Min dator på jobbet mår inte så bra så den fick jag lämna in till it-avdelningen idag. Vad ska jag göra nudå sa jag fundersamt till mina arbetskamrater. Stick och träna med dig var svaret och jag var inte nödbedd.
Eftersom jag sprang Olgor igår och blev så trött bestämde jag mig för att bara värma upp lite på bandet och sedan köra styrka. Jag trodde benen skulle vara trötta. Men ack vad jag bedrog mig, efter 2 km i stegrande fart var jag rejält på G. Och vad passar bättre då än att testa G-manintervaller?
De går till såhär: 2*2 km i tröskelfart, 2*1 km i tröskel -10 sek, 2*800 m i tröskel -20 sek och sedan 400 m i fri fart. 400 m joggvila efter de 4 första intervallerna och sedan 200 m efter de resterande.
Jag började i 5:00-tempo och sprang alltså sedan i 4:50 och 4:40. Sista fyrhundringen gick i 4:17-fart. Joggvilan i 7:30-tempo, men jag hoppade även isär och drack och torkade svetten ur ögonen. Jag svettades så allt var alldeles suddigt.
G-manintervaller är ett riktigt tufft pass, inte tu tal om det. Tvåtusingarna var värst, och speciellt den första (som vanligt). Pulsen låg runt och strax över tröskel stora delar av löpningen så jag rekommenderar det å det varmaste.
Och det är ju bara två av varje. Den första som är jobbig och den sista som såklart är lättare.
Häpp!
Första milen på ett långpass. Första intervallen på ett intervallpass. Första kvalitetspasset efter ett uppehåll. TVI vale vad det kan ta emot.
Jag har absolut inte haft något längre träningsuppehåll. Nejdå, jag har skött mig hyfsat faktiskt även om jag tog ett par extra träningsfria dagar precis runt julhelgen. Däremot har jag inte sprungit något regelrätt "kräkpass" på 2,5 vecka och redan ett sådant uppehåll går inte obemärkt förbi för mig. Det räcker inte med att fjösa runt och distansa sig och tro att alla system förblir intakta - allra minst den mentala delen.
Idag ansåg jag att det fick vara slut med joller, svulleri och allmänt förfall - julen är slut, och därmed basta. Med viss vånda skrev jag ner tiderna jag skulle hålla på en papperslapp, tog träningsväskan på axeln och travade iväg till gymmet - jag skulle ha en date med Olga hade jag bestämt. Jag skulle dessutom springa dessa i en fart jag aldrig sprungit alla 3 Olgorna i - fartdelen skulle gå i raska 4:37-tempo och långsammare som den brukar i 5:10. Gulp....
Halvvägs in i första intervallen ville jag bara tvärnita, sätta mig i ett hörn och snutta på en skumtomte istället - men jag var ju beredd på att det skulle vara överjävligt så jag stålsatte mig och mumlade mitt mantra "första intervallen är alltid värst" och det tröstade jag mig även med i gåvilan inför 2:a. Nu var de resterande två knappt nämnvärt mindre jobbiga men då övergick jag till mantrat "första passet är alltid värst" och det fanns inte på kartan att bryta. Då hade jag ju haft "första passet" framför mig igen och det ville jag då rakt inte. Närå, bit ihop bara för pulsen visade att hjärtat inte var överdrivet ansträngt (172, 170, 171 i slutpuls) - det var bara själen som fjantade sig. Så det så!
Huka er gubbar och kärringar i löparspåret - för nu laddar hon om.
Hoppas ni alla får precis en sådan julhelg som ni önskar. Vare sig det är "maxjulmodellen" med bling-bling, mat i stora lass och tjocka släkten eller om det är en lugn helg med kanske lite extra tid att läsa, vila eller kanske en extra löprunda.
Själv blir det lugnt med en minisläktträff imorgon och kanske en sväng ner till landet på juldagen.
God jul allihopa!
Idag vänder det, bara så ni vet. Det var också terminsavslutning med Lunchlöparna och Runners store så vad passade väl bättre än en mysig lunchrunda i goda löpares lag med efterföljande mingel på Runners store med Daniels suveräna skogsglögg och peparkakor?
