Idag fick jag äntligen möjlighet att vara med på Runday-träningen men först var jag iväg en sväng på lunchen och körde ett litet pass i gymmet. Jag började med att springa 2,5 km på bandet som uppvärmning - i mina nya Hattori. 2 km i 6:00-tempo och sedan 500m i 5:00-tempo. Jag älskar skorna - det känns verkligen som att springa i strumplästen, förutom att greppet är suveränt. Körde sedan 30 min mittkropp, balans och fotstyrka - som jag brukar, inget revolutionerande. Dagens "Finn formen-utmaning" hann jag också med - 75 rumplyft.
Nu ikväll var det alltså Runday-dags. Höll på att missa hela härligheten för jag skulle få skjuts dit. Det visade sig vara ett riktigt feldrag för det var helt stopp i trafiken. Vid Solna centrum hoppade jag ur bilen, sprang till T-banan, åkte bort till Västra skogen och kutade sedan bort till Karlberg. Tur att jag hade min löparrygga och inte en vanlig kasse.....
Vi började sedan med ett par stegringslopp innan vi värmde upp 3 varv på banan för att sedan köra intervaller. På programmet stod tidsstyrda intervaller där ledaren blåste i en visselpipa när det var dags att springa/vila. 30 sek gåvila mellan varje intervall som var 5 min, 2 min, 4 min, 1 min, 2 min, 45 sek, 45 sek, 30 sek, 30 sek, 30 sek, 20 sek och 20 sek. Det gick riktigt bra idag - hyfsat jämnt och med en för mig god fart. Snittempot blev 4:33.
Och vet ni vad. I en av intervallerna hade jag en ung och rask gosse i hälarna. Han gjorde vad han kunde för att springa om mig - men tji fick han. Jag gav mig f-n på att han inte skulle om (jag visste inte vem som flåsade bakom mig och det var lika bra för då hade jag väl inte ens försökt hålla honom stången
). När ledaren blåste vila tittade han på mig och väste fram ett "jösses - bra jobbat".
Pilutta honom!
Avslutade med en jogg bort till Karlbergs station - i trevligt sällskap.
När jag kom hem fick jag stuvade makaroner och falukorv. Det blev en synnerligen bra dag med andra ord.....
Så här glad var jag förresten när jag sprungit iForm-loppet.
Häpp!
Jaha, så har jag provat på stafett också.
Vi hade 4 lag från jobbet som kom till start och jag sprang i "Ineras bästa VM-löpare". Kul att göra något sån't här med arbetskompisarna. Loppet var jättekul och det var välorganiserat. Att det sedan var otroligt mycket folk visste man ju om och inget att irritera sig över.
Personligen hade jag problem. Jag sprang som 2:a och i växlingsfållan var det sjukt trångt. Jag är liten och stod inklämd i en stor hög av taggade löpare som alla försökte komma så nära växlingslinjen som möjligt för att se när lagkompisen kom in. Sedan skulle man igenom hela horden när man skulle iväg på sin sträcka. Tur att jag inte hade pulsklockan på mig för min puls där i fållan vill jag inte veta....
Jag tyckte också det var svårt att få till ett flyt i löpningen. Vid "vanliga" löptävlingar brukar man ju så småningom hamna i en grupp löpare med ungefär samma fart - det gör man ju aldrig på en stafett (om man inte springer första sträckan). Hela tiden var det löpare som antingen for förbi som skållade troll eller mysjoggade eller gick. Från början till slut liksom.
Tiden per sträcka tas från det att löparen innan springer genom en mellantidsbåge, den löparens sista 100m, växlingen och ens egen löprunda fram till mellantidsbågen. Tiden för min sträcka blev 26:20. Inget att brösta upp sig för, minuten sämre än förra veckans 5km-lopp. Men det var ju liksom en annan grej - det här var betydligt struligare, men väldigt, väldigt roligt.
Efteråt blev det picknick i gröngräset. Vi hade 6 picknicklådor på 4 lag eftersom 2 lag fått lämna walk-over så vi drunknade i soppa, bröd, skinka, choklad, rostade solrosfrön, bananer och pesto.....
