Åkte in ganska tidigt till Östermalms IP för att "komma i stämning".
Träffade flera Funbeatare och det var kul, Fredrika, Karin Linnersund, Sandra H, Mattias och stod och pratade med en kille i startfållan som jag tyvärr glömt namnet på. Stämningen var på topp trots hettan.
Hängde på 4:00-farthållaren, men släppte honom ute på Djurgården när jag märkte att han inte stannade vid vätskekontrollerna. Det var så otroligt varmt så jag vågade inte "slarva mig igenom" dom. Stannade och drack 2-3 muggar vid varje vätskekontroll och duschade överallt där det fanns duschar. Tror det betalade sig för jag mådde bra hela tiden och kunde pinna på rätt bra mellan vätskekontrollerna. Kanske tappade jag lite tid med min strategi, men utan den hade jag kanske inte kommit i mål pga hettan. Såg flera löpare som låg längs med banan och fick sjukvård och flera som stod och kräktes. Det ville jag inte råka ut för så jag tog det säkra före det osäkra. Var dyngsur hela tiden, men trots att jag alltså drack så mycket vid varje vätskekontroll var jag grymt törstig innan nästa vätskekontroll. Undrar hur mycket vätska jag fick i mig egentligen - åtskilliga liter skulle jag tro. Benen var helt vita av salt.
Publiken var helt fantastisk, tack vare den kändes det aldrig outhärdligt jobbigt. Jo ett par gånger under dom sista 3 kilometrarna fick jag stanna till ett par gånger eftersom jag höll på att få kramp i vaderna. Men det var helt OK - då var jag ju snart "hemma"
Rejält solbränd har jag också blivit på ben och armar. Ser väldigt roligt ut med strecket som blivit mitt på låren efter tighsen.
Nu mår jag gott. Inte ont någonstans, inte en endaste liten fotblåsa. Lite stel i låren, men absolut uthärdligt.´
Sluttid: 4:09:33 - placering 673 bland damerna
Imorgon smäller det!
Åkte in tidigt till nummerlappsutdelningen och det var jag glad för. Lugnt och skönt - inte så där jättemycket folk när jag kom. Så jag kunde i lugn och ro prata med farthållarna, botanisera bland salugrejerna och insåg när jag såg mig om att jag minsann ska tävla mot både Malin Ewerlöf-Krepp och Lillian Magnusson imorgon
Minsann får jag inte starta i startgrupp D istället för F. Där fick jag något för pinan på Vällingby marathon!
Unnade mig att gå och strosa länge på mässan och insupa löparatmosfären, satte mej sedan och tog en kopp kaffe utanför och fortsatte lukta på stämningen. Sen ringde matklockan och jag åkte in till Åhléns city och åt en jätteportion med ja, vad tror ni? Pasta naturligtvis!
Jag har ätit så mycket pasta den här veckan så jag tror jag måste ha pastapaus i flera månader nu.
Därefter åkte jag ut till Funbeat-Jessica i Högdalen och fikade, tittade på hennes jättefina mottagning och hade en mysig snackstund.
Väl hemma försökte jag bringa lite ordning i alla pinaler som ska med imorgon. Usch vilken logistik....
- chippet på vänsterskon
- poden på högerskon
- nummerlappen på bröstet
- farthållarlappen på ryggen
- mellantidsarmbandet på höger arm
- klockan på vänster arm
- kepsen på huvudet
- solbrillorna på näsan
- gelen och mp3'n i magväskan
- liten vattenflaska i vänsterhanden i början
- svampen i högerhanden
- stora namnlappen på kassen för överdragskläder
- lilla namnlappen på värdesakskuvertet
Puh..... Vad kan jag ha glömt?
Och hur i hela fridens namn ska jag klara av logistiken EFTER loppet???
- chippet ska lämnas tillbaka
- medalj och tröja ska hämtas ut
- överdragskläder ska hämtas ut
- värdesaker ska hämtas ut
Jag blir helt totalt urblåst i huvudet när jag sprungit hårt. Står som ett fån med tom blick och vet knappt vad som är höger och vänster. Sen ska jag hitta hem också.....
