10 km i 5:30-tempo. Allt känns bara bra.
Ägnade mig en del åt att försöka tänka på löpsteget. En av fördelarna med att stå på ett löpband och harva är att förutsättningarna är likadana hela tiden och det gör att det är väldigt intressant och givande att testa att ändra lite på olika detaljer i löpsteget och känna effekterna. Att luta sig lite, lite mer fram/bakåt. Att öka/minska löpsteget lite. Att landa med foten lite annorlunda. Att ändra lite på ryggens "böj". Vad blir effekten av dom olika små förändringarna? Mycket spännande och givande experimenterande.
Avslutade med en lång grundlig stretch av rygg/ben/rumpa.
Idag har jag fått bekräftat att min hosta inte är något att bry sig om längre vad gäller löpningen. Var och sprang 15 km i mitt normala långdistanstempo och kände mej hur pigg och stark som helst. Hostade inte en enda gång under löpningen och hade det inte varit för att jag lovade min löparmentor att varken springa långt eller fort idag så hade jag ökat farten och sprungit 5 km till.
Testade också att springa med Resorb + mitt vapen mot sk "löparmage" för att känna att det inte var något jag reagerade emot, men det gick hur bra som helst.
Nu har jag bara 2 kortare lugna löppass i början av veckan - sedan ska jag vila upp mig.
Fan vad jag är glad att det funkade!
Hälsar den dansande Fia-Lotta!
I morse vaknade jag glad som en lärka - första natten helt utan vare sig hostmedicin eller störd nattsömn pga hostattacker. Lät visserligen som en svårt lungsjuk när jag försökte hosta upp mig, men kände ändå viss förtröstan. Då vände sig sambon mot mig och sa "gumman - du förstår väl att om du låter så där nästa helg kan du inte springa.....". Jag fick ett utbrott och skrek "Tyst på dej!!!!! Tänk det - men TALA FÖR FASIKEN INTE OM DET!!!"
Stackars min älskling som bara skulle vara omtänksam.....
På lunchen blev det återigen lugn träning. Ställde mig på löpbandet och började lufsa. Och fick ganska omgående problem.... Jag dricker väldigt mycket vatten pga hostan och det har sina effekter. Det var otroligt mycket folk i gymmet och jag ville för mitt liv inte lämna löpbandet för att åtgärda problemet så jag bet ihop och lufsade vidare. Efter 3 km gav jag upp - måste åtgärda problemet!!!!
Insåg att det var kört med löpning eftersom jag förstod att någon skulle dyka på bandet direkt, men jag hade inget val. Men av någon konstig anledning var det nästan folktomt när jag kom tillbaka in i gymmet och löpbandet var ledigt. Så jag kunde studsa upp igen och fortsätta 4 km till.
Efter löpningen satte jag mig och rodde en stund för att även överkroppen skulle få lite av sleven.
Efter träningen gick jag en inköpsrunda till apoteket och hälsokosten. Här ska plockas fram det tunga artilleriet så jag köpte slemlösande tabletter, Mitt val sport (vitaminer) och Kan Jang. Fick smyga med påsen när jag kom till jobbet för här arbetar svensk sjukvård och ni kan ju bara tänka er svensk sjukvårds syn på "hokus pokus".....
Som grädde på moset ska jag på vägen hem köpa färsk ingefära, chilipeppar, apelsiner, grape och citron. Detta ska grötas samman till en häxbrygd av guds nåde!
Jag ska bli pigg!!!!!
Idag var jag rejält överoptimistisk betr min fysiska status när det var dax för dagens löppass. Tyckte i min enfald att jag mådde som en princessa och valde därför att försöka mig på långa intervaller (1600m). Efter en intervall hostade jag hejdlöst och det kändes som om jag andades genom ett sugrör. Avbröt dumheterna och fortsatte löppasset i lugn fridsam jogg. Nu är det sluttestat med snabb löpning innan maran nästa helg - här ska lufsas fram så att luftrören får piggna till i lugn och ro utan kroppsägarinnans tossiga infall.
Hälsar Fia-Lotta som trots allt är vid gott humör - på maran rusar jag inte fram så det ska säkert gå bra.
Dagens träning fick även den gå i lugnets tecken. Hostar fortfarande och vill vara rädd om lilla hjärtat..... 30 min rask promenad på löpbandet, 10 min roddmaskin och 30 min core kändes som en lämplig träningsdos idag.
I morse konsulterade jag sjukvårdsexpertisen här på jobbet ang min hosta och fick absolut förbud att köra intervaller, snabbdistans eller något annat som anstränger hjärtat hårt. Fick däremot OK till lugn jogg så det är vad jag får ägna mig åt tills hostan gått över. Suckar resignerat och registrerar idag 5 km lugn jogg som dagens träning.....
Idag har jag sprungit för första gången sedan i torsdags då min j-a hosta bröt ut. Eller sprungit och sprungit - kändes faktiskt mer som "rosa-plysch-jogg". Jag hade en deal med mig själv - sänk farten till 6:00-tempo och sänk distansen till max 15 km (hade tänkt springa 5:30-tempo i 25 km) eller låt bli helt. Valet var lätt - jag sänkte fart och distans och tuffade på så sakteliga. Det kändes väldigt märkligt - jag är urusel på kombinationen långsamt/kort. Var tvungen att plocka ur musiken ur öronen för att åtminstone höra mitt trampande på löpbandet och få någon form av löpkänsla. Jag är väldigt glad att min kropp svarade som den skulle på löpningen, tro inget annat! Jag hostade inte alls och kollade pulsen flera gånger och den betedde sig också precis som den skulle.
Men jag fick varken endorfinpåslag, adrenalinpåslag eller den där härliga känslan av trötthet. Bestulen på konfekten lixom.
En sak är säker - jag beundrar alla dessa människor som är lyckliga över att så sakteliga gå med stavar eller som sitter och myser på motionscyklarna och läser Femina eller Fitness magazine. Dom ser så avspända ut..... Men en sak är säker - den dag jag inte kan springa på i full rulle eller inte kan springa riktigt, riktigt långt - då lägger jag av! Vad fasiken skulle det ge mej? Nej leve Runners High säger jag bara!
Nu till förklaringen av rubriken: Mitt löppass idag kändes alltså rätt mesigt. När jag kom ner i omklädningsrummet kom det fram en storleende tjej och utbrast "Men herregud - jag måste bara säga att fy fasiken vad du är duktig på att springa. Jag har kikat på dej idag och du springer ju så himla lääääänge och så himla fooooort alltså. Tänk om jag kunde springa som dej....." Jag tappade hakan först men samlade mig snabbt och tackade så mycket. Hade inte hjärta att berätta om hur jag såg på dagens insats, men jag fick mig en tankeställare. Kanske det är så att man får en förvriden syn på vad som är en bra insats. För mej är långt åtminstone över 2 mil och 6:00-tempo känns väldigt, väldigt sakta. Man kanske måste inse att man är lite skadad....
Alltså, hur i hela fridens namn behåller man känslan av att vara nöjd utan att behöva öka distans/hastighet hela tiden????
Imorgon ska jag springa FORT för då ska jag springa 400-metersintervaller! Endorfiner - welcome!!!!
...... jag ska springa Vällingby marathon om 2 veckor.
Onsdagen efter åker jag till Kanarieöarna för en vecka i solen så jag hade ändå planerat in ett riktigt rejält långpass den helgen och då kan jag ju lika gärna förlägga det till ett ställe där jag får service med väskekontroller osv.
Tänker alltså inte ta det som tävling utan som ett träningspass och inte pressa livet ur mej. Tillfället då jag ska göra det kommer senare....
Tyvärr ingen löpning idag som jag planerat - hostat och snörvlat hela natten trots att jag kände mig pigg igårkväll. Känner mej inte sjuk, men har sovit så pass illa så jag behöver vila idag....
Host-host hälsar Fia-Lotta
På förmiddagen idag var jag så himla arg. Hade grunnat och malt på en sak så att jag höll på att koka över. Jag gick hela tiden och höll långa brandtal för mig själv, så in i bängens sur var jag.
Vad göra.... Springa naturligtvis!
Sagt och gjort, jag slutade mitt på dagen idag så jag styrde kosan rakt mot gymmet och mitt älskade löpband. Vid ca 14 km började mungiporna vinklas liiiite uppåt och 2 mil och 1 timme och 50 minuter senare var jag go å gla igen!
Om man snöat in på något som egentligen bara är trams är nog ett rejält och svettigt löppass bästa medicinen för att må gott i själen igen.
Nu slipper jag plocka fram kvasten och likt andra häxor styra kosan mot Blåkulla ikväll för nu är jag ingen häxa längre.
Glad påsk!
Idag hade jag lite dåligt med tid för träning på lunchen men en stund hade jag mellan ett möte på jobbet och mitt kiropraktorbesök. Dagens löpning blev först 1 km uppvärmning i 5:30-tempo, sedan 5 km i 5:15-tempo och därefter 1 km nedjogg i 6:00-tempo. Det kändes faktiskt som om löpningen precis innan kiropraktorbesöket gjorde att det gick liiiite lättare att få bort låsningen i ländryggen. Kanske det hjälper att vara uppvärmd..... Efter knakelibrakningen fick jag världens skönaste ben- och ländryggsmassage - kutter!!!!!
Idag sprang jag lite för första gången sedan Skavlötenträningen i söndags. Det kändes ganska OK, lite trött i benen fortfarande. Tog det lugnt och sprang bara 5 km eftersom jag kände att jag inte riktigt orkade hålla mitt vanliga löpsteg i längden. Att springa med annat löpsteg bara för att jag är trött (framför allt i vristerna) vill jag inte. Avslutade med stretch och lite pys i bastun.
Idag är jag av förklarliga skäl lite löparbakis så dagens träning fick bli en lugn och fridsam återhämtningsträning bestående av 20 min roddmaskin och 20 min crosstrainer. Crosstrainern var verkligen skön, jag kände riktigt hur dom stela musklerna mjukades upp. Avslutade med 20 min stretch och en skön vila i den varma bastun.
Jag tror mer på att försöka göra något lugnt och försiktigt dagen efter än att totalvila, tycker jag återhämtar mig snabbare på det sättet.
Imorgon ska jag, om kroppen återhämtar sig som den ska, försöka mig på en lugn jogg.
Idag var jag med på långpassträning vid Skavlöten (Täby). Som alltid så himla fint ordnat - tack för det!
Vi hade otrolig tur med vädret, solen sken och det var alldeles lagom temperatur (sådär en 5-8 grader varmt). Vid varvningsplatsen hade vi ett bord som vi lastade fullt med diverse energi och dryck.
Alla hade olika målsättningar med dagens träning, men första varvet (banan är 10,5 km) försökte vi hålla ihop gänget och det gick bra till en början.
Till fortsättningen delade vi upp oss i grupper efter önskehastighet. Jag hängde på 2 killar som hade som mål att springa 3 varv totalt i runt 6-minuterstempo.
Dagens löpning blev för mej 3,15 mil på tiden 3:16. Det är jag väldigt nöjd med med tanke på att det var en grymt jobbig bana (början var ett skämt med en stigning som fick en att börja fundera på att börja knyppla istället) och att jag inte tränat någon terränglöpning sedan i höstas. Det känns i bak och lår nu - jag lovar! :-D Men jag hade bestämt mig för att ge järnet idag så det är helt enligt planerna....
Fredrika och jag anländer till Skavlöten:
Jag försöker lägga på en spurt i slutet av varv 2 (21 km):
Jag och mina duktiga "harar" efter målgång (31,5 km)
Nu ska vi åka hem. Jag är helt tom i bollen och försöker räkna ut hur jag ska göra med alla förbaskade saker som ska med hem.....
