Jag har varit borta i helgen och var även borta igårkväll. Känner mig lite småtrött och längtar efter en hemmakväll. Idag sken solen från en klarblå himmel och det var ljummet i luften - jag fattade beslutet att springa på lunchen istället och ta den hemmakväll mitt jag trånar så hårt efter.
Jag sprang från jobbet och bort till Sofia kyrka. Där laddade jag om och sprang sedan 3 varv upp och runt kyrkan - non stop. Upp längs backen upp till kyrkan där Midnattsloppet går alltså och sedan ner längs Skånegatan. Inte så illa jobbat tycker jag för jag sprang i snitt i 5:17-tempo - inte konstigt att jag kände mig lite trött när jag stretade uppför sista gången.
Sedan bar det av en liten sväng runt på Södermalm medan jag tog mig tillbaka mot jobbet, då jag försökte pricka lite fler backar - bland annat nere från Stadsgårdsleden, upp till Ersta sjukhus och vidare upp till Tyska kyrkan. Den backsträckningen är inte att leka med.
Jag vet att jag kommer bli jätte-jätte-avundsjuk när jag läser om vad kompisarna på Runday hittat på - men idag var det här ändå ett korrekt beslut tror jag.
Idag var det dags att bita tag i veckans utmaning som bestod av en konditionsdel och en styrkedel. Konditionsdelen skulle vara långbacke och styrkedelen förslagsvis med vikter så jag valde att köra hela härligheten på gymmet.
Jag började med att värma upp med 1 km plattlöpning @6:00 innan jag laddade batterierna för mitt megabackepass. Jag hade bestämt mig för att köra i 6-tempo och incline 5.
När jag började springa hade jag planerat 6x10 min men när jag tuggade första backen tänkte jag om - eftersom jag stod på bandet kunde jag lika gärna köra redigt långa backar. Jag bestämde mig för 5x2K istället.
Första backen visslade förbi och även andra. Ungefär mitt i 3:e började jag undra om jag är riktigt klok egentligen och varför jag inte kan vara som många andra - dvs måttlig. När jag stretade fram i 4:e backen kom en bekant och ställde sig på crosstrainern bakom mig och levererade några uppmuntrande hejarop så jag överlevde. När jag drog igång 5:e backen vände det plötsligt, endorfinerna sprutade till och jag steppade fram och nynnade till musiken - jag var odödlig och inget kunde stoppa mig nu!
Nu kunde ju denna megabackelöpning vara mer än nog men på utmaningen stod det mer - så mer skulle det bli. Raskt bort till avdelningen för muskelbyggeri där jag körde 4 set av 6 djupa benböj med stång på axlarna och 12 upphopp. Därefter 4x10 utfallssteg per ben.
Sedan var jag färdig, både med schemat och kroppsligt.
Idag var det lögn i helsike att bestämma vad jag skulle välja att hitta på och då fanns det ju ingen anledning att välja - bara att köra hela batteriet.
Jag sprang från gymmet på Mariatorget ner till Södermälarstrand som uppvärmning och sedan brassade jag på 1 km bort till bron över till Långholmen.
Lite lugnare löpning över bron där "värsta backen" fick se sig besegrad som inledning på Långholmsturen. Sedan sprang jag runt ön längs vattnet, på de mindre stigarna. Varje uppförsbacke blev en backrusch och däremellan så fort jag orkade utan att dra på mig för mycket mjölksyra. Mycket backar, en hel del trappor, stockar och stenar är det.
Sista biten på rundan gick på alldeles vanlig slät väg och då var det dags att springa asfaltsfort igen. Sänkte tempot över bron och en liten bit till innan det var dags för nästa fartökning längs Södermälarstrand.
Uppför backen bredvid Münchenbacken, genom Münchenbryggeriet och upp på bron som går över Torkel-vägen. Puh, den backen kan verkligen ge mjölksyra och jag som tuggat ett antal kilometrar tuff löpning redan var inte så kaxig när jag nådde toppen.
Lugn löpning fick avsluta denna händelserika och roliga tur.
Strax över 8 km blev det i 5:40-tempo i snitt. Inte dåligt om jag får säga det själv - det var allt annat än Konsums blå-vita distanspass. Puh....