Men det löser sig väl. Ser ni någon med tom blick, blått löparlinne, ljust kort hår som står rakt upp och som verkar tappad bakom en vagn - vänd på hennes nummerlapp och ring telefonnumret som står där och säg att hon ska avhämtas!
Lycka till alla - imorgon ska vi ha skoj!
Idag var jag iväg en sväng på lunchen och körde ett kort "psykpass", dvs jag bara förvissade mej om att jag faktiskt fortfarande KAN springa.
Resultat av testet: Jag kan fortfarande springa .
En märklig känsla - känner mej tung, men samtidigt stark. Att få springa en liten skvätt lugnar mig så det tänker jag göra imorgon också. Därefter inträder totalvila som inleds med att jag ska få benmassage. Min gulliga massör ställer upp trots att hon egentligen inte masserar på torsdagar. Puss på nosen till henne!
Har nu, på inrådan från sjukvårdspersonal här på jobbet, börjat dricka en svag Resorb-/Maximlösning. Det ska bli hett på lördag och det gäller att vätska upp sig rejält. När jag väl springer har jag svårt att få i mig några större mängder vätska så det är nu dom här dagarna fram till maran som jag kan göra något åt risken att få vätskebrist. Dessutom är jag typen som svettas floder när jag springer och det gör ju inte saken bättre....
Har precis laddat in en jätteportion plättar med sylt och ikväll blir det stuvade makaroner med falukorv. Det ni!
Bredvid mej på skrivbordet står en skål med bananchips - upptäckte att det var värsta kolhydratbomben och det passar mej bra som har lite svårt att trycka in stora mängder mat.
Det känns i alla fall så. Hugaligen så konstigt det känns att inte gå iväg och träna utan att istället gå och sätta sig på restaurang och trycka i sig en rejäl ost- och skinkpaj. Känner mej som en uppblåst ballong minst sagt.
Nåja, igår fick jag äntligen tag i ett herrlöparlinne som passade. Så här ser det ut:
Fint va! Alldeles perfekt - tunnt, löst och sladdrigt. Precis som jag vill ha det. Förstår inte varför klädtillverkarna fått för sig att alla tjejer alltid vill springa i trånga tighta linnen. Jag har iofs inget emot tighta linnen, men inte när jag ska springa 42 km i värmen - då vill jag att det ska vara luftigt. Så då fick det alltså bli ett herrlinne om jag skulle få tag i det jag ville ha.
Och trösten är att hur mycket magen än hinner svälla innan lördag så lär den få plats i det linnet!
Hälsar
"Svullo Fia-Lotta"
..... springa!!!!! Är absolut inte van att springa så lite som jag sprungit sista veckan så jag har överskottsenergi. Nu ska jag ju vila inför maran så så långt är allt frid och fröjd - men det bubblar liksom av spring i mej.
Idag var jag och sprang för att släppa lite på övertrycket. 5 km i 5:00-tempo och det gick så sjukt lätt. Hade en lång överläggning med mig själv för jag ville inget annat än att fortsätta en mil, men jag tog mitt förnuft till fånga och tryckte alltså på stoppknappen efter 5 km. Med upp- och nervarvning blev det 7 km. Fick en liten slick på klubban, men jag vill ha mer!
Vilken fin service dom har på marathon.se med att göra sitt eget mellantidsarmband!
Om det inte vore för en liiiiten detalj. När man är halvblind när man ska läsa i vanliga fall och helblind nästintill när man är trött - då funkar INTE deras konstruktion.
Så jag har gjort mitt eget!
Långt ifrån diskret - en rejäl pjäs som ska appliceras runt handleden när jag springer.
Till vänster är marathons lilla nätta - till höger är min.
Idag ska damen boxas och direkt därefter gå och få sin gamla gistna kropp tillrättalagd inför dagen D.
Därefter blir det bara några korta, lite snabbare löppass innan det är dax.
Ha det!
"Blindstyret Fia-Lotta"
....... det var lämplig fart för 5 km. Som jag anade alltså. Jag kan springa 5 km i 4:45-tempo!
*Just idag är jag stark*
- Satan i gatan vilken tråkig raka det kommer nu
- Men var är alla andra löpare?
