Idag var det dags för min nya favvissysselsättning - intervaller på Karlberg med Lena.
Vi skulle träffas vid Vretens T-bana så jag joggade dit, strax över 2 km i 5:54-tempo.
Jag har mesat länge nu - så länge så att jag börjat undra om jag överhuvudtaget KAN pressa mig. Att inte veta är värre än att veta, även om utfallet kan bli trist så idag beslutade jag mig för att se sanningen i vitögat. KAN jag pressa upp pulsen i de nivåer jag kunde innan jag började mesa? Sagt och gjort - jag skulle springa varje intervall så hårt så att jag fick nästintill spykänsla och kolla hur högt jag orkar pressa upp pulsen. För 2 år sedan var min maxpuls 187 så jag kalkylerar med att den är 185 idag.
Hur gick det då? Jotack, riktigt bra faktiskt.
Eller farten var väl bitvis lite si och så, men min förmåga att pressa mig hårt - den är still going strong.
Jag började med att värma upp 800 m i 5:10-tempo
Sedan körde jag (ståvila mellan varje intervall):
1200 m i 4:38-tempo (sedan trodde jag på allvar att jag skulle spy!)
800 m i 4:51-tempo (ooops - var visst lite matt efter den räliga första intervallen)
400 m i 4:23-tempo
200 m i 3:35-tempo
200 m i 3:40-tempo
Sedan var jag trött, klar, färdigsprungen, slut - you name it.
Avslutade med att jogga ner i 800 m i 5:44-tempo
I varje intervall steg pulsen till 180, alltså 5 slag från max. Där börjar tunnelseendet och spykänslan göra sig påmind och det är faktiskt vid samma nivå som tidigare.
Hepp!
Som pricken över i eller grädde på moset eller vad man nu ska kalla det så var jag hos tandläkaren förra veckan och hon var inte nådig - besöket resulterade i en rejäl eftervärk i munnen. Nu börjar dock även det rätta till sig och jag vågade mig på ett första träningspass nu på lunchen.
Jag känner att jag behöver lite "nytändning" på corefronten så jag beslutade mig för att vara med på ett 30 min gruppass som är just på måndagar. Jag kom lite för tidigt till gymmet och istället för att sitta och vänta så joggade jag 1,5 km i 6:00-tempo och blev således alldeles lagom uppvärmd innan det var dags att attackera mittkroppen. Passet var superbra med en jättekul ledare så jag kommer nog försöka vara med på det några måndagar framöver i höst.
När passet var slut återvände jag till löpbandet och sprang en sväng till, den här gången i lite högre fart. Jag hade inte så mycket tid på mig, men jag hann 3 km. Första 1,9 km gick i 5:19-fart. Därefter la jag på en spurt på 100m i 4:20-tempo för att ruska om hjärtat lite och sedan sänkte jag till 5:00-tempo och sprang 1 km till.
Till min stora glädje fick jag inte ont i munnen och nu sitter jag och håller tummarna att det inte ska börja värka under eftermiddagen. Imorgon kväll är det dags för intervaller på Karlberg och det vill jag för mitt liv inte missa. Eller det tänker jag inte göra - jag vet vad som gör ont och det är inte farligt. Det har gått så pass många dagar nu sedan tandläkarbesöket så gör det ont så tar jag en Alvedon - så det så.
Dagens första träning blev på lunchen då jag började med att som uppvärmning prova löpbandet - det var flera månader sedan. Sprang bara 1 km i 6:00-tempo eftersom det skulle komma mera av löparvaran under dagen. Sedan körde jag min vanliga styrketräning i form av crunches, plankan, ryggresningar, rump- och benlyft, axlar och biceps på balansbräda + lite mer andra balansövningar på brädan.
Nu ikväll var det dags för mig och Lena M att köra vårt första gemensamma löppass på Karlberg. Jag sprang från Västra skogen (1,4 km) som liten uppvärmning och efter ungefär halva sträckan öppnade sig himlen och jag fick stanna och ta skydd en stund.
På Karlberg finns ett gäng olika kortare spår + en 400-metersbana. Det var just 400-metersbanan som fick besök idag - en grusväg runt en fotbollsplan.
Tyvärr glömde jag de allra flesta varven att trycka på lap, men jag började med att springa ett lugnare varv i 5:00-tempo. Därefter blev det 3 snabbare varv, 2 lugnare varv direkt efter varandra och sedan 2 snabbare varv igen. Efter det blev det ett längre "snack- och drickestopp" och vi var nära att lägga av innan vi tog oss i kragen och det blev 2 varv till (2 lugnare med spurt på slutet).
Snittempot för löpningen på banan blev 4:49 och det är jag klart nöjd med. Det var mycket jobbigare än det brukar, men det var jag beredd på. Bara att ha tålamod och nöta på.
Jag sprang utan att veta vilket tempo jag höll, just för att inte bli stressad om det gick mycket långsammare än förväntat. Det gagnar mig inte att pressa på nu när jag är så pass ur form som jag är just nu. Bättre att gå på upplevd jobbighet då.
