger: 33:06 i 5km och det blir snittempo 6:36 min/km
Men pulsklockan, som alltid visar rätt på några tiotal meter när, säger 33:09 i 5,43 km och snitttempo 6:03 min/km
Klockan stängde jag av strax efter bandet vilket förklarar tidskillnaden. Poden har aldrig missat så grovt förut, den bommade med under 100 meter på senaste långpasset så jag har inte haft anledning att tvivla på den förut. Polar rs200sd har inte svikit mig förut, så varför börjar den fula sig nu? Blev den syrak för att jag bytte batterier i poden?
Jag vet inte. Jag har sprungit på samma löpband ganska länge men idag kändes det som att det gick fort och jag blev ändå inte så där otroligt trött utom när jag spurtade och det gick över ganska fort.
1km: 6:06 min/km snitt 139 bpm / max 159 bpm
2km: 6:00 min/km snitt 153 bpm / max 157 bpm
3km: 6:04 min/km snitt 154 bpm / max 157 bpm
4km: 5:57 min/km snitt 157 bpm / max 162 bpm
5km: 5:56 min/km snitt 162 bpm / max 166 bpm
5,43km 5:12 min/km snitt 170 bpm / max 171 bpm
Visst önskar jag att klockan hade rätt, självklart, men jag är skeptiskt. Förvisso hade jag en bra dag, men sådana skutt gör man bara inte i utvecklingen. Troligtvis är det något som hänt med poden, men jag vet inte vad. Jag får ta en sväng på ett av de andra banden imorgon och se om det blir lika fel på det, bara för att utesluta att löpbandet fått spader.
Nu har jag fått bekräftelsen på att jag är anmäld till Lidingö Ultra 50K. Det pirrar i magen av spänning, jag skulle vilja springa nu! Jag är otrligt motiverad att springa nu när jag har ett sådant mål att sträva efter. Sedan tidigare är jag anmäld till Göteborgsvarvet och Stockholms Marathon, så jag vet vad jag ska träna på...
Måndagen kom och visst började det rycka i benen. Det blev inte bättre av att jag fått med mig springskorna och all annan utrustning för att springa, hur nu det gick till...
För visst fanns det ett rudimentärt gym, precis som jag anade eller ska jag säga hoppades. Fast löpbandet var inte så avancerat direkt. Desutompåståd det att jag sprang i 11,5 km/h när min älskade Polar RS200sd talade om för mig att det gick i 7:00 min/km. Jag vet vilken av de två jag litar på...!
Kort om tid hade jag också som vanligt av någon anledning så lyckas jag hugga ett löpband just innan det är dags att stänga. Så det blev kort men bra, 5 km på 35 minuter. Det kändes helt okej, trots att jag inte hann springa intervaller idag. Det hinner jag med när jag kommer hem till mitt eget gym igen, och de fina ch underbara löpbanden där som bara mäter lite fel...
Det gick ruskigt bra idag! Höll 8,6km/h (6:58min/km) på löpbandet och pulsen låg stadigt mellan 155 och 160bpm. Det var bara de sista kilometrarna som blev lite tunga. Inte så att jag behövde stanna eller så, men det gick inte lätt längre om man säger så. Hade gymmet haft öppet till 23 som jag inbillade mig (igen) så hade jag försökt på 20km helt klart och jag är så gott som säker på att jag skulle fixat det också. Det var en sån dag idag.
Kanske berodde det på att jag käkade lasagne igår (efter att ha missat att äta ordentligt på dagen igår så kompenserade jag med det bästa jag vet på kvällen), eller att jag sov bra? Kanske det berodde på pepparkakorna jag fikade på en halvtimme innan löpningen? Jag lär aldrig få veta, men jag tänker försöka igen. Det kanske är så att jag är redo att öka takten på löpningen och då i synnerhet på långpassen? Kan det vara så att intervallöpningen på måndagarna ger så snabbt resultat?
För intervallerna har också känts "lätta" (om man med lätta avser "inte nära-döden-upplevelse längre" ). Nåja, det får jag ta reda på när jag kommer hem från Barcelona.
Svettigt och jättetungt, trots att jag hade samma motstånd som vanligt. Först begrep jag inte varför, men sen insåg jag att jag hade så lågt blodsocker att händerna darrade. Fast det syns dåligt att händerna darrar när man håller i cykelhantag.
Efter ett halvt paket destroxol steg blodsockret från knähöjd så jag kunde avsluta med stil. Jag har ätit för lite idag, helt klart. Ingen frukost, en halv färsbiff, några små potatisar och en sked remouladsås till lunch (bönröran smakade vidrigt så det blev inga grönsaker) och... um... ja, det var allt.
