I måndags gav jag mig på en utmaning jag hittade hos Runday – något jag nu får betala dyrt för. Inget fel på utmaningen i sig utan det är min klena kropp som uppenbarligen inte mäktade med passet utan att krackelera fullständigt rent muskulärt. Jag har träningsvärk! Massor!
Igår var jag helt enkelt tvungen att kasta in en vilodag men idag kom jag ut på en liten sexkilometrare runt sjöarna på lunchen. Helt ljuvligt i nästintill försommarväder.
Ikväll ska jag gå till simhallen med en kompis. Så värst mycket simning lär det nog inte bli mtp min armstatus, men lite guppande – följt av ett rejält bastubadande.
Idag var jag stark som en Oxe och snabb som en hind (nästan....) Det kändes så i alla fall när jag väl var uppvärmd. Jag hade den där för mig perfekta sinnesstämningen då jag inte är jättetaggad men utvilad. Kände mig lite loj i uppvärmningen så jag låg kvar i starttempot 6:00 lite längre än vanligt. 2k tog 11:28.
De två första Olgorna körde jag i mitt vanliga tempo 4:50/5:10 och efter dessa insåg jag att det var på tok för lätt. Jag hade tom i båda intervallerna råkat dra igång någon slags backpass och sprang en stund med incl 2 utan att ens märka det. Resterande del av dessa två intervaller fick jag vakta bandet och ta bort lutningen så snart den dök upp.
Nästa två intervaller ökade jag till 4:45/5:05. Inte ens det var jättejobbigt. Men det tempot får vara nog. Nästa gång kör jag alla 4 i det tempot och känns det lätt ska jag börja tulla på vilotiden istället för att öka tempot. Jag springer så många andra passtyper i hög fart så det kan nog vara bra med lite variation och inte alltid maxa i fart.
Wrooooooom.
Idag kunde jag inte alls bestämma mig för vad jag ville göra så det blev lite gott å blandat. Jag körde först 2 km uppvärmning i stegrande fart (11:15) och sedan 5 km tuffare fartlek utan någon egentlig viloperiod, bara lite sänkt tempo då och då. Sluttiden på de 5 km blev 24:45 och det är inte taskigt jobbat för att vara mig.
Därefter körde jag 1 km ”mellanjogg” (5:40) medan jag funderade på om det var något mer jag ville köra – och det kom jag fram till att det var.
Jag avslutade med 10x200m med 45 sek ståvila. Första 9 i 4:00-tempo och sista i 3:38-tempo.
Wrooooooom!
Idag när jag kände efter vad jag ville hitta i mitt träningsschema för dagen kom jag fram till att det var en alldeles ypperlig dag för supertusingar. Måndag-tisdag nästa vecka sitter jag i konferens inklusive kvällsaktiviteter så då blir det träningsvila - alltså var det en ypperlig dag idag för att köra riktigt hårt. Eller visst skulle jag kunna träna måndag morgon innan konferensen börjar om jag ville - men det vill jag inte och eftersom jag bestämmer i det fallet så blir det inte så.
Jag började med min sedvanliga uppvärmning i 2 km (11:25) i stegrande fart, laddade om och satte fart med de 10 supertusingar jag bestämt jag skulle köra. Jag bestämde mig också för att mopsa till mig lite och höja farten en smula från 4:30-tempo som jag brukar köra till 4:24-tempo. 30 sek ståvila mellan varje distans i tusingarna och 200m jogg mellan varje supertusing (7:30-tempo). I halvlek 200m gång då jag passade på att fylla på vattenflaskan.
När det var dags för sista tusingen mopsade jag till mig ännu mer och höjde till 4:20-tempo - även det helt utan problem.
Ja jösses sicken supersöndag!
Veckans utmaning, med ovan nämnda arbetsnamn, som jag fått löd så här: "Spring så snabbt du kan i 10 minuter. Vila i 3 minuter efteråt. Upprepa 3 gånger. Överlev! Skit i pulsslag och sådant - just fucking train!"
