Precis som jag misstänkte så var den svarta leden precis så sympatisk att leda som jag trodde den skulle vara. Det var lite stökigt att leda när man var tvungen att ta med sig hakarna upp men det fanns inga från början så jag lånade ett knippe av personalen.
Jag fick börja att haka i haken i väggen medan den fortfarande satt fast i selen, sen klippa loss haken från selen (så den inte kan falla i huvudet på någon nedanför om jag tappar greppet) och därefter klippa i repet i haken. Sen kunde jag fortsätta. Leden blev säkert tre gånger så jobbig för det, men jag satte den.
Jag testade att leda samma led när hakarna satt på plats också, då var den betydligt enklare. Så skönt med en enkelt led man kan leda och bara koncenterar sig på klippen, placeringen och balansen. Klättringen på den är nämligen så enkel att man inte behöver tänka på det.
Sen topprepsklättrade vi lite, lite mysklättring eftersom underarmarna började bli möra. Fast innan vi blev helt slut smet vi upp och bouldrade lite. Jag är så kaxig för att jag alls vågar mig upp på den. Att jag dessutom klarat en led på väggen däruppe gör mig inte midre kaxig direkt!
Fast jag törs inte hoppa ner än - jag klättrar ner en bit först innan jag törs hoppa.
Försöker så smått komma igång med löpningen igen efter maran, men det är fortfarande lite trögt. Fast jag pressar inte benen, jag löper så fort benen tillåter mig och njuter av att jag kan springa alls. Nu vet jag vart mitt onda i höften kommer ifrån iaf, gluteus minimus:
http://www.exrx.net/Graphics/GluteusMinimus.gifDen lille rackaren kan, om man inte aktar sig, orsaka en grym massa besvär, en ökad risk för ITBFS (
http://www.exrx.net/Kinesiology/Inflexibilities.html... ) finns t ex. Men nu när jag identifierat den och tagit itu med stretchingen har besvären från höften minskad radikalt. Jag räknar med att besvären ska vara borta helt om någon vecka till. Gör det inte det går jag till idrottsmassören igen, för han vet säkert vad jag ska göra i så fall.
Hur som helst gick dagens löpning ganska okej. Inte mer än 5 kilometer, men distansen räckte för att jag skulle bli svettig om man säger så.
1km 8:32 (maxpuls 152 medelpuls 136)
2km 7:39 (maxpuls 162 medelpuls 156)
3km 7:33 (maxpuls 163 medelpuls 160)
4km 7:23 (maxpuls 170 medelpuls 164)
5km 7:16 (maxpuls 174 medelpuls 169)
totaltid: 38:24
maxpuls: 174
medelpuls: 158
Topprepsklättrade och testade de nya lederna de tagit ut. Den svartvita som jag tyckte om är borta, men de har tagit ut en enkelt svart istället som jag ska leda nästa gång. Den var busenkelt och jag tog den on site utan problem, fick inte ens pump efteråt. Den kommer jag ha mycket roligt med när jag övar klippteknik och positionering.
Den gula vid överhänget däremot har blivit äckelsvår, säkert 6c eller något sånt för den är helt omöjlig och orange led bredvid är också svårare nu. De har tagit bort en massa och gjort om, men det får man nästan räkna med verkar det som. Fast jag kommer att sakna den svartvita.
Bouldrade lite också efter klättringen, mest för att jag kände mig kaxig och jag klarade faktiskt en led för första gången!!! Iofs en enkelt en, antagligen den lättaste på hela väggen, men i gengäld klättrade jag den två gånger bara för det.
Attans så kaxig jag känner mig nu!!!
Nu har jag tagit ledkortet. När man leder tar man med sig repet upp istället för att det kommer ner ovanifrån som vid topprepsklättring. Jag vågade alla moment, klättrade, hoppade (simulera fall) så att säkraren skulle få känna rycket i repet och allt. Det var läskigt men på det där roliga sättet, nytt och inte så lite spännande!
Imorgon ska vi tillbaka och leda själva en kortis, testa teorikunskaperna igen snabbt medan de finns färska och innan jag blir rädd och börjar undra vad jag gett mig in på. Har drabbats av någon våg av jävlar anamma eller något, för jag hade som tidsplan att kanske våga leda om ett halvår eller så. Visst är jag fortfarande rädd för höjden och visst var det obehagligt att hoppa och man föll längre, men å andra sidan var jag betydligt mer rädd för att topprepsklättra när jag började än jag är nu för att leda.
Psyket hänger med än så länge, nu är det bara en fråga om klättringen gör det.