För övrigt har jag "lite mycket" just nu. Vi drar igång flera stora projekt på jobbet samtidigt som det är mycket privat. Igår när jag kom hem och låg och tänkte - jag hade svårt att gå ner i varv - beslutade jag mig för att jag nog får försöka städa lite i kalendern om jag ska fortsätta må bra. Jag kommer försöka rensa lite alltså och det är bla inte omöjligt att några lopp jag är anmäld till kommer få stryka på foten. Stockholm halvmarathon och Tjurruset ligger farligt till, det är ju inte meningen att man ska stressa livet ur sig. Då blir det inte roligt.
Men-men, jag tar en vecka i taget och bestämmer mig vartefter hur jag ska få lite bättre balans i kalendern.
Jag har mest lajat runt senaste tiden och lekt - långpassen har alltför ofta lyst med sin frånvaro i min träningskalender. Hade det inte varit så att jag är anmäld till Stockholm halvmarathon hade jag väl struntat i det men jag vill ju gärna åtminstone ta mig runt.
Idag var det alltså dags för ett lite längre löppass. Jag har gasat runt i mina racerdojor (Saucony A4) i flera månader så idag bestämde jag mig för att känna efter hur mina Saucony Kinvara kändes. Det kändes väldigt konstigt när jag drog iväg för inte nog med att A4-orna är mycket mindre dämpade, dom är i princip slut också. Att inte känna marken under förtterna kändes gungigt, men jag vande mig efter ett tag och glömde bort skorna. Skönt för jag kan ju inte springa med A4-orna när höstregnen och kylan kommer - att i varje steg få iskallt vatten sprutande upp genom hålen i sulorna känns inte speciellt lockande.
Jag sprang hemifrån Sumpan, bort till postens centralkontor, rundade Karlberg, en liten sväng in på Karlbergs område och sedan längs Kungsholms strand bort till Stadshuset där jag vände. På tillbakavägen vid Karlberg stannade jag till och drack lite i skuggan och där lyckades jag missa att slå på klockan. Vid ett rödljus satte jag på den tydligen och slog av den igen när jag började springa.
Jag är väldens absolut sämsta klockskötare när jag springer för jag kollade på klockan tre gånger och såg att det stod 12,64 km (eller nåt sånt). Jag menar - när man inte regerar när distansen inte ändrar sig - då har man allvarliga problem mellan öronen.
Fjärde gången jag kollade och inget hänt (alltså jag kollade egentligen vad klockan var men borde i rimlighetens namn reagerat när distansen inte ändrades) insåg jag vad som hänt och slog på klockan. Det gör att sträckan är något höftad, men troligen ganska OK - jag får det till 18 km i sextempo.
Även om jag är smått korkad och inte kan ratta en enkel löparklocka så är jag ganska nöjd med min insats idag. Jag får säga motsatsen till det Annica Johansson skrev i sin blogg: "Det man inte har i huvudet..... ......får man ha i benen.
Idag har jag kastat ris. Många, många gånger.
Vi har fällt 3 stora tallar och vi har kvistat av, sågat upp stockarna i bitar och som sagt - kastat ris. Riskastningen föll på min lott och något intressant jag upptäckte var att om jag tänkte "akta nu den där rosen när du kastar" eller "se upp så att kvisten inte fastnar i den där busken när du slänger" så obönhörligen blev det en självuppfyllande profetia. Grenen landade snyggt rakt på den finaste blomgrenen eller hakade sig fast i busken den INTEE skulle hänga i. Om och om igen.
Jag mulnade ihop lite över min dåliga förmåga att sikta, men plötsligt mindes jag min lilla bok jag har hemma. Den med en faslig massa visdomsord om träning. Där står bland annat just "hinder är det man ser när man släpper blicken från målet". Och se där - när jag ändrade mina tankar, struntade i hindrena och bara fokuserade på var jag ville att grenen skulle landa - då helt plötsligt förvandlades jag till värsta prickkastaren. Floff så satte jag varenda gren, med chockerande precision, precis där jag ville att de skulle landa.