Behöver jag tillägga att jag hade fasligt roligt och att jag nu helt klart är springonödig?
Idag var det Runday-dags och runt 100 löpare samlades vid Östermalms ip för att ge sig ut i mörkret för att bli trötta. Vi tränar samtidigt som Fredrikshof FIF och värmde upp tillsammans, körde löpskolningen tillsammans och sedan kunde vi hänga med på deras pass om vi ville. Jag valde dock att hänga med på Charlotts pass och vi skulle köra 3,2-varvet och i varje backe skulle vi sprinta uppför. Det är många backar på det varvet och åtminstone en är riktigt, riktigt rälig.
När vi sprungit klart körde vi en kvart löpstyrkeövningar då vi körde hälgång, tågång och jämfotahopp. Rejält jobbigt....
Det är ordentligt mörkt på kvällarna nu och även om 3,2-varvet är upplyst är det stenar och rötter på stigen och ljuset kastar skuggor som gör att det ibland är svårt att se var man sätter fötterna. Fast det är mysigt att kuta fram i mörka skogen och ännu så länge har jag inte stått på näsan.
Idag satte jag på mig pulsklockan och hade aktuell puls som enda fält framme - här skulle lågpulsas. Bytte min vanliga springmusik mot radion och planen var runt 1,5 timme i lågpuls med sömsmån - dvs under 150 i puls (min lågpulsgräns går vid 155).
Det är ett magiskt väder idag i 08-området. Solen skiner från en klarblå himmel och det är tvåsiffrigt gradantal. Många var det som tillbringade söndagen runt Råstasjön/Lötsjön där jag valde att tuffa runt medan jag lyssnade först på Svensktoppen och sedan på en trevlig intervju med Lars-Gunnar Björklund. Medan jag tuffade fram och lyssnade kikade jag på alla olika människor jag mötte, tuffade om och som sprang om mig. Jag noterade hela 11 nya par träningsskor under ett av varven runt Råstasjön och en tjej som sprang om mig såg ut som en elvisp.
Det var en vältränad tjej, det såg jag, och jag fascinerades över att hennes höfter pallade löpstilen för benen vispade inte lite. Jag som får ont i mina höfter ibland utan att vispa - olika falla ödets lotter.....
I början var det svårt att hålla nere tempot, jag fick vakta på mig själv för att inte öka, men efter några kilometer hade jag liksom kommit in i lunken och fann det hela riktigt fridsamt.
Rundan blev strax under 13 km och snittfarten 6:37. Pulsen blev extremt låg - snittpulsen låg på 144.
I morgon är det Runday-dax och jag håller alla tummar jag har att jag kan komma ifrån jobbet i tid för att vara med. Det står nämligen något så lockande som "Syreupptagningstung backträning" på schemat. PARTY på hög nivå med andra ord!
Jag älskar mina Saucony A4. Inget går upp mot mina Saucony A4.
Det absolut värsta jag vet är svampiga skor - jag vill ha en hård och distinkt respons när jag sätter foten i marken. Jag landar på mittfoten när jag springer och där är A4-orna precis så tunna som jag vill ha dom och det finns heller ingen hög häl som stör mitt löpsteg. I mina A4 känner jag mig som en löpare, i "tjockskor" känner jag mig som en joggande tant.
MEN - dom har sin begränsning. Minsta fukt på marken pressas obönhörligen upp i skon via alla hål i sulan och nu när höstregnen närmar sig blir det ganska så oskönt milt sagt. Jag har limmat igen hålen, men det läcker ändå och sulan har så låg profil att vattnet åker in från sidorna också. De igenlimmade hålen är i första hand för att skorna inte ska bli dubbelt så tunga av alla stenar som fastnar där annars.
En annan sko som GÅR AN är Saucony Kinvara. Går an alltså, för inte fasiken är det samma känsla i den, men den duger. Sådana har jag ett par stycken par, men dom blir inte alltför ofta rastade för dom konkurrerar med älsklingarna och då går dom fetbort.
