Igår morse när jag vaknade var jag lomhörd på ena örat. Jag mådde bra för övrigt och trodde det var något lokalt i örat bara. Sprang mitt långpass som kändes helt OK.
Imorse när jag vaknade insåg jag det bedrövliga faktumet - jag är förkyld.
Jag som var så glad att jag skulle kunna vara med på Runday-träningen ikväll.
Suckar tungt, håller för näsan och blåser - i ett desperat försök att få bort havsbruset i örat.
...... men det behöver inte betyda att det blir till det sämre.
Idag när jag vaknade regnade det rejält och det kändes allt annat än lockande att ge sig ut på en lugn långpanna. Det finns två vädertyper som får mig att mesa ihop värre än vanligt och det är 1) regn (kallt regn när det inte är sommar) och 2) sträng kyla. I morse var det alltså alternativ 1 som gällde och jag bestämde mig för att fega ur och krypa in på gymmet. Springa en sväng och sedan gona mig i bastun. Jag samlade ihop inneträningskläderna och batteriet av "spa-attiraljer" och travade ner till gymmet - bara för att mötas av en låst dörr. Det var många månader sedan jag var på gymmet här hemma i Sumpan och dom har tydligen ändrat rutiner. Kraftigt utökade öppettider men i gengäld är det obemannat delar av dagarna. Klockan var 11 och personalen skulle komma 12. Bara att vända hem igen alltså.
Medan jag gick hemåt avtog regnet en hel del och det duggade bara lätt så jag tänkte raskt om - här skulle springas ute istället. Jag sprang från Sumpan och längs Bällstaån bort till Karlberg. Där blev jag lite nostalgisk och tänkte på sommarträningarna med Runday så jag svängde in och tog en repa på deras terrängbana. Förbi Postens HK och ner till Solna centrum där jag svängde upp mot Blåkulla (passande namn just idag när jag höll på att lyfta periodvis av kastvindar
). Dalvägen ner och förbi sjöarna innan jag svängde hem.
16,7 km blev det i ett lugnt och vilsamt lågpulstempo och det blev absolut skönare än att stå och mala på hamsterbandet.
Så bra det kan bli ibland trots att planerna kullkastas....
Idag var det dags att köra veckans utmaning i "Vägen till vinterform". På veckans meny stod "Björg-intervaller" - eller 4x4 min i högsta möjliga speed på den distansen med joggvila emellan.
Jag valde bandet eftersom jag tycker det är lite otäckt att springa VO2-max ute bland folk och trafik - min syn och mina sinnen i övrigt lämnar mycket att önska när pulsen närmar sig himlens höjder.
Funderade lite på väg till gymmet vilket tempo jag skulle välja att testa och fastnade på 4:27-tempo. Ett lite udda tempo, men det är 13,5 km/tim och lätt att komma ihåg. Jag bestämde mig också för att 400m jogg i 7:05-tempo (8,5 km/h) kunde vara lagom + att stanna till och dricka lite direkt efter intervallen för det är brutalvarmt att springa på bandet.
Jag började med att värma upp 2 km i stegrande fart. Sista biten körde jag några ruscher då jag såg till att pulsen precis passerade tröskeln - jag tycker det är viktigt för att första intervallen inte ska bli mördande jobbigt. Första gången under ett pass när min puls stiger över tröskeln ger alltid en smärre "nära-döden-känsla" för mig. Har den väl passerat en gång känns de följande gångerna betydligt lättare och den räliga känslan tar jag hellre under uppvärmningen.
Första intervallen visslade förbi förvånansvärt snabbt och slutpulsen blev 173 (93,5%).
Andra intervallen visslade inte förbi i riktigt samma raketfart, dock ingen dödsångest. Slutpuls 174
Tredje intervallen var den helt klart värsta. Mot slutet flåsade jag som jag vet inte vad men jag bestämde mig för att gilla läget och att inte dö så det gick bra. Slutpuls 175 - nu var jag uppe på 95% av max och tyckte jag var berättigad till att vara en smula ansträngd.
