Jag följer till viss del ett löparprogram just nu. Det är trevligt, omväxlande och inte alltför tufft. I de flesta passen har jag faktiskt överglänst MEN det dyker upp några för mig ångestframkallande pass några gånger.
Ett av dessa lyder 3*2k i 5:00-tempo. Två kilometer är långt och jag hinner tänka många nedbrytande tankar på den sträckan. Tre minuters vila mellan. Ganska rejält alltså, men aldrig går väl tiden så fort som i intervallvilan?
En gång tidigare har det passet funnits på programmet men då lyckades jag finta bort det genom att få för mig att det var viktigare att vara med på Rundayträningen. Denna vecka stålsatte jag mig dock och skippade gårdagens Runday just för att jag inte skulle komma undan. Jag var redo att möta Liemannen (eller Bonkmannen kanske?).
Det hela skulle äga rum på lunchen och strax innan det var dags att sticka ut skulle jag plocka fram klockan för att ställa iordning den. Bort med autolap och fram med etappdistans och etapptempo som fält. Krafs, krafs i väskan. Men vad f..n, jag hade glömt klockan hemma! Tänkte först att jag fick sticka ut på en vanlig distansrunda istället och ta intervallerna på torsdag men insåg ganska snabbt att risken fanns att de då skulle frysa inne. Igen. Vem vet hur torsdagen är och vem vet hur taggad jag är då. Ska jag palla tvåtusingar kan jag inte bara vara halvpå, jag måste vara helpå.
Lösningen blev löpbandet. Inte jättelockande, för det är svinhett på gymmet och det var evigheter sedan jag sprang inne - men så fick det bli i alla fall.
Jag började med att värma upp 2 km i stegrande fart då jag avslutade en bra bit över 5-tempo. Då funkar det bäst för då känns intervalltempot inte så snabbt. La även till 4*100m i 3:52-tempo för att få fart på benen.
Enligt schemat kunde man starta första lite lugnare, dvs 5:10-tempo, för att sedan öka i följande intervaller men jag ville springa lite fortare eftersom jag var på bandet. Sprang därför första i 5:00-tempo och nästa i 4:55-tempo. Sedan var jag trött men beslöt mig för att försöka mig på 4:50-tempo, jag kunde ju alltid sänka tempot om jag kroknade. Så blev det inte, vid 1,8 kunde jag öka till 4:37 och sista hundringen gick i 4:26. DÅ var jag trött på allvar.
Det var riktig pannbensträning, inte minst för att jag även glömt musikmaskinen. På gymmet hörs musiken nästan inte alls vid konditionsmaskinerna och det enda jag hade att göra var att fixera blicken på någonting, se till att hjärnspökena höll käften och springa på.
En lugn nedjoggskilometer med svetten sprutande och ett fånigt flinpå läpparna avslutade det hela.
Jag överlevde.
I lördags var det dags för en av årets löparhöjdpunkter, Midnattsloppet. Ni som har minsta löparpartyådra och ännu inte testat detta lopp - GÖR DET!
Jag maxade ju 48 timmar innan på iFormloppet så redan innan hade jag bestämt mig för att bara mysa runt. Tur var det för maken till trängsel har jag inte upplevt tidigare år. Jag har iofs inte startat så långt bak tidigare, men i startgruppen tidigare. Jag sprang i år i 3B, det var fullt i grupperna innan när jag anmälde mig.
Från första steget var det omöjligt att hålla eget tempo om man inte ville zick-zacka sig fram. Det ville (läs orkade) inte jag. Jag sprang om där det var görligt och där det stockade sig (läs mesta tiden) låg jag bara och tuffade på i framförvarandes fart.
I startfållan tittade jag mig omkring och såg nästan bara taggade män, taggade till tusen, och jag tänkte "dras nu inte med i någon tokfart utan ta det lugnt". Moahaha, allt är inte vad det ser ut att vara för jösses vad det stånkades och pustades i leden.
Jag hade hursomhelst en fantastisk resa på Södermalm. Suverän underhållning och en magisk känsla. Speciellt hon som spelade orgel i tunneln ner mot Norra Hammarbyhamnen var brutal. Precis när vi sprang in i tunneln hade hon spelat klart en låt och vrålet från alla uppskattande löpare gav mig gåshud.
Det här var mitt 5:e Midnattslopp däe jag fick njuta i hela 55 minuter och 31 sekunder. Fick till lite ökad andhämtning i Sofiabacken, resten av tiden helt oberörd. Lite häftig känsla det också, att kunna mysa fram mitt i en skock blåsbälgar.
