Snön lyser vit på taken,
Homer fryser om baken.
Ojojoj vilken häftig känsla att springa och kunna andas som jag ska.
Idag blev det först 5K progressivt (inkl uppvärmning) i km-tiderna 6:00, 5:42, 5:27, 5:13, 5:00. Hade lätt kunnat fortsätta men jag skulle ju intervalla kortintervaller ju och var trungen att spara på krutet.
Intervallerna blev:
10x200m i 4:00-tempo med lika lång ståvila som löpdelen tog, dvs 48 sek.
Pust- å drickvila.
Sedan 10x100m i 3:30-tempo med lika lång ståvila som löpdelen tog, dvs 21 sek.
Kort vila alltså för att hålla uppe pulsen och uppe var den.... När jag var klar låg den på runt 95%! Trött såklart - dock icke död och luft fick jag så det räckte. Wrooooom!
Varenda gång jag blir förkyld kommer den som ett brev på posten. Den hemska hostan. I veckor får jag dras med den och det är så knäckande. När andra kvittrar om sitt fantastiska immunförsvar som dom har tack vare sitt fantastiska leverne har jag blivit både ledsen och irriterad – jag tycker jag gör vad jag kan för att sköta min kropp.
Nu har jag hostat i sex veckor och i morse brast nervsystemet på mig – jag ringde och beställde en tid hos läkaren och fick en tid ett par timmar senare. Berättade om mina symtom – långvarig hosta utan andra besvär och han frågade direkt ”Har du astma i familjen?” Jajamensan, det har jag och efter att han lyssnat på min berättelse och på mina lungor och konstaterat att dom är som dom ska fick jag min diagnos – jag har infektionsutlöst astma. Fick medicin som jag tog ut direkt och drog i mig och 10 minuter senare var alla besvär som bortblåsta.
Vilken känsla att kunna andas utan att det rosslar, att slippa vara orolig för att jag kanske tränar med en infektion i kroppen och att slippa avsluta varje mening jag säger med en hostattack. Och att få en bekräftelse att det inte är mitt immunförsvar det är fel på.
För övrigt tränar jag på. Mycket, mycket styrka blir det nu men även löpning som känns bra. Mycket roligt på G men det tar vi en annan gång – inget slår dagens nyhet.
Idag gjorde jag höstdebut på löpbandet. Har grunnat och förberett mig mentalt ett tag, väl medveten om att det börjar bli dags att dra igång höstens kvalitetspass på bandet. Med en viss bävan måste jag erkänna och nu förstår jag definitivt varför jag känt så.
Passet bestod av först 2,2K uppvärmning i stegrande fart och sedan körde jag intervaller som blev kortare och kortare för att sedan öka i längd igen. Tempot ökade i takt med att intervallerna minskade i längd. Mellan varje intervall 200m jogg, vilket för mig inte är tillräckligt långt för att jag ska hinna återhämta mig helt. Hög puls mest hela tiden alltså…. Jag började med 1,2K och sedan var det 1K, 800m, 600m, 400m, 200m, 200m, 400m och till sist 600m. I våras körde jag ända upp, dvs ytterligare 800m, 1K och 1,2K. Det sparar jag till en annan gång.
Fy bövelen rent ut sagt vad jobbigt det var. Jobbigt och ovant. Jag som blivit bortskämd med att ha en omgivning som varierar sig och som distraherar, med uppförs- och nerförsbackar som ger naturlig variation i ansträngningen. På bandet är det bara rå löpning – inget mer. Siffror i form av hastighet och distans, naket och avslöjande. Ingen extra vila om du inte gör en aktiv handling och sänker tempot eller hoppar av bandet.
Att springa ute tycker jag är jobbigare för framför allt benen, ofta är det dom som sätter gränsen för när jag måste dra ner. Inne blir jag inte lika trött på det viset utan där kan jag ligga och nöta på hög puls mycket längre. Jag kan springa mig så trött att det sjunger i öronen och tunnelseende uppstår. Bara att fästa blicken någonstans och köra på utan att behöva bekymra mig om att snubbla på något jag inte ser eller att något plötsligt ska hända framför mig som jag pga min trötthet inte märker. Jag vågar helt enkelt inte maxa lika mycket ute utan spar alltid en liten, liten skvätt ork som jag använder till att hålla koll på omgivningen.
Det ena utesluter naturligtvis inte det andra och utelöpningen vill jag inte vara utan. MEN för de där ”kräkintervallpassen” finns ingen bättre miljö för mig än på det skoningslösa löpbandet.
Jag fick tag i ett par på Löplabbet Race. Att jag sedan tack vare mitt medlemsskap i Runday har 15% på Löplabbet gjorde inte ont. Inte alls.
Här är mina nya Inov 212, visst är dom vackra!
Jajamensan, idag var det dags för årets vuxendagis.
Jag har sprungit det alla gånger vi tjejer fått vara med så trots att jag varit förkyld från och till i en månad nu och är i uruselt löparskick ville jag så gärna vara med. Bestämde mig för att ta det lugnt runt banan men problemet är att även om man tar det lugnt så är det svintungt rent ut sagt, det hade varit jättetungt att GÅ runt hela banan.
Träffade flera kända ansikten innan start, som alltid jättekul. Speakern varnade gång på gång att banan var tyngre än någonsin. "Äh, tyngre än förra året kan den inte vara - det säger dom säkert bara för att vi ska bli glada" tänkte jag. Jag skulle bli varse....
När jag tänker tillbaka på banan är det lite svårt att referera den men det var först 1 km över ett fält och sedan på en bredare stig. Efter det skulle vi rakt upp för en slalombacke. Oj, oj, oj, där slog mjölksyran till - det var jobbigt att bara GÅ uppför i lersmacken. Sedan upplever jag såhär efteråt som om det var antingen knögglig ospårad/minimalt spårad bana eller träskmarker. Tre långa träskavsnitt tror jag det var, insprängt mellan backig och knögglig skog. Det kändes som om vi var på väg i evigheter innan vi närmade och slutet och fick vår sista överraskning - LERDIKET.... Ett 400m långt, lårdjupt lerdike som vi skulle forcera. Det var alltså inte vatten med lera i - det var lera med vatten i. Fötterna mina fastnade i varje steg och jag fick rycka loss dom i varje steg.
En sak är säker. Det jobbiga med Tjurruset är INTE löpningen, det är alla partier där man inte kan springa utan får kravla, stappla och krypa fram. Det är dock en helt underbar stämning längs banan. Alla är så juste, peppar och hjälper varandra, håller undan buskar etc. Det är en kamp om att tillsammans ta sig igenom banan och alla tankar om att det är en tävling på tid är bortblåsta. Den enda smolken i bägaren var de hela 4 tjejer jag såg längs banan som skadat sig och låg och mådde dåligt i väntan på hjälp. Sjukvårdarna med sina 4-hjulingar hade att göra....
Jag hade roligt väldigt länge, det tog 1:37:42 att kravla sig runt. Hursomhelst är jag jättenöjd och glad att jag sprang trots min förkylningstilltufsade lekamen. Inga allvarligare blessyrer heller, en liten "puckel" på ena foten, lite ischiaskänningar i höger ben efter "benryckningen" i leran och en viss stelhet mellan skulderbladen. En god natts sömn så är tanten säkert fit for fight igen.
3 av nedanstående kort är tagna efter målgång. Kortet när jag springer är taget av kompis Pernillas man. Det roliga är att han knäppte på måfå och inte kände igen mig. Där är i alla fall ett bevis på hur roligt jag tycker att det är, jag ser inte att jag blir plåtad men springer och gapskrattar. Månne för att det börjar lukta målgång....
År 2001, närmare bestämt i februari, klev jag in på gymmet Saga för första gången. Osäker, nervös, lönnfet och framför allt brutalt otränad. Miljön med alla tränande människor kändes obekväm. Planen var två gympapass i veckan och i början fick jag varva gång med jogg när vi värmde upp runt i salen.....
Nu har det gått elva år och mycket vatten har runnit under broarna. Dags att lämna gymmet som "byggde denna kropp". Det som är Sagas flaggskepp, gruppassen, har jag inte utnyttjat på flera år och det enda som hållit mig kvar är nostalgi och lojalitet.
Av praktiska skäl kommer jag köpa kort på Fitess 24 seven. Jag har ett sådant ett stenkast från jobbet (Medis) och hemma kan jag från min lägenhet se om det finns något ledigt löpband.
Mitt jobb har tecknat ett förmånligt avtal så det som normalt är superbilligt har blivit superduperbilligt.
Så snart jag känner att det börjar bli dags att krypa in vissa löppass ska det ske. Ska bara ladda lite först....
För övrigt skulle jag stuckit ut och sprungit jättetidigt idag. Vaknade duktigt och låg och laddade. När jag var klar med det klev jag upp, tittade ut och gick och la mig igen. Det ösregnade. Jag älskar att plåga mig med tuffa löppass men jag hatar kallt regn. I synnerhet en söndagsmorgon. Nu får det bli av i em istället för nu ska jag strax en sväng till Uppsala.
Så får det bli.
...... från Stockholm halvmarathon som jag ju sprang tillsammans med bästa Helene Forsberg.
Igår var det dags för Stockholm halvmarathon. Jag och kompis Helene träffades tidigt och tillbringade en god stund i Kungsträdgården med att fika och lukta på loppstämningen som låg tät. Solen sken och flaggorna vajade för vinden - som gjort för en härlig tur i vår vackra huvudstad.
Lite fix med startgrupp och på med nummerlapparna. Toakö och toakö igen innan det var dags att krypa in i startfållan. I normala fall brukar jag tagga upp rejält där i fållan, med lappen på magen, men idag skulle det vara på ett annat sätt. Idag handlade det inte om mig utan om Helene....
Jag hade alltså beslutat mig för att delta, min segdragna förkylning till trots, MEN inte för att jag skulle tävla utan min uppgift för dagen var att göra vad jag kunde för att Helene skulle klara loppet innan dom drog snöret, stängde och gick hem. Helene har haft och gått igenom en prövning för några månader sedan som gör att hon inte vältrat sig i träningspass direkt men å andra sidan har hennes prövning gjort att ett halvmarathon med all sannolikhet ter sig som en ganska medioker prövning. Hur som helst hade hon sprungit distansen på träning och en gång klarade hon det med nöd och näppe på maxtiden (2:45) - och enligt egen utsago var hon halvdöd på slutet. Hmmmmm....
Jag grunnade lite på taktiken men beslöt mig för att jag skulle kolla in henne för att hon själv skulle få sätta starttempot. Jag är fruktansvärt dålig på att bedöma fart, åtminstone i farter som jag sällan eller aldrig springer i själv. Naturligtvis hade jag ett mellantidsarmband (för övrigt gigantiskt stort eftersom jag är till åren kommen och därmed en smula halvblind utan mina läsglasögon - och dom kan jag ju inte gärna släpa med mig runt banan) och jag beslutade mig för att göra en koll efter ett par-tre km så att farten var någorlunda rimlig.
Vid 3 km kollade jag av tiden och insåg att vi låg före sluttiden 2:30. Frågade Helene hur det kändes och fick ett kvittrande svar "det känns alldeles lagom, precis som på träning". Grunnade lite och sa "OK, då ligger vi kvar i den här farten och du måste direkt säga till om du känner att vi ska sänka farten".