När jag stannade till och försökte få i mig lite vatten mellan flåsningarna kände jag att någon knackade mig på axeln. Jag monterade ur hörluren ur örat och försökte fokusera på den som stod framför mig - det var en kille som stått och sprungit bredvid mig ett tag. Det han sa fick mig både att börja skratta och att bli väldigt, väldigt glad - hade jag inte varit i så brutaläckligt skick med svett och snor stänkande om mig hade han fått en kram. Han sa "Jag hade dött för ditt löpsteg - det är så jävla snyggt och ser så lätt ut när du flyger fram. Jag ville bara säga det." Så brutalgulligt sagt, men han skulle bara veta hur jag kände mig..... He made my day!!!!
Behöver jag säga att hans ord gjorde att jag dansade fram sista intervallen med ett fånigt flin på läpparna? Slutpuls 174.
Joggade ner 1 km innan jag kastade mig in i duschen för att springa tillbaka till jobbet och ett möte med vår reklambyrå. När jag klev in i lokalerna mötte jag en arbetskamrat som stirrade och utbrast "men herre gud - VAD har du hittat på för toklöpning". Jag hade undvikit spegeln och undvek den ända tills mötet var över - och tur var det.....
Jag har sprungit väldigt stor andel tuffa pass sista tiden. Skärpning anbefalles - nu ska jag springa lugnt och fridsamt i åtminstone ett par pass innan jag får gasa igen.
Idag har jag provat Olgor för första gången. Det var nästan lite pirrigt innan för jag hade ingen aning om vad som väntade mig och jag valde löpbandet eftersom jag är brutalt dålig på att bedöma tempo - på bandet får jag ju proffshjälp med det. Jag började med att värma upp 10 min innan själva Olgorna började - 3 st 2k-intervaller där man ömsom ligger över sin tröskelfart och ömsom under. 400m, 400m, 300m, 300m, 200m, 200m, 100m och 100m i ett svep.
Detta passade mig som hand i handske - så kul och tiden gick väldigt fort. De snabbare partierna sprang jag i 4:47-tempo och de långsammare i 5:10-tempo och det visade sig att jag hamnade helt perfekt. Jag låg största delen av tiden och tickade på min tröskel, det var bara i början jag låg under och strax över en stund på slutet. Min slutpuls blev för de tre intervallerna 173, 174 och 173 (min tröskelpuls är 170). 3 min gåvila mellan varje intervall - jag hade fått instruktionerna ståvila men tycker det är skönare att röra lite på mig.
Det här var jobbigt naturligtvis, som det SKA vara att ligga och nöta på tröskeln. Dock inte totalt utpumpande, jag hade faktiskt kunnat köra en till. Men mitt förståndigare jag satte stopp eftersom jag vill köra detta ofta i fortsättningen. Sätter jag ribban vid 4 känns det beige att bara köra 3. Nu är jag stolt och glad över mina 3.
Gladast är jag över mina ben - dom känns ruggigt starka just nu. Jag orkade hålla ett högt och energiskt löpsteg hela tiden och det var förmodligen därför pulsen höll sig där den skulle och inte skenade. I samma stund som jag tappar löpsteget blir det oekonomiskt och pulsen rakar i höjden. 1 km nedjogg i fallande tempo fick avsluta det hela.
Nu är jag faktiskt en smula mallig.
Olga:
Idag var det dags för första medlemsträningen med Runday och det stod Hammarbybacken på schemat. Vi började med att värma upp två vändor en bit upp i backen innan vi flyttade oss upp till ungefär halva backen där vi körde ca 35 min löpskolning/styrka i backen. Det var en blandad kompott av riktigt jobbiga övningar som blev etter jobbigare i uppförsbacke. Bland annat något som jag inte minns vad det hette, men namnet associerade till namnet på någon slags förman för en rysk uppfostringsanstalt.
