Idag har jag haft teknikträning med Lillis, det var givande. Förbättrat mina stavtag och fått lite tips på hur jag kan träna. Gjorde sedan energibars som jag kan greppa direkt efter träning för att få ut så mycket som möjligt av alla pass.
Det var förhållandevis lätt och ganska kul! Jag kan rekomendera det. I mina hade jag russin, hampa, solrosfrön, pumpafrön, sesamfrön, äggvita och aprikos. Sedan smält choklad över. I den andra laddningen hade jag i mussli också.
Sedan in i ugnen på 100 grader i 40 minuter.
Åkt 10 mil nu hoppas åka 10 till innan Idre-Särna loppet 12/1
Jag kan ha vilka kläder jag vill på mig (eller inga kläder)
Jag kan förtära vilka drycker jag vill (även dem med alkohol)
Jag kan spela vilken musik jag vill (och hur högt jag vill)
Jag kan träna på vilken tid som helst (bara sambon samtycker)
Jag kan dansa samtidigt (eller röra på mig på sätt som faller mig in)
Jag kan välja vilka distraktioner jag vill ha (behöver inte känna mig svag och behöver inte tänka på hur jag ser ut:))
Själv föredrar jag just nu blues. Det får mig att känna mig avslappnad och väl till mods men samtidigt kraftfull. Sedan tar jag ibland en öl till. Lägger upp träningen så att det ofta är fler än en muskelgrupp som är aktiv. Ibland dansar jag samtidigt som jag gör repsen. Värmer upp genom dans och att ha lågt motstånd och många reps sedan blir det färre reps och tyngre.
Jag började med detta då jag upptäckte att jag ville både koppla av och träna samtidigt. Blues passar då bra eftersom det oftast är en ganska behaglig takt. När jag kommer hem från jobbet passar det bra med dans (frigörande), öl (avkopplande) musiken (sätter mig i rörelse) och styrketräning (endorfiner, dopamin, serotonin).
Jag har dessutom ett jobb som inte är så krävande fysisk så då är det så skönt att jobba med kroppen och svettas lite:)
Efter vandring på båthusberget i Norge under lördagen så kände jag att det ännu fanns mycket kraft kvar i benen så bestämde mig för ett pass på söndagen. Har aldrig tränat löpning på fjället förut men det kommer säkerligen bli fler pass efter denna gång. Det var en annorlunda känsla, en frihetskänsla skild från hur det brukar kännas och det var också något med kroppen. Jag fick anpassa mig till terrängen som var mycket varierad vilket gjorde att kroppen nästan dansade fram ibland. Studsande nästan flygande fram när det bar utför.
10 km blött trampande, 250m höjdskillnad, 5 kilo hjortron senare känner jag längtan för fler hjortron och fler turer med min käraste. Ty även fast hon är gravid gick hon på väldigt bra och klagade aldrig. När det kändes som att tältet skulle regna bort så var hon hur lugn som helst när en annan då och då vaknade från drömmar som kretsa kring vatten och säkerhet till smattrandet på tältduken för att lätt panik konstatera att det regnduken inte riktigt klarar att hålla tätt... Jag har väl alltid varit en som förbereder mig för olika värsta-kan-hända scenarier men efter det att min Sigrid blivit gravid tycks det som om mitt sinne ibland är mer lämpat för att vara säkerhetsansvarig på en oljeplattform än att gå i fjället.
Av ren tur råkar vi tälta bara ett stenkast från ett litet men hjortrontätt område där jag plockade ca två tre kilo så fort man regnet avtagit på morgonen.
Kring 11 så var det uppehåll och solen tittade fram då passade jag på att göra lunchen:
Kok av linser och qinoa (innehåller mycket proteiner och är väldigt nyttigt)
Sedan stekning av hackad lök och vitlök i rikligt med olja.
När de fått färg så i med hackad äpple.
Krydda med curry och spiskummin.
I med grädde.
Blev väldigt gott! Tog ca 30 minuter att göra men man kan ju hacka löken och äpplet hemma så spar man tid.
Totalt blev det 20km vandring, ca 4 timmars hjortronplock vilket innebär att man klaffsar runt i myr och böjer sig ned om vart annat.
Tack vedungfjällen och tack tösen min för en fantastisk tur.
Vem sa att man behöver ett gym när det finns lekplatser? Har ju tidigare testat lekplatsen vid skolan som jag tycker fungerar ypperligt men har nu även testat lekplatsen här närmast mig och den är ett jättebra alternativ. Ca Två/tre skäl gör att människor söker sig till gym för att träna. 1 de är inte ute så mycket efter själva träningen utan mer för speglar och snygga kroppar. 2 de har gått i kapitalistfällan och tror de måste betala mycket pengar för att få något bra. 3 de har dålig fantasi. (4 de vill svettas tillsammans med många likasinnade och tycker mycket om maskiner av olika slag 5 det dyra årskortet kändes så bra just då när den snygga PT/TC gav det fantastiska erbjudandet.. )
Jag har några bilder på vissa övningar som jag brukar köra men som sagt det är bara fantasin som sätter gränserna. Jag kallar detta friträning men det går också bra att inte kalla det någonting.
Bilder också från senaste kajakturen med min käraste som blev fantastiskt bra förutom att hon trillade i när hon skulle i... :( som tur var så var det grunt och hon blev inte så blöt.
Har märkt hur den senaste tidens ökning av träningsdos har resulterat i mer energi. Senaste tecknet på det är gårdagens långkörare på cykel som idag känns som ett slags uppåtchack och känner idag mer för att ta en löpartur i skogen än att ha en vilodag.
Jag har bestämt mig för att fortsätta med mina multipass eftersom kroppen svarar så bra på dem. Men jag har lovat mig själv att lägga in vilodagar kanske flera stycken ibland för att få ut så mycket som möjligt av träningen. För att få ut så mycket som möjligt i ett mer upplevelsebaserat tänk så kommer jag fortsätta lägga in olika extremare pass som inte behöver vara så kopplat till den tävling som jag har i sikte som nu är vasan.
Tog med mig kameran på utflykten igår. Det var en jättebra idé då det inte alltid är så infernaliskt roligt att trampa i ca 3.5 timmar men med kameran blev det roligare och sådana pass tenderar att återkomma...
Vad jag tänker göra nästa gång är att ta med mig mer gott att äta i pausen som sker efter halva loppet för nu blev jag ordentligt hungrig sista milen. Något som i sig inte spelar så stor roll men det är ju bättre för kroppen att ha energi i sig under lång-cyklingar.
Så idag har jag undersökt vad jag behöver för träning nu innan det blir snö och hur jag ska prioritera. Eftersom jag ser lidingöloppet nästa år som den hårdaste prövningen så kommer det tillsammans med rörelsespecifika övningar inför vasan dominera träningen. Exempelvis så ska jag börja med stavgång i backe nästa vecka.
Känns otroligt skönt att man kommit igång med löpningen också, det är riktigt gött att susa fram i skogen!
http://freeathlete.blogspot.se/
Eftersom jag är en sådan som tänker i större banor om saker och ting och gärna vill vara en sådan som gör bra saker så undrar jag om jag kanske kan kombinera andlighet med ytlighet?! :)
När jag studerade medvetandeprogrammet så sa min professor att han gått över från sittande meditation till att känna att löpningen gav honom samma sak. Jag tänkte att han hade fel men är nu beredd att medge att det ligger mer i det en jag kunde tro.
Jag har ju kommit igång med min löpning nu och det känns jättebra. Precis som med cykling så försöker jag hålla mig själv i andningen och finner det ganska enkelt. Precis som med skidträningen i vintras så upplever jag skogen som mycket välgörande och gör att jag hamnar naturligt i ett öppet och avslappnat tillstånd. Men löpningen känns nästan skönare än både cyklingen och skidåknigen så långt. Där springer jag på 2.5 km sträckan, mickeltempelet som är omgiet av skog och med bådårande utsikt och den enda egentliga utrustningen jag har är mina nyinköpta löparskor... Det känns naket, fritt och naturligt. Är det en andlig upplevelse? Ja. Är det meditation? Nja.
För att göra min färd kortare mellan sälen och mora så kommer jag att investera i en toal gym... Tänkte först bråsterken skulle vara perfekt men då den kostar ca 3000 spänn och jag vet inte vart jag ska få plats med den i vår lägenhet på 60... Det blir alltså en total gym istället, inte riktigt lika bra men förmodligen tillräckligt bra enligt det jag läst om den på tränigsforum.