Vi tuffade på i jämn ansträngning, vilket innebar lite sänkt fart i uppförsbackarna och att vi rullade på i nerförsbackarna. Stannade till ett kort ögonblick vid vätskekontrollerna - för övrigt sprang vi på och småsnackade då och då. Vid 12 km stod världens bästa Shamala och langade varsin cola som vi tog med oss och sippade på. Helene konstaterade glatt att colan gick rakt ut i kroppen och gav henne mer spring i benen.
Södermälarstrand tyckte hon var lite tråkig och solen bländade oss så det var skönt att svänga av mot Tanto. Där började det kännas att vi sprungit en bit men hon ville absolut inte dra ner på tempot. Däremot föredrog hon att lägga sig bakom mig en stund och fokusera på mina fötter. Då kunde jag ju inte se hur hon mådde, vilket jag talade om, hon fick lova hojta till direkt om jag skulle dra ner på tempot. Det var alldeles tyst bakom mig och jag vände mig om några gånger medan vi sprang uppför mot Södra station. Helene låg oförtrutet mig i hälarna och travade på - här fick vi sicksacka mellan alla de som valde att gå. "När börjar backen" utbrast Helene när vi var uppe. Ha-ha-ha, hon är för skön!
Nu började nedförslöpningen och slutspurten mot mål. Vid Slussen förkunnade Helene att "någon slutspurt kan det då rakt inte bli tal om" och så ökade hon farten. Publiken och lukten av målet gav oanade krafter och sida vid sida sprängde vi mållinjen innan vi kramades. Länge.
Jag visste att Helene överträffat sig själv med råge - hon hade ingen aning. När jag berättade vilken tid hon sprungit på fick hon en smärre chock: 2:26:42. Hon som inte ens var säker på att hinna runt....
Om ni är anmälda till ett lopp och funderar på att ställa in för att ni inte är i toppform men ändå är i skick att ta er runt banan - ställ inte in! Hjälp en kompis runt istället för det är helt fantastiskt att få vara med om.
Här är radarparet strax innan vi lämnar in våra jackor och beger oss till startfållan. Ready to rock!
På lördag är det dags för Stockholm halvmarathon. Ett roligt lopp som jag verkligen sett fram emot. Tom med förtröstan och tankar på möjligt pers.
Bara att glömma tyvärr. Jag åkte på förkylningen från helvetet rent ut sagt och är fortfarande, 4 dagar innan start, inte bra. Utgången är oviss, 3 olika scenarier är möjliga:
1. Jag springer och tar i lite lagom, förhoppningsvis sub 2 eller runt därikring.
2. Jag springer, men coachar en kamrat runt med målet att klara snöret.
3. Jag står i publiken.
Den som lever får se.....
Hann bara precis bli pigg i vaderna efter min intervallsession så slog det till. Halsont!
Igår em fick jag plötsligt vrålont i halsen, något jag i princip aldrig har. Inte ens när jag är jätteförkyld. Till det en molande huvudvärk och frusenhet. Skit också! Vaknade i natt vid tretiden och låg och snurrade och mådde pyton. I morse mådde jag lite bättre och nu måste jag säga att jag förutom en liten "luddighet i huvudet" (värre än vanligt alltså) och lite allmän trötthet mår ganska hyfsat.
Vågar dock inte ge mig ut på det planerade sista långpasset inför Stockholm halvmarathon, för tänk om det är så som det känns - att min kropp jobbar på högvarv med att slå ut några elaka förkylningsbacilusker. Då vill den nog inte behöva springa omkring också.... En sak är att känna sig pigg i soffan men därifrån till att springa två mil är steget ganska långt.
Nej, jag får vackert vänta, förhoppningsvis bara ett par dagar. Jag har kört efter ett schema som inte innehållit så många längre pass utan som varit ganska fokuserat på fart. Skulle därför behöva det här sista långpasset. Speciellt mentalt....
Är det inte det ena så är det det andra.....
Jag följer till viss del ett löparprogram just nu. Det är trevligt, omväxlande och inte alltför tufft. I de flesta passen har jag faktiskt överglänst MEN det dyker upp några för mig ångestframkallande pass några gånger.
Ett av dessa lyder 3*2k i 5:00-tempo. Två kilometer är långt och jag hinner tänka många nedbrytande tankar på den sträckan. Tre minuters vila mellan. Ganska rejält alltså, men aldrig går väl tiden så fort som i intervallvilan?
En gång tidigare har det passet funnits på programmet men då lyckades jag finta bort det genom att få för mig att det var viktigare att vara med på Rundayträningen. Denna vecka stålsatte jag mig dock och skippade gårdagens Runday just för att jag inte skulle komma undan. Jag var redo att möta Liemannen (eller Bonkmannen kanske?).
Det hela skulle äga rum på lunchen och strax innan det var dags att sticka ut skulle jag plocka fram klockan för att ställa iordning den. Bort med autolap och fram med etappdistans och etapptempo som fält. Krafs, krafs i väskan. Men vad f..n, jag hade glömt klockan hemma! Tänkte först att jag fick sticka ut på en vanlig distansrunda istället och ta intervallerna på torsdag men insåg ganska snabbt att risken fanns att de då skulle frysa inne. Igen. Vem vet hur torsdagen är och vem vet hur taggad jag är då. Ska jag palla tvåtusingar kan jag inte bara vara halvpå, jag måste vara helpå.
Lösningen blev löpbandet. Inte jättelockande, för det är svinhett på gymmet och det var evigheter sedan jag sprang inne - men så fick det bli i alla fall.
Jag började med att värma upp 2 km i stegrande fart då jag avslutade en bra bit över 5-tempo. Då funkar det bäst för då känns intervalltempot inte så snabbt. La även till 4*100m i 3:52-tempo för att få fart på benen.
Enligt schemat kunde man starta första lite lugnare, dvs 5:10-tempo, för att sedan öka i följande intervaller men jag ville springa lite fortare eftersom jag var på bandet. Sprang därför första i 5:00-tempo och nästa i 4:55-tempo. Sedan var jag trött men beslöt mig för att försöka mig på 4:50-tempo, jag kunde ju alltid sänka tempot om jag kroknade. Så blev det inte, vid 1,8 kunde jag öka till 4:37 och sista hundringen gick i 4:26. DÅ var jag trött på allvar.
Det var riktig pannbensträning, inte minst för att jag även glömt musikmaskinen. På gymmet hörs musiken nästan inte alls vid konditionsmaskinerna och det enda jag hade att göra var att fixera blicken på någonting, se till att hjärnspökena höll käften och springa på.
En lugn nedjoggskilometer med svetten sprutande och ett fånigt flinpå läpparna avslutade det hela.
Jag överlevde.
I lördags var det dags för en av årets löparhöjdpunkter, Midnattsloppet. Ni som har minsta löparpartyådra och ännu inte testat detta lopp - GÖR DET!
Jag maxade ju 48 timmar innan på iFormloppet så redan innan hade jag bestämt mig för att bara mysa runt. Tur var det för maken till trängsel har jag inte upplevt tidigare år. Jag har iofs inte startat så långt bak tidigare, men i startgruppen tidigare. Jag sprang i år i 3B, det var fullt i grupperna innan när jag anmälde mig.
Från första steget var det omöjligt att hålla eget tempo om man inte ville zick-zacka sig fram. Det ville (läs orkade) inte jag. Jag sprang om där det var görligt och där det stockade sig (läs mesta tiden) låg jag bara och tuffade på i framförvarandes fart.
I startfållan tittade jag mig omkring och såg nästan bara taggade män, taggade till tusen, och jag tänkte "dras nu inte med i någon tokfart utan ta det lugnt". Moahaha, allt är inte vad det ser ut att vara för jösses vad det stånkades och pustades i leden.
Jag hade hursomhelst en fantastisk resa på Södermalm. Suverän underhållning och en magisk känsla. Speciellt hon som spelade orgel i tunneln ner mot Norra Hammarbyhamnen var brutal. Precis när vi sprang in i tunneln hade hon spelat klart en låt och vrålet från alla uppskattande löpare gav mig gåshud.
Det här var mitt 5:e Midnattslopp däe jag fick njuta i hela 55 minuter och 31 sekunder. Fick till lite ökad andhämtning i Sofiabacken, resten av tiden helt oberörd. Lite häftig känsla det också, att kunna mysa fram mitt i en skock blåsbälgar.
Nästa år är det dags igen. Då blir det real party, det smids planer nämligen.....
Igår var det dags för iFormloppet som går här hemma i mina trakter, dvs Sundbyberg. Det är tredje året det arrangeras och jag har varit med alla gånger. Det har också utvecklats en synnerligen trevlig tradition - efter loppet är vi ett gäng som firar våra insatser på en italiensk restaurang i närheten.
Jag var inte alls taggad när vi kom ner till tävlingsområdet. Kände att jag var tvungen att försöka vakna till lite så jag tog en kort uppvärmningsrunda. Kroppen kändes helt OK men rent mentalt var jag liksom inte på. Uppvärmningen var Zumba och då fick vi i alla fall ett gott skratt för det var inte de lättaste zumbastegen som valts.
Det började bli dags för start och jag stoppade in öronpropparna. Jag har hört att många blir taggade av att höra andra flåsa. För mig är det tvärt om, jag blir tröttare av det. Mitt eget flås går inte att kamouflera bort med musik. Startskottet gick och horden började långsamt röra sig framåt. Det är väldigt trångt första biten och första två kilometrarna är i princip konstant stigning, ska man springa fort där kostar det väldigt mycket kraft. Jag brukar vara värdelös på att ta det lugnt i starten, vilket resulterar i snabbt mjölksyrapåslag och snabbt dalande fart. Den här gången brydde jag mig ju inte så jag sprang kontrollerat i den långa stigningen. Kände att farten var låg och tänkte att "på ett så här kort lopp som 5K kan jag aldrig ta in det jag förlorar nu". Lät bli klockan för om jag ser att jag ligger dåligt till tappar jag sugen totalt och risken att det ska gå ännu sämre än det behöver är överhängande.
Efter ungefär halva banan vänder det och börjar gå nerför med mindre uppförslut bara. Då kände jag att jag nog hade bra med krafter jämfört med många andra. Sprang om massor av löpare men tror inte nästan någon sprang om mig.
Vid 3K var det en frestande vätskekontroll. Det var varmt och kvavt och intalar man sig att man behöver dricka får man stanna och vila. Jag väste till mig själv "Du springer ledigt milen på träning utan vätska, du behöver ta mig tusan ingen vätska nu - försök inte" och rusade förbi.
Vid ca 3,5K kände jag att jag började bli trött. Tänkte "Nej, jag kanske ska dra ner lite på tempot" men hann bara tänka det så hörde jag någon som skrek på högersidan. Det var en tjej som förmodligen legat bakom mig länge utan att jag märkt det som hojtade "Nej, du kan inte vika ner dig NU heller!!!" Okej väste jag och så sprang hon och jag och turades om att dra ända in i mål. TACK du okända rara medlöpare!!!!