Det var typ utfallshopp uppför. Vi fick också en teknikgenomgång av upp- och nerförslöpning. Nyttigt!
Därefter skulle vi på våra redan trötta ben springa från botten två varv upp till backens topp och varje gång vi kom ner till där vi kört styrkan skulle vi vända och köra 4x100m uppför.
Solen flödade från en klarblå himmel och alla kämpade otroligt i backen. Mjölksyran sprutade!
Efteråt blev det kaffe och 2 x våffla med sylt och grädde i Hammarbyfiket.
Usch vad jag är bortskämd som får omge mig av så fantastiska löparvänner.....
Idag var lunchlöpningen förlagd till Kristinebergs ip och det stod intervaller och spikskolöpning på schemat. Jag skulle komma att ha lite brådis tillbaka till jobbet så för att få till lite löpning sprang jag bort till ip'n - strax över 5 km.
Väl framme vid ip'n visade det sig att spikskorna kommit på villovägar men det kommer fler tillfällen även om jag verkligen sett fram emot att få testa - jag har aldrig sprungit med spikskor. Vi värmde upp några varv innan vi körde löpskolning och sedan körde jag 4x200m med 200m gå/joggvila emellan. Det gick på mellan 40 och 43 sekunder och det är jag absolut nöjd med.
De andra körde en till, men jag var tvungen att rusa tillbaka till jobbet så att jag hann duscha innan jag skulle ha ett möte med en av våra teknikleverantörer.
Imorgon arbetar jag från hemmafilialen och då blir det lite mittkroppsstyrka i vardagsrummet och på lördag är det dags för första träningspasset för oss medlemmar i Runday IF. Längtar!!!!
Å vad mycket kul man kan ha med andra träningstokar!
I måndags var jag som en drucken. Nä, inte roligt full utan yr i huvudet. Varje gång jag vred på skallen gungade det och jag blev nästan åksjuk. Ytterst obehagligt.... När jag kom hem bestämde jag mig för att kolla pulsen för att se om jag hade någon infektion på gång. Vi har en sån där blodtrycksmanick man sätter runt överarmen så den pillade jag på mig direkt när jag kom hem. Och fick en smärre chock. Blodtrycket var som det brukar, dvs lågt (110/70 ungefär) men pulsen - den var 52. Då pratar vi INTE vilopuls utan puls efter att ha åkt t-bana hem och inte vilat en sekund innan jag kollade. Jag har som sagt alltid lågt blodtryck, men min puls brukar i gengäld inte vara så låg. Jag har tom varit inne och gjort sköldkörteltest och ekg en gång för att jag hade så hög puls - men det var många år sedan nu.
Jag har ingen aning om pulsen och yrseln hänger ihop - yrseln är bättre nu. Kanske det bara är ett sammanträffande - att min puls faktiskt sjunkit för jag har inte kollat den på länge. Men någon infektion, som jag trodde att det var, verkar det ju inte vara.
Idag sprang jag med en bekant, som tillika är en väldigt duktig löpare. Tanken var ett testlopp för mig på milen men eftersom jag inte är helt kurant konverterade vi passet till ett distanspass istället. Det blev ett väldigt trevligt pass där jag fick möjlighet att visa Långholmens förträfflighet som löparställe.
Men för övrigt mår jag bra och det känns inte aktuellt att söka vård för det faktum att pulsen är låg. Är jag fortsatt yr ska jag naturligtvis kolla upp det, men det känns som sagt som om det är på väg att ge med sig så jag väljer att ge det några dagar, springer inga maxlöp och avvaktar lite.
Idag var det dags att ta itu med månadens rejäla utmaning för mig - Vinterutmaningen. Detta pga banan jag valt som ju är en utmaning redan ett varv - i vinterutmaningen ska den erövras fem gånger....