Jag var i skriande behov av ett par "höstracers" som alltså tål lite väta och även har ett hyfsat grepp och faktiskt har jag hittat något som också GÅR AN - Saucony ProGrid Peregrine. Det är en trailsko som är förvillande lik Kinvaran, förutom att den har en mycket grövre räfflad sula. Vikten är 232 gram och den har ett tå-häldrop på 4mm. Helt OK för mig alltså i väntan på våren och Saucony A5. När det blir blixthalka får jag vagga fram i mina Icebugs på de lugnare passen.
Jag har också kvar mina A2:or och A3:or och dom får bli rastade när jag kör mina kvalitetspass på löpbandet i vinter.
På lunchen idag fick Peregrine komma ut för en liten premiärtur. Den här veckan har mina ben fått kämpa på duktigt så det blev en lugn och kort runda i höstsolen. Jag sprang från gymmet på Mariatorget ner till Södermälarstrand, en liten sväng ut på Långholmen, rundade Reimersholme och sedan tillbaka upp förbi Zinkensdamm - strax över 8 km. Lugnt och stilla förutom sista biten då jag ju var tvungen att köra ett par ruscher för att kolla om skorna hängde med på det också. Det gjorde dom och får därmed godkänt!
Det är bedövande vackert ute just nu. Jag är så oändligt tacksam att jag kan springa och att jag därmed får se så mycket. Min älskade stad har satt på sig höstkostymen och naturen går i vila. Långholmsbadet, som sommartid sprudlar av liv och där jag brukar sparka av mig löparskorna för att hoppa i mitt i passet och svalka mig, låg öde. Ute på Reimersholme passerade en kajak intill strandkanten och solen blänkte i vattnet. Doften av vissnande löv. Jag känner hjärtats lugna och starka slag, drar in ett djupt andetag av den friska luften och får tårar i ögonen av tacksamhet. Jag springer, alltså lever jag!
Trötta fötter och nya puppor på väg ut på upptäcksfärd:
Idag körde jag första passet i den nya utmaningen "Vägen mot vinterform" där vi ska träna styrka med fokus på benen. Utmaningen pågår i 8 veckor med ett nytt pass varje vecka - som körs valfri dag.
Den här veckan såg utmaningen ut såhär:
Börja med 5-10 min löpning etc som uppvärmning - jag sprang 1,5 km på bandet.
- 30 djupa knäböj
- 10 enbensknäböj
- 10 step up på bänk med varje ben
- 8 draken/ben med vikt
- 10 finnen
- 20 tåhäv/ben
- 20 jämfotahopp upp och ner på bänk
Alltihopa x 3 med max 120 sek vila mellan seten
Jättekul och det kändes som ett bra upplägg. Det enda jag hade problem med var finnen där jag inte hittade någonstans att sätta fast fötterna. Det gjorde att jag inte kunde gå så långt fram, men jag gick så långt jag kunde utan att tippa framåt och stod istället så statiskt en stund för att försöka kompensera för bristande framåtlutning. Det gick bra det också.
Risk för träningsvärk.....
Idag var jag sugen på supertusingar. Här i närheten av mitt jobb finns det tyvärr ingen löparbana (förutom Zinken och där är det aldrig ledigt) och att ge mig på att försöka köra supertusingar inställt på klockan och följa pipen är från början dömt att misslyckas. Jag hör inte. Jag ser inte. Eller så trycker jag på någon knapp. Etc etc. Nej, jag valde att bestiga löpbandet för dagens session.
Jag började med att värma upp i 1,5 km/8:25 i stegrande fart. Stannade, pustade lite, drack en skvätt, knöt fast racerpupporna, knöt fast brallorna och laddade - nu skulle det bli springa av.
Tidigare har jag kört upp mot 10 stycken med lite mer vila emellan men det tar eoner av tid, vilket jag inte hade idag. Även om min lunch är synnerligen elastisk finns det gränser - jag valde därför att springa färre och i gengäld komprimera det hela lite. Jag sprang 5 stycken supertusingar med 100m jogg emellan. Även 100m jogg mellan varje supertusing och det där med serievila rationaliserade jag bort. Racerinslagen gick i 4:30-tempo och joggen i 7:04-tempo (ja jag VET att det var ett lite ojämt val av vilotempo men det råkar vara 8,5km/tim).