När jag korsade mållinjen stod jag och flåsade en stund innan jag glatt kunde konstatera att jag PERSAT på 5K. Visserligen med bara två sekunder och det är väl kanske inte så mycket att hojta över. Allra, allra gladast är jag över att jag för första gången i livet lyckades disponera mina krafter på rätt sätt. Inte dra på mig en massa mjölksyra utan kunna springa fort ända in i mål. Tiden blev 25:34 och jag kom på plats 71 av 933.
Nu är det bara att försöka ladda om för imorgon är det dags för Midnattsloppet. Där tänker jag dock inte försöka pers utan ska njuta av den fantastiska stämningen i Stockholmsnatten.
Jippiiiii!
Jag har svurit att jag aldrig mer ska göra det. Att tvingas till långa tråkiga långpass ligger inte för mig. Tycker jag att något är tråkigt funkar det inte, så är det bara. Ont får det gärna göra, jobbigt får det gärna vara, men tråkigt får det baske mig inte vara.
Å nu har jag ändå gjort det - jag är anmäld till Stockholm marathon 2013.
Den här gången ska det däremot bli annorlunda. Jag ska bara mysa runt och strunta blankt i tiden. Jag ska ta mig runt innan dom stänger och går hem och jag ska ha roligt. Springa själva loppet har jag alltså ingenting emot utan det är all tråkig träning som krävs för att göra en bra tid som får mig att gå i strejk.
Nu behöver jag inte det utan snor bara det gottigaste, själva loppet. Självklart får jag springa några långpass, men för övrigt kommer jag inte fokusera på någon specifik maraträning.
Så får det bli.
Det var en gång en tant som köpt sig ett par fina nya springskor. Eftersom hon har problem med att få till snörningen på sina skor satte hon genast dit sådana där gummibandssnören med knutar som hon älskar.
Allt var frid och fröjd, skorna var underbart sköna. Det var bara ett problem – ena skon var så förbålt knepig att få på. Ja, det krävdes faktiskt mer eller mindre våld för att få den på plats.
Tanten sprang många roliga pass på sitt lantställe. Där är det rejält knöggligt underlag och så hände det som inte får hända – tanten fick ont i ena foten. Den svullnade under ankeln och varje steg kändes. Dags för vila eftersom hon utgick ifrån att hon stukat foten i stridens hetta under några maxade fyraminutersintervaller. Inte för att hon märkt något men är man tillräckligt trött kanske sånt kan gå obemärkt förbi….
Idag var det dags att göra ett nytt försök att springa en liten lugn sväng. Högerskon var lika svår att få på som vanligt men efter ett smärre världskrig med skohornet kunde hon ge sig iväg.
Det konstiga var att redan i trappan ner kändes det i foten.
Det blev signalen som fick hennes hjärna att börja jobba på högvarv – det var något lurt med det hela. Och sedär, plötsligt gick det upp ett ljus. Hon stannade till, lättade på snörningen om den ömma foten och trippade iväg. Som i ett trollslag var smärtan borta och berusad av glädje brände hon av över 17 km i 5:44-tempo. Hon var så glad så hon glömde till och med att dricka……
Japp, detta bjuder jag på!
På med kinesiskt plåster å vila, har inget val tyvärr. Ingen molvärk men så fort jag går upp minsta på tå hugger det som fasiken i vristen.
Idag stod det 2k uppvärmning, 6k tröskel och 2k nedvarvning på schemat. Löparporr.....
Hu vilket väder vi har. Det regnar som jag vet inte vad och åskar. Emellanåt lugnar det ner sig och vid ett sådant tillfälle passade jag på att kasta mig ut för dagens pass. Ingen bra ide skulle det visa sig för jag hade knappt hunnit svälja dagens lunch. Kände mig dock inte speciellt mätt, annars hade jag nog fattat det.
Jag började med att värma upp 2,25 km i 5:35-tempo och sedan körde jag 3 koordinationslopp. 100 m skulle det vara med gåvila tillbaka och det gick bra. Farten blev 3:50, 4:00, 3:44. Helt ok.
Därefter började dagens huvudpass som skulle vara 4*4 min med 90 sek gåvila och jag drog iväg längs något som heter Gamla Landsvägen. Det är en liten skogsväg som användes för att färdas på under hästdroskornas tid. Ingen sprängning för att dra fram vägen alltså utan den är rejält kuperad och böljar upp och ner genom skogen och har en sån där fin grässträng i mitten. Ljuvlig att springa på men inte världens lättaste att gasa på där, i synnerhet inte nu när regnet dessutom underminerat vägytan rejält.
Första och andra gick bra men mot slutet av tredje började jag må rejält illa. Lunchen guppade upp och ner och jag kände att jag bara inte pallade en till. I alla fall inte direkt. Farten på de tre intervallerna blev 4:43, 4:56 och 4:45 och det är jag jättenöjd med mtp på banan och illamåendet men jag var ganska dyster när jag joggade hemåt eftersom jag inte orkade fullfölja.
När jag kommit ut till Gamla E4 efter 2,25 km kände jag att magen lugnat ner sig och jag beslutade mig göra ett försök att fullfölja och köra sista, jag visste ju hur mycket gladare jag skulle vara om det funkade. Jag bestämde mig för att springa till en viss plats och det funkade.
glad som en lärka klockade jag sista förlängda intervallen som 1,39 km på 6:31, dvs 4:41-tempo.
Sicken härlig revanch jag fick, jag är inte skitdålig som jag tänkte därborta i skogen. Wroooom!
Ps. Jag hann bara in så brakade ovädret loss igen. Ds.
Idag gav jag mig in till den stora staden, närmare bestämt till Runners store. Målet var att komplettera min skopark av lätta springpuppor.
Mitt senaste tillskott, Saucony A5, är lite för trånga framme i tårna när jag springer lite längre. Jag blir öm i tånaglarna och eftersom jag är less på att tappa naglar beslöt jag mig för att ta tag i problemet omedelbums.
I bakhuvudet fanns tanken på ett par likadana fast i större storlek men jag har semester och gott om tid. Här skulle botaniseras i alternativ.
Sagt och gjort - jag fick en hög av skolådor staplade till himmelen framför mig. Provade och provade, placerade några direkt i "förkasta-hörnan" och några i "kanske-hörnan". Tills Martin som jobbar på RS rekommenderade förlösande paret - Brooks pure connect - som han själv springer i.
Sicken puppa!!!! Mjuk som en handske, rymlig vid tårna, lätt (enl webben 184 gram men min sko vägde 154 gram i butiken) och med 4 mm häldropp - precis som A5:an.
Viktmässigt alltså ungefär som A5:an, men den har något lite mer dämpning under mittfoten. Dock utan att kännas svampig, jag tyckte den svarade jättebra mot underlaget. Finns inget värre än att springa omkring som om man sprang på gungfly tycker jag, jag vill känna markkontakt. Jo än värre skulle väl i så fall vara att springa med mycket häldropp. Högklackat är trevligt, dock inte i löparspåret.
Väl hemma pimpade jag skorna med mina älsklingsskosnören. Jag pallar inte andra skosnören än sådana där elastiska med knutar på eftersom jag har skoknytfobi och knyter om och knyter om hundra gånger innan jag är nöjd. Med de snörena ställer jag in en gång och sedan är det alltid perfekt.
Imorgon ska jag premiärprova skorna. Jag har fått ett infall och följer ett schema. Eller försöker i alla fall, hittills har jag aldrig någonsin lyckats följa ett schema utan att lyckas. Nu har jag 29 löppass och 10 styrkepass framför mig - ett löppass är hittills avklarat. Återstår att se hur många pass jag klarar av att utföra innan jag känner mig instängd, kastar schemat åt helsike och springer av hjärtans lust.
Nya kärleken:
Hur kan inledningen av 4 veckor och en dags semester bättre firas än med en mysig sociallöpning?
Idag är alltså min första semesterdag och jag, Annica Johansson och Ulla Lembke träffades för att tuffa runt banan för Stockholm halvmarathon. Jag hade tagit på mig rollen som GPS. Vi började springa vid Centralen och tuffade fram i knosende ro. Så otroligt mysigt att jogga fram i lugn och ro och småsnacka (mestadels löpning såklart).
Vid Tanto tog vi en glass-, korv- och Fantapaus i skuggan innan vi tog oss an stigningen upp på Söder.
När vi skildes åt konstaterade vi att det här ska vi absolut göra om när Ulla och Annica fått Jubileumsmaran avklarad. Mycket löpning får göras i ensamhet och även om jag har Runday för kvalitetspass när jag vill är det något speciellt med att springa lugna långpass i goda vänners lag.
Känner mig gränslöst förmögen för jag har världens goaste löparvänner.
Nu är jag hemkommen efter en underbar vecka i Ayia Napa. Jag som älskar värme och varmt badvatten fick så jag teg.
OJ vad varmt det var. Eller det var väl inte varmare än vad det brukar kanske (runt 35 grader i skuggan) men det var väldigt fuktigt och det brukar det inte vara på Cypern tycker jag. Det var klibbigt och inget torkade.
Ett par morgonlöppass fick jag till i alla fall - jag fick sticka ut tidigt, innan brännugnen på himlen tändes:
För övrigt befann jag mig mestadels i vattnet. Fick åtskilliga timmar då jag tränade på min nya passion - crawl. Fördelen var att jag inte svettades - nackdelen att jag inte kände solen och brände mig på ryggen. Nu ser jag ut som en fläckig hyena mellan skulderbladen.
Crawlen tränade jag på i hotellets träningspool men en hel del tid tillbringades även vid de två stränderna som ligger på var sida om hotellet, Sandy bay och Nissi Beach.
Var även med på några vattengympapass på hotellet, ett energypass, ett corepass och ett yogapass.
En dag åkte vi ut med en badbåt. Underbart att ligga uppe på soldäck och puttra ut på havet och att dyka i när båten kastade ankar ute på vattnet.
Och vilken blomsterprakt! Här är en benjaminfikus på hotellet. Häftig va?
I fredags kom jag alltså hem och igår åkte vi ner till landet. Hu vad gräset och ogräset växer på 14 dagar.... På kvällen grillade vi hos bästa grannarna och idag på förmiddagen åkte vi hem. Jag blev tyvärr brakallergisk men ville inte ta för tung medicin eftersom jag hade planer på att springa på eftermiddagen men allergin i sig är tröttande. Det i kombination med det kvava vädret och att jag nog fortfarande är lite seg efter resan gjorde att jag tyckte jag hade tusen skäl att skita i löpningen idag. Dividerade med mig själv ett tag och gav sedan mig själv en spark i baken. Ut med dig ditt lata stycke!
Sagt och gjort, jag pinnade iväg i lågt tempo men med en icke så låg ansträngningsgrad. Det var tungt. Tänkte att det inte spelade någon roll hur kort det blev eftersom varje meter var en seger över min ovilja. Oviljan släppte dock i takt med att kilometrarna avverkades och jag fick till ett riktigt bra pass på 13 km tillslut, i 6-tempo. Det kändes dock som typ 5:30-tempo men så är det ibland. Inget att bry sig om - nästa gång kanske fötterna flyger fram, vem vet.
På fredag morgon åker jag till Cypern en vecka. Känns verkligen hur härligt som helst att äntligen få lite värme.