Började med att värma upp med 3km på ungefär 20 minuter. Sen tänjde jag lite och drack vatten innan jag plöjde igenom 20 minuter intervaller i vilotempo 8:00 min/km och 0% lutning, snabba intervallerna gick i 6:00 min/km och 2% lutning. Hur jobbigt som helst!!! Sista intervallen låg pulsen aldrig under 170. Avslutade med att jogga ner och stretcha innan jag pallrade mig iväg hem igen.
Faktiskt näst bästa tiden på den rundan så helt dåligt gick det inte, trots att det var så nära inpå maran. Nu har jag börjat lära mig hur klockan fungerar, den är skapligt avancerad faktiskt. Till en början använde jag den mest som stoppur. Men nu satte jag klockan på autolap, dvs den kollade tiden och sträckan själv och pep en gång per kilometer och den pep nästan exakt vid varje kilometerpassering. Fungerade perfekt. Enligt klockan fattades det 20 meter på milen och det kan mycket väl bero på att den tappade kontakten med fotpoden någonstans mellan 4 och 5 kilometerpasseringen. Återigen syns det vart jag stannat till och druckit, regelbundet som en klocka.
1km 7:22
2km 7:24
3km 8:09
4km 7:46
5km 7:49
6km 8:23
7km 7:38
8km 7:05
9km 8:10
10km 6:30
Sluttid: 1:16:18
maxpuls 177
snittpuls 161
Kan få fram snittpuls och maxpuls per kilometer också vilket kan bli lite intressant, även om jag vet att det är i backarna pulsen stiger. Skönt formbesked, det känns som att jag är ganska väl återhämtad trots allt.
Idag är benen normalt träningsvärksömma, vilket är skönt för nu kan jag röra mig fritt och nu känner jag för första gången att jag inte dragit på mig något permanent. Innan värkte musklerna så jag började tro att något var trasigt, men jag har sovit minst 9 timmar per natt efter maran och försökt äta trots frånvaron av aptit och det har nog gjort sitt till. Visst vaknar man om natten när man vänder sig, så ömma som benen är men det går över. Vart aptiten tog vägen däremot vet jag inte, men man kan ju stoppa mat i huvudet utan att vara hungrig när man vet att det behövs.
Fast det viktigaste tror jag var att jag gjorde som massören på Salveo sa till mig, jag tog en 40 minuters promenad efter maran och gick bort slaggprodukterna. Annars hade jag nog inte mått så här oförskämt bra två dagar efter ett maraton.
Attans så nervös jag var hela lördagmorgonen. Jag hann springa säkert en mil innan nervositeten släppte och då hade jag sprungit och spänt mig så jag redan började bli stel i benen. Jag brukar inte bli stel i benen efter 10km i 7:30-tempo.
Men det var perfekt väder, +10 grader och soligt och Växjöborna hejade och hurrade. Det var jättetrevligt, och jag blev förvånad över hur många som deltog.
Första tidsmålet var iaf att klara 3 mil på 4 timmar och det gick bra, sen var det bara att avverka sista 12km efter bästa förmåga. Det gick, och jag tror faktiskt inte jag hade kunnat springa fortare. Det är så lätt att överskatta sin förmåga, men vid 3 mil började jag bli trött och vid 35 var jag ännu tröttare. Då hade jag lite över 7km kvar. Vid 40 vände det, för då var det bara 2 195 meter kvar.
Benen stumnade betydligt fortare än man kan tro, vilket ju syns eftersom jag behövde en timme och trekvart för att avverka sista biten. Fast nu vet jag ju det, och nu har jag lite mindre skräck för distansen. Respekt för en mara ska man ha, men inte så man stelnar. Till nästa gång ska jag försöka att inte spänna mig så mycket utan slappna av och springa som jag är van.
Nu är jag stel i benen, ganska öm och jag känner mig klumpig. Men det är som det ska vara, och även om jag inte är sugen på att träna nu så kommer jag nog att bli det vad det lider. Jag måste komma ihåg att tacka Matti på Salveo Gym för tipset att gå 30-40 minuter efter avklarad mara för att blodcirkulationen skulle få föra bort slaggprodukter och mjölksyra. Trots att benen bara skrek av trötthet efter målgång så fick jag i mig lite fika och sen promenderade vi de knappt 4 kilomterarna till hotellet. När vi nästan var framme vid hotellet kände jag mig faktiskt lite bättre och det var då jag blev medveten om mina fötter.