Väger nu 80kg men vill fördela om det från magen till muskler på överkropp:). Efter ett besök hos Sigrids släktingar och fått en lektion i vad dessa magra och veka vegetarianer klarar av av en militär med fina tvälingsmeriter så känner jag mig lite frestad att motbevisa honom rejält. Nästa gång i Kalix kommer jag med en riktigt bra tid:)
Han är ju inte den enda som ställer sig tveksam till hur man som vegetarian kan prestera på topp under hård fysisk och psykiskt påfrestning även om bevisen är många... Jag tror att man även kan nå högre med en vegetarisk föda. Ska bli intressant att se hur långt jag räcker.
http://freeathlete.blogspot.se/
Tålamod och flit är två dygder i Buddhismen. Vägen till upplysning går genom etik, koncentration, och visdom. Vätternrundan och förberedelserna inför var på många sätt en prövning för mig fysiskt men också mentalt och nu när jag sitter här, fyra dagar senare och skriver och försöker dra mig allt till minnes är jag fortfarande påtagligt sliten. Ont i halsen och lätt feber.
Idén med bloggen är att motivera till träning och ett hälsosamt liv. Jag vill visa vad buddhism och andlighet har för koppling till träning/tävling och svåra ansträngningar.
Smärta och otillfredsställelse. Det är omöjligt att leva ett liv som människa utan att en viss mängd lidande drabbar oss. Vi har alla hört talesättet: ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det” och ”av smärtan blir man vis”. Det är just förhållningssättet till smärta, vad buddhister kallar dukkha, som är avgörande för vår lycka och förmåga att leva ett meningsfullt liv. Smärta kommer från att inte få det man vill ha, ha det man inte vill ha och även i att hålla fast i det man har. För att sluta orsaka sig själv och andra lidande så måste man först inse dess existens och att sedan acceptera lidande som en naturlig del av livet. Först när vi inser att vi själva är våra största fiende kan vi också bli vän med oss själva. ”Var man är sin egen lyckas smed” som det heter.
Buddha sa att vi var och en själv ska försöka förstå vad som är ett gott liv och om buddhismen är rätt väg. Vi ska var och en välja våra liv och acceptera lidande och otillfredsställelse, två saker som för många innebär ångest är alltså i själva verket porten till himmelriket. Det är lite ironiskt hur vi lever i en värld där alla uppmuntras till självförverkligande och att gå sin egen väg men samtidigt är det också viktigare än någonsin om andra gillar det eller inte...
Ett buddhistiskt eller för den skull, ett andligt liv bygger på omfamnande av kärlek och det sköna i tillvaron. Etiken grundar sig på att man inte ska gör andra eller sig själv illa utan istället göra gott. Genom att odla uppmärksamhetens under i mig kan jag bli medveten om mina handlingar och mina tankemönster som är dåliga men framförallt kan jag då och då se glimtar av det magiska i livet självt.
När jag cyklar 30 mil (ensam) var av 15 i regn och 8 i helt nya typer av förnimmelser i knän och rumpa, med ett ansikte som provar sig fram i repertoaren av grimaser men som inte finner någon som på ett passande sätt kan uttrycka det som upplevs, så är mantrat om allt tings förgänglighet otroligt tröstande. Jag visste att jag så småningom kommer att bli torr och varm och att min Sigrid väntar i mål. När det var som allra jävligast så stillade jag mig själv och kände efter hur allt faktiskt kändes och då slutade jag huttra och det slog mig hur lätt det är att försvåra för sig själv. Hur lätt det är att självömkan tar plats och att man går för mycket in i det man känner, man gör en höna av en fjäder. Jag konstaterade att det i alla fall hade slutat att regna, bet ihop och fortsatte trampa.
Dukkha är tingens beskaffenhet som är att de alla är förgängliga och i beroende. Beroende i den meningen att de inte existerar i sig själva och är beroende av villkor. Tacksamhet och närvaro i det som är kommer därför som en naturlig följd av förståelsen av dessa begrepp. Jag är tacksam för att villkoren för mig att cykla runt vättern var sådana att jag tog mig runt. Utan stödet från vänner, familj och utan att Sigrid var med och hjälpte mig så hade jag helt enkelt inte cyklat. På slutet när värken i knäna och baken var som mest intensiv så hjälper det att förhålla sig med lite distans, smärtan var högst påtaglig men det var också det vackra landskapet och jag visste att jag säkert skulle komma i mål. Jag visste att smärtan kommer att gå över och jag visste att jag hade besegrat mina små inre demoner.
Till sist. Att cykla är att ta sig fram på ett mycket snällt sätt och när jag cyklar så orsaker jag inget lidande för någon annan. Det rensar och stärker, gör mig gott och därmed andra gott.
freeahtlet.blogspot.com