Ojojoj, 10 minuter är länge när det ska gå undan och jag gjorde allt jag kunde för att hålla ångesten och neggotankarna undan medan jag värmde upp i 2K i stegrande fart. Det här skulle gå finfint…..
Jag sprang sedan 1:a och 2:a 10-minutrarna såhär:
8 min i 4:50-tempo
1 min i 4:45-tempo
30 sek i 4:41-tempo
30 sek i 4:37
Sista körde jag såhär:
8 min i 4:50-tempo
1 min i 4:43-tempo
30 sek i 4:38-tempo
30 sek i 4:17-tempo
Sista 30 sek var jag helt slut – jag lovar! När jag stannade värkte det till och med i käkarna av syrebrist. Jag hade inte kunnat springa fortare om jag så hade haft Hin håle efter mig.
Tycker faktiskt att jag verkställde utmaningen med den äran. Imorgon ska jag vila.
Så får det bli.
Idag hade jag bestämt mig för att INTE köra någon tuffare träning utan bara jogga 5 km på bandet och köra lite mittkroppsträning. Filosoferade medan jag sprang och ser i ögonvrån hur en kille lämnar sitt band och går ner på nedervåningen. En liten stund senare kommer en äldre dam som jag kände igen – hon har sprungit många marathonlopp och vi har haft flera trevliga samtal medan vi tränat bredvid varandra.
Nu fick hon dock ta bandet som killen lämnat och som står en liten bit bort. Jag ser henne kliva upp och sekunden efter hörs ett skrik och ett brak. Killen hade lämnat bandet igång på hög hastighet medan han bara skulle iväg en sväng vilket hon inte såg utan hon gjorde en praktvurpa och flög bakåt. Hon blev liggande och kved – hon hade skadat knät och skurit upp armen på bandet. Som tur är finns sjukvårdspersonal på plats så hon fick hjälp. Gissa om killen var chockad när kan kom tillbaka för att fortsätta springa…..
Och vad lärde jag mig av det?
1) Lämna aldrig bandet igång utan uppsikt och
2) Kolla alltid att bandet är avstängt innan du kliver upp på det.
….. idag kunde jag fullfölja den intervallstege jag planerade i måndags, men som jag fick avbryta pga svidande fotsulor. Som tur var visste jag inte hur jobbigt det skulle bli och som tur var har jag minne som en guldfisk och kommer strax glömma hur jag slet. För det här var också riktigt kul och som jag ser det brutalt bra träning – så det här vill jag göra om. Många gånger!
Så här sprang jag:
1,2K @ 5:15-fart
1K @ 5:00-fart
800m @ 4:45-fart
600m @ 4:30-fart
400m @ 4:15-fart
200m @ 4:00-fart
200m @ 4:00-fart
400m @ 4:15-fart
600m @ 4:30-fart
800m @ 4:45-fart
1K @ 5:00-fart
1,2K @ 5:15-fart
Mellan varje fartändring var det 200m joggvila som jag körde i 7:30-fart. Jag hoppade också isär och drog i mig lite vatten och torkade svetten ur pannan vid några av fartsänkningarna för svetten sprutade – jag lovar!
Alltså – testa det här om du är sugen på ett svinjobbigt men vansinnigt roligt intervallpass. Jag gillade det framför allt för att stegen började i den lugnaste farten och att de snabbaste partierna låg i mitten. Det gjorde att hjärtat hann vakna till ordentligt innan det var dags att börja trycka på gasen på allvar.
Fotsulorna mådde prima tack och lov och som sagt – det här MÅSTE jag göra om så snart jag glömt hur jobbigt det var.
Så får det bli.
...mina fotsulor!
Jag hade tunnare strumpor än vanligt i mina icebugs när jag sprang runt Råstasjön i lördags så jag har fått någon slags friktionsskada under fotsulorna. Fötterna gled omkring i "båtarna" till icebugs så idag när jag sprang intervaller började det brännas som eld under fötterna. När jag fick av mig strumporna var fotsulorna blodröda och kokheta.