På träningsfronten har det väl gått sisådär…. Förra veckan lyckades jag dra på mig en träningsvärk från h-et på måndagens Rundaypass och nu i helgen blev jag förkyld. Jag låter som värsta tbc-patienten när jag hostar igång. Något jag i alla fall var med på var gårdagens Säpo-jogg. Hur kul som helst!
Träna duktigt nu allihopa. Själv ska jag försöka komma ut på åtminstone ett par morgonjoggar men jag ska framför allt ligga och nöta en del i vattnet för att öva på min nyfunna passion – crawl. Vädret lämpar sig liksom lite bättre för det än för löpning. Puh…..
Tre gravallvarliga Säpoagenter som förbereder sig för uppdraget. Det gäller att ta det på största allvar…
Jahaja, kollar i min kalender för senaste dagarna och konstaterar att det ser lite magert ut minst sagt.....
Livet i övrigt har påkallat på min uppmärksamhet, men jag har i alla fall crawlat ett par gånger och nu kan jag faktiskt crawla med korrekt andning och SAMTIDGT tänka på annat. Har så smått börjat involvera benen genom att kicka till med benet lite grann - trots dolmen. Detta för att få in takten. Det började jag med sist och mot slutet funkade även det utan att jag behövde tänka på det hela tiden. Det tar sig.
Vad jag dock fortfarande har problem med vad gäller crawlen är att nederkroppen vill ligga för lågt när jag simmar utan dolme. Jag kör nästan hela passet med den men kör ca 4 längder mot slutet utan för att träna lite på det också.
Jag har också varit på filminspelning för Runday. Det var kul, vi fick köra lite löpskolning, några stegringslopp och allmän löpning framför kameran. Klippet finns att beskåda på Rundays hemsida.
Idag var jag ute en sväng och jag var så sugen på att få smaka lite mjölksyra så jag drog på från start och sprang första 7 km i 5:17-tempo. Därefter drog jag ner på takten och sprang de 4 km hem lugnare (strax under 6-tempo).
När jag skulle iväg idag hade jag monterat på mig min frimärsksstora mp3-spelare när jag kom på att jag nog borde göra ett tekniskt besök. Väl färdig med det upptäckte jag att mp3-spelaren var puts väck. Sprang omkring som en galning hemma och rev himmel och jord - men den var väck. Tittade ner i toaletten och med sorg i hjärtat misstänkte jag starkt att jag helt enkelt hade spolat ner den.
Arg som ett bi slängde jag av mig hörlurarna som ju inte längre fyllde någon som helst funktion och gick ut. Bara för att känna att det kliade på baklåret. Och sedär, långt nere på låret innanför tighsten, där satt den lilla rackaren inkilad.
Av en god vän fick jag idag orden "det som inte är stulet dyker förr eller senare upp". Det rörde inte den lilla gynnaren till mp3-spelare, men ack vad det stämmer.
Häpp!
Knuff och tramp. En gigantisk massa som exploderar iväg och det dånar i marken av ljudet av alla springande fötter. Ut på fältet, försöka hitta en plats att bara hålla sig till för att inte trilla eller stuka fötterna i det knöggliga underlaget. Inte försöka springa om. Dimman i Lützen när luften fylls av maskrosfröer – bara att försöka hålla igen munnen för att slippa dra ner dom i luftrören.
Första kilometern på Vårruset.
Därefter kommer vi ut på vägen och lugnet infinner sig. Gott om plats och de flesta i omgivningen springer i ungefär samma tempo. Inte titta på klockan när den piper. Ta det lugnt. Vara rädd om magen och inte köra full fart utan bli ”lagom trött”. Ingen peppande musik i öronen – ja ingen musik alls faktiskt. Vinka åt banden längs banan istället. Ovanligt på lopp för mig och något som slog mig var att OJ vad det låter när alla flåsar.
När målet närmade sig började jag gissa på sluttid och med tanke på känslan och att jag inte tyckte att jag gasat på fullt gissade jag på kanske 27:30 – 28. Höll på att svimma när jag korsade mållinjen efter 25:48.
Inte nog med det – jag kände aboslut INGENTING i magen. Den absolut största vinsten den dagen.
Idag utgick min springrunda från jobbet. Jag jobbar ganska högt uppe på en av Söders höjder, granne med Moskén, och hur jag än bär mig åt börjar löpturerna härifrån med nerför och avslutas med uppför. Jag sprang ner till Zinken och Årstaviken där jag svängde vänster.
Jag sprang helt på känsla och känslan för dagen skulle vara lätt utan att vara alldeles lusigt. Inget långpasstempo men heller inget tempo-tempo. Vid kolonierna längs Årstaviken blommar nu magnolierna - det ser ut som stora rosa näsdukar som fladdrar i vinden. Överallt doftar det, mestades blommor men ibland med inslag av grill.
Efter Årstaviken följde jag vattnet förbi Norra Hammarbyhamnen. Där satt det folk och njöt på alla bänkar. Fortsatte längs Stadsgården som även den var kantad av folk - många gubbar som satt och fiskade.
Väl framme vid Slussen var det dags för avslutningen - stigningen upp till Slussplan och sedan längs Götgatan och Högbergsgatan - men jag var så full av endorfiner så jag dansade upp för backarna.
Jag vet inte hur många leenden jag såg under min tur, jag tappade räkningen.
Av andra löpare, gubbarna som satt och fiskade längs kajen vid Stadsgården, mammorna som satt och ammade och mös på parkbänkarna vid Norra hammarbyhamnen, ungdomarna som låg och solade. Alla hade ett leende att bjuda på och jag var inte sen att le tillbaka. Eller förmodligen sprang jag och flinade hela tiden....
Dagens runda blev 10,5 km i 5:52-tempo i snitt.
Lycka!
Idag var jag i simhallen för mitt andra övningstillfälle ever i det ädla simsättet crawl. Och minsann lossnade det inte lite. Mot slutet av de ca 40 längderna jag nötte kunde jag ta mig fram i vattnet i något som med en smula välvilja kan liknas vid crawl MED rätt andning - i nästan en hel längd i taget innan jag började ta in vatten.
fast mellan varje längd behövde jag vila lite för Kristina blev lite trött.
I augusti är anordnar Sundbybergs simsällskap en 10 dagars intensivkurs för vuxna nybörjare. En timme om dagen mån-fre i två veckor. Minsann om jag inte funderar på att hugga som en kobra på det betet.
OJ vilken mysig dag jag har haft idag.
Åkte hem från landet tidigt på morgonen för att slippa åka mitt på dagen och få en sönderhackad dag. Att åka på kvällen efter en långhelg är inte att tänka mtp trafiken.
När jag kom hem drog jag på mig springkläder och stack iväg på en liten utflykt dit näsan pekade. Jag sprang förbi Ulvsunda och bort till Drottningholmsvägen. Först hade jag tänkt ta bron till Kungsholmen men kom på att jag sprungit där så många gånger och Äppelviken och Stora Mossen kändes hyfsat outforskat så ditåt styrde jag kosan. Sprang förbi Mossens ip och genom koloniområdet Iris (2:a delen - jag hade redan sprungit igenom ett av områdena i början av rundan). Stannade vid en mack och köpten en glass som jag avnjöt i solen innan jag styrde kosan hemåt. Rundan blev 13,6 km och gick i lugna och sköna 6:23-tempo.
När jag kom hem och drog av mig mina 2 XU-capritights trodde jag knappt mina ögon. På ena benet har jag ett stort vitt X och på andra ett mindre vitt X. Det sitter stora reflexer på låren i form av X och dom släppte tydligen inte igenom solljuset. Jag har blivit tatuerad.
Nu på eftermiddagen har jag suttit på balkongen och myst i solen och sedan stack kompis Mari och jag iväg till Ursvik för 5,7 km powerwalk. Vi testade lätta 5:an men fick gå en omväg för att slippa värsta geggan. Ändå lyckades jag trampa ner helt i lera så nu står skorna nytvättade på balkongen.
För övrigt är jag trött i händerna - jag har krattat och dragit upp gamla perennväxtdelar mest hela helgen. Och kört ut ansenliga mängder kobajs.
Undrar om jag kan få betalt per timme i sommar - som levande reklampelare för 2XU?
Om jag börjar med det lite tråkiga:
Jag har efter moget övervägande och konsultation av en läkare på jobbet beslutat mig för att dns:a på Kungsholmen runt. Min mage gillar inte alls när jag drar på och farbror doktorn avrådde å det bestämdaste från loppet. Eventuellt har jag inte blivit av med inflammationen helt och är det inte bättre Nästa vecka går jag till doktorn. Kanske det behövs lite antibiotika. Det som kanske kan hända om jag inte är försiktig vill jag inte vara med om. Tack och lov verkar det gå alldeles utmärkt att springa om jag ger tusan i att lägga i femman i alla fall.
Det roliga: idag har jag gjort mitt första stapplande försök att lära mig crawla. Under gulliga och tålmodiga Shamalas vakande öga kämpade jag fram och tillbaka med en dolme mellan benen (vem fasiken har hittat på det namnet??? :-o) medan jag försökte att inte drunkna.
Attans så svårt men attans så kul! Jag hade nog halva bassängen i magen när jag gick hem....
.... är inte riktigt som den ska efter sjukhusvoltan.
Så är det tyvärr. Vissa dagar bättre, andra lite sämre. Inte någon gång nästan känns det helt som vanligt. Det gör att jag får lyssna lite extra på min kropp just nu. Tar det lite lugnt med mina så älskade brutalkräkintervallpass tills jag fått genomgå den undersökning jag väntar på. Ingen kallelse än, men dom sa 4-6 veckor och nu har det gått 5 veckor så det borde väl snart vara dags.
Jag vill veta hur det står till och kunna slappna av....
Trevlig helg allihopa!
Idag är det precis som om vädret ber om ursäkt för sitt brutala bakslag - solen skiner från en klarblå himmel och det är bara för underbart!
Vad kunde passa bättre än en sväng bort till Ursvik? Sagt och gjort, jag sprang bort dit och beslöt mig för att köra 2 varv på gula 5:an - som jag tror är den bana som går mest i höglänt terräng och som därmed har bäst odds att överhuvudtaget vara springbar efter vädrets anfall igår. Ja det skulle vara 2,5:an då men där gick gränsen - några 4 varv hade jag ingen lust med.
Det var rejält geggigt och slirigt på sina ställen. Nedfallna grenar och ett träd som låg rakt över vägen i lersmacket. Men vädret i övrigt och mina merinoullsstrumpor i Peregrinarna gjorde att det bara var att klafsa på. Kul!
När jag sprungit klart varven satte jag mig en liten stund på en bänk i solen, drack vatten och filosoferade lite över livets förträfflighet innan jag styrde kosan mot ett varv runt Råstasjön för att förlänga rundan ett par km innan jag sprang hem via Lötsjön.
17,3 km blev det och det tog 1:45. Absolut med beröm godkänt eftersom det var en rejält tungsprungen mil i skogen.
Wrooooom!
Idag hade jag verkligen ingen aning om var jag ville springa. Det enda jag visste var att jag hade ca 2 timmar på mig innan jag behövde vara hemma igen, inklusive besök i mataffären. Jag stoppade SL-kortet i fickan eftersom jag inte visste var jag skulle hamna och Visa-kortet eftersom jag alltså skulle handla på hemvägen.