Tankens kraft är häftig - från och med nu ska jag sluta tänka på vad jag ska undvika. Jag ska försöka fokusera på det jag vill uppnå istället.
Glöm "jag ska inte springa sakta" - från och med nu gäller "jag ska springa fort som fan".
Idag var det dags för iForm-loppet som så passande går av stapeln hemma i Sumpan. Man kan välja på 5 eller 10 km och jag valde 5 km. Det är en rolig distans att springa tycker jag.
Träffade två kompisar som jag hade sällskap med ner till tävlingsområdet och väl där var det många bekanta ansikten. När vi blev insläppta i startfållan krånglade jag mig fram till nästan längst fram. Det gjorde jag inte förra året och det fick jag då bittert ångra. Trängseln i början av loppet då det är ganska smalt var inte rolig den gången.
När starten gick i år flöt det mycket bättre. Jag drog på i god fart för att komma före så många som möjligt genom den trånga passagen. Tempot var runt 4:40 där och så snart vägen breddades och stigningen upp mot Hallonbergen började sänkte jag tempot och hittade ett skönt flyt. Gott om plats och det verkade som om jag hamnat mitt bland löpare som var ungefär lika starka för det var inte många omspringningar. Efter den trånga första biten längs Lötsjön är det ganska mycket uppför tills man rundat Hallonbergen efter ungefär 2 km. Sedan böljar det lite uppför och nerför under 3:e km innan de sköna sista ca 2 km som börjar med en lång nedförsbacke och sedan är det helt platt.
Jag sprang med musik i öronen för det är inte jättemycket publik längs banan - eller nästan ingen alls faktiskt. När jag närmade mig upploppet ryckte jag dock propparna i öronen eftersom jag ville höra speakern. På iFormloppet kan man vinna grejer genom att på något sätt utmärka sig vid målgång och jag började vinka som en galning när jag närmade mig mål. Då hörde jag speakern: Och här vinkas det hej vilt - det är Kristina Sörensen och hon ska ha ett pris! Jag fick en kanonfin bodylotion.
Min Garmin stannade på 25:36 och det är jag kanonnöjd med. Faktiskt är det personbästa på 5 km tävling på kontrollmätt bana. Att det sedan är 2:a tävlingen jag kör på 5 km/kontrollmätt bana och att jag inte var riktigt frisk 1:a gången är väl inget vi behöver låtsas om va?
Jag PERSADE hur som helst - så det så!
Edit: Nu har resultatlistan kommit och det stämde på sekunden. Jag hamnade på plats 64 av 840! Moahaha.
Igår var det dags för Midnattsloppet och jag käkade middag vid 18-tiden och låg sedan och slöade till och blev brutalt trött. Hur i hela fridens namn skulle jag kunna tagga till? Jag åkte in till Zinken och strosade runt lite. Träffade Anders Szalkai som tipsade att jag skulle ta lite kaffe och efter att ha följt det rådet kände jag att livsandarna börjad återvända - vi skulle ju ha löparparty ju!
Värmde upp lite innan jag hoppade in bakom en inte jättetät buske vid Ringvägen. (NEJ, den gigantiska toakön var inget alternativ och vafan alla såg likadana ut i sina neontröjor och det kissades precis överallt i skogsdungen så vem orkar bry sig?) In i startfållan och där blev vi stående en bra stund.
Klockan 21:40 small startskottet för första startgrupp, alltså 10 minuter senare än utsatt tid. Jag sprang i grupp 3A och gruppen framför oss var maskeradgänget och VIP-gäster. Det pratades lite runt om mig om risken att det skulle bli stockning när vi kom ikapp det gänget men stämningen var ändå god.