I måndags var det tillfälle att springa för Världens barn igen och jag sprang ihop 1 paket i form av 8 km snabbdistans. På kvällen var det terminsavslutning med Runday och vi tävlade i 5,4 km terräng. Vi tävlade både om snabbaste dam/herre och i "gissa tiden", dvs det gällde att innan vi sprang iväg tala om hur lång tid det skulle ta (ev löparklockor fick lämnas innan start). Jag och Elisabeth beslöt oss genast för att satsa på klassen Gissa tiden och lämna segerstriden till gazellerna. Tillsammans tuffade vi fram i backarna medan vi försökte gissa lämpligt tempo. Jag som är fullständigt värdelös på det tom på plattlöpning var totalt lost när det är så backigt som det är på det spåret. Och mycket riktigt, någon vinst blev det inte för vi sprang 50 sek för fort.
Natten till tisdagen vaknade jag av att det gjorde helvetiskt ont i min ena axel och när jag försökte lyfta armen svartnade det nästan för ögonen. Ånej, inte nu igen - jag hade fått en inklämning av bicepsfästet i axeln. Jag har haft det förut så jag känner igen det och det är INTE roligt. När jag fått det tidigare har jag överansträngt axlarna - senaste gången försökte jag lära mig göra Dragon Flags. Det ska inte medelålders tanter pyssla med helt klart. :-o Nu har jag gjort absolut ingenting särskilt med överkroppen, det enda jag kan komma på är att jag känt en stelhet mellan skulderbladen sedan jag gjorde min praktvurpa i trappan. Kanske hänger det ihop?
Nu käkar jag Voltaren för att slippa smärtan och därför var tempot givet idag när jag skulle göra min sista insats för Världens barn - jag sprang 16 km i lugn fart och fick därmed ihop totalt 5 skolpaket med de 4 milen jag totalt avverkat för den sakens skull. Jag vet inte om kroppen bryr sig om att jag käkar Voltaren men för säkerhets skull har jag bestämt mig för att inte pressa kroppen så länge jag måste ta dom.
Idag var det dags. Eftersom jag bestämt mig för att inte springa så långt åkte jag inte in till starten i svinottan (Slussen 08:30) utan jag tog mig till Danderyds sjukhus med buss för att möta upp "mingelgruppen" vid Mörby centrum. När jag började springa hann jag bra precis tänka tanken "undrar hur lång tid det tar innan jag blir blöt om fötterna" innan det var ett faktum - det tog bra precis 4 löpsteg. Det var blött och moddigt men ullstrumporna räddade mig för det blev bara ett våtvarmt omslag i skorna. För övrigt var det ett superskönt löpväder, alla andra gånger jag varit med på Årets sista har det varit svinkallt och massor av snö.
Första korta stoppet blev vid Jesu krubba men till vår besvikelse hade Jesusbarnet inte fötts ännu - vi hade hoppats på ett prematurbarn i år. Vid Sjöberg stod Ulla som vanligt och välkomnade oss med sitt varma leende och bagageluckan full av gottis. Sedan fortsatte vi förbi Edsbergs slott och Sollentuna centrum. När vi var 500m från Akalla var vi 3 stycken som agerade utbrytare och svängde av till Kista där vi hoppade på T-banan.
Som vanligt fipplade jag med mina knappar på Garmin så det som registrerades är ganska värdelöst vetande. Uppslattad distans för mig är ca 2 mil.
När vi närmade oss Kista möttes vi av denna skylt. Jag är fullständigt övertygad om att den sitter där som en dedikering till alla deltagare vid Årets sista långpass i allmänhet och till arrangörerna Ulla och Peter från Team Fakta i synnerhet. Love you!
Idag hade jag egentligen tänkt träna långbacke, men kastade raskt om planerna när jag insåg att jag kunde springa och samtidigt göra en insats för Världens barn. Jag sprang istället 16 km och bidrog därmed med två skolpaket via UNICEF. Känns kanon att förena nytta med nöje och tiden 85:15 (5:20-tempo) är jag brutalnöjd med. Jag låg första milen i 5:27-tempo och sedan körde jag en del fartökningar och en avslutande spurt.
Häpp!
ps. Jag utmanade en "ungpojke" på att vi skulle springa 16 km och jag slog honom med 5 minuter. ds.
Det är helt sanslöst vilket löparväder vi har i Stockholm (och säkert i många andra delar av landet). Jag menar - det är 3:e advent! Barmark, runt nollan och därmed alldeles, allldeles lagom.
Jag mötte hela TRE löpare i kortbyxor idag. Surealistiskt nästan. Jag som tuffade långpanna hade dock mina flossade "hösttights" men vantarna fick åka ner i fickorna och DÅ är det varmt för jag har frusna fingrar.