Jag vet, det är korkat. Det behöver ingen säga till mig. Mitt blodsocker talade om det för mig med all önskvärd tydlighet.
Att jag gör om det där med jämna mellanrum, och inte lär mig? Jag vet vad som händer om jag slarvar med maten, ändå glömmer jag att äta titt som tätt som om det inte vore viktigt. Jag gillar ju mat dessutom så hur svårt ska det vara att komma ihåg att äta?
Är fortfarande darrig så det får bli något mer innan jag dyker i säng.
Idag gick det bättre, inte strålande men man kan inte få allt. Värmde upp bättre än jag brukar, gav inte efter för otåligheten utan höll faktiskt ut hela uppvärmningen. Sen gav jag mig på 1-minutersintervaller i 6:00 min/km och 2% lutning, vilotempot gick 1 minut i 0% lutning och 8:00 min/km. Det var bara mot slutet som pulsen blev lite hög, uppemot 168 var den och vände. Snittpulsen landade på 163 tillsist, men det beror nog mest på att jag missade de tre första intervallerna (glömde sätta på klockan). De två tre sista intervallerna var lite jobbiga, då blev det tungt att behålla stilen och löpa fint. Men det var inte tyngre än att jag hade kunnat fortsätta, så det är nog dags att ändra intervallpassets utformning till nästa gång. Ska fundera på saken ett tag.
Nu har jag lärt mig lite nytt igen. Om man stressar dagens före så man, sur och tvär, missar sin träning och misssköter sin kost har det negativ effekt på nattsömnen. Lägg till att man missar frukost, glömmer lunch och äter middag en halvtimme före långpasset så har vi ett recept på katastrof.
Mådde illa större delen av passet, fick "fantomsmärtor" lite varstans och hade inte alls roligt. Löpband är sällan särskilt underhållande men idag var det extra hemskt. Hade tänkt köra 3 timmar men gymmet stängde ju 21 och inte 23 så jag steg av efter 2 timmar eftersom jag ändå mådde som jag gjorde. Det hade ändå bara blivit strax över två mil i dagens tempo, hade inte en chans att komma upp i 25km idag.
Nåja, det kommer fler lördagar och fler långpass. Vi får väl se hur det går nästa lördag, då lär jag vara stressad igen. Dagen innan resan till Barcelona och allt, jag brukar vara lite rörig innan jag ska flyga. Antagligen för att jag är lite orolig att glömma något viktigt som pass eller pengar.
Först planerade jag att vara igång i 73 minuter. En mil på 73 minuter fick jag till 7:30 min/km. Jag tänkte förståss fel med att 7:30-tempo i 10 km skulle bli 73 minuter, det skulle ha blivit 75 minuter om jag inte ökat sista kilometern till 6:27 min/km. Men det var enda eftergiften jag gjorde i dagens löpning, trots att det kändes som att fötterna hade vingar.
Jäklar i min lilla låda så skönt det var att springa. Det är sådana här pass som gör att man längtar till nästa pass. Snittpuls 150bpm i stort sett hela tiden utom sista kilometern då den ökade till 164bpm. Maxpuls 168 och det nådde jag sista kilometern, annars låg pulsen "rock solid" mellan 148 och 152 bpm. Tibialis anterior bråkar inte och inte gluteus medius så jag ser ingen anledning till oro inför helgens långpass. Jag ser fram emot att köra ett LSD-pass nu efter det här.
Tog det väldigt lugnt eftersom vi ska klättra imorgon också, vi skulle egentligen bara känna lite på lederna och älsklingen ville testa sina nya skor. Började leda den nya orange på 26-metersväggen, den kommer jag definitivt ge mig på fler gånger men då ska jag försöka klättra mer tekniskt och mindre på styrka. Fulklättrade den två gånger till kanske 8-10 meters höjd, sen blev jag lite nervös och tyckte inte tillvaron var helt okej. Andra gången återvände jag upp på väggen bara för att bevisa att det inte var så otäckt som jag trodde. Den leden ska jag klå, helt klart.
Testade en gul också på 16 metersväggen vid ingången och den satte jag utan att ens tänka på det. Blev så ivrig att jag emellanåt tappade stilen helt och skenade upp för väggen så lätt var den. Finns det något under 4?
Den gula kan jag träna klippteknik på, eftersom den inte ställer några krav på klättringen och den är längre än den korta svarta vid gymtrappan. Jag fumlar alldeles för mycket vid klippen än, men så är jag blåbär på ledklättring fortfarande. Det blir säkert lättare så småningom, när jag vant mig lite.