Dagens intervallpass blev därför kortare än planerat, jag ville inte riskera något genom att envisas med att fullfölja min plan. Imorgon är det späckat med möten så då får fötterna vila hursomhelst.
För övrigt var det ett riktigt bingoupplägg jag fick till, jag ser verkligen fram emot att få springa hela. Jag konstaterade idag att jag blivit en fena på att gissa vilka farter jag bör ligga på i vilka distanser med en viss vila emellan för det blev klockrent på samtliga distanser och hela det paset blir jag nog gråtmild av att köra.
Sicket elände bara att jag ska ha sådana frökenfötter. Mina fötter vill ha sina nätta racingflats och inte några grovhuggarkängor.
Idag gick ovan nämnda träningstävling av stapeln för 5:e gången och självklart ville jag fortsätta min tradition att passa på och få ett långpass med sällskap. Lena M:s arrangemang är väldigt populärt så jag väljer att springa utan nummerlapp och inte ta en plats från någon som vill tävla på de 5 timmar som tävlingen håller på. Runt halvmaran (10 varv) brukar jag tycka vara lagom och det var just vad jag och Schamala bestämt oss för att tillryggalägga idag.
När vi kom ner till startområdet blev det ett fasligt hejande, många bekanta och glada ansikten. Tänk att det finns så många som väljer att tillbringa lördagen springande runt-runt en sjö. Och det var ju bara EN grupp – vi mötte flera andra grupper som var ute på långpass. Bland annat Carina Borén som jag lyckades sno en kram av i farten.
Schamala, jag och Peter Lembke sprang tillsammans hela tiden och tiden och varven tickade förbi medan vi sprang och pratade. Mestadels om löpning såklart.
Och plötsligt var det dags för oss att tacka för oss och Peter sprang ikapp ett nytt gäng att fortsätta med. När vi stannade började vi frysa rejält så det var inte helt fel att stå i duschen i säkert en halvtimme och att sedan dra på sig myskläder och få i sig en kopp varmt kaffe.
Nu mår jag gott och snart vankas det chili con carne och ett glas gott rött därtill. Så får det bli.
PS. Tack Kjell för ölen! DS.
..... i min kropp för tillfället. Jag är faktiskt en smula förvånad också för när man minst anar det går det som tåget.
I tisdags sprang jag G-man intervaller. I början kändes det gruvligt tungt men konstigt nog släppte det och jag kunde fullfölja med äran i behåll. Igår var det springvila så jag värmde bara upp ett par km på bandet innan jag körde lunchstyrkan. På kvällen gick jag till simhallen och simmade och DET kändes i benen idag. Jag simmar ju nästan aldrig och en timmes bröstsim satte sina spår i mina höfter....
Jag var därför ytterst tveksam till vad min kropp skulle ställa upp på idag när det var springdag. Uppvärmningen fick som vanligt styra och konstigt nog gick det hur bra som helst så jag bestämde att det fick bli 4 Olgor idag. Och tur var väl det för så lätt som det var idag vet jag inte att jag någonsin upplevt Olgorna. Det kände som jag flög fram, och jag tyckte knappt jag blev andfådd. Eller det är ju relativt förstås, men jag flåsade inte i alla fall. Jag sprang utan pulsband så inför sista Olgan var jag tvungen att pilla på mig pulsbandet - bara för att få min misstanke besannad. Jag låg under tröskeln. För första gången någonsin har jag sprungit 4 Olgor i det tempot och inte ens passerat min tröskel.
Visserligen hade jag 169 i puls efter sista Olgan, men det är några slag under vad det brukar vara när jag är klar och det kändes skillnad.
Nu drar jag absolut inga växlar av det - det är bara ett konstaterande. Att idag tog mitt hjärta det lugnt, trots att jag trott att det skulle bli precis tvärt om. Jag roade mig med att tvärnita efter sista Olgan och kolla återhämtningen. Efter 1 minut hade den fallit från 169 till 144.