Min startgrupp släpptes fram till startlinjen, fick värma upp lite, svära löpareden och pang så var vi iväg. Jag hade strategin klar för mig och den löd "spring med konstant ansträngningsgrad - låt det gå fort där det känns lätt och ta det lugnt i backarna". Jag höll bara koll på klockan så att jag inte skulle springa FÖR fort i början och dra på mig mjölksyra. Hittade ett skönt och ganska högt tempo och bara rullade på. Jag sprang med huvudet som ett periskop - vickandes fram och tillbaka medan jag leende beskådade alla uppträdanden och den fantastiska publiken som med sina hejarop bar oss framåt.
Ganska snart var vi i kapp den första maskeraddeltagaren - en äldre farbror som var utklädd till indian eller nåt sånt.
Sedan blev det tidvis lite trängsel när ekipagen var mer volumiösa eller när flera utklädda sprang i bredd - men det gjorde inget. Jag hade ju bestämt mig för att ha kul och irriterar man sig är det inte lätt att infria det löftet. Den enda gången jag kände liiiite irritation var när jag sprang om några som hade nån slags pinnar som dom vevade med - jag var rädd att få en smäll i huvudet helt enkelt.
När vi började klättringen upp mot Sofia kyrka drog jag ner på tempot och kortade ner löpsteget ytterligare. Sprang om en hel del som gick - det var säkert bl a personer från VIP-gruppen. I backen upp mot Sofia kyrka hade dom satt upp stora plasmaskärmar och där läste jag med stora bokstäver: Kristina Sörensen. Bara att se mitt namn kändes gott. När sedan speakern läste upp peppmeddelanden från två kompisar började jag skratta. Det var riktigt roliga meddelanden och dom hjälpte mig att hålla humöret uppe i sista elaka stigningen upp till Sofia.
Efter kyrkan var det lättlöpt och nerför ett tag innan vi skulle upp till Fjällgatan. Den backen är dock kort och sedan är det nerför igen längs Renstjärnas gata. Därefter var det en riktigt sugande uppförslöpning längs Södermannagatan, Östgötagatan (hej jobbet!) och runt Mosebacke. Jag försökte att inte titta på de orange tröjorna som syntes långt där framme när jag travade fram.
Efter Mosebacke är det lättlöpt de sista 2 km till mål. Mestadels nerför, förutom en liten puckel på S:t Paulsgatan. Jag slappnade av och bara rullade på. "Inte bromsa, våga släpp på - snart är du i mål."
Jag sparade dock lite krut för jag ville få till en rejäl spurt på upploppet - men tji fick jag. När jag svängde ut på Götgatan kände jag det första gången, ett nyp i vänster vad. Vad var det? hann jag tänka innan det slog till med full kraft - en kraftigare sammandragning av vadmuskeln och sedan höll benet på att vika sig och jag höll på att drösa i backen. Mamma mia - jag höll på att få kramp - precis på upploppet! :-o Jag sprang några steg, kramp, benet vek sig, jag hoppade på ett ben några steg osv osv. Så höll det på från och till längs hela Götgatan men jag lyckades hålla mig på benen och jag tror inte jag tappade jättemycket tid. Det var mest nervöst att jag inte skulle kunna ta mig framåt alls och bli liggande med kramp bara några meter från mållinjen. DÅ hade jag blivit riktigt sur. Nu fick jag mest till en lite spektakulär målgång och jag hoppade till sjuktältet där jag fick ligga ett par minuter medan vaden lugnade ner sig.
Förutom sista metrarna kan jag sammanfatta årets Midnattslopp med två ord: Bella notte!!!! Ett fantastiskt löparväder, otrolig stämning både bland löpare och den fantastiska publiken som vrålade och hejade fram oss. Till och med när jag åkte hem blev jag hyllad för att jag sprungit - av mer eller mindre rundfotade medpassagerare.
Och som om det inte vore nog - jag PERSADE på Midnattsloppet! Tiden blev 53:43 och det kan jag inte vara annat än nöjd med. Bästa tiden på loppet någonsin och ändå den behagligaste resan jag fått till på det här loppet (förutom sista biten då...
)
Häpp!
