Just nu är allt upp och ner. En svägerska kommer med all sannolikhet lämna oss. I natt satt jag på intensiven och kom hem klockan 3, var tvungen att jobba idag, sambon är hos henne just nu - livet är inte sig likt.
Jag är frisk och ska inte klaga - jag vill bara berätta att det är lite upp och ner just nu. Och jag är trött.
Idag hade jag egentligen, min vana trogen, tänkt springa ett långpass på löpbandet med efterföljande bastubad. Det faktum att vädret var riktigt fint och att jag var har besök av världens underbaraste 15-åring gjorde att jag kastade om planerna. Jag tog ett kortare pass ute istället för att spara tid - jag och mitt lilla främmande ska nämligen åka in och göra stan en stund och äta på Vapiano innan hon tyvärr måste ge sig av hem till Dalarna.
Det var riktigt länge sedan jag sprang ute nu och jag var lite fundersam över vilka skor jag skulle välja. Ja favoritskorna, dvs min tunna racerskor, gick naturligtvis bort direkt. Jag valde tillslut mina Asics Cumulus som är grövre med bra räffling i sulan. Det visade sig vara ett ypperligt val.
Jag sprang genom centrala Sumpan och bort till Råsunda där jag körde lite på måfå längs gatorna. Underlaget både i Sumpan och Råsunda var mycket bra - det var bara på några ställen, på mindre gator, som det var en del isknöggel och dåligt sandat. Sedan styrde jag kosan till Råstasjön för jag ville kolla läget där inför Råsta runt som går av stapeln om 2 veckor. Där var det enligt min smak mindre kul. Rent vinterväglag och med några mm modd som gjorde att jag gled lite, lite i varje steg. För en kortare runda är det helt OK - men det är precis det där lilla glidandet som kan göra att min rygg spökar i långa loppet. Icebugsen får komma med på Råsta runt med andra ord och jag kan nog inte räkna med någon fantomdistans. Fast det gör inget - huvudsaken för mig är att träffas och snacka och kasa lite gemensamt.
Ute på Råstasjön har dom plogat en rundbana för skridskoåkning och precis utanför den går ett skidspår. Jag sprang ut på sjön och sprang lite precis utanför skidspåret och där var det kanon! Solen sken och underlaget greppade bra. Gott om plats trots många glada idrottare som på ett eller annat sätt tog sig runt-runt. Ligger isen kvar där kommer jag absolut ta mig dit igen en solig dag och då springa enbart ute på sjön.
Via Lötsjön tog jag mig sedan hemåt och så snart lilla främmandet är klar bär det av till den stora staden. Rundan blev strax över 8 km i lågpulstempo.
Ja visst ja - höll på att glömma! Den här helgen har det varit lönehelg - det märktes sannerligen när jag sprang. Undrar hur många äckliga spyor jag såg på min lilla runda. Skulle tippa på 7-8 stycken.
Hur skönt är det på en skala att INTE vara bakis?
Idag hade jag planerat tröskelintervaller och kom till gymmet rejält taggad. När jag klev in i omklädningsrummet kom en bekant ut från toaletten och jag såg direkt att det var något som inte var som det skulle. När jag frågade hur det var brast hon i gråt - det var riktigt, riktigt eländigt.
Hon grät floder medan jag stod och höll om henne och gjorde vad jag kunde för att försöka trösta henne.
Det tog på krafterna, hon blev lite lugnare och fick lite idéer till trådar hon kunde dra i - men jag blev helt urlakad. Väl på löpbandet kände jag att jag hade otroligt svårt att samla kraft för att bara ligga på och springa i tröskeltempo, jag kunde helt enkelt inte hålla fokus. Snabbt tänkte jag om och beslöt mig för att köra fartlek istället. Det kändes mycket bättre att köra kortare och snabbare växlingar så att jag fick något annat att tänka på helt enkelt.