Fasiken vad kort 100m kan vara ibland. Behöver jag tillägga att jag var lite klenbent när jag var klar? Det börjar bli ett bekant tillstånd för mig men det är väl som det ska vara när man är inne i en period när benen ska lära sig veta hut antar jag.
Nu blir det lite jobba en stund innan jag ska iväg med jobbet och spela bowling. Därefter 3-rätters middag med vin därtill.
Sicken superonsdag!
Den här bilden gillar jag - speciellt väggen bakom. Den är från ett annat tillfälle när benen var på uppfostringsanstalt.
Igår var det dags för Runday igen. Visst, löpning är väldigt populärt - det vet jag - men varje gång vi samlas inför Rundaylöpningen blir jag lika imponerad och lika varm om hjärtat när jag ser det stora antalet löpare som dyker upp i mörket för att kämpa tillsammans. Häftigt och absolut väl värt att ta sig dit för när möjligheten finns - trots att mina ben var ganska rejält "tilltufsade" igår pga söndagens utmaning.
Vi började med att värma upp tillsammans i ca 1,5 km då vi sprang som i ett långt lämmeltåg bort till fältet där vi sedan körde löpskolning och stegringslopp innan vi delade upp oss för dagens huvudpass.
På menyn stod backe, långa eller korta intervaller. Backe gick fetbort!
När jag fick höra att långa intervaller bestod av 2x3 km bestämde jag mig för det och samtidigt att jag bara skulle köra en vända istället för två för att inte utmana mina ben alltför mycket - jag skulle ju springa till Odenplan också efteråt.
Banan gick på en upplyst motionsslinga i skogen som bitvis var ganska kuperad och vi skulle springa första vändan i raskt tempo - dvs "icke-prata-tempo". Det verkställde jag och sedan stod jag vid varvningen och pratade lite med Lisa medan resten av gänget var ute på andra varvet. Det skulle påbörjas direkt utan vila och i progressiv fart. Jag väntade dock inte in övriga löpares målgång eftersom jag var svettig och inte ville bli alltför kall utan jag sprang bort till Odengatan/Sveavägen och min buss hem till duschen och maten.
Jag kommer i fortsättningen försöka lägga eventuella helglöparutmaningar på lördagar istället - i alla fall de veckor jag har möjlighet att vara med på Runday. Rundaylöpningen är alltför fantastisk för att slarvas igenom pga klenbenthet!
Idag jobbar jag hemma och på min egen privata tränignsmeny står Runday-Lisas eminenta styrkeprogram. Vilket kommer avnjutas på vardagsrumsgolvet under min lunchpaus.
Trevlig tisdag på er alla träningsstollar!
Idag var det dags att verkställa oktober månads vinterutmaning. Jag vill springa vinterutmaningen som backträning och hade mätt ut en sträcka på kartan som var 1 km och som jag alltså skulle springa fram och tillbaka 5 ggr. Första halvan visste jag hur den såg ut exakt, men sista delen var jag lite osäker på - om det var tillräckligt backigt alltså. Men jag skulle bli varse!
Banan börjar i korsningen Ursviksvägen/Tulegatan med en ganska brant och lång stigning uppför Tulegatan. Svänger upp till Simhallen och sedan fortsätter stigningen upp längs Bergaliden och sedan blir det brant neråt längs Dalvägen till Vackra vägen.
Banan var brutal! Åt ena hållet var det väldigt lång stigning alltså och sedan brant nerför - så pass brant så att det inte var jättevilsamt. Åt andra hållet var det alltså brutalbrant uppför och sedan lång nerförslöpning (där kunde jag samla lite kraft).
Det här var det jobbigaste jag gjort på mycket, mycket länge. Tur att jag har minne som en guldfisk vad gäller löpnings jobbighet - annars hade jag aldrig i livet gjort om det här.
Om en månad är det dags igen!
Loppen är över för säsongen och det känns faktiskt ganska skönt. Var sak har sin tid.