Medan klockan hittade satelliterna bestämde jag vilket håll jag skulle börja springa och det fick bli längs Sturegatan. Sedan sprang jag så att jag bestämde fortsatt springriktning under tiden medan jag sprang. Klockan visade bara distans och tid på dygnet för jag sprang helt på känsla.
Det var roligt att inte ha sträckan utstakad i förväg och jag hamnade först i Solna Centrum. Där fick jag fart under galoscherna för en tant satt och gjorde nr 2 precis intill cykelvägen där jag kom springande. URK! Nu stod valet mellan bort mot Hagaparken eller Karlberg. Karlberg vann och sedan förlorade Kungsholms strand in mot stan eftersom jag sprungit så så många gånger och det kändes inte speciellt äventyrligt. Jag sprang istället under Pampaslänken och svängde höger så att jag sprang på andra sidan kanalen. Där var det lugnt och helt OK och strax var jag vid Centralen. Över bron till Stadshuset var nästa idé men där fick jag tji - bron var avstängd så jag fick springa en bit längs kanalen och sedan över en liten bro till Kungsholmen. Tillbaka till Karlberg och sedan blev det samma väg tillbaka som jag sprang ut. Helt OK eftersom jag inte visste det i förväg.
Vid Hemköp i Sumpan stoppade jag klockan och såg att jag sprungit 17,26 km i 5:49-tempo. Inte illa pinkat, inte alls illa. Med tanke på känslan, ansträngningsnivån och att jag sprang med mina förhållandevis rejäla Peregrine-puppor för att skona vaderna så är jag faktiskt redigt stolt.
Wroooom.......
Efter att ha vilat vaderna från löpning i två dagar gav jag mig idag ut på en liten försiktig runda i solen. Jag tog mina Saucony Peregrine istället för A5 - dels för att inte lockas till racerfasoner och dels för att jag skulle ner mot Råstasjön där det brukar vara bitvis lerblött på våren.
Jag sprang först bort till simhallen där jag hade ett litet ärende att fixa innan jag sprang ner förbi Gröna stugan och rundade Ör för att hamna borta vid Råstasjön. Rundade den och det var som jag misstänkte lite blött vid några ställen. Dock till största delen torrt men Saucony A5 är håliga i sulorna så minsta vatten pressas upp i skorna. Det gör väl egentligen inte så jättemycket på ett kort pass - men dom är så nya och fina ännu.
Hem sprang jag på östra sidan av Lötsjön och alltför fort var jag hemma igen. Idag var det en idealdag för långpass egentligen men även om jag inte har direkt ont i vaderna längre känns dom lite stela och jag vill för mitt liv inte ställa till något mer elände. Så det var bara att vara glad för att jag kan springa överhuvudtaget.
Jag sprang helt på känn och kännet skulle vara lugnt prattempo. Det var det absolut men det gick bra mycket fortare än vad jag både trott och planerat - de 7,4 kilometrarna gick i 5:46-tempo.
Nåja, känslan är det som är viktigast, jag sprang avslappnat och utan att fresta på vaderna.
Nu är det påsk med vad det nu innebär. För mig innebär det att jag ska åka till landet imorgon bitti. Imorgon kväll blir det middag i goda vänners lag - med om jag har tur bad i utomhusjacuzzi. När jag kommer hem till stan igen vet i sjutton.
En riktigt glad påsk önskar jag er alla!
..... när man äntligen får springa efter sjukuppehåll, har nya värsta brutalracerdojorna och flåset känns tip-top. Jag har fått lite ömma vader.
Därav dagens blandade kompott av nödträning, jag kände att vaderna behövde lite vila.
Så kan det gå när inte bromsen är på.
Idag var det medlemsträniing och vad passade väl bättre denna snöblaskiga och blåsiga dag än lite "real trail" med Södertörns OK?
Vi träffades vid Globen och gick tillsammans bort till Hovet där vi fick lämna våra grejer. Gemensam genomgång av tekniken vid trailrunning och presentation av våra ledare för dagen - ett gäng duktiga orienteringsynglingar. Vi sprang tillsammans bort till Hammarbybacken där vi delade in oss i olika grupper beroende på önskad fart och distans. Jag valde en grupp med lugnt tempo och 5 km slinga - totalt skulle det bli runt milen.
OJ vad kul det var! Vi sprang över stock och sten, genom kärr och över bergshällar. Bitvis rejält blött såklart och bitvis halt av vätan men sammantaget jätte-jätte-roligt. Man har liksom inte tid att tänka på något annat än att hålla koll på var man sätter fötterna. Två gånger tog vi oss upp för Hammarbybacken. Tog oss upp skriver jag för jag är inte människa att springa upp för den branten hela tiden - jag måste varva med gång. Redan det rejält ansträngnande.
Lite spännande blev det också för våra guider tappade bort sig så vi sprang tillslut efter bara kompassen för att ta oss i rätt riktning. En person försvann också (trodde vi) och det var lite nervöst när vi kom tillbaka innan hon återfanns. Vi trodde vi skulle få arrangera skallgångskedja....
Strax över milen blev det i ett snitttempo som väl mest motsvarar gång. Dock sprang vi på duktigt emellan alla ställen vi var tvungna att stanna och försöka lista ut var vi var och var vi skulle ta vägen.
..... mot första löppasset efter ett påtvingat uppehåll? Absolut nada! När det sedan sker i nya racerpuppor är lyckan fullständig.
Jag sprang alltså mitt första löppass på över en vecka idag och jag sprang från gymmet på Mariatorget längs Södermälarstrand, runt Reimersholme och tillbaka till gymmet via Zinken. 7,2 km i 5:50-tempo i snitt.
Skorna, mina nya Saucony A5, var helt magiska. Sickna springa-fort-puppor! Tyvärr får jag inte testa deras potential fullt ut just nu men efter att ha tagit det lugnt tills jag var nästan hemma ökade jag två sista kilometrarna lite och gjorde en kortare spurt sistra tvåhundra metrarna i 4:30-tempo. Bara för att få känna lite lixom hur det var.
Och det var
Jag har varit på besök på Karolinska sjukhuset. I söndags kväll var jag på akuten eftersom jag hade sådana kramper i magen och blev inlagd direkt med misstänkt blindtarmsinflammation. Datortomografi (som var skithäftigt eftersom dom sprutade in jod i mig så hela jag blev kokhet) visade dock på något annat - inflammerade tarmfickor. Ingenting genom munnen i ett dygn, utan bara dropp, och igår kväll fick jag prova flytande kost. Idag fick jag vanlig mat och då även det gick bra fick jag nu ikväll åka hem.
Inflammationen är inte helt hävd och jag måste därför ta det lite lugnt ett tag framöver. Planen jag och läkaren kom överens om (med reservation att jag måste lyssna på kroppen ochta ett steg tillbaka vid behov) är:
Resten av denna vecka: hemma från jobbet och promenader
Nästa vecka: jobbet och lugn jogg
Veckan därpå: gasa!
Så det kan bli....
Inatt har jag nästan inte sovit någonting pga smärtor från helvetet i nedre magen. Ontet har hållit i sig under dagen men nu ikväll tog jag 2 panodil och äntligen klingade kramperna av. Nu ligger jag med en vetekudde på magen och det är bara att inse att jag inte kan träna innan det här vad det nu är gått över.
Trött å lite orolig....
Det pågår ett roligt "bjäfs" i ett blogginlägg här på Bettan som rör skrivna springscheman till passen. Jag berättade att jag ofta har en lapp med mig men att jag bestämmer mig för om jag ska följa lappen eller inte under uppvärmningen. Dagsformen får helt enkelt styra för att passet ska bli så optimalt som möjligt för dagen mtp dagsformen. Ibland är jag klenare än planerat och ibland är jag grymmare - det jämnar lixom ut sig. Jag är glad efter varje pass eftersom det gör att jag ytterst sällan behöver känna att jag inte klarat det jag planerat. Jag har kört den här modellen så länge så att jag känner mig fullständigt trygg, jag får över tiden till de pass jag planerat - om jag kör ett visst pass en dag eller en annan är fullständigt skit samma rent ut sagt. Och tänk om jag missar att utnyttja en riktig bingolöpdag bara för att det står något alltför mesigt på min träningslapp?
Jag hade egentligen planerat en sväng ute idag men mitt på dagen var det gråmulet och trist så redan där gjorde jag avsteg från planen - jag pep iväg till gymmet. På min handskrivna lilla lapp stod det intervallstege - 200m, 400m, 600m, 800m, 1000m, 800m, 600m, 400m, 200m x 2. Medan jag värmde upp (2K i stegrande fart) tänkte jag på att jag dels kände mig stark och att dagens planerade pass var mer kul än precis det jag behöver träna på. Kanske jag skulle utnyttja "starkkänslan" och modifiera passet lite?
Sagt och gjort, så här körde jag:
200m i 4:00-tempo
400m i 4:15-tempo
600m i 4:30-tempo
800m i 4:45-tempo
5 kilometer i 5:00-tempo (mitt tröskeltempo på bandet)
800m i 4:45-tempo
600m i 4:30-tempo
400m i 4:15-tempo
200m i 4:00-tempo
200m jogg i 7:30-tempo mellan alla delarna.
Nu är jag springnöjd, behöver jag säga det?
Maten puttrar på spisen, ett glas rött är upphällt och min alldeles egna påse med ostbågar minskar konstant i innehåll.
Trevlig helg!
...... fick jag tag i dom. Just nu i ett paket på väg till mig.
Tadam:
I måndags var jag med på Runday-träningen och på schemat för gruppen jag valde stod korta intervaller. Efter uppvärmning, löpskolning, töjningar och stegringslopp skulle vi köra 15 sek, 15 sek, 30 sek, 30 sek, 45 sek, 45 sek, 1 min, 1 min, 1 min, 1 min, 45 sek, 45 sek, 30 sek, 30 sek, 15 sek, 15 sek. ÅTTA ynka minutrar – men ack vilka minutrar….. När man står en grupp löpare på en cykelväg och på en given signal drar iväg – då vaknar galoppören i en. Fullt sken! Fram och tillbaka sprang vi, med 30 sekunders ståvila emellan. Jag har ingen aning om vilken fart det gick i – men jag sprang max. Precis så fort jag kunde alltså. Efter löpningen stod vi i jägarvila i en minut innan vi stretchade lite och joggade hemåt.
Igår var jag stel i hela baksidan av benen. Att börja med att springa 15-sekundersintervaller är inte optimalt för mig, för jag har inget håll på mig. Jag exploderar iväg som en lycklig galning helt enkelt och det får jag betala för nu.
Tack och lov är jag inte skadad, jag är ”bara” stel – och det var det värt.
Idag hade jag planerat att köra ett nytt pass jag hittat i Mackans bok men när jag värmde upp insåg jag att det nog inte var någon bra idé. Intervallerna började med 200m i 4-tempo och största delen av passet skulle gå över tröskeltempot. Jag är fortfarande stel i baksidan och kände att jag inte skulle kunna ta ut steget som vanligt i de högre farterna – så jag tänkte raskt om. Springer jag fort vill jag inte springa med något konstigt ”trött-steg” – då ska fötterna dansa fram.
Så Olgor fick det bli istället. Tröskeltempo var helt enkelt alldeles lagom fart och jag körde 4 stycken som gick som tåget.