Det här ska vi göra om!
..... även om man när det känns som allra jävligast inte tror det..... så är det dags att knuffa den sista förkylningströttheten över ättestupan. Detta utförs lämpligast medelst lugn jogg.
Idag var det dags så idag har jag softat runt ett 5-km pass på lunchen. Passade på att inviga mina nya Sacony Kinvara och jag är störtkär!
Igår var det dags för ett av årets partylopp - dock i en lite annorlunda tappning för mig. Senaste tidens ohälsa hade gjort att jag bestämt mig för att bara softa runt och när jag hörde av kompis Karin att hon var anmäld till samma startgrupp som mig men var väldigt osäker på om hon skulle greja loppet högg jag som en kobra.
Jag skulle vara sällskapsdam naturligtvis!
Karin hade aldrig tidigare sprungit en mil och Midnattsloppet är inte världens lättaste bana. Tveksamheten var ganska stor hos min kandidat, men jag försäkrade henne att vi tillsammans skulle greja det - till varje pris.
Naturligtvis krävdes lite autentisk övning i "värsta situationen":
När den utföll väl blev Karin lite gladare. Vi mötte upp vännen Helene som också skulle springa (tyvärr i en annan startgrupp). Starten närmade sig och vi var förväntansfulla och taggade ut i fingerspetsarna:
(fr vänster: Karin, Helene och jag)
Det var brutalt hett - riktigt tropisk värme. Stämningen var hög både bland publik och löpare och det var en häftig känsla när startskottet gick.
Målet för dagen var alltså att Karin skulle passera Fjällgatan innan snöret drogs och komma i mål innan det stängde. Hon skulle må bra och vara glad hela vägen.
Det visade sig ganska snart att Karin överdrivit sin oro ordentligt - likt ett envist ånglok tuffade hon på i jämn takt. Vi tog igen på gungorna vad vi förlorade på karusellerna, dvs vi gick i värsta backarna (totalt ca 500m) och sedan joggade vi förbi många som envisats med att inte sluta springa någongång.
Många löpare mådde dåligt i värmen och det var inte så roligt att se - bl a såg vi förmodligen mannen som avled vid Sofia kyrka. Otäckt, tur att vi inte visste hur illa det var när vi passerade.
Karin sprang med ett leende på läpparna hela tiden och vi småpratade och mös och kikade på all underhållning. När vi passerat Mosebacke torg och jag förkunnade att "nu bär det av nerför mot upploppet och mål" försökte jag ta ett kort på Karin i farten. Det var stört omöjligt att få ett vettigt kort på henne - kameran hann inte med.
Vi sprang skrattande upploppet sida vid sida och efter målgång blev det kramkalas. Fy fasiken vad grym du var Karin - tack för gott sällskap!
..... för en vilodag. Jag behöver ju inte få tokhybris bara för att jag smugit igång efter sjukuppehållet. Näsan svullnar fortfarande igen då och då, jag känner att jag är lite mattare än vanligt och ibland känner jag en snabb, stickande smärta i ansiktet. För övrigt är allt bra.
Dagens runda blev en lugn Södermalmsjogg, strax över 8 km i strax över 6:00-tempo. Imorgon har jag semester så då bär det av till landet. Hem igen lördag lunch för på kvällen går Midnattsloppet. Jag ska få den stora äran att vara hare åt en kompis som ska mista sin löptävlingsoskuld just på lördag. Vi ska jogga fram och gå i backarna och jag ser det som en stor ära att få vara med på hennes stora dag. Kan jag inte dra på föredrar jag att ha sällskap och softa fram och njuta riktigt ordentligt av stämningen och musiken längs banan. Det ska bli SÅ roligt!
Idag var det dags för 5 km löpning hemma i mitt kära Sumpan. Jag bestämde mig för att jogga ner till startområdet, men hann inte mer än ett par kvarter innan jag hör någon vråla mitt namn och Ulla Lembke kom jagande. Hon stod och väntade på Peter, Annica, Ove och Annicas dotter Jennifer. Jag stannade och väntade jag också för att hälsa på dom också innan jag fortsatte min jogg mot startområdet. Där strålade vi samman igen och jag fick bli av med ryggan innan vi kröp in i startområdet.
Under uppvärmningen blev jag lite orolig eftersom jag kände tävlingsdjävulen komma krypande - jag fick ju bara inte blåsa på för hårt pga infektionen och den pågående antibiotikakuren. Det löste sig dock galant för maken till trängsel första kilometern fick man nog leta efter. En smal cykelväg där över tusen kvinnor skulle samsas. Så småningom hade dock alla hittat sin fart och det flöt på bättre. Banan gick på cykelvägar runt Hallonbergen och det var en riktigt trevlig bana. Ja, hela loppet var väldigt trevligt med hög stämning, fin "goodie-bag" vid målgång och en rolig speaker som belönade dom som gjorde något knasigt vid målgång - dom fick presenter. Missade det för jag sprang med musik och var således tvärdöv.