Fokus för mig ett tag framöver kommer vara styrka och jag kämpar på med mina styrkepass kombinerat med löpning fokuserat på styrka. Många backar har det blivit och många backar till kommer det bli. Kombinerat med annan löpning också naturligtvis, annars går nog min kropp i strejk. Jag älskar att springa backe, det är något härligt kraftfullt över det på något sätt.
Förutom Runday-cirkelträningen har jag hoppat på en utmaning som startar nästa vecka där fokus ligger på just benstyrka. Passar som hand i handske. Vinterutmaningen ska jag också försöka fullfölja och jag har hittat en sträckning som innebär närmare 5 km uppförslöpning och 5 km nedförslöpning (5 vändor av en sträcka). Jag ska prova om det är görbart och är det det ska jag använda vinterutmaningen för att, istället för att springa så fort som möjligt, springa så kraftfullt och ekonomiskt som möjligt upp och ner i backar. Det blir bra.
Ibland får man trixa lite för att dagen ska räcka till det man vill. Strax innan lunch var jag bokad på ett externt leverantörsmöte och på lunchen ville jag springa så då fick mötet klaras av i löparmundering. Tack och lov har ju kunden alltid rätt, även vad gäller klädkod, så ingen sa ett knyst om min utrustning vid mötet.
När vi var klara sprang jag från Kungsholmen och bort till backen vid Münchenbryggeriet där dagens party skulle äga rum - i form av backsprint.
Jag sprang först 10x100 m i full sula med gåvila nerför. Första intervallen gick i 4:50-tempo och sedan blev jag kaxigare och kaxigare och farten ökade hela tiden till sista intervallen som gick i 4:00-tempo. Då hade jag egentligen verkställt det jag planerat för dagen men jag var fortfarande springnödig så jag dukade fram en liten dessert i form av 5x50m med joggvila nerför istället.
Sen var jag helt klart onödig och varvade ner 1 km medan jag tog mig till gymmet.
Idag var det äntligen dags för årets roligaste tävling - alla kategorier. Det var dags för Tjurruset.
För varje år försöker arrangörerna slå rekord i djävlig bana och i år hade dom absolut lyckats. Det är tveksamt om det kan kallas löpartävling för utmaningen ligger inte där det är springbart - och i alla fall längre bak i leden där jag befinner mig är det inte stor del som är det. Men jag ställer inte upp för att springa, jag ställer upp för att jag älskar detta härliga vuxendagis.
- Att förväntansfulla stå på startlinjen och höra speakern berätta att "i år är det den tuffaste banan någonsin och ni kommer mötas av överraskningar - utöver det ni redan vet - som nog inte kommer vara odelat positiva.
- Att höra skriken och skratten när man närmar sig - någonting.
- Att inte ha den blekaste aning om vad man ska mötas av.
- Att när man ser vad man ska ta sig igenom/över tänka "det här är inte sant" - och att när man klarat det känna en otrolig tillfredsställelse.
- Att alltid få en hjälpande hand sträckt mot sig när man fastnat i dyn eller trillat i vattnet. Den sammanhållning och gemenskap som man får uppleva på Tjurruset har då åtminstone jag aldrig upplevt på något annat lopp.
Ja ni märker att jag är lyrisk va?
Men åter till dagens race. Första 2 kilometrarna var faktiskt alldeles normal terränglöpning. Det böljade upp och ner på en stig i skogen och var absolut springbart - OM det inte hade varit stockning. Hela stigen var till bredden full av löpare och det var bara att gilla läget, spara på krutet som skulle behövas senare och jogga fram som ett gigantiskt lemmeltåg. Förväntan låg tät i leden - vad hade dom hittat på i år?
Mellan 2 och 3 km kom första utmaningen i form av 300 m vatten med vass som vi skulle igenom och därefter blev det lite backar igen innan vi klättrade ner i ett uttorkat jättedike och där nere sprang vi i 150 m medan vi hoppade över och hukade oss under nedfallna träd.
Efter krondikelöpningen sprang vi ner till Lilla Värtan där banan gick ut i vattnet i 300 m. Man såg inte botten och där låg det stenbumlingar överallt så springa var inte att tänka på om man inte ville stå på näsan.