Jag sprang hemifrån Sumpan, förbi posthuset och ner till Pampas. Över bron och Kungsholms strandväg bort till Stadshuset och sedan Norr Mälarstrand bort och runt Rålis. Tillbaka samma väg och Stadshuset fick ett "tekniskt besök". När jag kom bort till Pampas valde jag strandvägen bort till Sumpan - en kanonfin grusväg som böljar upp och ner längs vattnet. Bitvis var det ganska kraftig motvind och det drog ner tempot - men vem bryr sig när livet leker?
Dagens pass blev strax över 2 mil i 6:15-tempo i snitt. Ganska växlande tempo för jag försökte hålla "i-princip-ingen-andfåddhet-tempo" hela tiden och då varierar tempot naturligt.
Sicken härlig utflykt - tack vädergudarna!
Idag var jag på mitt "Sumpan-gym" för första gången sedan förra vintern och på schemat stod Olgor. 2:a gången jag gav mig på det och jag gillade det minst lika mycket den här gången.
Jag beslöt mig för att köra samma upplägg som förra gången, dvs 3x2 km med farten 4:48/5:10. Jag började med att värma upp 2km i stegrande fart och sedan avverkade jag 2 stycken innan jag insåg att jag inte skulle vara springonödig efter en till. Jag hade en båtavgång att passa så jag kunde inte lägga på fler, alltså fick jag skruva upp farten. Sista körde jag i 4:37/5:10 och då blev det mer lagom. Jag vill vara ordentligt andfådd när jag sprungit en Olga, det var jag inte på de första två och pulsen steg bara till exakt tröskeln - jag vill över med några slag.
Pulsen vid slutet av de 3 Olgorna blev 170-170-173.
För övrigt händer det häftiga grejer på gymmet. Dom har alltid hållit sig med riktiga lyxmaskiner men idag tappade jag faktiskt hakan när ägaren stolt deklarerade att vi löpare skulle få en fin julklapp. Efter helgerna byter dom ut sina som jag tycker lyxlöpband och in kommer nya. De kommer ha möjlighet att springa i nedförsbacke och hör och häpna - vi som tränar där kommer kunna sitta hemma och via internet bygga ihop våra löppass. När vi kommer till gymmet är det bara att starta sitt program och köra och när vi kommer hem kan vi koppla upp oss och analysera passet om vi vill.
Coolt!
Jag har snärjigt just nu men fick ändå till 7 km löpning på lunchen. Körde stegrande fart och sluttiden blev 38:10 Helt ok.
Sedan hände något som inte är fullt så ok. När jag skulle hem, fullastad med träningsväska och datorn i handväskan lyckades jag få till en inte nådig flygtur i en trappa. Det var sån där svartis som dom skriver om i tidningarna just nu och på väg ner i trappan for benen upp i vädret och jag landade rakt på ryggen. Hälen smällde i trappsteget men jag lyckades hålla upp huvudet. Däremot slog jag ihop tänderna så hårt att det sjöng i skallen.
Det gick bra ändå, hälen är öm och lite svullen, ryggen har bara ett rött märke men känns för övrigt ok och det har slutat sjunga i huvudet. Lite huvudvärk men det ger sig nog strax
Var försiktiga -det är lömskt ute!
Igår var första dagen som jag inte kände mig som en "snorbomb" och i natt var första natten jag sov gott utan att vakna av mitt täppta huvud så idag var det läge för första träningen på en vecka. Jag sprang väldigt lugnt och såg till att inte bli andfådd - allt för att inte spä på den lilla rethosta jag fortfarande dras med och för att inte anstränga hjärtat. Hostan lär jag få dras med ett tag, det får jag alltid, så den bryr jag mig inte om. Men så länge jag är degig i huvudet av förkylning tränar jag ICKE. Det är väl heller knappast det man suktar mesta av allt efter i det läget så det ger sig ju ganska naturligt.
Men nu är det dags.
Jag kommer dock ta det lugnt ett tag till och kommer inte planera in mina annars älskade "kräkpass" närmsta dagarna. Huvudsaken är att jag kan träna - så det så.
Dagens pass blev strax under 11 km och det kändes alldeles lagom och ska strax firas med hemlagat rotmos och fläsklägg.
Häpp!
...... Sedan jag kunde träna. Så surt, men det är bara att försöka gilla läget. Ja jag har ju inte mycket val - bara att vänta ut förkylningen.
Men nu börjar det bli nästintill tortyr......