Jag körde:
2K på 11:28 (stegrande fart) som uppvärmning
2K i 5:00-tempo
0,5K i 6:00-tempo
0,5K i 4:30-tempo
0,5K i 6:00-tempo
0,5K i 6:00-tempo - backe, incline 5
0,5K i 6:00-tempo
1K i 4:45-tempo
0,5K i 6:00-tempo
0,5K i 4:17-tempo
0,5K i 6:00-tempo
1K i 5:00-tempo
0,5K i 6:00-tempo
0,5K i 4:08-tempo
1K i 6:18-tempo som nedvarvning
Det kändes som om jag inte sprang så tufft medan jag höll på, förmodligen för att jag körde så pass varierat och för att jag hade tankarna lite på annat håll. Trots allt sprang jag 12 km i 5:25-tempo (med 500m brant backe) inklusive uppvärmning och nedvarvning. Jag fick till 7 pulstoppar då jag kom upp i eller kom över tröskelpuls (171-179). När jag var klar var jag förvånad att jag faktiskt kände mig lite trött i benen - när jag såg min kladdlapp över löpningen förstod jag varför.
Det bästa med det här gymbesöket var dock inte själva löpningen utan att jag fick möjligheten att krama en ledsen vän.
Idag var det dags för tröskelträning. Jag hade inte världens bästa odds för ett lyckat pass idag kände jag. Mycket möten och därmed både ofokuserad och lite stressad + ett elakt munsår som alltid gör mig lite sänkt när jag får det - i form av ömma lymfkörtlar och allmän "ruggugglekänsla".
Jag gjorde dock vad jag kunde för att blåsa ur skallen och ladda mentalt när jag gick till gymmet. Började med att värma upp i 2 km i stegrande fart då jag såg till att få upp pulsen rejält - slutpuls i uppvärmningen blev 171. Om jag inte väcker hjärtat ordentligt brukar första intervallen bli en nära-döden-upplevelse för mig och roligare sätt finns ju att starta ett pass än med den känslan.
Jag sprang 3x2 km i 4:55-tempo och jag fattar ingenting för jag kände mig otroligt stark idag. Jag lät bli att titta på pulsklockan under hela första intervallen och roade mig med att med känslan som hjälp försöka gissa vilken puls jag låg på. När jag var klar med första 2 km gissade jag på 167, men jag låg på 173. Plätt-lätt var det.
Andra 2 km kom jag upp i 175 och tredje landade jag också på 175. Ungefär 2 min aktiv vila mellan varje. Avslutade med att joga lugnt i 1,5 km då jag fick sällskap av en arbetskamrat på bandet bredvid. Trevligt!
Ett mycket lyckat pass mao - så långt från dödsångest man kan kräva av ett pass strax över tröskel.
Jag har under några dagar kännt mig lite trött i vaderna och när jag skulle lämna gymmet mötte jag kiropraktorn så jag tiggde till mig lite linement. Inte för att jag hade ont då utan för att jag tycker det är skönt med värmen på musklerna. Medan jag kletade in linementet på vaderna snackade vi och helt plötsligt upptäckte jag att jag hade JÄDRIGT bråttom. Jag skulle börja ett möte med ett externt besök om 11 minuter och det är så lång tid det tar att gå raskt mellan gymmet och jobbet. Panik - började småjogga mot jobbet för jag behövde hinna samla mig lite också....
Plötsligt kände jag något oroande - det började bränna på benen. :-o Jag hade uppenbarligen fullkomligt DRÄNKT in benen i linement och kiropraktorns linement är inte att leka med. Jag trodde benen skulle brinna upp minst sagt och det blev värre och värre i takt med att jag blev varm av joggen. Inte hade jag tid att göra något åt det heller utan fick kasta in väskan, ta emot besöket och se glad ut. Med svetten lackande i pannan och ben som stod i ljusan låga genomled jag mötet - vet inte om hon tyckte jag såg konstig ut men hon sa inget i alla fall.....
Idag var det dags för veckans 2:a gaspass. Jag funderade lite fram och tillbaka vad jag skulle köra - källan på varianter är ju näst intill oändlig - men jag fastnade tillslut för tusingar, det var ganska länge sedan.
Började med att värma upp 2 km i stegrande fart, stannade till och drack, rättade till kläderna, laddade om mp3-spelaren och drog igång huvuddelen av passet, dvs 5x1000m i 4:30-tempo med ca 90 sek aktiv lufsvila emellan.
Jag kände mig glad, stark och odödlig idag. Tills jag kom på att.....
..... när jag gjorde mitt mjölksyratröskeltest sprang jag sista 4-minutersintervallen i 4:37-tempo och efter det hade jag 8,7 mmol mjölksyra. Nu sprang jag alltså fortare under 30 sekunder längre tid - 5 gånger. Min tröskelpuls ligger på 170 och ett par intervaller in i passet tog det inte lång tid i varje intervall innan pulsen passerade 173. När jag kom på det började jag grunna på hur mycket mjölksyra jag nu hade i kroppen och det var INTE optimala tankar. Bort, bort, bort med dom!