Upp på land igen och mer backar upp och ner i skogen innan vi kom till BACKEN. Vi skulle upp för en landningsbana vid backhoppning som var så brant och så hal så enda sättet jag kunde ta mig upp var på alla 4. Jag fick greppa de små grästuvor jag hittade och försöka dra mig upp medan fötterna bar sig åt som Bambis när hon var ute på hal is. Vi skänkte en tanke till senare startgrupper för man såg att det till stor del var tidigare löpare som fixat till halkan i backen - hur skulle det då inte se ut senare i startfälten....
Skogsbackelöpning igen innan vi sprang ut på ett delvis vattensjukt fält där vi skulle över hästhinder och under en nättunnel. Nytt träsk och upp för en ny tvärbrant helvetesbacke med stockar och stenar. Ett litet parti med sedvanlig terränglöpning innan vi nådde TRÄSKET. 750 meter långt där varje försök att springa för mig resulterade i att benet for ner och jag fastnade. Jag fick försöka hoppa fram och var 3:e gång ungefär fick jag bingo - resterande gånger försvann en stor del av mig i gyttjan. Jag hörde någon fråga "var i hela fridens namn är vi" och svaret från någon annan blev "i Helvetet".
Det kändes som om det aldrig tog slut men allt roligt tar slut förr eller senare och vi nådde fast mark. Och nu var det bara alldeles vanlig löpning och ett upplopp med ett par hinder innan målet var nått.
Det här var som sagt den i särklass stolligaste banan under de 4 år jag varit med. Tiden talar väl sitt tydliga språk - jag fick ha roligt i hela 1 timme och 26 minuter. Och då sprang jag faktiskt på riktigt duktigt där det gick, men till största delen var det för mig helt omöjligt att springa. Jag var inte ett smack trött i springeriet när jag spurtade i mål, däremot i helt andra muskler. Ryggen känns som om någon slagit mig med en påk.
Är det nästa år snart?
Så här tvålfager var jag direkt efter målgång:
Idag var jag sugen på korta intervaller på bandet - och så fick det bli. Jag började med att värma upp 1,5 km i stegrande fart innan jag såg till att racerpupporna satt ordentligt fast, att strupen var fuktad och musikmaskinen igång - att behöva stanna och fixa med praktiska grejer mitt i en intervallserie är ruskigt irriterande.
Jag bestämde mig för lika lång vila som fartdel, men att jag skulle köra fartdelen i en högre hastighet än vanligt eftersom intervallerna var så korta. Sjunker pulsen för lågt hinner jag inte få upp den ordentligt på 200m - om jag inte tokspringer. Och tokspringa ville jag inte idag. Det här skulle vara ansträngande men kontrollerat hade jag bestämt. Jag behöver också träna mentalt på att återhämta mig genom att bara sänka löptempot och inte stanna/gå/sänka farten till lufs och till det kändes min strategi rätt.
Fartdelen på de 10 intervallerna jag först bestämt mig för att köra gick i 4:17-tempo och vilodelen i 6:40-tempo. Klart jag var svettig och flåsig när jag körde den sista, men jag saknade den där känslan av att "nu är det nock - nu är jag nöjd" så jag beslutade mig raskt för att köra 2 till, men då skulle tempot vässas. Jag la alltså på 2 till och då körde jag fardelen i 3:45-tempo och i vilodelen ökade jag farten till 6:00-tempo.
Därefter var det nock och jag var nöjd!
Bland oss som sprang Tjurruset förra året var det nog många (inklusive jag) som tänkte "den här banan är nog det värsta dom kan åstadkomma".
Nu har det kommit ytterligare info om årets bana: "Den tuffaste banan någonsin" och "Blötare och mer backar än förra året".
Eeeeeehhhhhhh.
För övrigt har jag vilodag idag.
Häpp!
Idag fick springfunktionen vila lite - jag värmde bara upp på gymmets löpband i 1 km i mina älskade Hattori. Därefter blev det vecka 4 av "Runday-styrkepasset, dvs 3 set av cirkelprogrammet.