Den orange kan jag träna höjspsyket på, högre än 26 meter kommer man inte i Sverige inomhus så det får väl räcka.
Det har kommit flera nya, lätta leder som verkar hemskt roliga att leda för oss som inte är så avancerade än. Jag ser fram emot att testa dem imorgon!
Körde samma koncept som sist: 20 minuter intervaller i vilotempo 8:00 min/km och 0% lutning, snabba intervallerna gick i 6:00 min/km och 2% lutning. Den här gången höll sig pulsen dock på max 164 och medel 158 så det kan nog kanske vara dags att öka tempot i intervallerna. Det var ingen nära-döden-upplevelse i alla fall.
Idag gick det bra, ruggigt bra faktiskt. Uppvärmningsklättrade några lätta, antagligen fyror, och försökte vara noga med stilen. Sen gav jag mig på den gula (antagligen 6:a) och kom till samma punkt igen, fast jag vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det där stället. Ner, pustade och grubblade och sen klättrade jag upp igen. Körde fast på samma ställe, drattade ner, tog mig upp och försökte ett move som skulle kunna fungera om jag hade kommit på det på en gång. Vid det här laget var jag lite trött i händerna.
Min sambo klättrade också och under tiden jag säkrade spanade jag in en graderad 6:a (lila kanske?) som jag gav mig på när det var min tur, vid ett överhäng så den klättrade jag upp till överhänget bara för att visa mig att jag vågade. Jag tycker den delen av väggen är grymt läskig eftersom ankaret sitter längre ut än vanligt så man gungar ut vådligt mycket om man faller. Så jag klättrade den två gånger, för att visa att första gången inte var någon slump. Nästa projekt blir att våga klara överhänget också.
Hittade en gul sexa som inte hade överhäng men där väggen lutar elakt som jag också gav mig på, en elak liten fan som krävde att man hade väldigt bra balans. Den var läskig, men jag kan nog komma längre på den en annan gång om jag slutar vara så rädd för att falla. Det är när jag blir rädd som jag spänner mig, greppar för hårt och förlorar den goda balansen bara för att jag blir stel.
Försökte mig på den blåvita som ersatt min favorit-orange led, men det var på tok för svårt. Inte ens med bästa vilja i världen kom jag särskilt högt på den, och greppen var inte så snälla som man kan tro. Eller så var mina händer ganska trötta vid det här laget för vi höll på väldigt länge, och vi var ju bara två som klättrade så det blev mycket klättrande.
En fördel med att klättra 6:or, som är lite för svåra för mig för att jag ska ha en chans att komma hela vägen upp, är att jag har ingen chans att fuska och muskla mig förbi kruxen. Det orkar jag inte, så det är bara att söka den tekniska lösningen eller ramla ner. Dessutom är det bra för psyket att våga sig på något som egentligen är för svårt, om inte annat för att jag behöver träna på att inte vara så rädd för att falla.
Jag anar att jag kommer att ha träningsvärk i ryggen imorgon, i det där området mitt emellan skulderbladen och söderöver ner mot korsryggen. Det känns redan nu att jag är brutalt trött i de där musklerna.
Jag klarade den. Först traverserade jag lite i ett hörn, sen klättrade jag den lätta svarta vid trappan. Därefter tog jag den fina orange leden hela vägen upp till 26 meter och behövde bara stanna en gång, vid det överhängsliknande stället där det blev läskigt. Av bara farten gav jag mig på en gul 6:a också och kom faktiskt betydligt längre än jag själv trodde! Jag som bara skulle testa den för att skoja med min sambo.
Tänk så kaxig jag blivit på topprep av att leda, så här bra har jag nog aldrig klättrat. Försökte vara medveten om hur jag placerar mig, hur jag satte tårna i förhållande till händerna och hålla armarna raka i mesta möjliga mån. Det är mycket jag inte kan än och mycket jag glömmer göra om jag inte tänker på det men sakta men säkert håller jag på att nöta in det där med armarna åtminstone.
Jag kommer garanterat ha träningsvärk i ryggen mellan skulderbladen och gluteus (???) för det är där jag är tröttast. Förvisso är jag rätt slut i quadriceps också, men det kan bero på gårdagens löpning.
Fast jag håller på att få trampdynor i händerna, trots att jag smörjer och vårdar händerna!!! Valkar på fingrarna, inte bara i händerna! Å andra sidan är några valkar i händerna inte så farligt, det skyddar ju mot de skrovliga greppen och ger säkert bättre fäste så det är nog bara positivt.