Jag lyckades slå de tankarna ur huvudet och sedan kändes det bra hela tiden. Självklart blev jag trött, konstigt vore väl annars, men det är ju liksom hela vitsen med att träna högintensiva intervaller. Annars kan man ju lika gärna låta bli och köra något annat eftersom hela syftet med den typen av pass uteblir.
Slutpulsen blev 173, 176, 176, 177 och 179. Slutade alltså med en puls på runt 97% av max. Med lätt tunnelseende, lätta stickningar i fingrar och huvudsvål och med ett uns illamående av mjölksyrastockningen joggade jag ner 1 km innan jag satte mig en stund för att begrunda min bragd och pusta ut lite.
Jag är sjukt nöjd - det här är livet!
Imorse vid frukosten satt jag och bläddrade i min pulsträningsbok för att hitta något kul att hitta på vid dagens snabbspringningspass. Fastnade för något som kallades "högoktanpass" så det fick det bli.
Jag började med att värma upp i 2 km i stegrande fart och körde sedan 12x2 minuter i 4:17-tempo. 60 sekunders aktiv vila emellan (lufs-jogg-gång). Pulsen steg i de snabba delarna till mellan 171 och 178 och sjönk efter vilan till mellan 149 och 156.
Avslutade med 1 km nedjogg.
Det här var ett intensivt, jobbigt och roligt pass. Snabbt tempo, kort vila och ingen dötid. Jag var rejält trött när jag var klar - precis som planerat.
Idag sprang jag 15 km på bandet.
Började i 6:11-tempo men plötsligt, efter 11 km, tyckte jag bestämt att jag kände hur någon flåsade mig i nacken.
För att skaka av mig konkurrenten ökade jag till 5:27-tempo i 2 km.
Det hjälpte inte så jag ökade ytterligare till 5:00-tempo i 1 km och DÅ var han väck så jag sänkte till 6:11-tempo igen.
Tror ni inte fanstyget dök upp igen efter sisådär 600 meter! Så sista 400m drog jag på i 4:00-tempo - och jag vann!
Ibland är det praktiskt med fantasi.....
Idag sprang jag backe på bandet. Det skulle vara ett pass där jag kom upp över tröskel och jag började med att värma upp i 2 km innan jag sprang:
5x600m med 5% lutning, 6:00-tempo
300m "mellanjogg", 0% lutning, 6:39-tempo
Slutpuls efter backarna:
171, 172, 173, 174, 177
Helt perfekt med andra ord - och jag blev trött i både andedräkten och i gumpen (av lutningen).
Den korta vilan gjorde att jag snabbt var uppe i puls - precis som jag ville.
Avslutade med 1,5 km nedjogg.
Jag tränade ett tag med en PT. Hans huvudsakliga specialitet var styrketräning och kost, men han var duktig på det mesta inom träning faktiskt. Vi körde mestadels styrketräning ihop men snackade löpning (och körde det ett par gånger).
Ett tips han gav mig gällde andningen. När jag sprang fort och började flåsa sa han: När du känner att du börjar flåsa, då ska du "ta tag i din andning". Håll andan ett par sekunder och försök sedan bromsa andningen genom att andas in genom näsan och ut genom munnen. Du ska inte försöka andas i takt med stegen utan försöka hålla igen på andningen (lugna ner den).
- Du är inte klok, utbrast jag. När jag flåsar betyder väl det att jag behöver mer syre? Om jag håller andan då och tvingar mig att andas lugnare så kvävs jag ju!
- Glöm det, du kvävs inte. Syre får du så det räcker, det är inte där begränsningen sitter.
Och vet ni vad! Det funkar! När jag springer fort (med mina mått mätt) och börjar flåsa så stoppar jag andningen ett ögonblick och tvingar mig att andas lugnare. In genom näsan och ut genom munnen. Och som genom ett trollslag har jag hittat en växel till.
Det funkar ett tag, sedan är jag där och flåsar igen, men då gör jag bara om proceduren.
Och vet ni nåt mer! Jag hittade igår en text på STC (Svenska Triathlonsällskapet) där det stod att en av de största syretjuvarna är just lungmuskulaturen - att lär man sig att andas lugnt och effektivt så är det guld värt.
