Jag minns cykelrundan igår. Solen sken himlen var blå. Knall gula rapsfält passerades. Vi pratade och skojade, skrattade och busade, tjoade och brölade.
Tidsuppfattningen förändrades och all stress i kroppen försvann. Jag berättade om min känsla just av att jag plötsligt uppfattar tiden annorlunda. Denize kände igen sig i det. Det måsta vara själva sinnebilden av hur stressen försvinner. Kilometrarna passerar snabbare utan att man cyklar snabbare.
I bokskogen är det så vackert. Byar passerades vackra hus. Ringsjön glittrade blått.
Vi njöt vi fikade. Vi fyllde på vattenflaskorna.
Hög på kaffet kändes det lätt. Vi trampade vidare. Vägen kändes rak, mycket rakare än det såg ut på kartan.
Efter ca 80 km började det kännas tyngre. Jobbigt. Träningskompisens puls låg plötsligt betydligt högre än vi ville ungefär 20 slag högre än min. Så mycket brukar det inte skilja. Vi stannar för ett naturbesök i en dunge. Pulsen går ner något, men vill ändå ligga en aning högt. Hon dricker ganska mycket. Vi cyklar vidare. Jag tar täten och vi anpassar hastigheten enligt hennes puls. Snart ligger även hennes puls som den brukar.
Jag blir trött och gnällig.
Alla muskler smärtar, axlarna, ryggen, de raka och de sneda bukmusklerna, gluttarna, framsidorna och baksidorna av låren, höften, allt gör ont, ont, ont.
100 km passeras först i min garmin och sen i hennes. Vi tjoar och tjuter av lycka. Vi går ungefär hundra meter, man känner hur musklerna mjuknar och att blodet strömmar runt på ett annat sätt.
Nu är det bara någon km kvar innan vi kommer in i Lund.
På bekanta cykelvägar rullar vi fram genom Lund innan vi kommer hem.
Jag är slut, helt slut men så nöjd och så lycklig