- Hade jag haft en bazuka hade jag skjutit bort den där j-a trottoarkanten jag måste ta mig uppför
- Mamma - kom och hämta mej!
- Herrejösses vad ont det gör
- Jädrans gubbjäkel - vad ser du så glad ut för?
- Vad konstigt - händerna har svullnat. Dom ser ut som korvar....
- Om jag stannar och böjer mej framåt så kanske det gör mindre ont i baklåren sen?
Varför?
- Fy f-n vad häftigt!
- Jag är grym helt klart!
- Dra på trissor, du är för jäklig minsann för nu har du sprungit Marathon!
Därför!
Idag kände jag för att "sprutta loss" lite så jag valde 400-metersintervaller i 4:00-tempo med 90s ståvila emellan.
Det gick som tåget - känner mej pigg och stark i kroppen. Men..... Helt plötsligt började jag, som aldrig brukar vara rädd för det, tänka "tänk om jag trillar och gör illa mej så här innan maran". När jag springer så fort så finns ju alltid risken, men jag är inte den typen som är rädd för att trilla i normala fall.
Så var det alltså inte idag, så efter 7 intervaller tyckte jag att jag spelat tillräckligt mycket Rysk roulette. Tackade ödet för att jag stod på benen, joggade ner och gav mina älskade ben en lång och skön stretch.
Inte utan att jag börjar bli lite nipprig inför maran nu.....
Hälsar
"Neurotiska Fia-Lotta"
Gårdagens löpning i det iskalla regnet känns minsann idag. Inte i benen - dom är oförskämt pigga, däremot i övre ryggen/nacken. Jag sprang och spände mig för att jag frös om händerna och sprang med nedböjt huvud för att försöka skydda mig från regnet så jag är jättestel i övre ryggen/nacken idag och har en hållning som jag vet inte vad. Nästan lite huvudvärk.
Var iväg en sväng till gymmet på lunchen för lite stillsam träning i syfte att mjuka upp kroppen. Känns faktiskt liiiiite bättre.
Idag har jag sprungit ett träningspass arrangerat av Team Stockholm marathon. Vi sprang 2:a varvet på maranbanan, dvs 22 km. Start 09.00 vid Östermalms IP och likt en jättelik slingrande boaorm tog vi över Stockholms gator. Farthållare för olika löpfarter, 3 vätskekontroller och mc-följeslagare. Väldigt fint arrangerat - det kändes häftigt att komma springande tillsammans med så många andra, gissa om folk tittade och undrade!
Jag sprang i 4-timmarsgruppen och det kändes väldigt bra. 22 km med snittfarten 5:38. Kände mej stark hela tiden, däremot frös jag om händerna och var helt dyngsur för det regnade vågrät och var bara några plusgrader. Vi kurade ihop oss och sprang i klungor så man fick skydd från vinden och regnet ibland i alla fall. Jag glömde keps så det regnade i ögonen så jag såg helt suddigt ett bra tag efteråt.
Efter en skön dusch och ombyte på Östermalms IP bjöds det först på mackor, proteindrink, juice och vatten på GIH. Hur kan det smaka så gott att sitta på golvet i en gympasal och äta mackor?
Därefter föredrag och frågestund med Anna von Schenk, Lilian Magnusson och Anders Szalkai. Tema: Uppladdningen inför maran.
Föredraget var jätteintressant: Mest smakfulla rådet från Anders Szalkai: Gillar du godis - ät godis sista veckan! Roligaste kommentaren från Lilian Magnusson: När du springer maran - tänk på att ju fortare du springer desto snabbare får du äta igen!
Kul att träffa folk man känner! Innan vi stack iväg träffade jag Jerry från Skavlöten terräng och på föredraget satt jag ihop med Fredrika (som skulle springa efteråt istället). Pratade också med flera andra trevliga löpare - så roligt när man träffas en massa människor med ett och samma mål.
Känner mej taggad inför den 31:a - jag vill springa!!!!!
Dagens träning började med lite löpning. Värmde först upp 1 km i 5:30-fart och sedan sprang jag 2x2,5 km i vad jag kallar "överfart". Överfart för mej är en hastighet som jag inte kan hålla någon längre sträcka - dock långsammare än intervaller. Användningsområde för mej: att bli bättre på 5-10 km. Jag springer alltså för fort för den distansen och tillåter mej en paus mitt i. Målet är att pausen ska flyttas framåt mot 5 km så sakteliga och en dag - som genom ett trollslag - kan jag springa 5 km i den hastigheten och jag får definiera ett nytt "överfartstempo".
Egentligen klarar jag nog 5 km i den farten redan, men just idag var det överfart. Dels skulle jag boxas efteråt och dels har jag ju bestämt att jag från och med nu efter varje löppass fram till maran ska känna mej stor, stark och odödlig så jag vill inte "köra skiten ur mej". Det var alltså alldeles lagom jobbigt för dagen.
Boxningen var skoj - vi fick sparkas mycket och det gillar både jag och min sparringpartner.
Största lyckan på gymmet idag var dock möjligheten jag fick att tipsa en tjej om löpsteget. Mitt lilla tips gjorde att hon från att tidigare varit död efter 5 km lyckades springa en hel mil. Hon var så lycklig så att hon kastade sig om halsen på mej efteråt. Hon berättade att hennes dröm var att våga testa Tjejmilen och nu trodde hon att hon vågade - hon hade tidigare inte förstått vad hon gjorde för fel eftersom det var så fruktansvärt jobbigt att springa.
Min kropp och jag har ett tight förhållande. Eller egentligen är det min kropp, mitt handlande jag och mitt själsliga jag som är de såtaste vänner.
Nu har jag väl fått fnatten tänker ni säkert - vad pratar jag om?
Det handlar i mitt fall om rak och direkt kommunikation. Att hela tiden lyssna på kropp och själ för att kunna tolka signaler. Allt för att få ut det optimala ur träningen och för att nå största framgång. Innan vi hittar på något så ser vi till att alla komponenter är med på noterna och det gör att alla delar känner sig trygga, i regel är nöjda och glada, pigga på upptåg och gör sitt bästa. Hela jag är trygg i min träning, för jag vet att jag inte plågar mig till något som inte känns OK och om min kropp eller min själ säger ifrån så är det något som inte stämmer och det tar jag alltid på allvar.
Jag har hittat sättet som passar mej. Jag kör all träning "på känn". Köpte mej en fin pulsklocka - pulsbandet ligger och samlar damm och jag använder bara klockan och fotpoden för att registrera fart och distans. Att träna och använda pulsklockan som styrmedel är för mej som att köra bil med träskor - ett otroligt trubbigt sätt och vad pulsklockan visar säger mej inte alls hur ansträngande passet egentligen var. Pulsklockan bara stör kommunikationen med min kropp för i regel är min kropp och pulsklockan inte överens om hur jobbigt ett pass är och om kartan och verkligheten inte stämmer överens gäller verkligheten!
Det är hur jag upplever det som är intressant för det är det som styr vad jag orkar och inte orkar.
Istället kör jag med en inre skala från 1-10, där lugna långpass bör ligga på runt 4, snabbdistans runt 6-7 och intervallerna nära 10. Min upplevda ansträngning styr helt, för vad hjälper det mig om pulsklockan visar att pulsen ligger rätt - men jag kroknar? Jag tror att jag håller mycket bättre med mitt sätt att träna och jag tror att jag hela tiden hamnar i den ansträngningsnivå jag för dagen vill hamna i. Ibland kör jag snabbdistanspassen i 5:00-tempo, ibland i 5:30-tempo. Det är helt OK.
Att jag kör helt på känn gör att jag blivit väldigt duktig på att tolka min kropps signaler. Varje löppass börjar med 5-10 minuters löpning då jag är helt fokuserad inåt mot mig själv och lyssnar av hur kropp och själ mår för dagen. Först lugnt och sedan med fartökning för att kolla att jag inte har ont någonstans och att både kropp och själ är med på noterna och att det passar att köra det jag planerat.
Jag är alltså av den bestämda uppfattningen att man inte måste ta sig till framgång med hjälp av fysiskt eller psykiskt tvång. Nu menar jag inte att det inte får göra ont eller smaka blod - det har jag inget emot. Jag tror att man för att bli snabbare måste plåga sig ibland och springa lite för snabbt och att man för att kunna springa längre måste plåga sig och ibland springa längre än vad som känns bekvämt. Vad jag menar är att det gäller att hitta rätt nivå och framför allt rätt tillfälle.
Med ovanstående sätt når jag mitt Nirvana - känner att det passar mej som sagt och att jag når framgång i min träning. Var och en har sitt sätt att nå sitt Nirvana - det gäller bara att hitta sättet som passar en själv. Det finns ingen absolut sanning tror jag. Av den anledningen läser jag också ogärna en massa teoretiska artiklar om löptekniker, träningssätt, intervallupplägg, kostupplägg etc etc. Känns det rätt så är det rätt i dom flesta fall.
Idag har jag tränat en av dom bästa komplementträningarna till löpning enligt min åsikt - jag har tränat poweryoga. Powern i den yogan ligger inte i en fysisk kraftansträngning utan ger inre kraft. Helt fokuserad inåt och avstängd från omgivningen får jag stå i olika asansas och bara andas och bara vara. En lisa för själen!
Må så gott kära vänner - vi ses i Nirvana!
Idag har jag kört intervaller.
Kände mej pigg och på G så efter 2 km uppvärmning började jag med 6 st 400-metersintervaller i 4:15-tempo med 200 m jogg emellan (egentligen ska det enl schemat vara 400 m jogg
).
Sedan fick jag lust att pröva ännu lite snabbare intervaller med ståvila så jag körde 6 st 400-metersintervaller i 4:00-tempo med 90 sekunders ståvila emellan. Då gick benen som trumpinnar!
Hade nog kanske klarat att springa ännu liiiite snabbare, men när jag kommer upp i dom här farterna måste jag orka hålla ett ordentligt buktryck hela tiden för att inte börja vingla och kanske trilla och jag vågade faktiskt inte testa eftersom jag väldigt ogärna vill trilla och göra mej illa precis just nu...
Avslutade med 1 km nedjogg
Jag tycker faktiskt att jag kan springa ganska fort trots mina taxben.
Ett väldigt konstigt löppass. Var på filmproduktionsmöte hela fm och det drog ut på tiden. Beslutade mig trots allt för att pipa iväg en snabbis till gymmet för att springa 5 km snabbdistans.
Började med att värma upp 1 km i 5:30-tempo, stannade och drack, stretchade och satte sedan fart i 5:00-tempo. Lyssnade på musik och löpningen flöt på ovanligt behagligt. Helt plötsligt upptäckte jag att jag sprungit nästan 7 km och då kunde jag ju bara inte försätta chansen till nytt besök på "rätt" sida om 50-minuterssträcket
så jag tuffade vidare. Efter 9 km ökade jag farten till 4:30-tempo för att få lite marginal och det gick som tåget ända in i mål. Jag gjorde det - sluttid 49:30!!!!!
Om jag vore en travhäst skulle jag verkligen vara en sån där "högoddsare" som det kan vara värt att satsa en hundring på ibland. Ofta går det åt helsike, men jag har mina ljusa stunder och när psyket är på topp kan jag få till det riktigt bra. Blir så impad av er löpare som är så jämna så att ni kan räkna ut i förväg i vilket tempo ni ska springa på träning/tävling. För mej går det inte alls - dagsformen är helt avgörande. Vissa dagar flåsar jag som en blåsbälg när jag springer milen på 55 min - idag blev jag inte nämnvärt andfådd. Vad som styr mina resultat kanske jag aldrig får veta, men ett tu tre så smäller det till.
Två träningsveckor kvar till Stockholmsmaran. Då räknar jag inte sista veckan som ska vara mestadels vila. Klockan är alltså kvart i tolv och loppet är kört enligt min åsikt. Det går inte längre att hinna förbättra sin kondis eller sin uthållighet något nämnvärt.
Fokus från och med nu: Löpglädje och löppass som är bra för mitt psyke.