Idag fick jag ett tillskott till skoparken - Saucony Hattori. Eller skor och skor, det är väl snarare ett par tofflor. Hur som helst är dom kanonsköna och blir jättebra till en början på gymmet. Jag springer ibland i strumplästen på band och tränar all styketräning i strumplästen. Det kan bli lite halt att exv stå i plankan i strumplästen - fötterna halkar bakåt. Nu slipper jag det - nu har jag dom här:
Idag hade jag bestämt mig för att ge järnet i 3 km längs Lötsjön-Råstasjön och sedan jogga resterande del av banan runt sjöarna. De 3 kilometrarna gick i 5:01-tempo och därefter stannade jag till, pustade ett ögonblick och startade om klockan. Började jogga och märkte efter en liten stund att jag omedvetet började öka tempot igen. Då for f-n i mig - hur nära 5 min/km kunde jag komma på det som var kvar på sträckan tills jag totalt avverkat 5 km? Jag drog iväg och lyckades pressa ner km-tiden på den sträckan till 5:04. Men DÅ var jag nästintill död. Jag hade ju en del "joggtid" att springa igen.....
Sprang hem de 2,5 kilometrarna i 5:46-tempo.
Häpp!
Dra på trissor - jösses amalia - vilken träningsvärk jag fick av gårdagens examenslöpning. I hela gumpen och baklåren.
Eftersom jag i regel tror att det man inte låtsas om inte finns travade jag glad i hågen iväg till gymmet på lunchen för att köra ett mittkroppspass. Passade också på att köra dagens "Finn formen" som så jädra passande (not) löd 60 rumplyft med fötterna på bänk. Urk!
Ikväll var det Runday-dags men jag kände redan när jag var på väg dit att "det här blir nog inte jättebra". Vi började med att värma upp 1,2 km och jag stånkade och rultade fram. Därefter var det dags för funktionell träning med en gästtränare och det var ingen lek för min stackars kropp. Vi skulle bl a gå på alla 4 framåt och bakåt, gå myrsteg på alla 4, köra plankan, båten med överkroppssving etc etc. 45 minuter höll vi på och efter det kände jag att det fick vara nog. Min kropp ville inte mer idag helt enkelt. Övriga gänget körde 6 st 200-ingar medan jag joggade 2 lugna varv runt banan och sedan tackade för idag och åkte hem.
Imorgon ska jag vila.....
Idag är det slut. Tråkigt, för det har varit jätteroligt med varierande och utmanande pass vi hittat när vi öppnat veckans lucka i träningsadventskalendern.
Den här veckan var utmaningen.
Backe: 15 sek, 15 sek, 30 sek, 30, sek, 45 sek, 45 sek. Gåvila nerför
1 km intervall - plattlöpning
2 min vila
Detta skulle upprepas 3 gånger.
Jag joggade bort till området där jag skulle köra, dvs Duvbo, och rekade vägen för plattlöpningen vid backens fot. Den var hyfsad och fick duga. 1,8 km uppvärmning blev det innan jag gav mig i kast med första backserien.
Backarna gick bra även om det blev väldigt varierande fart. Nu tror jag iofs att klockan ljuger en del för ibland "lapade" jag när jag skulle vända för att dra på uppför, ibland när jag precis vänt och ibland när jag fått upp lite fart uppför. Men det spelar ingen roll - jag tog i bra i alla intervallerna och det är huvudsaken.
Tusingarna gick förvånansvärt bra - dom skulle ju utföras direkt efter en backserie och det var lite småtrixigt med studsande upp och ner för trottoarer, vejning för bilar/gångare och byte av vägsida. Tusingarna gick i 4:49, 4:53 och sista klämde jag ner gasen och körde på 4:39.
Sen joggade jag hemåt för att åka på kalas. Nyfångade Vätternkräftor till förrätt och oxfilé till huvudrätt. Swarzwaldtårta till efterrätt. Mums!
Idag har vi åkt hem till stan en sväng och jag som inte sprungit på 2 hela dagar kände att det var hög tid för en lite större dos springeri.