När jag med lite lätt oro joggade bort till starten undrade jag om jag skulle få bryta och testa om en annan dag för jag kände mig väldans tung i benen. Fullt förståeligt eftersom jag tränar mycket benstyrka just nu - då är man inte världens rappaste, men förhoppningsvis betalar det sig så småningom. Då får man ta att man har lite stappelben.
Men tji vad jag bedrog mig - jag sprang och sprang och väntade på väggen. Hade medeltakt framme på klockan för att se om jag skulle klara samma snittid som förra månaden, dvs 6:08. Jag försökte låta bli att kika på klockan alltför ofta, men när jag kikade såg jag att jag låg runt sextempo och tickade. Något över efter den djävligaste stigningen och något under efter den skönaste och flackaste utförslöpningen. Hela tiden intalade jag mig själv att det var helt OK att gå lite när benen höll på att brinna upp av trötthet och jag hade ett par ställen på banan där jag gick några steg och pustade lite. Precis som förra gången. Skillnaden var att det gick fortare när jag väl sprang och döm om min förvåning när jag sprang i mål på 59:29. Snabbaste kilometern var den sista och den gick i 5:37-tempo.
Nynnar "Just idag var jag stark...."
...... eller inte kanske.
Idag hade jag planerat in en lugn och skön runda på vårt vackra Södermalm. Kom till gymmet, drog av mig kläderna och stirrade ner i väskan. Inga brallor!!!! Bara att dra på kläderna igen och gå och käka lunch istället och ladda inför morgondagens backträning med "Lunchlöparna".
Nåja, det var väl någon mening med det antar jag - hade jag sprungit idag hade det blivit 5 löppass och 1 styrkepass på 5 dagar. Inte optimalt för mig om inte alla pass är väldigt lugna - och så är ju inte fallet.
Nynnar "always look on the bright side of life...." (och muttrar liiiiite....)
Två dagar i sträck med kanonlöpning. Inte dåligt.
Igår var det Runday-löpning. På schemat hade vi att välja mellan ett tufft intervallpass, ett pass fokuserat på benstyrka (med bla hopp i backe) och ett distanspass. Jag hade först siktat in mig på benstyrkepasset eftersom jag försöker köra så mycket sådant jag kan just nu - men blev avrådd pga förra veckans brutalpass. Så distans fick det bli och det ångrade jag inte, det var kanonmysigt att springa i skogen och ibland snacka lite löpning - ibland bara springa tyst och njuta av den mörka naturen runt oss. Vi sprang 2 varv på 3,2 km-slingan och den är verkligen kanon - den är väldigt varierande med rejäla uppförsbackar, nerförsbackar och flacka partier. Med transportlöp blev det strax över 7 km.
Idag jobbar jag hemma och tog en paus mitt på dagen för att utnyttja den bleka solen som valde att titta fram. Jag sprang ner till sjöarna där jag sprang ett batteri korta intervaller mellan 2 minuter och 30 sekunder med 60 sek gåvila mellan varje bus och 3 mellanjoggar (bla när jag skulle korsa vägen). Det gick undan vill jag lova - 12 intervaller totalt och snabbaste gick i 3:27-tempo. Totalt med dit-, hem- och mellanjogg blev det 5,2 km löpning i 4:53-tempo. Wohooooo!
Idag har jag sprungit för första gången sedan "benbomspasset" i tisdags. Kl 09:15 gav jag mig iväg och det är väldigt tidigt för att vara mig i kombination med löpning. Jag joggade ner till sjöarna där jag raskt märkte att det inte alls var "ufo-likt" att vara ute och springa så dags - vi var faktiskt ganska många som joggade runt. Några som tempotränade såg jag dock inte till utan det var en skön och soft stämning, i princip alla joggade fram i skönt morgon-tempo. Dimmor över sjön, en nästan trolsk stämning och ett helt perfekt springväder.
Nå, hur kändes det då? Jotack, det funkade riktigt hyfsat. Jag struntade helt i farten och det blev 11 km i strax över 6-tempo.