Först ledde jag den orange leden på 26 metersväggen men blev nervös och ville ner efter knappt halva väggen. Men skam den som ger sig, på med topprepet och sen klättrade jag för över 16 meter ville jag ju i alla fall. Väl uppe vid den lutande, mysko väggen högt där uppe blir jag rejält trött i greppet och sneglar nedåt (reflexmässigt) och får en fullkomlig CHOCK!!!
Helvetes jävlar så högt upp man är där uppe!!!!
Kolla in höjden:
http://salveogym.se/images/bilder/klattring10.jpgLängst uppe i bildkantens övre vänstra hörn finns det grepp, däruppe var jag och fnattade när höjdrädslan slog till med full kraft.
Tre grepp kvar men jag blev så rädd att jag ville ner på stört. Klarade inte höjden en sekund till, pulsen rusade och jag blev akut illamående (dock utan att kräkas!) men jag försökte snegla på omgivningen lite på vägen ner för att vänja mig. Jag var helt oförberedd på hur högt upp jag kommit, jag bara klättrade och trivdes. Greppen var stora och fina, inte för långt ifrån varandra och inte överdrivet svåra manövrar för att komma någon vart. Om jag hade reflekterat innan jag tittat ner hade jag kunna stålsätta mig för höjden, men nu kom den som en kalldusch.
Sen klättrade vi några enkla leder innan vi gav oss för dagen, jag hade väldigt svårt med motivationen efteråt om man säger så.
Imorgon ska vi tillbaka och ta den orange leden, för den kanske åker ner när som helst inför J-SM. Jag ska ta den innan dess.
Avslutade dagen med att slå personbästa på 5km. Ny tid 31:40. Det blev en helt okej träningsdag trots alls, kom högre än jag någonsin kommit förut och sprang fortare än någonsin. Inte illa.
Jobbigt värre, men så satte jag upp lite halvt orimliga mål. 100 RPM på motstånd 7 av 10 är för högt men jag avsåg att hålla maxfart i intervallerna. I vilopauserna trampade jag på i 25 RPM, samma motstånd. Naturligtvis cyklade jag både före och efter intervalltrampet, det är därför det tog sån sabla tid att klara av intervallerna men jag hade nog kanske kunnat trampa lite längre före. Det kändes som att det tog en eller två intervaller innan jag kom igång riktigt, men det kan ju ha varit mentalt också.
Jag är mycket tacksam för att jag har motionshojen hemma, då slapp jag missa så mycket av snookern som går på Eurosport. Jag gillar snooker och vill inte gärna missa Hartmans underbara kommentatorsstil. Så jag bytte ett löppass mot ett intervallpass på cykeln och låter bytet vara jämt så.
Intervaller ska ju vara bra för konditionen, så det gjorde säkert ingen skada i alla fall. Dessutom slapp jag dunsa omkring på ett löpband med min träningsvärk i axlarna. Gårdagens klättring satte sig i hela överkroppen och det lär inte bli mindre i morgon.
Värmde upp med mysklättring på den lätta svarta, den kan inte vara mer än 4:a och det enda obekväma är näst sista greppet som känns lite klumpigt att hålla i för det är så stort. Tekniktränade på ½-meters höjd, det var så lite folk så jag kunde hålla på med det nere vid repen idag och övade bl a på att förflytta mig med så raka armar som möjligt och böjda ben. Jag slarvar lite med det när jag blir ivrig.
Sen gav jag mig på en orange (ograderad tyvärr, men troligtvis en 5b eller 5c) med två överhäng och satte den. Det var andra försöket på den, och nu gick det även om sista biten var mer eller mindre viljestyrka. Blev trött i armarna så jag kilade fast mig med benen i vinkeln och satte mig på ena hälen (sidan mot ena väggen och ryggen mot den andra). Där kunde jag sitta och bara belasta benen medan armar, underarmar och axlar fick vila. Satt aldrig i selen, utan bara på mina egna ben. Sen kunde jag sega mig upp sista biten, men det var inte lätt. Greppen kändes hala och felvända.
Snart börjar J-SM och då kommer i princip varenda led att göras om, så vitt jag vet kommer alla lederna på 26-metersväggen att göras om. Då ryker antagligen den sympatika svarta och den roliga orange leden som går hela vägen. Synd, för då hinner jag inte lösa dem, men det kommer andra hoppas jag. Just på 26-metersväggen är det ju kul med någon lagom svårt graderad led som går hela vägen upp. Det är roligare att klättra då, visst kan man klättra färglöst till taket men det blir inte samma sak.
Nå, vi får väl se vad de hittar på på Salveo. Spännande ska det bli i alla fall.