Han hade rätt!
För övrigt har jag sprungit 20 km idag. Skruvade upp lågpulstempot 4 sek idag till 6:07-tempo. Fram till 19 km sprang jag i det tempot, sedan höjde jag till 5% lutning och tuggade backe i 500m. Sänkte sedan till 0% lutning och ökade till 5:00-tempo i 500m. Avslutade med 1 km lugnt.
Nu är det dags att korrigera schemat lite och pilla in ett raketpass till. Måste grunna lite hur jag ska fixa till det så det blir så bra som möjligt.
Snillen spekulerar.....
Söndagens maxning har onekligen satt sina spår - jag är fortfarande tung i benen. Iofs inte så konstigt egentligen. 21 km är ingen speciellt lång distans och tempot jag höll var ingen sprint. Det var ändå det snabbaste jag klarar på den distansen så tillsammans blev det ett rejält kraftprov. Så jag gillar min kropp ändå idag.
Och det trots att jag önskade att jag hade en tröja på mig idag när jag lufsade fram på löpbandet där det stod: Jag KAN faktiskt springa - bara inte just idag.
5 km blev det i lågpulstempo. Pulsen var löjligt låg (höll sig mestadels under 140) så det var det inga problem med - däremot hade jag två tegelstenar att släpa på, en på varje lår. Det släppte aldrig så efter 5 km insåg jag att min kropp faktiskt inte hade någon som helst lust att springa idag. Den larvade sig inte eftersom stelheten inte gick över så jag avbröt helt enkelt. Gick till stretchdelen och körde 7 min blandad planka istället innan jag la mig i bastun och njöt i evigheter. Det var inte så varmt, precis som jag vill ha det när jag ska basta länge, och jag var helt ensam. Skönt!
Nu har jag gullat med mig själv lite till genom att dricka kaffe och äta årets första semla.
Mumsfilibabba!!!
Vad gör man årets första träningspass när man missar "Årets första långpass" i glada vänners lag? Jo, man ordnar sin egen lilla privata happening.
Idag gick således "Kristinas Hamsterband Half Marathon" av stapeln. Efter att ha sett till att lilla främmandet placerats på tåget hem åkte jag till gymmet för att ställa mig på startlinjen. Spänningen var olidlig - hur skulle min kropp reagera på 21,1 km i högre fart? Jag har ju i flera månader bara ägnat mig åt antingen långpass i snigeltempo eller korta pass i lite fortare tempo.
Tog det säkra före det osäkra och började i lugnare tempo - jag behövde ju värma upp lite också. Första km sprang jag i 5:42-tempo. Jag hade planerat att köra hela min lilla tävling i progressiv fart så resten av första milen gick sedan i 5:27-tempo. Därefter var det dags för en ny fartökning och km 10-15 sprang jag i 5:13-tempo. Km 15-20 gick i 5:00-tempo och sista 1,1 km ökade jag ytterligare till 4:39-tempo.
Sluttid: 1:50:58
Placering: 1:a (antalet tävlande är min egen lilla hemlighet
)
Slutpuls: 178
Nu är jag trött i benen - konstigt vore väl annars. Är dock väldigt glad att dom gamla benen klarade av även en halvmara i rask fart. Ärligt talat var jag fundersam på om jag ens skulle klara tvåtimmarsgränsen just nu men det var ju inga problem.
Hej träningsåret 2011 - nu är vi igång, min lilla kropp och jag!
.... blev min ledstjärna 2010. Jag gjorde vad jag kunde för att ha roligt, att inte betrakta något annat än mitt yrkesliv som ett arbete och att så långt möjligt göra det jag för stunden vill. Jag lyckades riktigt bra med det. Bland annat sprang jag ca 170 roliga mil - precis bara just för att jag för stunden ville.
2011 ska jag göra vad jag kan för att fortsätta i det spåret. Framför allt gäller det det jag älskar mest av allt att göra när jag inte jobbar - att springa. Jag tänker INTE sätta upp några mål som innebär att jag måste utforma löpträningen för att eventuellt kunna skörda någon frukt vid ett senare tillfälle.
Den största meningen med livet för mig är maximal njutning i nuet.
Jag önskar er alla ett riktigt njutningsfullt 2011!
Ett axplock av mys-pys 2010:
