Idag kröp jag in på gymmet för att köra vo2 max-intervaller. Och nog blev det jobbigt alltid.
Jag började med att värma upp i 2 km i stegrande fart innan jag drog iväg i 4:50-tempo. Jag sprang:
12 min (slutpuls 176)
10 min (slutpuls 178)
8 min (slutpuls 178)
6 min (slutpuls 177)
4 min (slutpuls 175)
Totalt blev det alltså 40 min (8,3 km) i 4:50-tempo.
Aktiv vila 90-120 sek mellan varje intervall. Pulsen lät jag sjunka till 140 men redan i andra intervallen stack pulsen som Uppskjutet på Gröna Lund så fort jag började springa och jag sprang därmed i princip hela passet en bra bit över min tröskel. 178 är över 96% av min maxpuls och det känns.....
Då blir det en mjölksyraansamling och passet blev en utmärkt träning i mjölksyratålighet. Det dirrade i tänderna tom i vilan, men det var bara att bita ihop och slutföra. Man dör inte av mjölksyraansamling, det blir bara lite jobbigare.
Jag har varit bortrest ett par dagar och firat jul. Det blev ett litet löppass dagen innan julafton, sedan var det för kallt för löpning. Nu är vi dock hemma igen och imorse ville min kropp och jag ut och pulsa snö. Det blir mycket löpbandslöpning när jag jobbar eftersom det är så jäkla grisigt och överdjävligt underlag för mina fötter i stan så jag ska försöka passa på och springa en del ute nu när jag är hemma i Sumpan. Jag ska jobba hemma till den 10:e januari eftersom mitt jobb flyttar i mellandagarna så det lär bli en hel del tillfällen till snöpulsning i dagsljus.
Jag sprang runt Råstasjön, Lötsjön och Ör idag (strax över 8 km). Det blev som ett intervallpass pulsmässigt för jag försökte hålla en jämn (långsam) fart samtidigt som underlaget varierade kraftigt. Mestadels var det att pulsa i snön och i uppförsbackarna stack pulsen upp till som mest 170. Där jag sprang vid bilvägar sprang jag ut i vägbanan och vilade lite och då låg pulsen i "lågpulszon".
I eftermiddag blir det middag hos lilla mamsi och pappsi.
Idag hade jag egentligen planerat in ett LSD-pass på löpbandet, men jag fick lite tidsbrist. Istället för att springa ett kort lågpulspass (som jag ägnat mig väldigt mycket åt den här veckan) beslutade jag mig för att göra ett litet test.
Jag har tidigare noterat att efter underfär 2 km i 5:00-tempo är min puls uppe kring tröskeln. Efter 5 km är den fortfarande där och tickar. Det har gjort att jag funderat en del på vad som händer med pulsen om jag fortsätter i det tempot, klarar jag 6-7-8 km på bandet i det tempot utan att pulsen sticker för högt och jag börjar dra på mig mjölksyra?
Jag började med att värma upp i 2 km och laddade sedan om och drog iväg i 5:00-tempo. Efter 5 km låg pulsen ett par slag under tröskeln och jag fortsatte. Det var då upptäckte att pulsen faktiskt inte steg nämnvärt längre. Den låg och tickade runt tröskeln och kilometrarna rullade förbi på displayen. Vid 8 km insåg jag att "jag kan faktiskt springa milen under 50" så jag ökade farten till 4:50. Pulsen steg till 173 och jag kände mig fortfarande varken speciellt andfådd eller speciellt trött. Vid 9 km ökade jag ytterligare till 4:30. Vid 9,5 km började jag bli mer andfådd, men det var fortfarande helt OK och jag hade absolut krafter kvar när jag lycklig som ett barn gick i mål vid 10 km på tiden 49:20.
Det här var den i särklass bästa julklapp jag kunde få. Som ni kanske vet har jag fått rådet att fokusera på lågpulslöpning. Att få effekter av förändrad träning tar tid och det är inte utan att jag ibland funderat på om det verkligen funkar att man kan bli snabbare av att träna lågpuls. Det är förmodligen en kombination av själva lågpulsandet och att jag i och med att jag inte "bränner ljuset i båda ändar" genom att springa långpassen för fort orkar springa riktigt tufft på de pass som ska vara tuffa. Inget "mitt-emellan" alltså utan antngen rejält långsamt eller rejält snabbt och tufft. För utan de tuffa passen tror jag inte alls att det funkar, jag tror inte man blir snabb av att springa 100% långsamt.
Vilken himla tur att jag fick tidsbrist idag för nu är jag riktigt, riktigt både stolt och lycklig.
Idag är det inte som vanligt - Sverige har utsatts för något vi tidigare varit förskonade ifrån, självmordsbombare. Jag tycker det är otäckt och fastnade framför presskonferensen i förmiddags, vilket gjorde att jag blev lite sen till gymmet. Allting fortsatte bli bakvänt: Jag glömde mp3-spelaren, jag tyckte skorna kändes så obehagliga när jag började springa - tills jag insåg att jag hade dubbla sulor i dom och jag hamnade först på ett band där luftkonditioneringen var trasig. Ingen bra start på det hela mao. :-o
När jag väl kom igång kändes det dock bra. Jag sprang och filosoferade med ena hjärnhalvan och kikade på skidor på tv med den andra. Farten satte jag där jag vet att jag håller mig i lågpulszonen så att jag slipper hålla på och titta på pulsklockan utan bara kan slappna av och tuffa på.
Efter en mil kikade jag till på pulsklockan och höll på att svimma - 135 visade den på. Det är inte möjligt tänkte jag, det måste vara fel på klockan. Den var som fastfrusen på 135 och till slut tänkte jag att jag bara var tvungen att se om den KUNDE öka - jag började veva med armarna. Jag såg nog ut som en skadeskjuten kråka när jag flaxade och jag såg att jag fick lite undrande blickar från mina medtränande.
Det hjälpte dock och pulsen steg till 143 - vilket dock fortfarande är väldigt lågt för mig på den disatnsen och i den farten. Fortfarande misstänksam kom jag på hur jag skulle få svar på om det stämde eller inte - jag kollade mot löpbandets pulsmätare. Och jaaaa, det stämde.
Slutpulsen efter sprungna 15 km i 6:11-tempo blev 137
Maxpulsen efter fågeldansen blev 143
Jag förstår ingenting, men det gör ingenting.
Idag körde jag ett lågpulspass på bandet. Mitt i passet behövde jag byta låtlista i mp3-spelaren och min mp3-spelare har jag nedstoppad i bakfickan på tightsen med sladden inkörd under tröjan för att den ska störa så lite som möjligt. Det gör att det är väldigt svårt att byta låtlista springande och jag var tvungen att stanna till ett ögonblick för att fixa det.
När jag tittade på pulsklockan fick jag nästan panik - herregud vad pulsen rasade. Innan jag visste ordet av var pulsen nere i 125.
"FAAAAAN, nu är det sabbat!!!" tänkte jag.
Vaddå? tänker ni säkert, det är väl jättebra att ha en puls som sjunker snabbt? Jovisst är det så - men fattar ni inte att min medelpuls för passet blir åt helvete! Och vad skulle hända om jag - ve och fasa - måste gå på toa mitt under passet. Snacka om kalabalik! Risken att NÅGOT behöver fixas till vid långa pass är ju ganska hög.....
Nej nu får det bli på ett annat vis, för det här låter ju inte riktigt klokt. Från och med nu ser jag bara till att pulsen håller sig i lågpulsnivå under lågpulspassen. Någon medelpuls kommer icke att noteras vid vareviga lågpulspass - jag gör något stickprov då och då istället för att se om jag är på rätt väg.
Visst, jag erkänner att jag är korkad ibland men det bjuder jag på.
Visst ja - dagens pass höll jag på att glömma. Det blev 12 km. Medelpuls: Lågpulsnivå
Tjipp!
Idag testade jag ett intervallpass ur min nya bok (som är full av inspirerande pulspass). Jag skulle köra ett pass som där kallas för Berg- och dalbana. Det går ut på att man ska springa 6 min intervaller på tröskelpuls och däremellan köra aktiv vila ner till en viss puls (för mig 130).
Jag började med att värma upp 2 km i stegrande fart och sedan körde jag 7 stycken 6 min-intervaller i 4:50-tempo som jag trodde var lagom på den sträckan för att jag skulle hamna runt min tröskelpuls (som är 170).
Den aktiva vilan blev i början av varje vila jogg för att avslutas med gång. Detta för att jag hade tidsnöd (det var min lunch) och det skulle ta för lång tid om jag skulle släppa ner pulsen 40 slag genom att jogga helt enkelt.
Mina slutpulsvärden blev bra, strax över tröskel: 173, 171, 173, 173, 174, 173 och 173.
Avslutade med att gå en stund och pusta ut.
Det var en väldigt roligt pass som jag säkert kommer göra om.
20 km lågpuls på bandet med efterföljande bastumys var planen för dagen.
De 19 första kilometrarna gick helt enligt plan - 6:08-tempo och en snittpuls på 147. Klart under lågpulsgränsen alltså.
Därefter brast nervsystemet och jag drog på en raketspurt. Sista kilometern gick i 4:30-tempo och pulsen lämnade lågpulszonen med en explosion och slutade på 172 när jag nådde 20 km.
Nåja - en liten slutspurt skadar inte och jag var ju bara tvungen att kolla om jag kunde. Det kunde jag och det kändes så härligt att få sprätta loss lite.
Ett mycket bra och trevligt pass mao som slutade i bastun som planerat.
Efter en hel veckas innespringning pga kylan högg jag som en kobra idag när temperaturen blev lite mänskligare. På med Icebugsen och så kasade jag iväg från Mariatorget, förbi Zinken och ner till Årstaviken. Travade bort till Reimersholme som jag rundade två gånger innan jag tog mig tillbaka samma väg.
Det var ett underbart väder - all snö gjorde att det kändes som om jag sprang omkring i fluffig bomull. Runt Reimersholme var det bitvis helt oplogat och bitvis plogat för länge sedan - det var alltså moddigt och tungsprunget. Eftersom jag sprang lågpuls blev det knappt styrfart, men vad spelar det för roll - jag hade inte bråttom.
När jag på vägen hem kom fram till vägen som går från Årstaviken och upp till Zinken öppnade sig himlen och det fullkomligt VRÄKTE ner snö. Jag kunde inte titta ordentligt och höll dels på att springa rakt in i en stillastående bil och dels i en lyktstolpe. Tur att det gick så långsamt.
Sträckan blev strax under 8,5 km och farten blev strax över 7:00. Gruvligt långsamt alltså, men pulsen var ändå 152 i snitt så det visar på att underlaget inte var det allra lättaste. Men attans så mysigt!
Hepp!
Efter att ha suttit och konfererat och ätit gott och druckit gott i två dagar kändes det som hög tid att låta hjärtat få jobba lite - det var dags för veckans tröskelpass.
Jag är just nu inne i en period då jag föredrar att köra tröskelträningen sammanhängande istället för som intervaller så då kör jag så.
Dagens pass blev samma upplägg som förra veckan, dvs 2 km uppvärmning innan jag körde 5 km i 5:00-tempo i ett svep. Medelpulsen blev 169, löjligt perfekt alltså.
1,5 km nedjogg fick avsluta det hela innan jag hastade tillbaka till jobbet, fortfarande alldeles upp över öronen fylld av min löpning.
Hann inte mer än in genom dörren förrän jag möttes av panikstämning. "Skynda dig, du ska ut med en fotograf och plåtas för jobbets förstasida på webben!" Dom hade trasslat till det och bokat in fredag med mig och idag med fotografen. Jippi!!!! (not) Kände mig lagom fräsch och tvingade fotografen lova att han fick retuschera bort eventuell rinnande mascara, gainomax i mungipan etc etc innan publicering.
Nåja, hur som helst är jag grymt nöjd med dagens löpning och något så världsligt som ett fotografi ska inte få förstöra den känslan. Det får bli som det blir - dom får skylla sig själva dom där som bestämmer och planerar om dom får en ful förstasida.
Så det så!
