En nästan identisk runda ( c:a 100 meter längre) som förra gången avklarades på nio minuter kortare tid.
Eller är det månne bara att stavarna är nyspetsade
http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=...http://www.funbeat.se/training/show.aspx?TrainingID=...Ja jag vet att det går långsamt men det är ju bara för att jag kör Everest
att berätta att den frusna skuldran bara försvann. Den skulle ju stelna i 6 månader, förbli stel i 12 månader och sen lossna gradvis under 6 månader, totalt skulle jag ju ha den i 24 månader.
Min skuldra följde inte mallen riktigt. Den kämpade tappert med att försöka stelna trots alla mina rörlighetsövningar under hela 8 månader, sen gav den upp och lossnade under c:a 2 månader.
Jag hade mycket smärta och fick anpassa livet något under dessa 8 månader, men det var aldrig så illa att jag slutade träna helt och jag har i alla fall fått tillbaka 95 % av rörligheten, resten klarar jag mig utan
Jag är väldigt fascinerad och glad att jag fick ha den sjukdomen (diagnosticerad både av läkare och sjukgymnast) i bara 10 månader i stället för 24. Jag slet och jag vann högsta vinsten
Så visst kan vi påverka
Så var det äntligen dags för det efterlängtade första passet med klubben. Jag vet inte varför jag egentligen bestämde mig för att gå med. Jag har inte bestämt mig för något lopp än. Jo jag är sugen, det är inte det, men just nu finns det en massa osäkerhetsfaktorer vad gäller tid i mitt liv. Det är helt enkelt inte läge att planera något som tar tid.
Jag hade helt enkelt lust att börja träna med en klubb. Jag har gått och blitt social även på fritiden, rätt mysigt faktiskt. Kan det vara så att jobbet har förändrat sig...
Jag åkte dit, nervös så att jag skakade. Vad skulle de säga om mina rullskidor av billighetsmärke. När jag köpte dem hade jag inte råd med bättre, men nu har jag
Fjärilarna i magen fanns kvar fram tills vi hade börjat köra.
Första övningen var att staka. Där var i alla fall stor förbättringspotential... Jag skämdes som en hund eftersom jag var långsammast av alla.
Efter det gjorde vi hönan. En övning där man skulle staka fast bara med magen. Armarna skulle låsas fast vid sidorna. Oj vilken nytta den gjorde då. Ett dygn senare känner jag träningsvärken komma...
Efter hönan fick vi kasta stavarna och diagonala upp för en liten backe. Nu gick det bättre. Jag har helt enkelt bättre balans än magmuskler. Ner för backen blev det bromsteknik.
Skönt att inte vara sämst på allt i alla fall.
Klubben känns välorganiserad. Det fanns många tränare och vi hade tur med vädret. Det såg ut som att det skulle bli regn i massor men det blev det inte. Molnen skrämde bort en massa rullskidåkare så gruppen blev mindre och det var väl tur för oss som kom dit.
Fega lilla jag lämnade skydden i bilen, självklart stod jag på huvudet och slog armbågen, så nu har jag lovat mig själv att ta på dem nästa gång. På så sätt så öppnar jag ju upp för fler att använda skydd och det tycker jag är tufft!
Förresten så hade jag nog bara näst sämst skidor
Jag börjar komma igång igen efter ett kämpigt år, där skador och sjukdomar lyckats ta ifrån mig all kondition. Rullskidpassen börjar bli långa och innan september är slut kommer jag att kunna springa 5 km i sträck igen.
För varje månad går det lättare och det är tur det.
Det är helt enkelt svårare att börja om än vad det är att börja den första gången