Jag lyxade till det och hängde på mig hela 4 vattenflaskor i perfectabältet (vilket senare skulle visa sig vara fullständigt onödigt - jag behöver inte dricka så mycket om jag inte springer kvalitetspass så 2 fick jag hälla ut) och styrde kosan mot Solna. Visste inte i förväg var jag skulle springa så jag sprang dit näsan pekade. Så småningom fick jag se något som kändes väldigt lockande, kyrkogården. Den är stor, den har mycket grönska och kyrkogårdar brukar vara lite svalare. Så var det och jag sprang omkring där lite. Kanonskönt! När jag sprang förbi en kyrkogårdsarbetare som stod och vattnade med en slang var han snäll och duschade mig.
När jag kände mig klar med kyrkogården sprang jag bort till Hagaparken och tog mig förbi Koppartälten och bort till Norra grindarna. Planen var då att springa bort till Råstasjön men jag lyckades springa fel en sväng. Helt otroligt för där hittar jag faktiskt (trodde jag).
Nåja, det blev bara ett par km extra och snart var jag å rätt spår på Dalvägen som går till sjön. Ett varv där så kände jag mig nöjd och styrde kosan hemåt.
Jag behövde handla några delar så jag stannade i en affär som ligger ca 300 meter hemifrån. Sista biten sprang jag med en tung kasse dinglande i ena handen - jag hade ju bestämt mig för att springa hela vägen hem. Är jag en nörd måntro? Det såg nog en smula ansträngt ut för gästerna på den lokala krogen som satt ute glodde - jag stirrade rakt fram och försökte se ut som om det var fullständigt naturligt att löpträna släpandes på en matkasse.
17,4 km blev det i snittempot 5:59. Mohahaha - precis på rätt sida om 6:an.
..... har fått stå för träningen de två senaste dagarna. Jag har konverterat skog till rabatt. Brutit sten, rötter och allsköns "elände". Det stod en hassel och en en där rabatten skulle vara så det var förutom stubbarna ett maskbo av rötter. "Fyllrakan" är en strålande uppfinning. Kärrat bort det och fyllt på med jord. Två brutala träningspass på flera timmar/dag och jag har helt enkelt inte haft kraft att springa också - jag ville så gärna bli klar. Nu återstår bara det roliga - att plantera växter.
Jag har också fällt en gran som stod tokigt.
Eller lite har jag faktiskt tränat - jag kör ju utmaningen "Finn formen". 50 armhävningar igår och 50 utfallssteg per ben idag.
Tjolahopp!
Idag var det dags för första passet med Runday efter 2 veckors sommaruppehåll. På schemat stod tusingar eller intervaller på bana med tempoväxling. Jag hade först nästan bestämt mig för att köra tusignarna men när jag fick höra att det var 800-ingar så ångrade jag mig. Vi började med att värma upp 3 varv på banan och sedan körde vi löpskolning och stegringslopp.
Vi skulle köra 2x4x800m med 200m jogg mellan varje och 1 min serievila på mitten. På långsidorna skulle vi trycka på och på kortsidorna sänka tempot lite. Ungefär tävlingsfart på 5 km på långsidorna och på milen på kortsidorna. Det var bara att glömma - helt omöjligt att hålla rätt tempo. Jag tryckte på för mycket på långsidorna och sprang för långsamt på kortsidorna. Dessutom räknade både jag och ledaren fel - när jag sprungit 7 800-ingar skrek hon att jag var klar. Jag råkade också konvertera en 800-ing till en 600-ing. Men det gör absolut ingenting, det blev ett bra pass ändå.
Svettigt och jobbigt.
Utmaningen är en grej jag hittade på Facebook. Vi ska köra 1 styrkeövning/dag i 10 veckor. Samma övningar varje vecka med öka antalet reps. Vi börjar med 50 den här veckan och avslutar med 100 sista veckan. På måndagar, alltså idag, var det rumplyft med fötterna på bänk. Det var riktigt jobbigt faktiskt och jag fick mjölksyra i gumpen.