Stelbenta scheman ger jag inte mycket för – därtill är jag alldeles för rädd om min kära kropp, den enda jag har.
Idag var jag sugen på korta intervaller. Jag försöker i möjligaste mån att träna på det jag är dålig på - dvs långa uthållighetsintervaller typ tvåtusingar - men idag kände jag för fredagsparty.
Jag började med att som vanligt värma upp 2K i stegrande tempo och sedan var det dags att bränna av de 15 fyrhundringarna med 60 sek ståvila. Jag hade hittat passet i min "bibel", dvs Mackans bok. Tempot skulle vara 3K-tempo, men det har jag ingen aning om vad det är.
Jag körde först två stycken i 4:15-tempo men jag kände att det tog emot, jag var helt enkelt inte riktigt uppvärmd tor jag, så jag sänkte till 4:30-tempo. Ska jag orka 15 stycken gäller det att inte dra på mig en massa mjölksyra från start och risken var överhängande. Gamla motorer behöver en rejäl startsträcka - men sedan jädrar anamma.
Jag sprang intervall 3-10 i 4:30-tempo och sedan var den gamla kroppen uppvärmd och jag kunde öka till 4:15-tempo igen sista 5.
Wroooooooom!
Igår sprang jag en härlig runda i solskenet så idag var jag sugen på intervaller. Närmare bestämt den roliga och jobbiga intervallstegen jag testat en gång tidigare och som är från Mackans bok. Jag värmde först upp 2 km i stegrande fart innan jag körde:
1,2K i 5:15-tempo
1K i 5:00-tempo
800m i 4:45-tempo
600m i 4:30-tempo
400m i 4:15-tempo
200m i 4:00-tempo
200m i 4:00-tempo
400m i 4:15-tempo
600m i 4:30-tempo
800m i 4:45-tempo
1K i 5:00-tempo
1,2K i 5:15-tempo
200m jogg i 7:30-tempo mellan varje.
Det var jobbigt förra gången och det var om möjligt ännu jobbigare idag. Anledningen till det är jag glömde den där lilla detaljen energi. Jag åt en macka klockan 7 i morse och sedan glömde jag äta något på förmiddagen. Jag brukar åtminstone trycka en banan vid 10-tiden om jag ska springa ett hårt pass på lunchen. När det var två intervaller kvar hade jag helt slut på energi och jag sprang bara på envishet. De långa intervallerna går ju inte fort men det var skitjobbigt ändå rent ut sagt. Men jag bet ihop och flåsade på och envisheten vann.
Jag får väl ursäkta mig med att jag faktiskt inte visste att jag ville springa intervaller förrän jag värmde upp – jag trodde ända till dess att jag skulle köra styrka. Så blev det inte......
Förra veckan var en träningsmässig katastrof för mig - livet i övrigt uppträdde störande och veckan fick bli en uppladdningsvecka inför kommande strapatser istället. Nu har det lättat och det var lika bra att ta tjuren vid hornen och vakna till rejält så att första jobbiga passet var avklarat. Första är ju alltid jobbigast....
Tankar som "du har lagt av dig - det här är och kommer att bli outhärdligt jobbigt" och "ta det lite lugnt och smyg igång kanske är smartare?" låg hela tiden och lurpassade men jag känner mig själv och det är inget annat än TRAMS. Det händer absolut ingenting bara för att man håller upp med kvalitetsträningen i en vecka, inget annat än i skallen i alla fall. Så jag bet ihop och körde på - jag skulle inte dö.
Jag hade bestämt mig för att köra G-man och jag körde G-man - i samma upplägg som jag brukar, förutom slutspurten där jag brassade på ytterligare lite.
2x2k i 5-tempo
2x1k i 4:50-tempo
2x800m i 4:40-tempo
1x400m i 3:50-tempo
400m joggvila mellan 2-tusingarna och tusingarna
200m joggvila mellan 800-ingarna
Tvärnit, stå och hänga, flämta och brista ut i ett fånflin efter 400-ingen
Sisådär, nu var det gjort. Och andra är lättare....
I måndags gav jag mig på en utmaning jag hittade hos Runday – något jag nu får betala dyrt för. Inget fel på utmaningen i sig utan det är min klena kropp som uppenbarligen inte mäktade med passet utan att krackelera fullständigt rent muskulärt. Jag har träningsvärk! Massor!
Igår var jag helt enkelt tvungen att kasta in en vilodag men idag kom jag ut på en liten sexkilometrare runt sjöarna på lunchen. Helt ljuvligt i nästintill försommarväder.
Ikväll ska jag gå till simhallen med en kompis. Så värst mycket simning lär det nog inte bli mtp min armstatus, men lite guppande – följt av ett rejält bastubadande.
Idag var jag stark som en Oxe och snabb som en hind (nästan....) Det kändes så i alla fall när jag väl var uppvärmd. Jag hade den där för mig perfekta sinnesstämningen då jag inte är jättetaggad men utvilad. Kände mig lite loj i uppvärmningen så jag låg kvar i starttempot 6:00 lite längre än vanligt. 2k tog 11:28.
De två första Olgorna körde jag i mitt vanliga tempo 4:50/5:10 och efter dessa insåg jag att det var på tok för lätt. Jag hade tom i båda intervallerna råkat dra igång någon slags backpass och sprang en stund med incl 2 utan att ens märka det. Resterande del av dessa två intervaller fick jag vakta bandet och ta bort lutningen så snart den dök upp.
Nästa två intervaller ökade jag till 4:45/5:05. Inte ens det var jättejobbigt. Men det tempot får vara nog. Nästa gång kör jag alla 4 i det tempot och känns det lätt ska jag börja tulla på vilotiden istället för att öka tempot. Jag springer så många andra passtyper i hög fart så det kan nog vara bra med lite variation och inte alltid maxa i fart.
Wrooooooom.
Idag kunde jag inte alls bestämma mig för vad jag ville göra så det blev lite gott å blandat. Jag körde först 2 km uppvärmning i stegrande fart (11:15) och sedan 5 km tuffare fartlek utan någon egentlig viloperiod, bara lite sänkt tempo då och då. Sluttiden på de 5 km blev 24:45 och det är inte taskigt jobbat för att vara mig.
Därefter körde jag 1 km ”mellanjogg” (5:40) medan jag funderade på om det var något mer jag ville köra – och det kom jag fram till att det var.
Jag avslutade med 10x200m med 45 sek ståvila. Första 9 i 4:00-tempo och sista i 3:38-tempo.
Wrooooooom!
Idag när jag kände efter vad jag ville hitta i mitt träningsschema för dagen kom jag fram till att det var en alldeles ypperlig dag för supertusingar. Måndag-tisdag nästa vecka sitter jag i konferens inklusive kvällsaktiviteter så då blir det träningsvila - alltså var det en ypperlig dag idag för att köra riktigt hårt. Eller visst skulle jag kunna träna måndag morgon innan konferensen börjar om jag ville - men det vill jag inte och eftersom jag bestämmer i det fallet så blir det inte så.
Jag började med min sedvanliga uppvärmning i 2 km (11:25) i stegrande fart, laddade om och satte fart med de 10 supertusingar jag bestämt jag skulle köra. Jag bestämde mig också för att mopsa till mig lite och höja farten en smula från 4:30-tempo som jag brukar köra till 4:24-tempo. 30 sek ståvila mellan varje distans i tusingarna och 200m jogg mellan varje supertusing (7:30-tempo). I halvlek 200m gång då jag passade på att fylla på vattenflaskan.
När det var dags för sista tusingen mopsade jag till mig ännu mer och höjde till 4:20-tempo - även det helt utan problem.
Ja jösses sicken supersöndag!
Veckans utmaning, med ovan nämnda arbetsnamn, som jag fått löd så här: "Spring så snabbt du kan i 10 minuter. Vila i 3 minuter efteråt. Upprepa 3 gånger. Överlev! Skit i pulsslag och sådant - just fucking train!"
Ojojoj, 10 minuter är länge när det ska gå undan och jag gjorde allt jag kunde för att hålla ångesten och neggotankarna undan medan jag värmde upp i 2K i stegrande fart. Det här skulle gå finfint…..
Jag sprang sedan 1:a och 2:a 10-minutrarna såhär:
8 min i 4:50-tempo
1 min i 4:45-tempo
30 sek i 4:41-tempo
30 sek i 4:37
Sista körde jag såhär:
8 min i 4:50-tempo
1 min i 4:43-tempo
30 sek i 4:38-tempo
30 sek i 4:17-tempo
Sista 30 sek var jag helt slut – jag lovar! När jag stannade värkte det till och med i käkarna av syrebrist. Jag hade inte kunnat springa fortare om jag så hade haft Hin håle efter mig.
Tycker faktiskt att jag verkställde utmaningen med den äran. Imorgon ska jag vila.
Så får det bli.
Idag hade jag bestämt mig för att INTE köra någon tuffare träning utan bara jogga 5 km på bandet och köra lite mittkroppsträning. Filosoferade medan jag sprang och ser i ögonvrån hur en kille lämnar sitt band och går ner på nedervåningen. En liten stund senare kommer en äldre dam som jag kände igen – hon har sprungit många marathonlopp och vi har haft flera trevliga samtal medan vi tränat bredvid varandra.
Nu fick hon dock ta bandet som killen lämnat och som står en liten bit bort. Jag ser henne kliva upp och sekunden efter hörs ett skrik och ett brak. Killen hade lämnat bandet igång på hög hastighet medan han bara skulle iväg en sväng vilket hon inte såg utan hon gjorde en praktvurpa och flög bakåt. Hon blev liggande och kved – hon hade skadat knät och skurit upp armen på bandet. Som tur är finns sjukvårdspersonal på plats så hon fick hjälp. Gissa om killen var chockad när kan kom tillbaka för att fortsätta springa…..
Och vad lärde jag mig av det?
1) Lämna aldrig bandet igång utan uppsikt och
2) Kolla alltid att bandet är avstängt innan du kliver upp på det.
….. idag kunde jag fullfölja den intervallstege jag planerade i måndags, men som jag fick avbryta pga svidande fotsulor. Som tur var visste jag inte hur jobbigt det skulle bli och som tur var har jag minne som en guldfisk och kommer strax glömma hur jag slet. För det här var också riktigt kul och som jag ser det brutalt bra träning – så det här vill jag göra om. Många gånger!
Så här sprang jag:
1,2K @ 5:15-fart
1K @ 5:00-fart
800m @ 4:45-fart
600m @ 4:30-fart
400m @ 4:15-fart
200m @ 4:00-fart
200m @ 4:00-fart
400m @ 4:15-fart
600m @ 4:30-fart
800m @ 4:45-fart
1K @ 5:00-fart
1,2K @ 5:15-fart
Mellan varje fartändring var det 200m joggvila som jag körde i 7:30-fart. Jag hoppade också isär och drog i mig lite vatten och torkade svetten ur pannan vid några av fartsänkningarna för svetten sprutade – jag lovar!
Alltså – testa det här om du är sugen på ett svinjobbigt men vansinnigt roligt intervallpass. Jag gillade det framför allt för att stegen började i den lugnaste farten och att de snabbaste partierna låg i mitten. Det gjorde att hjärtat hann vakna till ordentligt innan det var dags att börja trycka på gasen på allvar.
