på lodrät vägg vid fågelsjön, Ljungskile. Detta hände i fredags, och jag har först nu återhämtat mig efter att åter ha sett döden i vitögat. Kalle valde (naturligtvis) den sämsta tänkbara väg upp för berget, vilket slutade med att vi fick vända och gå ner och börja om vid lämpligare ställe. Kalle satt en stund faskilad mellan berget och ett träd, och jag hade framskridna planer på att lämna honom där som straff, men så var det ju det med kaffet... Han hade det i ryggsäcken. Jag försökte att öppna ryggsäcken för att klara kaffet, (Kalle trodde att jag försökte hjälpa honom loss) och till slut gick det. Vi kasade oss nerför bergskammen och förstörde både byxor och handskar, men som Kalle sa: (något blek emellertid) ner kommer man ju alltid. Vi rundade berget och attackerade "from behind" och det gick bättre. Väl uppe på toppen hade man en fantastisk utsikt, och jag hade som vanligt glömt kameran.
har blåst förbi. Den gjorde utomhusaktiviteter om inte omöjliga, så i alla fall otrevliga. Det märktes när jag klev upp på vågen idag. Otrevligt menar jag. 1 kg upp i stället för minst 1 kg ner. Jag har visserligen ätit ganska duktigt mycket, men det känns bättre att skylla på Per. Jag har i alla fall haft ett arbetspass i trädgården, då ett gammalt plommonträd gått av på mitten. Det hamnade rakt i en vinbärsbuske, men jag tror att den klarade sig bra. Saltbilen var ute i går, så det väntas kanske snö i alla fall. Det är en klar himmel nu och en plussgrad, så det blir nog en tur utomhus nu trots att TV:n bjuder både golf och alpint.
kan man syssla med om man är extremsportare. Det är jag inte, men idag var ett undantag då jag skulle utforska ett nytt ställe. Start vid den sedan länge nerlagda folkparken i Lilla Edet, där mycket roligt hände i mitten på sextio-talet. Då var man mycket "uppåt" men idag var det bara riktningen som var detta. En lutning på 45-80 grader ibland i ett forsande vattenfall. (Tur att man inte hade dansskorna på sig.) Där hade man placerat den stig som jag trodde ledde upp till den vandringsled, som går uppe på berget. Efter ett tag syntes inte den antydan till stig längre. (Antagligen bortspolad av vattnet som brutalt kastade sig utför det gigantiska bergsmassivet). Jag sjönk helt utpumpad ihop då jag nått en platå. En blick uppåt sade mig att jag nog inte skulle fortsätta. Jag beslöt att vända, men detta lät sig inte göras så lätt, då jag lider av höjdskräck. Återstod att finna en väg på skrå åt sidan. Jag önskade att jag varit en bergsget, (denna önskan har jag aldrig haft tidigare, men någon gång ska ju vara den första) och började försiktigt att kasa mig nedåt. Efter en evighet, som Carola skulle uttryckt saken, började det plana ut och jag förstod att det inte var dags för evigheten för mig denna dag heller. Svett och utschasad med håret på ända och kläderna i oordning, stapplade jag på vingliga ben ut genom den igenvuxna folkparksentrén (precis som på sextiotalet), och beslöt att aldrig mer sätta min fot där igen. Jag vet att dessa tankar for genom huvudet även på den tiden, men nästa fredag var det glömt. Vi får se hur det går nu.
Trädgårdsarbete såsom krattning och ogräsrensning av grusgång. Jag tar upp det som träning. I år ska jag intensivmarkera alla pass, för att inte bara räkna minuter. Tog en promenad efteråt, eftersom vädret var så fint. Detta år börjar bra! Det är ganska blött i skogen, så det blir gator och vägar ett tag till. Jag gick en bit på vårt motionsspår också. Där var det torrt. Vikten stannade vid 83 vid årsskiftet, så nu har jag tänkt gå ner 5 kg innan 1/5, då blir det 10 kg på ett år. Det är inte dåligt. Jag är imponerad.
och jag också efter nyårsfirande hos Gordon och Susanne. Jag har kommit fram till att jag inte tål sådant längre. Två gånger om året är för sällan. Man har ingen rutin. Altså får man börja supa oftare eller lägga av helt. Inga juridiskt bindande nyårslöften gavs i stridens hetta, men jag ska ändå försöka att bli lite bättre på allt. Vi kallar det numera inte löften, utan försök. Kalle och jag gick hem kl 02,45 i regn och storm. Det var årets första promenad.