Nästa år är det dags igen. Då blir det real party, det smids planer nämligen.....
Igår var det dags för iFormloppet som går här hemma i mina trakter, dvs Sundbyberg. Det är tredje året det arrangeras och jag har varit med alla gånger. Det har också utvecklats en synnerligen trevlig tradition - efter loppet är vi ett gäng som firar våra insatser på en italiensk restaurang i närheten.
Jag var inte alls taggad när vi kom ner till tävlingsområdet. Kände att jag var tvungen att försöka vakna till lite så jag tog en kort uppvärmningsrunda. Kroppen kändes helt OK men rent mentalt var jag liksom inte på. Uppvärmningen var Zumba och då fick vi i alla fall ett gott skratt för det var inte de lättaste zumbastegen som valts.
Det började bli dags för start och jag stoppade in öronpropparna. Jag har hört att många blir taggade av att höra andra flåsa. För mig är det tvärt om, jag blir tröttare av det. Mitt eget flås går inte att kamouflera bort med musik. Startskottet gick och horden började långsamt röra sig framåt. Det är väldigt trångt första biten och första två kilometrarna är i princip konstant stigning, ska man springa fort där kostar det väldigt mycket kraft. Jag brukar vara värdelös på att ta det lugnt i starten, vilket resulterar i snabbt mjölksyrapåslag och snabbt dalande fart. Den här gången brydde jag mig ju inte så jag sprang kontrollerat i den långa stigningen. Kände att farten var låg och tänkte att "på ett så här kort lopp som 5K kan jag aldrig ta in det jag förlorar nu". Lät bli klockan för om jag ser att jag ligger dåligt till tappar jag sugen totalt och risken att det ska gå ännu sämre än det behöver är överhängande.
Efter ungefär halva banan vänder det och börjar gå nerför med mindre uppförslut bara. Då kände jag att jag nog hade bra med krafter jämfört med många andra. Sprang om massor av löpare men tror inte nästan någon sprang om mig.
Vid 3K var det en frestande vätskekontroll. Det var varmt och kvavt och intalar man sig att man behöver dricka får man stanna och vila. Jag väste till mig själv "Du springer ledigt milen på träning utan vätska, du behöver ta mig tusan ingen vätska nu - försök inte" och rusade förbi.
Vid ca 3,5K kände jag att jag började bli trött. Tänkte "Nej, jag kanske ska dra ner lite på tempot" men hann bara tänka det så hörde jag någon som skrek på högersidan. Det var en tjej som förmodligen legat bakom mig länge utan att jag märkt det som hojtade "Nej, du kan inte vika ner dig NU heller!!!" Okej väste jag och så sprang hon och jag och turades om att dra ända in i mål. TACK du okända rara medlöpare!!!!
När jag korsade mållinjen stod jag och flåsade en stund innan jag glatt kunde konstatera att jag PERSAT på 5K. Visserligen med bara två sekunder och det är väl kanske inte så mycket att hojta över. Allra, allra gladast är jag över att jag för första gången i livet lyckades disponera mina krafter på rätt sätt. Inte dra på mig en massa mjölksyra utan kunna springa fort ända in i mål. Tiden blev 25:34 och jag kom på plats 71 av 933.
Nu är det bara att försöka ladda om för imorgon är det dags för Midnattsloppet. Där tänker jag dock inte försöka pers utan ska njuta av den fantastiska stämningen i Stockholmsnatten.
Jippiiiii!
Jag har svurit att jag aldrig mer ska göra det. Att tvingas till långa tråkiga långpass ligger inte för mig. Tycker jag att något är tråkigt funkar det inte, så är det bara. Ont får det gärna göra, jobbigt får det gärna vara, men tråkigt får det baske mig inte vara.
Å nu har jag ändå gjort det - jag är anmäld till Stockholm marathon 2013.
Den här gången ska det däremot bli annorlunda. Jag ska bara mysa runt och strunta blankt i tiden. Jag ska ta mig runt innan dom stänger och går hem och jag ska ha roligt. Springa själva loppet har jag alltså ingenting emot utan det är all tråkig träning som krävs för att göra en bra tid som får mig att gå i strejk.
Nu behöver jag inte det utan snor bara det gottigaste, själva loppet. Självklart får jag springa några långpass, men för övrigt kommer jag inte fokusera på någon specifik maraträning.
Så får det bli.