Fotsulorna mådde prima tack och lov och som sagt – det här MÅSTE jag göra om så snart jag glömt hur jobbigt det var.
Så får det bli.
...mina fotsulor!
Jag hade tunnare strumpor än vanligt i mina icebugs när jag sprang runt Råstasjön i lördags så jag har fått någon slags friktionsskada under fotsulorna. Fötterna gled omkring i "båtarna" till icebugs så idag när jag sprang intervaller började det brännas som eld under fötterna. När jag fick av mig strumporna var fotsulorna blodröda och kokheta.
Dagens intervallpass blev därför kortare än planerat, jag ville inte riskera något genom att envisas med att fullfölja min plan. Imorgon är det späckat med möten så då får fötterna vila hursomhelst.
För övrigt var det ett riktigt bingoupplägg jag fick till, jag ser verkligen fram emot att få springa hela. Jag konstaterade idag att jag blivit en fena på att gissa vilka farter jag bör ligga på i vilka distanser med en viss vila emellan för det blev klockrent på samtliga distanser och hela det paset blir jag nog gråtmild av att köra.
Sicket elände bara att jag ska ha sådana frökenfötter. Mina fötter vill ha sina nätta racingflats och inte några grovhuggarkängor.
Idag gick ovan nämnda träningstävling av stapeln för 5:e gången och självklart ville jag fortsätta min tradition att passa på och få ett långpass med sällskap. Lena M:s arrangemang är väldigt populärt så jag väljer att springa utan nummerlapp och inte ta en plats från någon som vill tävla på de 5 timmar som tävlingen håller på. Runt halvmaran (10 varv) brukar jag tycka vara lagom och det var just vad jag och Schamala bestämt oss för att tillryggalägga idag.
När vi kom ner till startområdet blev det ett fasligt hejande, många bekanta och glada ansikten. Tänk att det finns så många som väljer att tillbringa lördagen springande runt-runt en sjö. Och det var ju bara EN grupp – vi mötte flera andra grupper som var ute på långpass. Bland annat Carina Borén som jag lyckades sno en kram av i farten.
Schamala, jag och Peter Lembke sprang tillsammans hela tiden och tiden och varven tickade förbi medan vi sprang och pratade. Mestadels om löpning såklart.
Och plötsligt var det dags för oss att tacka för oss och Peter sprang ikapp ett nytt gäng att fortsätta med. När vi stannade började vi frysa rejält så det var inte helt fel att stå i duschen i säkert en halvtimme och att sedan dra på sig myskläder och få i sig en kopp varmt kaffe.
Nu mår jag gott och snart vankas det chili con carne och ett glas gott rött därtill. Så får det bli.
PS. Tack Kjell för ölen! DS.
..... i min kropp för tillfället. Jag är faktiskt en smula förvånad också för när man minst anar det går det som tåget.
I tisdags sprang jag G-man intervaller. I början kändes det gruvligt tungt men konstigt nog släppte det och jag kunde fullfölja med äran i behåll. Igår var det springvila så jag värmde bara upp ett par km på bandet innan jag körde lunchstyrkan. På kvällen gick jag till simhallen och simmade och DET kändes i benen idag. Jag simmar ju nästan aldrig och en timmes bröstsim satte sina spår i mina höfter....
Jag var därför ytterst tveksam till vad min kropp skulle ställa upp på idag när det var springdag. Uppvärmningen fick som vanligt styra och konstigt nog gick det hur bra som helst så jag bestämde att det fick bli 4 Olgor idag. Och tur var väl det för så lätt som det var idag vet jag inte att jag någonsin upplevt Olgorna. Det kände som jag flög fram, och jag tyckte knappt jag blev andfådd. Eller det är ju relativt förstås, men jag flåsade inte i alla fall. Jag sprang utan pulsband så inför sista Olgan var jag tvungen att pilla på mig pulsbandet - bara för att få min misstanke besannad. Jag låg under tröskeln. För första gången någonsin har jag sprungit 4 Olgor i det tempot och inte ens passerat min tröskel.
Visserligen hade jag 169 i puls efter sista Olgan, men det är några slag under vad det brukar vara när jag är klar och det kändes skillnad.
Nu drar jag absolut inga växlar av det - det är bara ett konstaterande. Att idag tog mitt hjärta det lugnt, trots att jag trott att det skulle bli precis tvärt om. Jag roade mig med att tvärnita efter sista Olgan och kolla återhämtningen. Efter 1 minut hade den fallit från 169 till 144.
Glad och lycklig gick jag till omklädningsrummet och som om min härliga löpning inte var nog kom det fram en främmande tjej och sa så mycket snällt om mig och min löpning så jag rodnade.
Jaaaaa, jag är kär!
Imorgon ska min älskade kropp få vila inför lördagen. Så får det bli!
Det finns ett pass jag sneglat på med skräckblandad förtjusning sedan jag läste om det för första gången på Rundays blogg – Oregon. Oregon springer man 800m – 3K – 800m – 3K – 800m. Non-stop......
Förra veckan började jag på allvar känna att det började bli dags att möta Oregon så jag kontaktade Runday-coacherna för att få en hint om lämpligt tempo och fick rådet att jag borde springa 3K i tröskeltempo och 800 betydligt snabbare – och ge järnet sista 800 om det fanns kraft kvar. Vad dom menade med ”betydligt snabbare” vågade jag inte ens tänka på – att tröskeltempot alltså skulle fundera som återhämtning….. Jag bestämde mig för att prova 4:45-tempo på 800-ingarna och 3K-tempot var ju givet. 5:00 är mitt tröskeltempo på bandet, så mycket vet jag. Och någon ökning trodde jag inte det skulle bli tal om sista 800 – jag var ytterst osäker på om jag ens skulle orka. Men vet man inte är det bara att prova – hur ska man annars få veta om man kan?
Idag när jag gick till gymmet för att springa hade jag inte den blekaste aning om vad jag ville göra – jag ville mest basta.
Men ingen springning – ingen bastu. Jag började värma upp 2K i stegrande tempo och tänkte att känslan då fick styra vad jag skulle hitta på. Och plötsligt kände jag att ”idag ska det ske”. Jag hade exakt rätt känsla, dvs var utvilad utan att vara för taggad. Är jag supersugen och trippar som en galoppör i startfållan är det precis som om kraften kan läcka ur öronen eller var sjutton den tar vägen – nej bäst är när jag är lagom loj i skallen samtidigt som kroppen är utvilad.
Första 800-ingen swischade förbi och sedan var det alltså dags att sänka till 5:00. Och det konstiga var att det faktiskt gick att återhämta sig i det tempot. Eller i känslan i alla fall för jag låg i slutet av de 3K precis på min tröskel. Även nästa 800 och 3K gick som tåget så till min förvåning insåg jag när jag närmade mig sista 800 att jag faktiskt skulle kunna öka. Jag körde första 200 i 4:30, 200 i 4:20, 200 i 4:10 och avslutande 200 i 4:00.
Om du är nyfiken på bloggen som väckte min nyfikenhet om Oregon kan du läsa här:
http://www.runday.se/oregon/Ja jädrans – jag gjorde det!
Idag högg jag tag i ovanstående utmaning och den gick ut på att jag skulle springa intervaller. 1-2-3-1-2-3-1-2-3 minuter med vila halva tiden som man precis sprungit. Jag började med att värma upp och efter 2,4 km/13:08 hade jag fått upp pulsen tillräckligt för att tycka mig vara redo för att brassa igång.
Jag sprang 1-minutarna i 3:52-tempo, 2-minutrarna i 4:08-tempo och 3-minutrarna i 4:24-tempo. Pulsen gick upp över tröskeln i alla intervaller utom enminutrarna, vilket ju inte är så konstigt eftersom längsta vilan låg precis innan den.
Var det jävligt jobbigt? Absolut. Jag är fullständigt övertygad om att vare sig 1, 2 eller 3 minuter är faktiskta tal – när man springer så det ryker om skorna är det gruvligt länge. Var det lite roligt? Nääääää, det var JÄVLIGT roligt! Det här passet passade mig som hand i handske….
Nu MÅSTE jag ta det lugnt några dagar. Så får det bli!
Wrooooooom!
Idag öppnade sig helt otippat en möjlighet att lägga lite längre tid på träningen än vad jag brukar kunna på lunchen och därför bestämde jag mig för supertusingar.
Supertusingar är jobbigt tycker jag och det var med lite bävan jag värmde upp 2 km - jag hade bestämt mig för tio stycken.... :-o
Jag körde i 4:30-tempo som jag brukar eftersom jag fått instruktionerna att supertusingar ska gå ungefär 10% snabbare än miltempot och för mig är miltempot på band 5:00. Intervallerna betades av en efter en och jag bara väntade på att det jobbiga skulle komma. Det kändes märkligt lätt men vis av erfarenhet drog jag inga slutsatser av det för det blir mycket springa med tio stycken och tids nog brukar jag krokna. Framför allt brukar jag bli trött i benen av allt springande i överfart och därmed tappa löpstilen, vilket ofelbart leder till att pulsen sticker och det blir skitjobbigt rent ut sagt.
Idag överträffade jag baske mig själv, när jag sprang den 9:e intervallen på lätta fötter medan jag nynnade till musiken insåg jag att tröttheten skulle lysa med sin frånvaro. Sista intervallen ökade jag därför tempot till 4:00 för att få känna lite av den härliga känslan som sköljer över en när man sprungit sig flåsig och är klar.
Jag är som sagt i chock. Så jäkla stark jag var idag, jag hade lätt kunnat fortsätta springa en god stund till. Men någon måtta får det vara.
Det var länge sedan jag sprang supertusingar och jag har tränat hårt sedan dess, men jag väljer att tro att det är en kombination av gott humör, utvilad, en bra dag och kanske lite, lite träning som gav mig denna magiska löparupplevelse.
Häpp!
...... när man springer på löpband. Inget oförutsett händer lixom. Ingen halka, inga oplanerade backar, ingen överraskande värme, kyla eller blåst. Det är bara mig det hänger på. Går det dåligt så är det jag som är dålig. Pure running, och det tilltalar mig. Går det sämre än vanligt är det enkom mig det hänger på.
Tur är väl det. Att jag gillar det alltså, eftersom varken mina fötter eller min rygg är förtjust i halklöpning och jag får välja mina tillfällen för dylika övningar.
Dagens insats blev 15 km backlöpning. Jag värmde först upp 2 km i stegrande fart och sedan blev det 2x2k, 2x1k och 5x0,5k. Alla backar med incl 5 och all vila 0,5k i 6:00-tempo med incl -3. 2k-backarna gick i 6:00-tempo, 1k-backarna i 5:42-tempo och 0,5k-backarna i 5:27-tempo.
Jag sprang utan pulsband, men när jag kollade låg jag i backarna på eller runt tröskel och i vilolöpningen sjönk pulsen till runt 154.
Ett riktigt, riktigt bra både tröskel- och benstyrkepass fick jag till.
Imorgon ska jag ladda upp inför måndagen. Så får det bli.
Nu är det hög tid för mig att lägga in en lugnare vecka. Jag har varvat G-man, Olgor och "Jävligt jobbig löpning" så det står härliga till sista tiden. Så kan man inte hålla på vecka ut och vecka in utan att släppa på gasen och ladda om lite - så den här veckan får gå i ett lite lugnare tecken.