Nu ska jag se till göra vad jag kan för att varje löppass fram till maran blir en njutning. Nu njuter jag ju av intervaller, backpass och blodsmak i munnen så utan löpning lär jag inte bli på något vis. Men jag ska träna det jag för dagen känner för - allt för att undvika psykiskt påfrestande och enligt min åsikt bara nedbrytande löpning. Om jag tränar något jag inte riktigt är upplagd för är risken stor att det blir ett "skitpass" och det sabbar mer än det bygger upp. Känner jag för långpass så kör jag det - annars låter jag bli, för det spelar ingen som helst roll längre.
Jag har tränat som en iller hela vintern: Många och långa löppass, intervaller, snabbdistans etc etc. Disciplinerat och många gånger med en känsla av att det är ganska motigt har jag malt på. Jag har gjort vad jag kunnat för att komma i form och jag TROR att jag lyckats skapligt med det.
Fast på maran kan vad som helst hända - huvusaken är att jag på träningen nu i vinter/vår gjort vad jag kunnat och att jag på maran gör så gott jag kan. Och framför allt att jag har kul
Idag har jag öppnat min börs! Var på Runners Store på förmiddagen och inhandlade ett par löparsolglasögon och dessa:
Det är ett par Asics DS Racer
Provsprang dom på lunchen och det var verkligen ett par kanonskor. Lätta och smidiga - som mockasiner kändes dom nästan.
Värmde först upp i 1 km, sedan sprang jag 5 km i 5:00-tempo förutom 500 m då jag var tvungen att testa och dra på i 4:00-tempo. Avslutade med 2 km nedjogg. Sedan var det dax för boxning. Jättekul - vi fick träna en ny typ av sparkar då vi skulle hoppa upp först och sedan sparka. Knepigt som attan först att få in snitsen, men det tog sig så småningom.
Dagens löpning blev först 7 km i 5:15-tempo. Eller jag varierade mellan 5:00-tempo och 5:30-tempo så att snittfarten blev 5:15. Därefter var jag lite uttråkad.....
Vad gör man då - jo man hittar på något annat en stund. Jag bytte till lite backträning och körde 4x500m i 5 graders lutning, 6:00-tempo. Det var mer benpustigt än andedräktspustigt och betydligt roligare.
1 km platt nedjogg i 6:00-tempo fick avsluta dagens insats.
Idag har jag inte sprungit. Ville så det värkte, men en sak har jag lärt mig: Om ett hårt löppass går bra en dag innebär det inte att det skulle gå lika bra nästa dag hur sugen jag än är. Då blir det ofta platt fall!
Nej, idag blev det powerwalk, roddmaskin och ett corepass. Ikväll var jag dessutom och fick en timmes helkroppsmassage. Speciellt ryggen, rumpan och baksida ben fick en rejäl omgång - det behövdes! Min massör är grym på att hitta alla små muskelknutor - inte alltid så skönt när handen tvärstannar och hon börjar trycka och gnida.
Men så här efteråt känner jag mej så mjuk och varm i hela kroppen.
Imorgon får jag springa!
Idag har jag sprungit 400-metersintervaller och det gick bara så sjukt bra!
Meningen var att jag som vanligt skulle springa 12x400m i 4:15-tempo med 400 m i 6:30-tempo emellan. Efter 9 intervaller var jag fortfarande så sjukt pigg så jag minskade återhämtningen till 200 m. Sista intervallen körde jag i 800 meter - fortfarande helt pigg! Då blev jag nästan rädd för mig själv och tänkte att "tänk om det blivit något fel på trötthetssignalerna och jag faller ner och dör helt plötsligt" så jag slutade trots att jag lätt kunnat fortsätta.....
Fattar nada!
- fast iofs
Dagen efter ett långpass tycker jag det känns skönt att jogga en lugn kortare sträcka - det känns som om jag återhämtar mig snabbare om jag gör det än om jag bara vilar. Fast det funkar bara med riktigt lugn löpning när jag är "löparbakis" för trots att kroppen kändes helt OK idag så har jag upptäckt ett konstigt fenomen. Dagen efter blir jag väldigt varm om jag tar i för mycket samtidigt som jag har svårt att svettas. I normala fall börjar jag svettas väldigt snabbt när jag springer och det kyler ju ner mej - men alltså icke dagen efter ett hårt löppass. Jag blir bara kokhet - precis som om termostaten fått tokspel.
Visst är det konstigt???!!!!
Nåja, nu vet jag ju vad det betyder - att min kropp inte vill ha några stora utmaningar utan ta det lugnt. Och när min kropp säger till så försöker jag lyda om jag bara begriper vad den säger!
Därför blev det bara 5 lugna och sköna kilometer idag.
Idag har jag äntligen sprungit ett långpass. :-D Just nu definierar jag ett löppass längre än en halvmara som ett långpass, men det varierar över tiden. När Stockholmsmaran är över ska jag fokusera lite mer på kortare löppass och då lär nog ett långpass vara kanske 15 km. Men just nu är det alltså över 21 km.
Det enda jag visste om dagens långpass var att det just skulle vara långt och att jag skulle ta mej in till stan. Bestämde mig för att sätta upp små delmål och att jag inte fick besluta var nästa delmål skulle vara i förväg. Om näsan ville peka åt ett och samma håll var det helt OK - då skulle jag springa så länge jag ville åt det hållet och sedan åka kommunalt hem. Blev det en runda så jag sprang hem också fick det bli det..... Laddade med Maxim sportdryck som jag köpt just för att det serveras på maran (urk - det var en jolmig smak på det
, Visakortet (måndaskortet hade gått ut), Mp3-n, en hundring, en tia och en femma (toapengar) och två energigel och gav mig iväg.
Första delmålet var Stadshuset. Dit sprang jag som vanligt via Pampas och längs Karlbergskanalen. Det luktade sagolikt av blommande hägg emellanåt och det var massor av glada löpare. När jag började närma mig Stadshuset var det alltså dax att fatta beslut om var jag skulle ta vägen sedan. Jag hade två löpare framför mej och jag bestämde att "åt det hållet dom springer - dit springer jag också". Dom svängde höger vid Stadshuset och bort mot Norr Mälarstrand så så fick det alltså bli för mej också. Fast först stannade jag till och drack lite.
Jag älskar att springa på Norr Mälarstrand. Av någon anledning tycker jag det är så lättsprunget där (får se vad jag tycker om det på andra varvet på maran.....) och jag gasar alltid på lite extra där helt automatiskt.
Rålambshovsparken närmade sig - var skulle jag nu då? "Nu har du sprungit och njutit en god stund - nu ska du få smaka på godsaker" tänkte jag. Du ska springa upp på Västerbron!
Västerbron är konstig - på håll hatar jag den! Den är så stor och står där som ett skräckinjagande oöverstigligt monument. Men när jag väl springer upp på den så är den faktiskt inte så farlig. Otrolig utsikt som man kan ägna sig åt att titta på istället för att titta rakt fram på den oändliga stigningen....
Efter Västerbron hade jag att välja på Söder Mälarstrand eller Långholmsgatan mot Tantolunden. Det fick bli Tantolunden och nästa satta delmål blev Skanstull. En ny mysig och lättsprungen sträcka längs med vattnet. Vid Skanstull stannade jag till för andra gången, drack lite (det var sjukt varmt) och tog en gel. Jag kände mig alldeles saltsträv och otäck i ansiktet och längtade fruktansvärt efter att få skölja av ansiktet. Då fick jag en idé - nästa delmål Mariatorget och mitt "hemmagym". Där kan jag pipa in, låna toan och skölja av ansiktet lite. Så blev det och jag fick några hejarop med mig på min fortsatta färd.
Var skulle jag nu ta vägen då? Jag beslutade mig för att styra näsan mot Slussen - då hade jag ett par kvarter på mig att bestämma mig om jag skulle vända åter mot Sumpan eller fortsätta rakt fram längs Skeppsbron. Det blev Skeppsbron. Sprang bort till Stadsgården som var nästa delmål och där beslutade jag mig för att inte ta Strandvägen utan styra kosan norrut. Jag hade då spungit 18 km och det kändes lite lagom att börja rikta näsan någorlunda mot hemmet (valet att springa bortåt hela tiden hade jag därmed avfärdat). Sprang Birger Jarlsgatan (där fick jag ett anfall av glädjefnatt - av någon anledning kände jag mig helt plötsligt så himla stor, stark och duktig - så jag gasade på rejält och galopperade vilt mellan dom få söndagsflanerare som var ute och gick och som faktiskt hade vänligheten att kliva åt sidan när det kom en toklycklig sprinter farandes. Nästa delmål var Wennergren Center så efter Birger Jarlsgatan blev det Roslagsgatan fram till det målet.
Vid Wennergren stod det en skylt "Solna centrum - 4 km" och det kändes helt plötsligt väldigt lockande. Men, men - man kan väl ändra sig vet ja. När jag kom fram till Stallmästargården såg jag Hagaparken breda ut sig som en stor, grön, välkomnande famn och lixom av sig själv så galopperade mina fossingar in där. Nytt delmål - Koppartälten. Där blev det en drick- och stretchpaus. Ojdå - vätskan slut efter det.... Nåja, jag hade ju pengar med mig så det skulle ordna sig.
Sprang från Hagaparken bort till Blåkulla och Solna och genom Hagalund. När jag kommit till Hagalund var jag fruktansvärt törstig och energin började tryta så jag pep in i en kiosk och köpte en flaska Mer och en chokladkaka. Det tog sisådär 2 sekunder att halsa Meren och trycka i sig chokladkakan. Gissa hur gott det smakade!!!
Nu var det inte långt hem alls och med förnyade krafter pinnade jag på mot Sumpan och en lång skön dusch. Löpturen blev 29 km och det tog precis strax under 3 timmar. Jag fick inte ont någonstans och det är jag väldigt glad över. Ja då räknar jag inte med stelheten som infinner sig för mig varje gång jag springer upp mot 3 mil. Det får jag leva med för jag springer inte tillräckligt ofta så långa distanser för att kroppen ska vänja sig så pass så att jag är helt oberörd.
Nu är jag trött, mätt, belåten och stel. Skrider fram lixom likt en drottning.
Fast det gör absolut ingenting - jag känner mej faktiskt lite som en drottning just nu.
Hälsar
Fia-Lotta
Jag måste erkänna - jag hatar att springa långpass på landet ensam. Hade planerat att springa idag, men vi är kvar på landet så jag fortsatte jobbandet på tomten och sköt upp löpningen tills imorgon. Vi åker hem till Stockholm imorgon förmiddag och jag älskar att springa i stan. Mina favoritplatser är Strandvägen, Norr Mälarstrand, Valhallavägen, Gamla stan eller rakt genom city. Njuter som bara den av att springa omkring på gatorna mitt i stan och titta på folklivet och alla vackra platser i vår underbara huvudstad. Så knäpp är jag alltså - föredrar trottoarerna framför skogsvägarna om jag ska springa långt. Jag har dock en runda jag räknat ut här på landet och som jag ska prova vid tillfälle: Jag ska springa från landet, via Vagnhärad, till Trosa och tillbaka. Det blir totalt 36 km och jag får första vätskekontrollen i Vagnhärad efter 1 mil och sedan är det alltså 8 km till Trosa och nästa vätskekontroll. Springer jag så slipper jag springa "in the middle of nowere" och jag slipper släpa med mig en massa dryck och energi. Halvvägs, alltså i Trosa, finns det mysiga energiintag nere i hamnen. Det kändes lite för långt den här helgen med tanke på hur hårt jag jobbat med annat, men det måste helt klart testas!
Vad har jag sysslat med idag då? En faslig massa jord är kärrad, alla blommor har fått kogödsel, jordgubbslandet rensat etc etc. Så jag känner mej rätt nöjd med dagen ändå som avslutades med grillning hos grannen.
Igår och idag har jag grävt och grävt och grävt. Äntligen börjar jag tro på att vi ska få till en vattentoalett på landet. :-D Tyvärr rimmar det dåligt med att jobba så hårt med grävning och sedan springa - jag orkar helt enkelt inte båda samma dag.
Det är lite brådis med grävningen för i veckan kommer rörmokaren och ska koppla ihop rören. Imorgon ska jag krypa in under huset och gräva klart för avloppsröret, köra till tippen med en massa elände vi samlat på oss och sedan rensa och gödsla klart i rabatterna. Men på lördag har jag planerat in ett löppass. :-D Hur långt det blir och var jag ska springa får dagsformen bestämma.