Jag har aldrig sett en blåsa lika stor som en tå förut, det ser lite läskigt ut. Fast inga blodiga skavsår eller något sådant, bara två gigantiska blåsor och väldigt tryckömma fotsulor. Fast nu mår jag bättre och fötterna gör inte ont längre, jag är bara väldigt trött.
Naturligtvis tänker jag satsa på Stockholm Marathon 2008, jag är redan anmäld och klar. Fast jag tänker nog vänta med några tidsmål och bara vara nöjd med att komma i mål. Just nu känns det som en ganska rimlig förhoppning. Sätta upp en tid vågar jag inte göra nu när jag vet hur tufft det faktiskt är sista biten. Man måste verkligen ha tjockt pannben.
Sista före maran alltså. På dagens schema stod klättring och jag känner att jag kanske kunde ha koncentrerat mig lite mer. Men jag hade svårt att fokusera och göra det jag skulle. Inte så konstigt kanske med tanke på att det var sista träningspasset före maran.
Bouldrade lite som avslutning och det var lika läskigt som vanligt. Särskilt otäckt är det att hoppa ner på den mjuka mattan - tänk om man stukar sig!!! Kom på det när jag var ganska högt uppe och blev så rädd att jag blev tuvngen att klättra ner. Då tyckte jag det fick vara nog, så jag gick hem.
På vägen hem hade någon idiot plockat bort skyddsgallret vid rulltrappan, så det var som ett djupt dike precis före rulltrappan, men det syntes inte eftersom allt var betongfärgat. Glatt kommer jag stegandes och kliver ner i gropen och håller på att bryta benen av mig!
Det högg till i högerhöften som om någon körde in en kniv i ljumsken och vred om, och självklart trodde jag att det onda i höften slagits upp igen. Nu har det nästan gått över, men kvar har jag en molande obehaglig värk djupt inne i höften som påminnelse om att man ska se sig för vart man sätter fötterna.
Inte ens en liten varningsskylt hade de satt upp, trots att de uppenbarligen höll på att jobba med något där. Knäpprötterna hade gått och fikat, för en stund senare när jag passerade där igen så hade de ställt upp cementsäckar vid gropen. Det var så dags då.
Nå, nu ska jag vila resten av veckan så det får väl bli maxdos Ipren, god mat, en rejäl idrottsmassage (på Salveo) och djup sömn. Mer kan jag inte göra nu.
Formekurvan pekar uppåt, helt klart, så här bra har jag aldrig sprungit. Luften var full av syre, det var lite över 10 grader (12-13 kanske?) och väldigt lite blåst. Asfalten kändes lättlöpt och backarna snälla, fötterna gick som på räls. Jag sprang samma runda som jag sprungit den senaste månaden, från Bromma, via Solna till Bergshamra, förbi Danderyds sjukhus, förbi Mörby och runt någon golfbana (som jag tror ligger i Sollentuna) och sen ungefär samma väg tillbaka.
Stoppet för hamburgare tog inte så lång tid, det som tog mest tid var nog att tugga i sig den, man kan inte stressa i sig maten när man springer för då får man obligatoriskt ont i magen. Men jag börjar få kläm på det där med mat och löpning, och det känns bra för då kan man ställa upp i längre sociala lopp någon gång kanske. Apelsinjuice fungerar mycket bättre än cola för min mage och lite socker är det ju Tropicana också, så det får det bli i fortsättningen.
21km avverkades på 2H 38min, vilket är nytt personbästa på halvmaradistansen, snittempo 7:30min/km. Sen tog jag det stillsamt (inbillade jag mig) de sista 5 km, jag kände mig otroligt nöjd med att ha sprungit så bra att jag inte tog i så mycket tyckte jag. Inte ens när vi korsade tranebergsbron tyckte jag att jag tog i.
Fast de sista 5 km höll jag snittempot 7:00 min/km, helt oavsiktligt, så jag satte nytt personbästa på 26 km med en kvart!!! Gamla bästa-tiden var nämligen 3H 28min 53sek, nu kan jag skriva 3H 13min och 54 sek!
Det roligaste var att det kändes så jäkla bra! Andningen fungerade, pulsen höll sig stadig och inte allt för hög, baksidorna gjorde inte så jätteont och fotlederna ömmade inte alls. Det nya var att vaderna blev väldigt trötta vid 20-21km, det har jag nog inget minne av att de blivit förut, inte så pass iaf. Fast när jag sprungit ett tag och de inte krampade så insåg jag att det bara var att försöka hålla farten. Det var inte så skönt kanske, men det fungerade bra ändå. Jag lyckades inte hålla farten, men en fartökning fungerade ju det med!
Just nu känner jag mig som en vinnare!!!