Nästa vecka ska jag egentligen öka till 4 set men jag undrar om jag inte ska ligga kvar på 3 set ett tag till för jag är rädd att 4 set blir lite VÄL tungt och risken finns då att jag kanske tappar tekniken och börjar fuska för att orka....
På lördag är det dags för årets geggaparty - Tjurruset!
Jag läste precis på deras hemsida att dom i år utrustar funktionärerna med våtdräkter.....
Jihaaaaa!
Hurra, idag hann jag ta mig till Runday!
Vi började med att springa bort till ett fält där vi körde löpskolning och lite stretch innan vi delade upp oss i 3 grupper. Trots att jag körde backe igår valde jag backe idag också. Igår var det backsprint - idag var det backuthållighet som stod på schemat. Inte samma sorts träning alltså.
Vi sprang bort till backen, som var 110 meter lång och brant. Där körde vi lite mer löpskolning i backen innan huvudpasset startade - 20 minuters konstant löpning upp och ner för backen. Vi skulle ligga i ett tempo som vi orkade hålla hela passet igenom alltså med jogg nerför. 20 minuter löpning i backe är länge och när de 12 vändorna upp och ner som jag hann var klara var benen rejält möra....
Jag skulle ta en buss hem som jag skulle hoppa på i korsningen Sveavägen/Odengatan och jag gav mig av ganska omgående när vi avslutat backlöpningen. Jag sprang och sprang och sprang och tyckte det var konstigt att jag aldrig kom fram till Sveavägen. Till slut började jag ana oråd och frågade en förbipasserande om vägen till Odenplan. Tur var det, för jag var på väg åt helt fel håll. Bara att vända alltså och elda på åt rätt håll och det blev närmare 4,5 km i raskt tempo som jag tillryggalade på mina redan trötta ben.
Men nu då borde jag väl tycka att jag fått springa.
...... på att nöta långpass - så är det bara. Tack och lov har jag insett det och lagt mina planer på att bli marathonexpert på hyllan. ;-)
Idag borde jag verkligen sprungit ett lugnt pass för imorgon ska jag försöka ta mig till Runday-träningen. Jag har hittat en buss som kanske funkar så att jag åtminstone kan ta mig dit, om inte varje gång, så hyfsat ofta i alla fall. Runday = hård löpning och att springa ett tufft pass dagen innan är inte världens smartaste kanske. Fast å andra sidan så är det helt OK att bli lite nedtränad så här på hösten och helt OK att varje pass inte går i raketfart pga lite träningströtta ben - för det har fröken på Runday sagt och det väljer jag att tro på....
Hursomhelst så inbillade jag mig att jag skulle lufsa lite runt sjöarna idag. Det höll i ett par km - tills jag såg backen upp till IP'n. Då bestämde jag mig definitivt, här skulle icke lufsas - här skulle lekas "buss på backen". Vi körde ett sån't pass på Runday och jag har gjort det tidigare på Södermalm men då ingick backarna i rundan. Ska man göra så när man springer runt sjöarna blir det exakt NOLL backe, för det är helt platt. Däremot utgår det backar från spåret så jag sprang slingan och vek av från den för att sprinta upp och ner för backar längs vägen. Jag sprang så fort jag orkade uppför backarna och joggade nerför 2, 3 eller 4 ggr i sträck beroende på hur jobbig backen var. Några var mesiga, några var halvmesiga, några halvjobbiga och ett par var brutala nära-döden-upplevelser med tvärbrant stigning på skogsstigar med stenar, rötter etc. Mellan backarna sprang jag i vanligt distanstempo. Några gånger var jag naturligtvis tvungen att stanna och dricka men jag hade bestämt mig för att jag inte fick stanna direkt efter backlöpning - jag skulle springa på och återhämta mig löpandes innan det fick bli något stopp.
Sträckan blev 9,5 km, alltså ca 2,5 km längre än vad den normalt är runt sjöarna. Tror jag låg i runt 6:00-tempo mellan backarna och det är jag riktigt nöjd med.
LSD-löpningen blev det som vanligt bara skit och pannkaka med alltså, men jag hade gruvligt roligt och det är huvudsaken. Hur det blir på Runday imorgon återstår att se.....
Häpp!