Nu blir det kalas för lilla älskade mor som fyller 85 år idag.
När man har jätte-jätte-ont i sina muskler och därför har problem med att gå nerför i trappor - då kan det bli så att man måste stanna mitt i trappan ner till t-banan för att samla kraft för att orka med allt det däringa onda. Är det då inte höjden av fräckhet när duvan precis ovanför passar på att göra nr 2? Rakt i mitt huvud! Gissa vem som då ville vända och gå hem? :-o
För övrigt har jag varit på gymmet på lunchen för ett nytt försök att medelst powerwalk mjuka upp mina pipor. Lite mittkroppsträning och försiktig töjning i bastun blev det också.
Imorgon är det ånyo en ny dag.
Gårdagens pass visste var det tog. Jag vet inte när jag hade sådan brutal träningsvärk som jag har idag. På plan mark vaggar jag fram som en anka när jag suttit stilla ett tag och trappor kan jag med nöd och näppe klara av. Nerför måste jag hänga i ledstången alt gå baklänges för varje trappsteg får mig nästan att skrika av lårsmärta. Baken ska vi inte tala om.
Det var ett riktigt lurigt pass för jag upplevde det visserligen som jobbigt och intensivt, men inte SÅ brutalt som musklerna nu säger att det var.
Idag gick jag till gymmet där jag powerwalkade en halvtimme för att försöka mjuka upp kroppen. Bredvid mig stod ett par stycken och sprang och bara ljudet av deras steg när dom sprang fick mig nästan att må illa - jag kunde ana hur det skulle kännas om jag skulle tvingas springa. Jag skulle ramla!
Efter det (misslyckade) försöket att gå bort träningsvärken körde jag lite mittkroppsträning innan jag stapplade till bastun där jag låg och filosoferade en stund i värmen innan jag TOG T-BANAN från Mariatorget till Medborgarplatsen och jobbet.
Imorgon är det en ny dag.....
Dagens pass fick bli denna veckas utmaning i "Vägen mot vinterform". PT'n som skapat passet har döpt det till Explosionen och avsikten är att köra slut på benmusklerna helt och hållet.
Jag började med att värma upp 2 km på 10:15. Därefter började själva styrkepasset:
Uppmjukningsövningar:
20 x Benböj
20 x Utfall (10 på varje ben)
20 x Sidoutfall (10 på varje ben)
Passet:
Block 1.
3 x (6 Benböjsupphopp. Gör en djup benböj, Ass to the ground, explodera därifrån och gör ett upphopp. Därefter 12 Benböj utan att vila emellan)
Vila 2 minuter mellan seten
Block 2.
3 x (8 Utfallshopp. Börja i ett djupt utfall hoppa sedan explosivt och skifta ben så att du hamnar i ett djupt utfall på andra benet. Därefter 16 Stillastående utfall utan att vila emellan)
Vila 2 min mellan seten
Block 3.
3 x (6 Stillastående längdhopp. Stå i jämnfotaläge och hoppa sedan så långt framåt du kan. 8 Skridskohopp. Stå med vikten på ena benet hoppa sedan så långt åt sidan som möjligt, gå djupt ned i landningen och gör samma sak tillbaka.)
Vila 2 min mellan seten
Avsluta med 100 x benböj
När jag var klar med styrkan och skulle gå och duscha började jag fundera på hur det skulle kännas att springa direkt efter detta "mödande" av mina ben. Eftersom jag inte kunde veta om jag inte provat så äntrade jag löpbandet och brände av 2 km i högt tempo (4:55-tempo). Jag fick hela tiden hålla maximalt fokus på att försöka hålla löpstilen för i det tempot orkar jag inte springa i längden om jag tappar stilen minsta lilla. Väldigt nyttig träning!
När jag sedan skulle gå ner för trappan till duscharna hotade benen med att vika sig.