Fredrika har roligt åt mej....
Idag är jag på bushumör. Sådär ni vet då man går omkring och småflinar.
Det är nog någon slags kombination av fredagskänsla och vårklänslor som infunnit sig.
När jag gick för att träna kände jag att jag ville ha riktigt skoj. Jag är för det mesta en disciplinerad person som älskar mitt träningsschema och som faktiskt brukar följa det till punkt och pricka (om inte kroppen protesterar) så jag tyckte att jag kunne unna mig att lattja lite idag. Att ha riktigt skoj för mej är att springa jätte-jätte-fort. Så det gjorde jag idag - inte långt och inte länge, men jag fick i alla fall springa i princip så fort jag kan i 300 meter i taget utan att flyga av löpbandet.
Så här blev dagens löppass:
1 km uppvärmning först i 5:30-tempo och som avslutning 3 ruscher i upp till 3:30-tempo.
5x300 meter i 3:45-tempo med ståvila emellan
2 km i 5:00-tempo (då var jag trött!
)
2 km i 6:00-tempo som nedvarvning
Därefter kände jag mig inte leknödig på löpbandet mera - jag lovar!
Vet inte om den här typen av löpning utvecklar min löpning, men gör den inte det så skiter jag i rent ut sagt i det - jag hade i alla fall döskoj!
Lite stretch hann jag med efter det och sedan var det dax för veckans boxpass. Lika kul som alltid - lek det också..... (ska jag aldrig bli vuxen???
)
Hoppas ni fått/får en lika busigt skojig träningsdag som jag fått och att ni får en riktigt härlig fredagskväll!
Hälsar
"barnsliga Fia-Lotta"
Tänk att jag lyckades dra på mig träningsvärk i överkroppen igår trots att jag tyckte jag tog det så försiktigt. Otroligt vad fort musklerna lägger av sig....
Nåja, man springer ju tack och lov inte mest med överkroppen, men den är helt klart involverad och det kändes när saker och ting guppade när jag sprang.
Trots det gick det faktiskt bra att springa - kanske blev jag distraherad av "guppsmärtan" och lyckades förtränga "andedräktsansträngningen" pga det....
Dagens löpning blev så här:
0-1 km 5:30 min/km
1-6 km 5:15 min/km
6-10 km 5:00 min/km
Avslutade med 1 km lugn jogg i 6:00-tempo och en skvätt stretch.
Det var väl duktigt gjort av mej?
Denna dag är springfri, känns lite konstigt. Var och tränade lite styrketräning för överkroppen + core istället. Styrketräningen har fått stå tillbaka en smula senaste tiden till förmån för löpningen så jag försökte ta det lugnt och inte köra lika tungt som jag brukar. Vill ogärna bli totalinvalidiserad.....
Coren däremot kändes som vanligt trots att jag inte kört det lika mycket heller - kändes glädjande.....
Idag stod det 1200-metersintervaller på schemat. 5 st 1200 meter i 4:35-tempo med 400 m jogg emellan.
Av någon anledning som jag faktiskt inte begriper själv kände jag mig nere på förmiddagen. Deppig = Tycka synd om sig själv och Tycka synd om sig själv och intervaller är som gjort för lidande eller misslyckande.
Eftersom jag inte visste riktigt varför jag kände mig så deppig så beslutade jag mig i alla fall för att ge intervallerna en chans. jag bet ihop och sprang på trots att jag flera gånger hade lust att bryta. Jag tänkte "om du grejar det här kommer du må mycket bättre efteråt än om du ger upp". Och ack vad rätt jag hade!
Nu är deppigheten som bortblåst och jag känner mej glad och nöjd.
Jag har en ny strategi att försöka hålla sista intervallen till utmattning och idag orkade jag inte en meter längre än vad schemat sa, men jag genomförde löpningen enligt planerna och det är jag mycket nöjd och glad över!
Från att på förmiddagen sett ut så här:
ser jag nu ut så här:
..... som idag meddelade att man from nu höjer motionsbidraget från 1500:-/år till 4000:-/år. "Motion ska uppmuntras" var motivationen.
Gissa om jag gjorde glädjeskutt!!!!!
I morse när jag vaknade kände jag mig "osprungen". I normala fall på måndagmornar brukar jag vara allt annat än pigg i benen så det var en konstig känsla. Långt ifrån angenäm eftersom jag visste att jag ska sitta i möte nästan hela dagen. Av att sitta i möte får jag myror i brallan i normala fall och hur skulle det inte bli om jag var orastad i benen.....
Efter lite moget övervägande tejpade jag in stortån helt med Compeed blåsplåster och la på ett krut för att hinna till gymmet innan jobbet. 10 min roddmaskin som uppvärmning och 5 km löpning blev morgonens "antimyrkrypsmedicin"
Att springa på morgonen går bra om jag tar det hyfsat lugnt - skulle dock avlida på fläcken om någon tvingade mig att springa intervaller. 3,5 km gick i 5:30-tempo och därefter en liten sprurt i 1,5 km i 5:00-tempo. Lagom hastighet att vakna till.
Idag var det dax för långpass. Kände mej stark och pigg, men har lite att göra på eftermiddagen så det kändes som det passade med 2 mil i lite snabbare tempo idag. 5:20-tempo hade jag siktat in mej på.
Började springa och kände att allt stämde. Det här blir inga som helst problem tänkte jag. MEN..... efter ca 7 km började det göra så himla ont mellan vänster stor- och pektå. Det sved och brände så efter 1 mil var jag tvungen att stanna och dra av mej skon. Och vad hittade jag mellan tårna. Ett hopknöglat dödskalleplåster som skavt sönder huden mellan tårna OCH som fixat till världens största vattenblåsa. Jag slet bort plåstret och försökte fortsätta, men det gjorde för ont - jag var tvungen att bryta.
Fråga: Hur j-a dum får man vara?
Svar: Som mej - sen dör man!
I fredags när jag sprang snabbdistans fick jag ett litet skav mellan tårna. Åkte till Dalarna på kvällen och väl där kände jag att det sved när tårna skavde mot varandra så jag fick ett plåster. Ett barnplåster var allt huset kunde uppbringa. Det var ett väldigt snyggt plåster - svart med vita dödskallar på - men absolut inget för fötter i galopp på löpbandet.
Slutsats: Försök på inga villkors vis springa långpass med dödskalleplåster på fötterna!
Nu ska jag sticka hål på min blåsa och pyssla om mina fötter lite. Känns OK ändå, jag kunde ju fått bryta pga knäont eller något annat betydligt värre. Fnissar faktiskt åt min egen dumhet - nu får jag lite mer ork till eftermiddagens storstädning och köttfärslimptillagning.
Hälsar
Hjärndöda Fia-Lotta
Dagens löpning blev 5 km i 4:50-tempo. Tror inte jag sprungit 5 km tidigare så fort på löpband. Det är inget fartrekord, för ute har jag klämt halvmilen på 22 min en gång, men på löpband tror jag faktiskt att det är det.
1 km upp- och nervarvning gjorde att det totalt blev 7 km. Eftersom jag springer långsammare på löpband än ute (i alla fall 5 km och över) så är jag glad.
Efter löpningen var det boxning. Som uppvärmning skulle vi springa.....
(Gissa om jag maskade....
Men när vi väl började boxas vevade jag och sparringpartnern på så det rök om nävarna. Att boxas och klättra är mina "leksysselsättningar". Lika sjukt kuliga båda två!
I kväll bär det av till Dalarna för en liten minitripp. Kommer dock hem imorgon kväll så på söndag blir det springning. Har bestämt mig för att köra ett lite lugnare långpass den här helgen, för förra helgen blev det tufft och nästa helg är det dax för terränglöpning i Skavlöten och det lär bli minst lika tufft. Läge för en mellanhelg alltså.
Igår kväll var vi och klättrade. Det var sådär..... Alldeles för mycket folk, inte kul att inte kunna välja vilken led man vill klättra.
Dom enda lederna som gick att komma åt var antingen dom superenkla eller dom supersvåra. Vi ska prova med att byta klätterdag - onsdagar är tydligen en populär klätterdag....
Dagens löpning gick i lugnets tecken. 1 mil blev det, första 9 km i fridsamma 5:30-tempo och sista km i 5:00-tempo. KUNDE bara inte låta bli att få bli liiiite andfådd på slutet.
Jag har upptäckt att när jag tränat långdistans blir jag stel i framlåren och när jag tränat snabbdistans/intervall blir jag stel i baklåren. Det är något jag märker väldigt tydligt. Undrar om det betyder att den som utesluter det ena i sin löpträning kan få oproportionerliga benmusker??? Framstark resp bakstark alltså....
Hmmmm, tål att tänkas på - eller det kanske är någon som har svaret?
Om ungefär 2 timmar är det jag som vräker mig på massagebänken. Dax för månadens helkroppsmassage. Kutter hälsar Fia-Lotta!
Idag har jag sprungit korta 400-metersintervaller. Jag älskar det!
Det är så himla kul att få gasa på riktigt ordentligt (med mina mått mätt).
Det gick enligt planerna, dvs 10x400 m i 4:15-tempo med 400m jogg emellan i 6:30-tempo. Sista intervallen körde jag till utmattning och då kom jag 500m innan kroppen hade fått nog. Med 2 km uppvärmning och 2 km nedvarvning blev den totala löpsträckan 12,1 km. Man glömmer att distansen bygger på trots att varje enskild intervall är kort.
Förra gången det stod 400-metersintervaller på schemat kände jag att det var lite för långsamt, då sprang jag 8x400 m i 4:26-tempo. Idag var det precis lagom!
Jaaaa, jag fixade det! Tidigare har jag inte sprungit längre än 25 km i 5:30-tempo, men idag gick det alltså bra att hålla det i 3 mil.
Eftersom jag skulle springa på löpband var jag lite fundersam på hur jag skulle hålla tristessen borta, men jag bestämde mig för att jag skulle lyssna på musik och medan jag gjorde det kunde jag väl lika gärna springa lite. Vände på tanken alltså - fokuserade på musiken och sket i att jag sprang samtidigt. Det gick kanonbra i 22 km, sedan började det ta emot i kroppen. Inget allvarligt, men jag började bli trött i ljumskar och rumpa så det var lite svårt att fokusera på musiken. Kroppen är dock en fantastisk manick, för jag stretade på trots stelheten och efter sådär en 5-10 minuter kände jag det som en varm våg som sköljde genom kroppen och stelheten klingade av. Blev samtidigt lite avtrubbad i huvudet så jag kunde flumma vidare utan problem. Jag är fullständigt övertygad om att det var kroppen som skickade ut sina egna morfiner när den kände att det behövdes. Häftigt!!!!
Efter löpningen gick jag en stund för att försöka rasta ur allt jox ur musklerna och sedan stretchade jag ordentligt. Brutalt stel i rumpan - man förstår att den jobbar duktigt när man springer!
En skön stund i bastun fick jag sedan då jag låg platt på rygg och bara njöt och tänkte på hur duktig jag varit.
Jag svettas så kopiöst när jag springer så jag har svårt att hålla vätskebalansen. Drack 2 flaskor medan jag sprang och har nog klämt 1,5 liter till efteråt. Och mer lär det bli, jag är törstig hela tiden....
Måndag-tisdag ska jag på kurs i Photoshop så det blir träningsvila i två dagar. Det tackar nog inte min kropp nej till.....
/Fia-Lotta
ps. Jag är mallig!
ds