Glad och lycklig gick jag till omklädningsrummet och som om min härliga löpning inte var nog kom det fram en främmande tjej och sa så mycket snällt om mig och min löpning så jag rodnade.
Jaaaaa, jag är kär!
Imorgon ska min älskade kropp få vila inför lördagen. Så får det bli!
Det finns ett pass jag sneglat på med skräckblandad förtjusning sedan jag läste om det för första gången på Rundays blogg – Oregon. Oregon springer man 800m – 3K – 800m – 3K – 800m. Non-stop......
Förra veckan började jag på allvar känna att det började bli dags att möta Oregon så jag kontaktade Runday-coacherna för att få en hint om lämpligt tempo och fick rådet att jag borde springa 3K i tröskeltempo och 800 betydligt snabbare – och ge järnet sista 800 om det fanns kraft kvar. Vad dom menade med ”betydligt snabbare” vågade jag inte ens tänka på – att tröskeltempot alltså skulle fundera som återhämtning….. Jag bestämde mig för att prova 4:45-tempo på 800-ingarna och 3K-tempot var ju givet. 5:00 är mitt tröskeltempo på bandet, så mycket vet jag. Och någon ökning trodde jag inte det skulle bli tal om sista 800 – jag var ytterst osäker på om jag ens skulle orka. Men vet man inte är det bara att prova – hur ska man annars få veta om man kan?
Idag när jag gick till gymmet för att springa hade jag inte den blekaste aning om vad jag ville göra – jag ville mest basta.
Men ingen springning – ingen bastu. Jag började värma upp 2K i stegrande tempo och tänkte att känslan då fick styra vad jag skulle hitta på. Och plötsligt kände jag att ”idag ska det ske”. Jag hade exakt rätt känsla, dvs var utvilad utan att vara för taggad. Är jag supersugen och trippar som en galoppör i startfållan är det precis som om kraften kan läcka ur öronen eller var sjutton den tar vägen – nej bäst är när jag är lagom loj i skallen samtidigt som kroppen är utvilad.
Första 800-ingen swischade förbi och sedan var det alltså dags att sänka till 5:00. Och det konstiga var att det faktiskt gick att återhämta sig i det tempot. Eller i känslan i alla fall för jag låg i slutet av de 3K precis på min tröskel. Även nästa 800 och 3K gick som tåget så till min förvåning insåg jag när jag närmade mig sista 800 att jag faktiskt skulle kunna öka. Jag körde första 200 i 4:30, 200 i 4:20, 200 i 4:10 och avslutande 200 i 4:00.
Om du är nyfiken på bloggen som väckte min nyfikenhet om Oregon kan du läsa här:
http://www.runday.se/oregon/Ja jädrans – jag gjorde det!
Idag högg jag tag i ovanstående utmaning och den gick ut på att jag skulle springa intervaller. 1-2-3-1-2-3-1-2-3 minuter med vila halva tiden som man precis sprungit. Jag började med att värma upp och efter 2,4 km/13:08 hade jag fått upp pulsen tillräckligt för att tycka mig vara redo för att brassa igång.
Jag sprang 1-minutarna i 3:52-tempo, 2-minutrarna i 4:08-tempo och 3-minutrarna i 4:24-tempo. Pulsen gick upp över tröskeln i alla intervaller utom enminutrarna, vilket ju inte är så konstigt eftersom längsta vilan låg precis innan den.
Var det jävligt jobbigt? Absolut. Jag är fullständigt övertygad om att vare sig 1, 2 eller 3 minuter är faktiskta tal – när man springer så det ryker om skorna är det gruvligt länge. Var det lite roligt? Nääääää, det var JÄVLIGT roligt! Det här passet passade mig som hand i handske….
Nu MÅSTE jag ta det lugnt några dagar. Så får det bli!
Wrooooooom!