Igår gick jag på massage och idag blev det en mil lugnare löpning (i alla fall i början). Jag kände mig gnisslig i kroppen så första 6 km fick gå i beskedliga 6-tempo innan jag kände mig uppvärmd och kunde gasa lite. Ökade till 5:27-tempo i 2 km, 5:00-tempo i 1 km och sista km gick i 4:30-tempo.
Nu känner jag mig betydligt mjukare och piggare men tänker inte luras att pilla in någon hårdkörning den här veckan. Fortsatt lugnt alltså.
Så får det bli!
Idag var det medlemsträning med Runday och det ville jag ju naturligtvis inte missa för allt smör i Småland. Vi skulle hålla till på Karlberg så jag tog pendeln dit. Direkt när jag klev ut började jag jogga för det gällde att hålla värmen. Sprang ner till samlingsplatsen där ledarna joggade fram och tillbaka framför slottet så jag hängde på där medan vi väntade in övriga.
Sedan joggade vi bort till 400m-banan där vi värmde upp lite till innan vi körde löpskolning. Därefter var det dags för intervaller som bestod av två varv på 400m-banan då vi skulle köra fartökningar på långsidorna och sedan ett 500m-varv obanat i lugnt tempo som vila. 4 sådana varv körde vi innan vi var klara och jag joggade hem till Sumpan i lugnt tempo.
Underlaget var bitvis blixthalka och bitvis bara lite halt. Jag vågade inte dra på men det blev jobbigt ändå eftersom jag hela tiden fick parera för halkan. Väldigt bra träning mao och alltid så livgivande att träffa alla überevliga Rundaymedlemmar och Rundaytränare.
Love you!
PS. Fick en bild skickad till mig från dagens träning. Se sån stil hon har.
DS
Idag körde jag Olgor igen, men jag modifierade dom lite. Jag sänkte farten i de snabbare partierna till den fart jag först bestämt jag ska köra i, dvs 4:50, och de långsammare partierna körde jag som alltid i 5:10. I gengäld la jag på en Olga så att det blev 4 stycken.
Jag tror faktiskt den farten är mer rätt för mig vid Olgor. Jag blev trött, men inte totalt utsjasad. Den snabbare varianten är bra om jag har dåligt med tid och behöver springa mig trött på kort tid – har jag mer tid är nog det här en bättre variant för mig. Speciellt den här veckan när jag fick springa för kung och fosterland i förrgår....
Tyvärr hade min pulsklocka laddat ur så den fick jag klara mig utan. Kollade pulsen på löpbandet efter ett par av intervallerna och enligt den låg jag bra precis på tröskeln. Perfekt med andra ord.
Jag är med i en Facebookgrupp där vi blir tilldelade utmaningar med jämna mellanrum och den här veckan fick vi ett uppdrag benämnt ”Jävligt jobbig löpning”. Ett batteri tidsintervaller där vilan skulle vara hälften av löpt tid. Så här såg passet ut:
1 min i 4:00-tempo, slutpuls 157
2 min i 4:10-tempo, slutpuls 172
4 min i 4:27-tempo, slutpuls 175
6 min i 5:00-tempo, slutpuls 172
4 min i 4:27-tempo, slutpuls 174
2 min i 4:10-tempo, slutpuls 170
4 min i 4:27-tempo, slutpuls 172
6 min i 5:00-tempo, slutpuls 170
4 min i 4:27-tempo, slutpuls 173
2 min i 4:10-tempo, slutpuls 170
1 min i 4:00-tempo, slutpuls 167
Vilan tog jag som "gå-jävligt-sakta-vila".
Det här var en utmaning vill jag lova. Till råga på allt var det en liten efterrätt som hörde till utmaningen – jag skulle direkt efter löpningen stå i planka lika många sekunder som maxpulsen under löpningen. 175 sekunder blev det alltså för mig och det var inte lätt. Jag var så fruktansvärt svettig så jag var hal som en ål och armarna gled omkring på mattan samtidigt som jag hade ett elände att se klockan pga all svett som rann ner i ögonen. Härligt, men just nu vill jag absolut INTE springa - om jag inte blir jagad av lejon eller om det gäller att "försten fram får en resa till värmen".
Igår blev jag pga tidsbrist snuvad på den konfekten men idag jobbade jag hemifrån och styrde mer över min tid så idag fick jag till det.
Jag började med att värma upp 2 km i stegrande fart och sedan körde jag precis samma upplägg som sist, dvs 2*2k i 5:00-tempo, 2*1k i 4:50-tempo, 2*800m i 4:40-tempo och 1*400m i 4:17-tempo. 400 m jogg efter de 4:a första och 200m jogg efter de resterande (7:30-tempo).
Det gick som tåget idag. Lite plågsamt endast mot slutet av första intervallen när pulsen började närma sig tröskeln. Som alltid är det så om jag missar att gå upp över tröskeln i uppvärmningen. Har jag bara en gång passerat tröskeln är det mycket lättare resterande gånger under passet så sedan var det absolut hanterbart. Slutpulsen blev perfekt efter varje fartökning, mellan 170 och 172 vilket motsvarar 92-93% av max. I princip exakt min tröskel alltså, helt enligt plan.
Avslutade med lite nedvarvning gåendes och en skön stund i bastun.
Tro det eller ej men idag höll jag på att somna springandes.
Jag stod på ett löpband som är vänt så att man tittar in i en vägg och jag hade blicken fokuserad på en liten skruv medan jag sprang i behagliga 5:42-tempo. Det var alldeles tyst och lugnt på gymmet och det enda som hördes var det rytmiska ljudet av mina fötter mot bandet. Jag kände hur jag försvann längre och längre bort och helt plötsligt föll huvudet ner och jag ryckte till – herre jösses, jag höll på att somna! Ganska häftigt ändå att kroppen är så van vid att springa så den liksom sköter det själv och tycker att det är höjden av avslappning att trava fram i det tempot. Att hjärnan är så bortkopplad så att den tycker att det är läge att sova.
Nu tycker ju inte jag att det är någon jättebra idé att somna helt medan man befinner sig på ett löpband så efter 7 km beslutade jag mig för att öka tempot för att vakna till – jag skulle ju ändå tillbaka till jobbet. Jag började öka tempot successivt och avslutade de tio kilometrarna med en rusch i 4-tempo. Då vaknade jag.
Idag kunde jag inte hålla mig, trots det fina vädret. Ryktet hade nått mig att mitt Sumpangym hade nya löpbanden på plats och jag var bara tvungen att prova.
Det fick bli ett blandat pass för jag ville både prova att springa platt och backe. Det häftigaste med banden ( förutom att vi kommer kunna bygga passen i förväg hemma) är nerförslöpningen så självklart skulle backe vara med i passet.
Jag började med att springa 3 km i stegrande fart (16:50) och sedan körde jag 7 st 500m backar. Första körde jag på incl 5 och i 5:13-tempo och resterande 6 i 5-tempo och incl 3. Jogg nerför i 6-tempo och incl -3. Avslutade med 1 km i 4:22-tempo då gymägaren naturligtvis behagade dyka upp för att stolt berätta att gymmet nu hade det vassaste i löpbandsväg som går att uppbringa på marknaden. Jag ville inte verka oartig och försökte svara så gott det gick, men det var en smula ansträngande...
Jag är sjukt imponerad. Vilka band! Det enda minuset var att dom var lite dåligt balanserade men det lovade han fixa pronto. Det gungade lite när man drog på alltså - dom kändes perfekt kalibrerade däremot. Jag avslutade med en härlig stund i deras supersköna bastu.
Ett privat gym med en eldsjäl till gymägare är guld värt......
När jag skulle pinna iväg till gymmet på lunchen för att brassa Olgor hittade jag en skrynklig pappeslapp på skrivbordet med förra Olga-passets farter nedkladdade. Den fick åka ner i väskan och så travade jag iväg, glad i hågen. Tyckte det skulle bli jättekul med Olgor - dels var det ju så gruvligt länge sedan och dels var det inte jättejobbigt. Det blir bra!
Jag började med att värma upp 2 kilometer i stegrande fart innan jag drog igång Olgorna som skulle vara 3x2K och gå i tempona 4:37/5:10 med 3 min gåvila emellan. Redan första intervallen tyckte jag det var en smula ansträngande men jag skyllde på att det var den förhatliga "första". När även andra var kämpig tänkte jag "jaja, hoppas bara jag inte håller på att bli sjuk eftersom det är så jobbigt - eller så är det för att det var så jättelänge sedan. Det var ju så lätt förra gången....."
Nåja, jag kämpade mig igenom passet för det var ju hanterligt även om det var jobbigt och jag avslutade med 1 kilometer nedjogg. Slutpulsen i intervallerna la sig i vackra serien 170-170-170.
Tillbaka på jobbet gick jag in i min kalender för att bläddra tillbaka och försöka hitta senaste Olgapasset och kopiera det till idag. Bara för att upptäcka att 1) Det var i förra veckan och 2) i noteringen om passet stod det "wohoooo vad jobbigt". (Det var då jag hade funderingar på att bryta och sätta mig och snutta på en skumtomte istället.)
Sånt komihåg har jag och det är väl tur - annars kanske många pass aldrig skulle bli av.
Jaha, nytt år och dags att summera och planera……
Plättlätt för mig som är allergisk mot träningsscheman, fasta tidsmål etc – nej för mig handlar det om något helt annat. Det behöver inte vara plättlätt att uppnå alltså men däremot plättlätt att summera. Det handlar om maximal njutning i nuet och det vågar jag nog påstå att jag lyckats alldeles lysande med under 2011 – faktiskt mitt i särklass bästa träningsår alla kategorier.
Jag minns inte att jag haft ett endaste träningspass där jag pinat mig igenom något jag helst vill slippa. Jag har sällat mig till Runday IF och till Lunchlöparna med allt vad det ger av härliga träningsbekantskaper, draghjälp av superduktiga löpare och allsköns roliga träningspass. Jag har debuterat på halvmaradistansen som visade sig vara en riktig bingodistans på rolighetsskalan. Jag har inte haft en endaste liten träningsskavank som resulterat i att jag behövt avstå från träning.
Också råkade jag visst persa på alla distanser jag sprang lopp i……
2012 ska jag försöka fortsätta i samma spår. Lyssna på min kropp, inte köra något pass för att jag ”bör” och absolut inte samla kilometrar eller träningsminuter. Jag behöver inte det för jag älskar träningen – kör jag bara på efter lust och håller ett öga på mitt njutningsindex så blir det så bra så.
EN liten förhoppning vad gäller tid har jag dock, men jag lovar att inte bryta ihop om jag misslyckas. Stockholm halvmarathon sprang jag på 1:55:03. Gränsen för att få starta i startgrupp 1 på Tjejmilen är from 2012 satt till 1:55:00 på halvmaran. Fjuttiga TRE sekunder…. Tänk om jag lyckas springa Kungsholmen runt under 1:55, DET vore roligt. Inte för att jag har jättebråttom på Tjejmilen, utan bara för att lixom – för att slippa bli nerpetad till startgrupp 2. Liksom av princip alltså och nåt litet tävlingsmål måste väl även jag försöka pilla in i livet.
Så får det bli.