Tiden blev 27:13 och jag kom på plats 103 av 1164. Det är jag definitivt nöjd med - undrar hur många jag zick-zackade om första biten för jag startade väldigt långt bak. Jag hade bestämt mig för att inte springa så att jag drog på mig mjölksyra eller blev superflåsig - det löftet höll jag ända till upploppet då jag släppte bromsen och gasade på.
När vi alla kommit i mål gick vi tillsammans upp mot centrala Sumpan - som alltid ivrigt kacklande. Tänk vad mycket man har att prata om varje gång man träffar sina kära löparkompisar.
Idag kände jag för att försöka öka takten lite och istället springa lite kortare. Imorgon går ju iForm-loppet och även om jag är fullständigt medveten om att min nuvarande fysiska status omöjliggör några stordåd så vill jag gärna veta hur illa det verkligen är ställt med flåset så att jag inte blir stående någonstans längs banan och håller på att kvävas. :-o
Naturligtvis hade jag dagen till ära glömt Mr Garmin hemma så det blev till att kika på gymreceptionens klocka innan jag drog iväg.
Hann bara något kvarter innan jag kände att det inte stod riktigt rätt till - jag hade lyckats få med mig ett par tights som var för stora i midjan. I varje steg jag tog kände jag hur dom gled längre och längre ner och med jämna mellanrum var det bara att ta tag i brallorna och dra dom uppåt. Väntade samtidigt ivrigt på att börja svettas för då brukar dom lixom klistra fast sig på kroppen och sluta kasa. Tyvärr tog det en stund eftersom det var ganska svalt ute.....
Nåja, värre problem kan man ha, det var bara att gilla läget och pinna på. Sprang ner till Årstaviken och svängde vänster bort till Södersjukhuset. Där kämpade jag mig upp för backen till Ringvägen för att sedan springa bort till Zinken och tillbaka till gymmet. Dagens tur blev 4,5 km i 5:09-tempo.
Utan tvekan kände jag att jag är i sämre skick än vad jag brukar vara. Nu vet jag det och får gilla läget. Ställer mig långt bak och joggar första halvan (där jag tror det ingår en lite taskig backe - inte jättebrant men lång). Känns det bra när jag överlevt den så ökar jag kanske lite mot slutet som är nerförsbacke och plattspringning.
Så får det bli!
..... eller åtminstone på 14 hela dagar är nu verkställt.
Sprang på lunchen från Mariatorget, ner till Årstaviken. Rundade Reimersholme och sedan tillbaka till Mariatorget samma väg.
Strax under 7 km blev det i 5:52-tempo och det gick väl hyfsat. Inte fullt så kasst som jag befarat åtminstone, men visst sjutton märks det att jag varit ordentligt dålig. När jag inte kände efter kändes det något bättre, så fort jag kände efter dök det upp en liten djävul som mumlade "visst sjutton går det väl trögt?".
Bara att gilla läget och tuffa på - nu är jag ju igång och springer igen i alla fall och i sinom tid ska racerpupporna få jobba.
..... är 2 veckors rent helvete över! Vågar nästan inte tro på det, men jag är i princip bra nu. Bara en svag ömhet kvar när jag rynkar på näsan och ibland blir jag täppt. Ingen värk och det har varit det som har varit helvetet.
Jag gick till en annan läkare i onsdags som skakade på huvudet när hon fick höra att läkaren jag först gick till trodde det var ett virus. "Det är solklart att du har en bakterieinfektion" sa hon och jag fick en dubbel dos antibiotika. En sänka togs (som var hög) och prov togs i näsan. Näsprovet skulle ta två dagar att analysera och eftersom bakterier i ansiktet inte är att leka med så fick jag ett bredspektra-antibiotika. Det farliga är att det är så nära hjärnan och jag skulle återkomma direkt eller åka till akuten om det blev värre eller inte blev bättre snabbt.
Några dagar av nervös väntan följde då jag mådde skitdåligt och det kändes som om ansiktet skulle spricka innan jag i lördags vaknade och kände att det hade vänt. Puh.....
Frågade läkaren om löpningen och enligt henne var det bara mitt allmäntillstånd som avgjorde när jag kunde börja springa - att jag äter antibiotika spelar ingen roll. Imorgon är det därmed dags för en första stapplande liten joggingtur - jag har ju varit däckad så pass länge så jag måste smyga igång försiktigt. Typiskt nog har jag både iFormloppet och Midnattsloppet inplanerat kommande vecka, men jag tar det som två träningspass och joggar runt bara. Ta ut mig vågar jag helt enkelt inte göra - får jag tillbaka den där skiten smäller jag av.
I'm back!
Min totala frånvaro i alla träningssammanhang beror på att jag fortfarande inte mår bra. I lördags var jag hos läkaren efter samtal med sjukvårdsrådgivningen - då läkaren trodde det var ett virus. Jag skulle avvakta några dagar och söka igen om det inte blir bättre.
Idag har jag ringt och ska åter till läkaren - jag blir helt enkelt inte bra.
